Samhälle – Förvilda Sverige?

Samexistera med vargar! Kanske…

För elva år sedan var utredningen SOU 2013:60 färdig. Titeln på utredningen är Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. I sammanfattningen läser vi att rovdjuren ökar allt mer. Majoriteten av svenskarna, skriver utredningen, är nöjda med att rovdjuren ökar, men det finns problem då tillfredsställelsen med vargen skiljer sig mellan landsbygd och stad. Ett av syftet är därför att undersöka hur samexistensen kan öka, framför allt med vargen.

Merparten av utredningens rekommendationer handlar därför om hur rovdjurspolitiken och dess förvaltning bör utvecklas i syfte att åstadkomma en förvaltning som innebär förbättrade möjligheter för samexistens mellan rovdjur, i synnerhet varg, och människor och dess näringar, inte minst landsbygdsnäringar.
S. 9 SOU 2013:60

Det finns ytterligare skäl till varför utredningen gjordes och det är för att EU kommissionen har varit kritisk till svensk rovdjurs förvaltning, främst vargen. Därför har utredarna velat balansera å ena sidan att öka ”förtroendet för svensk rovdjurspolitik” samt att arbeta för att ”Sverige uppfyller kraven i EU:s art- och habitatdirektiv” (s. 10).

Vi ser att det inte är någon lätt uppgift som de ställdes inför. Å ena sidan ska europeisk kommissionen vara nöjd utifrån de uppsatta direktiv och å andra sidan ska befolkningen som påverkas av vargens närvaro vara nöjda.

Hur denna förnöjdhet styrs är beroende av vilka kriterier som styr. EU kommissionen utgår från riktlinjer som dels är styrda av Bern konventionen, dels Art- och habitatdirektivet, men har utarbetats av LCIE, Large Carnivore Initiative for Europe. ”Riktlinjerna har utarbetats av en arbetsgrupp inom ”Large Carnivore Initative for Europe” (LCIE) (s. 50).

Enligt författarna till utredningen medger kommissionen att det kan uppkomma konflikter mellan rovdjur och människor när de återvänder. Likaså påtalar de att det är svårt för enskilda länder att nå upp till kraven.

Som skäl till att det behövs särskilda riktlinjer anger kommissionen att det är svårt för enskilda medlemsländer att nå upp till de krav art- och habitatdirektivet ställer när det gäller arter med låga populationstätheter och gränsöverskridande populationer. Kommissionen framhåller också att när rovdjuren återvänder till platser där de inte har funnits på mycket länge är risken stor för konflikter mellan rovdjur och människor.
S. 50, SOU 2013:60

Detta skrevs 2013 och de efterföljande åren har visat på att konflikten har ökat. Till exempel hör jag i en intervju med Karl Hedin att man ”drabbas av varg” (Se Karl Hedin om friande domen, jakten och framtiden på youtube, 2021 ). Man har infört nya mininivåer för varg, från 300 till 170 stycken läser jag in Jaktjournalen, se ”Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen” (Moilanen, 2022). I en debattartikeln ”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam” (Anstrell et al. 2023) i Svensk Jakt skriver moderater:

Moderaterna driver en tydlig linje, såväl i riksdagen som lokalt, för att få till stånd förändringar i den rådande rovdjurspolitiken i syfte att minska djurägarnas problem.
”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam”

Jag har återkommande skrivit om denna konflikt och idag tänkte jag utgå från begreppet kultur som jag ofta återkommer till, men som jag vill fördjupa. För det är i från kulturen som vi hämtar våra värderingar och det är det som styr hur vi ser på vår omgivning.

Här vill jag använda två begrepp som antropologen Ray A. Rappaport diskuterar i Ecology, meaning and religion (1988[1979]). För att bättre förstå begreppen är det bra att veta att han arbetade i Papa New Guinea och Polynesien. Han begrundade vilken ekologisk påverkan som skedde när människornas spred sig i Stilla havet. Han ville se dels hur de påverkade ekosystemen, dels hur det i sin tur påverkade deras kultur. Essän som jag läste igår heter ”Aspects of man’s influence upon island ecosystem: alteration and control” och presenterades vid en konferens 1961.

