Era femhundraåriga ekar håller på att dö, sade Ted Green till godsägarna Charlie Burrel och Isabella Tree. Han förde handen över den grova barken. Eken mätte 7 meter i brösthöjd. Trädet, skriver Isabella Tree i inledningen till boken Wilding: The return of nature to a British farm, hade förmodligen börjat gro under Rosornas krig, trehundra år innan hennes mans familj Burrel hade anlänt till godset. Det hade då varit en del av Hertigen av Norfolks ägor. Då hade det varit en ollonskog där man släppte ut grisar för att de skulle äta sig feta. På 1600-talet hade det bevittnat den ärorika revolutionen när parlamentstrupper slogs mot rojalisterna. Och nu höll den på att dö trots att den kunde leva i mer än fyrahundra år till.
Skälet, menade Green, var sättet de hade brukat jorden på. De hade utarmat jorden omkring eken och därigenom höll de på att förstöra mykorrhizan, relationen mellan svamptrådarna och trädets rötter. Arvtagarna till den 800 år gamla godsfastigheten började undra varför? De hade ju gjort allt det som man lärde sig att man skulle göra. De hade den senaste teknologin i form av maskiner, kemikalier och grödor, samt höll sig a jour med de senaste teorierna. Detta fick dem att börja tänka om och utforska alternativa sätt att förvalta sitt arv.
Godset Knepp ligger i Sussex, en landsända som har över trettio ord för lera eller gyttja. Efter hårt regn, skriver Tree, är marken ”clodgy”. ”Gawn” är klibbig lera som luktar illa. ”Ike” är en lerig massa och ”pug” klibbig, gul Wealdon gegga. Det är svårbrukbar mark och i leran efter regn kör traktorer fast och säden ruttnar. Diken hade grävts ut för att leda undan vattnet. Det hade skapat erosion som inte bara utarmade jorden utan drog med sig gödningsmedlen ut mot havet. Endast ett år hade de gått med vinst, resten av tiden hade de överlevt på de bidrag som de hade fått av Storbritannien och EU. Deras kamp med det som var markens förutsättningar hade varit så hård och koncentrerad att de inte hade kunnat se några alternativ. Det var först när de hade upptäckt att det inte längre gick längre och började fundera på hur de skulle göra i framtiden som de öppnade upp sig för alternativ. Det var då som de bjöd in Ted Green, som berättade om den döende eken.
Ett av skälen, berättar Tree, till att de inte såg några alternativ var Storbritanniens jordbrukspolitik. Den hade varit en del av Andra världskrigets efterskörd. Landet befann sig i en djup nedgång där livsmedelsbristen var en viktig del. Därför ställde man om jordbruket till att inrikta sig just på att kunna försörja sin egen befolkning. Det medförde att ett gods som befann sig i en landsända som mest bestod av lera även omstrukturerades till livsmedelsproduktion. Det var en plikt och en självklarhet. Dessutom skedde teknologiska landvinningar där krigsproduktionen gjordes om till fredsproduktion med till exempel förbättrade traktorer. Sedan Första världskriget hade man inriktat sig på konstgödsel vilket gjorde att jordbruken främjades från det kretslopp som man varit en del i tidigare.
Förr var jordbruken en del i den lokala miljön. Man producerade sin egen gödsel och överskottet från skörden sådde lokalt. Teknologiska upptäckter ledde till att de blev till en slags fabriker genom konstgödsel, djuravel och nu på senare tid allt mer förädlade grödor. Massproduktionen har lett till att mat har blivit mycket billigare, vilket har gynnat de som har haft möjlighet att ställa om till större jordbruk och även konsumenterna. Däremot har mindre bondgårdar slagits ut. Den biologiska mångfalden, som hade kommit ur det lokala kretsloppet, med slåtterängar och utmarker där boskapen gick, hade blivit allt mindre. Poängen i Isabella Trees resonemang är inte främst att omställningen är negativ per se utan att politiken ledde dem till att följa ett sätt att bedriva jordbruk på som egentligen var skadligt för deras lantbruksarealer. En landsända där man har över 30 ord för lera är inte ägnat för sädesproduktion.
Insikten om att de höll på att döda ekarna och att sättet de hade bedrivit lantbruk på var en bidragande orsak till att de började tänka om. Under sitt sökande stötte de på tankar från Nederländerna som förde fram konceptet rewilding, förvildning. Dess främste förespråkare var biologen Frans Vera och det som de hade åstadkommit i det kontroversiella naturreservatet Oostvaardersplassen.