Han skriver att människornas migration ska ses som jämförbara med andra djurpopulationer som etablerar sig i ekosystem. En population definierar han som en samling av samma art som befinner sig i ett område och som utnyttjar ett eller flera ekosystems resurser.

A population, human or not, may be defined as an aggregate of organisms that belong to the same species, occupy a common habitat, and have in common certain distinctive means whereby they exploit one or more niches in one or more ecosystems.
Rappaport 1988:4

De förstår miljön som de befinner sig i utifrån sin kultur, vilket betyder att de har format och ordnat de olika delarna i betydelsebärande kategorier. För att ta ett exempel så har jag i min trädgård två slags träd: fruktträd och andra träd. Av plommonträdets frukt gör jag sylt. Kastanjen ger mig skugga och jag gillar att luta mig mot dess stam, dricka en kopp kaffe och röka min pipa. De olika träden har jag kategoriserat på ett sätt som passar mig och flera av delarna överensstämmer med många andra.

Polynesierna kom ständigt till nya miljöer vilket gjorde att de ställdes inför olika utmaningar. Vad är ätbart och vad vill man äta? Dels finns det olika kostregler och preferenser som de för med sig som styr vad de vill äta. Men det är också viktigt att veta vilka fiskar som inte är giftiga. Då atollerna är stabila biotoper utvecklar fiskarna sig annorlunda beroende på sin miljö. Det innebär att vissa fiskar är giftiga i en atoll medan i andra inte alls.

Vad vi ser är två olika sätt som styr hur de kategoriserade miljöerna. Rappaport är förtjust i ett tekniskt språk och beskriver dem som operativ miljö (operational environment) och medvetandegjord miljö (cognized environment). Om en fiskart är giftig eller inte är en del av den operativa miljön, vilket styr om den är möjlig eller inte att äta. Den kognitiva miljön styr om de vill äta en viss ätlig växt eller inte. Det styrs alltså av kulturella regler. De två grundkategorierna formar således miljön utifrån delvis lika, men också särskiljande kategorier.

The operational and cognized environments will include many of the same elements, but they may differ extensively in the structuring of relationships between elements.
Rappaport 1988:6

Just detta sätt att förstå hur människor kulturellt delar upp miljön hjälper mig att kunna analyser varför rovdjurskonflikten har uppstått.

Det är genom att se till de olika delkulturella aspekterna som vi kan se varför kommissionen, stadsbor och de som lever med rovdjuren har olika sätt att se på rovdjuren. Vad jag menar med ”delkulturella” är att på det stora hela är vår kultur i stort sett densamma, men det finns skillnader. Dessa uppkommer beroende på var vi bor och hur vi lever våra liv.

Jag funderade på detta medan jag åkte till Sandhammaren med Maggie idag. För om vi delar upp vår miljö i en operativ del och en medvetandegjord del ser vi att de delvis överlappar, som Rappaport skriver, men de är inte de samma.

Det som Rappaports begrepp visar för analysen är att om den operativa miljön förändras, som att rovdjuren sprider sig i EU, vilket vi inte har varit vana vid, så kommer det att påverka den medvetandegjorda miljön.

Låt mig ge två exempel för att jämföra, granbarkborren och vargen. Om du inte är skogsägare eller skogsnördig som jag tror jag inte att granbarkborrens spridande påverkar hur du ser på miljön och det trots dess påverkan på samhällsekonomin. 2018 dödade dess verkningar cirka 32 miljoner kubikmeter gran till ett värde av cirka 14 miljarder kronor, skriver Skogsstyrelsen (2023). Vargen däremot väcker ett mycket större gensvar och åsikterna om dess närvaro slår split i samhället.

Spliten bygger på att i medvetandegörandet och kategoriserandet som pågår nu så finns det olika djupa föreställningar och känslor som påverkar hur och var rovdjuren ska inplaceras. Dessutom pågår det en kamp om vilken grupps perspektiv som ska dominera.

I kategoriserandet utgår man från de tillgängliga språken och talande för vår tid är att det vetenskapliga språket är det som framhålls. I en annan tid hade ett poetiskt och mytologiskt språk använts.