I det starkt urbaniserade Nederländerna hade man låtit en yta på 56 kvadratkilometer bli ett naturreservat. Det är en del av en polder, det vill säga ett område som tillkommit genom invallning och torrläggning. Från början hade det bedrivits jordbruk där, men med tiden hade det övergivits. Att naturreservatet är kontroversiellt bygger på att man låter kor och hästar gå fritt där inne, men där det grundläggande är att det ska vara självreglerande. I början betydde det att när det inte finns tillräckligt med föda fick djuren svälta ihjäl. Kadavren fick ligga kvar, vilket gynnade djurlivet, men uppskattades inte av många förbipasserande. Bilder på svultna och utmärglade hästar väckte mångas bestörtning.
Idéen bakom detta kretsloppstänkande är en del av en vetenskaplig diskussion kring hur den postglaciala europeiska kontinenten såg ut efter att skogen hade återvänt. Den gängse hypotesen är att hela Europa var täckt av träd och en ekorre kunde hoppa från Polen till Engelska kanalen. De enda öppningarna i grenverket kom till genom skogbrand eller stormfällning. Dessa gläntor växte med tiden igen. Detta, menar ortodoxin, förändrades med människorna. De fällde träd, utförde svedjebruk och med tiden skapades ett landskap där åkrar, byar och senare småstäder växte fram. Vid åkerns ände, i utmarken lät man boskapen som betade örter och sly, vandra vilket skapade ett öppnare landskap innan skogen tog vid.
Vera ifrågasätter den bilden och menar att landskapet liknade mer ett parklandskap, där dungar av träd växte och övergick i gräsmarker. Detta, menar han, var även det landskap som fanns innan människorna började hugga ner allt mer. Det som skapade denna mosaik, eller som han säger, detta kalejdoskop, för att understryka att det var (och är) en process och inte ett stillestånd, var betande djur som till exempel de numera utdöda uroxarna och tarperna, en hästtyp. Denna teori låter han utspela sig i Oostvaardersplassen. Däremot fattas en del i kretsloppet och det är större rovdjur. Förvisso menar han att det är en tidsfråga tills vargen kommer dit eftersom den sprider sig över Europa. Men till dess avlivar man de djur som är svagast.
I denna teori fyller eken en funktion. För frågan är hur den kunde etablera sig på en kontinent som var trädbevuxen och där endast tillfälliga gläntor, som hade orsakats av stormfällning eller skogsbrand, medgav plats för dem?
För att eken ska överleva måste den få mycket solljus. Men den måste också skyddas från betande djur som hjortar. Här spelar två djur en roll genom att de gillar att gömma ekollon inför vintern. Det är möss, men också nötskrikor. Båda trycker ner ekollonen i marken vilket får dem att gro om de inte upphittas i tid. Men de spirande ekskotten äts gärna upp av de upp av de betande djuren. Vad som skyddar dem är att både mössen och nötskrikorna tenderar att gömma dem i björnbärssnår vilket gör att när de växer upp är de skyddade från de betande djuren tills de är tillräckligt stora för att inte ätas. Björnbären behöver, liksom eken, mycket solljus för att kunna frodas. Eken ingår således i ett symbiotiskt förhållande mellan musen, nötskrikan, björnbärssnåren och solljuset i ett öppet landskap.
Ekens förhållande stannar inte där. Isabella Tree gör en beskrivning av den roll som eken har i sitt näringssystem. En långlivad ek som har fått breda ut sig har en väldig krona som skyddar djur för solen. Över 300 slags lavar och underarter är beroende av den, samt ryggradslösa arter. Den bidrar med mat till fåglar som trädkrypare, nötväckor, svartvit flugsnappare, olika hackspettar och mesar. Fåglarna bygger också bon i hål och skrevor i barken. Fladdermöss tar över hackspettbon, men gör även de bon i barkens skrevor och sprickor. Ekollon föder grävlingar och hjortar inför vintern. Men också nötskrikor, råkor, skogsduvor, fasaner, änder, ekorrar och möss. Dessa attraherar rovfåglar som ugglor, falkar, vråkar och sparvhökar. De mjuka löven bryts lätt ned, vilket skapar en rik mylla där svampar som riskor, soppar, kremlor och tryfflar växer. Men det upphör inte där utan kärnveden som sakta bryts ned bidrar till näring i marken. Avföringen från fåglarna, ger ytterligare näring. Så fortsätter det. Det är här som det blir så viktigt att se det som en process, snarare än ett tillstånd och det gör eken till en nyckelart, eftersom så många arter gynnas och är beroende av den.
Men mark utan människans verksamma hand skulle leda till att marken växer igen av sly, vilket också skulle hindra eken från att växa upp. Den mångfald som den ständigt störda biotopen leder till att de dominanta träder in. Det är här vi återvänder till Vera och hans teori om de öppna landskapen, uroxar och tarper. Han menar att även om de är döda så finns deras efterlevande kvar, vanliga kor och hästar. Dessa, menar han, kan hålla landskapen öppna genom att de betar skott och sly.
Utifrån dessa idéer övergav godsägarna Burrel och Tree odling av säd och övergick till djurhållning som är mer i enlighet med markens förutsättningar. De behövde också lära sig att göra så lite som möjligt. Men för detta behövde de tåliga djur som klarade av både vinter och sommar. Därför köpte de in bland annat English longhornboskap, tamworthgrisar, exmoorponnys, samt olika hjortar, vilka de lät beta fritt, i syfte att det skulle likna ett ursprungligare landskap i så hög grad som möjligt. I detta fanns det vissa begränsande faktorer som större rovdjur. Att det inte finns rovdjur som vargar ledde till att de gallrade ut djur genom att avliva en del av hjordarna. Det i sin tur har lett till att de har fått en ny inkomstkälla.
Just det där med inkomst är något som Isabella Tree uppehåller sig kring när hon kommer till slutet av boken. För, som hon skriver, ett lantbruk måste tjäna pengar. Verksamheten måste bära sig. Detta leder in på ett annat spår och det är just frågan om jordbruksstöd. I egenskap av försörjare av ett lands livsmedelsproduktion har jordbrukarna fått stöd. Det har gjort att de har kunnat överleva ekonomiskt. Men jordbruksstödet har också varit en hindrande faktor till omställningen. Det gjorde att de kunna fortsätta att bedriva ett lantbruk som inte var anpassat efter de lokala förutsättningarna. Enligt Tree hindrar stödet lantbrukare från att bli mer kreativa delvis på grund av att de får betalt trots att den slags verksamhet som de i grunden bedriver inte bär sig.
Skälet till att skriva boken är inte bara att berätta en god historia om hur de lyckades vända ett gods som var på väg att falla sönder till något framgångsrikt. Den är också ett debattinlägg för att visa på att det finns alternativ till det industrialiserade jordbruket. Likväl är det för att berätta varför ”wilding” är ett så positivt koncept och varför de vill sprida vidare idéerna. Märk väl att de inte vill kalla det som de gör för ”rewilding”. Tree menar att människans inverkan och påverkan genom historien är och har varit så stor att det inte finns något att återvända till. Men, skriver hon, varför inte ”wilding” som också skulle bygga på att låta naturen få gå sin gilla gång. För det som har skett på ägorna är återkomsten av försvunna djur som turturduvor, olika fjärilsarter, näktergalar, 34 stycken dyngbaggsarter och så vidare. Dessa arter, som var en del i det kretslopp som forna tiders lantbruk ingick i, hade försvunnit genom effektiviseringarna under efterkrigstiden.
Det som deras historia visar är att det finns alternativ och att det inte är försent. En omställning i samklang med naturen är möjlig och att landsbygden kan frodas både ekonomiskt och ekologiskt.
Avslutningsvis anser jag att den här boken är viktig läsning för att den visar på hur missriktad kritiken och hur ensidig lovtalen av rewilding kan vara i Sverige.
Den bästa genomgången av rewilding som jag stött i Sverige på kommer från en artikel i Svensk jakt, ”Med naturen som religion”. Titeln är missvisande då det inte alls handlar om en religion eller en slags andlig inställning, vilket framkommer i artikeln. Där bemöts även kritiken från jägarna som hävdar att rewilding handlar om att man inte får jaga.
Referenser:
Gadolin, Marie, (2018), ”Med naturen som religion”, Svensk jakt, https://svenskjakt.se/start/nyhet/med-naturen-som-religion/ (hämtad den 230107).
Tree, Isabella (2019[2018]). Wilding: the return of nature to a British farm. London: Picador