Problemet med det vetenskapliga språket är att det också är nytt, vilket leder till ett möte mellan gamla och nya föreställningarna. Kunskapen som kommer ur forskningen är knuten till många olika naturvetenskapliga ämnen, som biologi och ekologi, samhällskunskap och antropologi. Människor som inte behärskar det tas inte på allvar. Likaså menar vissa att människor som inte bor på landsbygden och har djur ska inte tas på allvar. Likväl är det en fråga om nationellt och lokalt självbestämmande, som jag tar upp i EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

I inlägget Vargfrågan handlar inte om konflikten mellan stad och land menade jag att man inte skulle se det som en konflikt mellan människor utan genom bytesdjuren. Det var ett försök att se det utifrån den operativa miljön. Men det perspektivet bortsåg från den medvetandegjorda miljön och de nuvarande föreställningarna som styr.

Så för att kort sammanfatta så handlar det om värderingsfrågor utifrån de rådande föreställningarna och den rådande operativa miljön. Själv arbetar jag arbetar för att vargen och rovdjuren ska bli mer accepterade. Det kräver ett långt och tålmodigt samtal från båda sidorna. För den operativa miljön erbjuder många men ett begränsat antal möjligheter. För första gången i vår historia så finns forskningen där som grund i samtalet, men den är inte entydig och den kan inte bestämma, utan enbart ger data.

För att avsluta inlägget kan inte låta bli att inte återberätta det som jag läste om tsembagafolket på Papa New Guinea (Rappaport, 1988). Innan de skulle strida med varandra åt de massor av grisfett blandat med salt. Sedan möttes de under molnfri himmel med solen gassande på ett fält och slogs med sina vapen. Men de kunde inte slåss för länge för grisfettet blandat med saltet gjorde dem utmattade efter ett tag. Striden var tvungen att upphöra. Detta gjorde de för att striden inte skulle pågå alltför länge och för att minimera skador och dråp. Det finns en hel del att lära av dem.

Referenser:

Anstrell, Alexandra et al. (2023). ”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam”. Svensk Jakt. Publicerad 230427 (Hämtat 240414)

Jaktjournalen (u.å.). Karl Hedin om friande domen, jakten och framtiden.

Moilanen, Mikael (2022). Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen. Jaktjournalen. Publicerat 220518 (Hämtat 240414)

Rappaport, Roy A. (1988[1979]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books

Skogsstyrelsen (2023). Nu svärmar granbarkborren – torr sommar kan ge nya miljardförluster för skogsägare. Publicerat 230516 (Hämtat 240414)

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Döda vargen! Varför då?

Ännu har inte löven spruckit ut i kastanjen eller i pilen i trädgården så jag ser hur råkorna och kajorna i håller på bokarna i Brunnsparken, Simrishamn. Igår kväll satt jag med min pipa och ett glas vin på altanen och iakttog dem. Jag tyckte mig se en sparvhök som de snabbt jagade bort.

Råkor och kajor är kråkfåglar och är intelligenta. De skiljer sig från andra kråkfåglar då de har stora kolonier. Som jag såg samarbetar de om en rovfågel närmar sig. När jag är ute och går med Maggie ser jag inte sällan renpickade kajor och råkor som ligger i gräset. Med all rätta skyddar de sina kolonier.

Jag kom att tänka på relationen rovdjur och människor där jag satt med pipan och hörde deras skränande som blandades med koltrastarnas drillande. Min utgångspunkt var just hur råkorna hade gått ihop och jagat bort hotet.

Under mina och Maggies promenader har jag ofta sett ofta hur fåglar jagar bort rovfåglar. Trutar jagar iväg gladorna som glider mot deras bon. En sparvhök som jagades av måsar när den försökte ta sig över vattnet under förflyttningen norrut. Det som skiljer råkorna från dem är att råkorna gjorde det kollektivt.

Vad, tänkte jag, är det som skiljer oss ifrån råkorna och kajorna när det kommer till att skydda våra bofästen?

Det jag kom att tänka på är hur vår hjärna är strukturerad och att den strukturen gör att vi snarare skiljer oss från andra djur i grader än är helt olika.

Hjärnan består av tre lager som är sammankopplade och de lagren påverkar oss i olika grad. I figuren nedan ser vi hjärnans olika delar: reptilhjärnan, det limbiska systemet och hjärnbarken.

Reptilhjärnan har vi gemensamt med till exempel krokodiler och handlar framför allt om instinkter för att kunna överleva. Det limbiska systemets funktioner handlar om minne, känslor. Det är även där som vi lär oss. Hjärnbarken är det yttre lager där tal, logik och beräkning och liknande möjliggörs. Alla delar har fåglarna även om den är konstituerad annorlunda.

Figur hämtad från The triune braine (Wikipedia, u.å.)

Min poäng med detta är att genom att studera hur till exempel råkor beter sig kan vi se hur delar av vårt beteende har sin grund i vår natur (arvet), snarare än kulturen (miljön). Det i sin tur gör vårt beteende bygger på hur våra hjärnor fungerar och det formar hur vi tänker om och upplever vår omgivning. Jag tror att detta är grundstenen till den konflikt som pågår i Sverige och EU när det kommer till rovdjuren.

Detta såg jag än en gång exempel på då jag för några dagar sedan såg jag Döda varg (2024) på SVT. I tevestudion satt Torbjörn Larsson, ordförande för den europeiska jägarfederationen (FACE), Benny Gäfvert, rovdjursexpert på Världsnaturfonden (WWF) diskuterade vargens närvaro i Europa med journalisten Caroline Salzinger och programledaren Rebecca Randhawa. Torbjörn Larsson och Benny Gäfvert kunde inte mötas i sina perspektiv, trots att de båda är fårbönder och bor på landet.

En del av skälet till detta, menar jag, beror på kulturen, för det är den som formar oss människor till hur vi beter oss. Liksom råkorna agerar vi på hot, men det som formar hur vi bör agera på hot är kulturen.

De östliga stormarna har frilagt rötter och stenar runt ekarna som växer vid stranden i Kivik.

Just denna kombination natur och kultur är intressant i rovdjursfrågan. Å ena sidan har vi här konflikten mellan stad och land. De vars uppehälle riskeras av rovdjuren kommer att uppleva sig hotade. Det innebär att äldre strukturer i hjärnan arbetar. Eftersom de är baserade på överlevnad kommer de att vara starkare än de yngre delarna som frontalloben där vår förmåga att fatta beslut är koncentrerad.

Frontalloben sitter bakom pannbenet och är den del i hjärnan som utvecklas under längst tid hos människor. Även andra djur har den, men det är långt mycket större hos människor. Typ vid 25 år är den färdigutvecklad hos människor.

Det innebär, skriver primatologen och neurologen Robert Sapolsky (2017), att det är den del av hjärnan som är minst styrd av gener och mest formad av våra erfarenheter.

Because it is the last to mature, by definition the frontal cortex is the brain region least constrained by genes and most sculpted by experience. This must be so, to be the supremely complex social species that we are. Ironically, it seems that the genetic program of human brain development has evolved to, as much as possible, free the frontal cortex from genes.
Sapolsky, 2017:198.

Där fler träd står finns det ett större rotsystem som gör att sanden stannar kvar och sanden dras inte med vågorna i lika hög grad. Detta är 100 meter söder om ovan bild.

Det som jag har skrivit hitintills är att vi människor endast skiljer oss gradvis från andra djur och det betyder att vi i mycket mindre grad är styrda av vårt tänkande än vad många skulle vilja. Det som ständigt viskar till oss är om vi är under hot eller inte. Torbjörn Larsson, ordföranden för den europeiska jägarfederationen, lyfte hela tiden upplevelsen och känslan i programmet. Han menade att bor man på landet så upplever många rovdjuren som ett hot. Bor man långt från rovdjur gör man inte detta i lika hög grad och därför är man mer benägen att vara positiv till rovdjuren (se Åtgärder för samexistens mellan människa och varg, SOU 2013:60).

Grundläggande i min tes är att det handlar inte i grunden om rationella argument för de som bor nära eller långt borta från rovdjuren utan hur stor upplevelsen av hot är. Hot, i sin tur, är kopplat till äldre delar av hjärnan som inte är styrda av argumentation. Vi kan styra delvis hur vi reagerar genom frontalloben, men det mesta sker på omedvetna plan i oss. Att vi sedan motiverar vårt handlande utifrån rationella argument är efterhandskonstruktioner (Reber, 1993).

Samma bild från ovan fast på södersidan. Där ser vi även hur revet har skyddat växtligheten på stranden från stormvågorna

Ju mer forskning på hjärnan som görs ju mindre kommer de fram till att vi agerar utifrån väl uttänkta planer. Snarare är det vår natur och miljö som har format oss. I miljön ingår kulturen och det är den stora skillnaden mellan olika människogrupper. Det är också den som det som formar hur vi upplever naturen omkring oss. Det betyder att olika kulturer upplever naturen på olika sätt. Jag har tagit upp olika aspekter på detta under kategorin antropologi och jag kommer ständigt att återkomma till detta.

Avslutningsvis kan man fråga sig varför jag menar att det är viktigt att ständigt ha begreppet kultur med sig när man funderar kring naturen?

Jo, för att det är kulturen i kombination med naturen, våra instinkter och perceptionsförmåga, som formar hur vi upplever miljön vi rör oss i. Kulturen är begränsad av vår biologi, det vill säga hur vi är konstituerade. Men det är kulturen som samlar den kunskap som vi förmedlar till våra avkommor. Till exempelvis har vi skapat kulturer för hur vi ska agera då vi är hotade så att vi inte urskiljningslöst hackar ihjäl en inkräktare. De kanske vill handla med oss?!

Kulturen har sammanfattningsvis format hur vi interagerar med vår omvärld utifrån de biologiska möjligheter som vi har.

Eftersom rovdjuren, framför allt vargen, på många år inte har varit en del av stora delar av svenska och europeiska faunan pågår det en diskussion om hur de ska kunna ingå i vår närmiljö. Det är en diskussion utifrån perspektiv som ekologi, ekonomi och sociologi.

Vad jag menar är att om vi glömmer bort eller bortser ifrån människans biologi och hur den påverkar hur vi lever är det omöjligt att förstå hur vi ska kunna förändra samhället så att den vetenskapliga metoden är möjlig att inkorporera i samhället. Det är nämligen genom den vetenskapliga metoden som vi kan undersöka vår kultur och påbörja förändringen av det som på sikt förstör vår livsmiljö.

I morgon ämnar jag fördjupa detta ytterligare.

Referenser:

Reber, Arthur S. (1993). Implicit learning and tacit knowledge: an essay on the cognitive unconscious. New York: Oxford Univ. Press

Sapolsky, Robert M. (2017). Behave: the biology of humans at our best and worst. New York, New York: Penguin Press (Kindle ed.)

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Triune brain. In Wikipedia, The Free Encyclopedia. Hämtad 06:38, April 13, 2024, from https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Triune_brain&oldid=1194869184

Sverige bör ha livskraftiga rovdjursstammar. Är det biologiskt bevisat?

Det är typiskt tjafs och agendan hos deltagarna är illa dold. Jaktjournalen vill att Rovdjursföreningen ska sluta få tillträde till ”rovdjursförvaltningens innersta rum” (Moilanen, 2024a). Rovdjursföreningen är enligt Moilanen en liten organisation med endast 4500 medlemmar och ”de utövar [ett] stort inflytande över rovdjurspolitiken” (Moilanen, 2024a).

Det är grunden till artikeln Ännu ett av Rovdjursföreningens argument mot lodjursjakt underkänns (Moilanen, 2024a). Att jag nämner den här är att det finns ett par intressanta delar i den som kopplar samman mina funderingar och Lars Lundqvist kritik av dem.

Han skriver i en kommentar till inlägget Rovdjuren frodas. Alla är inte nöjda:

På vilket sätt menar du att de som bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö påverkas av besluten att det ska finnas en ordentlig vargstam i Värmland eller gott om björn i Västerbotten?

Samtalet ingår i en större diskussion om vad det är som ligger till grund till varför vi har rovdjur i Sverige och vilka bör fatta besluten. Låt oss fortsätta diskussionen utifrån Moilanens artikel. Ingressen passar ämnet och lyder:

Rovdjursföreningen fortsätter kampanja mot lodjursjakten och lägger återigen fram ett påstående som inte stämmer. Föreningen hävdar att lodjuret har en viktig ekologisk roll, eftersom det jagar selektivt och tar gamla, sjuka och svaga djur. Men det skulle lodjuren inte kunna överleva på. Sanningen är i stället att den tar alla typer av rådjur och till och med nästan kan tömma områden på rådjur.
Ännu ett av Rovdjursföreningens argument mot lodjursjakt underkänns (Moilanen, 2024a)

Nyckelfrasen är ”en viktig ekologisk roll”.

Insekterna bildar ett vackert mönster på stammen.

Artikeln kommer i anslutning till forskningsartikeln ”Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer” (Andrén & Liberg, 2024). Rådjur är en av lodjurens huvudföda. Lodjuren är fantastiska jägare. De smyger på rådjuren, snarare än vargen som jagar. Då lodjuren inte har funnits under en lång tid i södra Sverige har rådjuren ökat. När de sedan återvände till de södra delarna har de med stor effektivitet kunnat döda rådjuren och minskat deras antal. Se också Jaktjournalens artikel Lodjur och rådjur åker berg- och dalbana i ett samspel (Moilanen, 2024b).

I ingressen skriver Moilanen kärnfullt:

När lodjursfamiljer rensat markerna på rådjur tar bytesdjuren slut. Då är det lodjurens tur att bli färre på grund av matbristen.
Lodjur och rådjur åker berg- och dalbana i ett samspel (Moilanen, 2024b)

Vad Andrén och Liberg har gjort är att jämföra antalet rådjur (bytesdjur) och lodjur (rovdjur) för att se hur de påverkar varandra. De har sedan fört in datan i en matematisk modell. Resultaten redovisas i artikeln och de kommer fram till att relationen dem emellan ingår en dynamisk cykel där de påverkar varandras antal genom tillgången på bytesantalet och rovdjursantalet. När det är många rådjur ökar antalet lodjur genom större kullar, vilket i sin tur ökar jakttrycket på rådjur. Därför minskar antalet rådjur, vilket kommer att påverka antalet lodjur i och med att det finns färre bytesdjur.

I ett tidigare inlägg beskrev jag detta förhållande med hjälp av en kula som befinner sig mellan två höjder. Den kommer att röra sig i endera riktning för att sedan trilla över på andra sidan när förhållandet påverkas. Se Varsamhet är ledordet.

Vad vi ser är en återkopplingsprocess där faktorer (rovdjur, byte) påverkar andra faktorer (hur många rovdjur och bytesdjur det finns) vilket skapar ett system. Finns det många byten kommer det att påverka antalet rovdjur, som sedan påverkar antalet byten och deras närvaro skapar en återkopplingssystem. Andrén och Liberg visar i sin artikeln att det återkopplingen pågår i cykler, för att sedan krascha efter 30 år.

Vad har då detta med mitt samtal med Lars? Jo, frågan som ställs är om det finns ett inneboende värde i de olika arternas närvaro. Minns ovan att Rovdjursföreningen menar, enligt Moilanen, att lodjuren fyller en viktig ekologisk roll och Rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant svarar i artikeln att det är för att de jagar selektivt och att de tar de långsammare rådjuren.

Att påstå att något fyller en viktig ekologisk roll är att göra en värdering. Det är att tolka den data som finns tillgänglig. Det är här vi kan återvända till samtalet mellan mig och Lars. För det handlar om frågan om det finns ett inneboende värde i att det finns en stark vargstam i Värmland om jag bor i Simrishamn? Att besvara den frågan kräver en världsåskådning.

Som jag skrev igår påverkas våra åsikter av den världsåskådning som vi har (Geertz, 2000/1973). Den världsåskådningen kommer att påverka hur jag tolkar världen som jag lever i. Den är meningsskapande. Filosofer har kritiserat detta då de menar att man tillför ett bör i varat, det vill säga att bara för att något är på ett visst sätt, måste inte det betyda att ett bör följer ur det.

Om vi återgår till relationen mellan rådjuren och lodjuren så ser vi att det pågår en återkoppling mellan dem. Många rådjur ökar antalet lodjur. Många lodjur minskar antalet rådjur. Detta betyder inte nödvändigtvis att vi kan härleda ett bör ur detta. Att påstå att lodjur bör finnas för de tar de långsammare rådjuren är att införa en värderande faktor i relationen lodjur/rådjur. Det stöder inte datan, enligt Andrén och Liberg utifrån deras undersökning.

Vildsvinen har bökat upp i kohagen i Bäckhalladalen.

För att införa ett bör måste vi ingå i en världsåskådning. Det är att införa värden i ett system snarare än att utgå från systemet, för att uttrycka mig abstrakt. Det innebär att vi träder in i religionens domäner. Antropologen Clifford Geertz uttrycker det följande i ”Ethos, world view, and the analysis och sacred symbols” (2000/1973):

The source of its moral vitality is conceived to lie in the fidelity with which it expresses the fundamental nature of reality.
Geertz, 2000:126

Det är i vår världsåskådning som vi hämtar den moraliska kraften (”moral vitality”) och det är därigenom som vi skapar mening i naturen. Vi tar in datan och utifrån den kan vi tolka. I detta kan vi komma fram till olika tolkningar, men de måste (bör) utgå från vad faktan tycks påvisa. Det är ur detta som vi formar vår förståelse och ett meningsfyllt universum. Vi inför värderingar för hur något bör vara.

Eftersom samtalet mellan mig och Lars från utgår En ny rovdjursförvaltning (Prop. 2008/09:210) vill jag hänvisa till vad de skriver om de ”biologiska förutsättningar för stora rovdjur att etablera sig Sverige” (s. 21). Det finns ”goda biologiska förutsättningar” för att ha en stor rovdjursstam. Men om det är möjligt handlar om ”hur vi värderar biologisk mångfald” (Prop. 2008/09:210, s. 21.). De erkänner således att en del av frågan utgår från värderingar.

Så låt mig då återknyta till Lars fråga om hur resten av Sverige påverkas av en ”ordentlig vargstam i Värmland” eller ”gott om björn i Västerbotten”? Det finns flera biologiska argument som jag kan använda för att motivera detta, men till syvende och sist är det en värderingsfråga. Så låt mig uttrycka mig värderande.

Tack och lov sprider sig vargen, lodjuret och björnen i landet. Den koncentreras inte enbart i starkt begränsade geografiska regioner. Här i Skåne finns det både varg och lodjur. Om endast lokala beslut hade format deras rörelsemöjligheter är det inte säkert att de hade nått hit. Jag instämmer därför i Proposition 2008/09:210. En ny rovdjursförvaltning:

Sverige ska ha livskraftiga stammar av björn, varg, järv, lodjur och kungsörn och varje art ska finnas inom artens naturliga utbredningsområde.
S. 8, Prop. 2008/09:210.

Referenser:

Andrén, Henrik; Liber, Olof. (2024). Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer. Ecological Monographs. Vol. 94:1. https://doi.org/10.1002/ecm.1594

Geertz, Clifford. (2000[1973]). The interpretation of cultures: selected essays. 2000 ed. New York: Basic Books

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Moilanen, Mikael (2024a). Ännu ett av Rovdjursföreningens argument mot lodjursjakt underkänns. Jaktjournalen. Publicerad 240314 (hämtad 240329).

Moilanen, Mikael (2024b). Lodjur och rådjur åker berg- och dalbana i ett samspel. Jaktjournalen. Publicerad 240209 (hämtad 240329).

Prop. 2008/09:210. En ny rovdjursförvaltning

Rovdjuren frodas. Alla är inte nöjda.

Människor tolkar information snarare än processar den, skriver Mayer i “The search for insight” (1996). Att vi tolkar betyder att vi försöker foga in informationen i redan fungerande kategorier. Det är då som den först blir begriplig för oss. Fungerar inte kategorierna skapar det oro tills vi kommer på hur det skulle kunna fungera, vilket skapar förändring.

Skillnaden mellan att räkna ut och tolka kan enklast illustreras med att fundera på vad ett rum är. Uträknat är det 3, som i tre dimensioner. Men tolkat kan vi se till andra värden som trivsamhet, officiellt, främmande, bekant och så vidare. På samma sätt är det när vi rör oss i naturen. Vi tolkar den information som vi tar emot i våra sinnen och för in dem i våra föreställningar.

Låt mig ge några triviala exempel från gårdagens promenad med Maggie.

Vi var i Agusa och gick norrut. Maggie var försiktig. Jag tror det berodde på att vi har varit där när de har jagat. Hon är väldigt skotträdd. Nu sköt ingen, likväl tog det lite tid för henne att lugna ned sig. Vi kom in på skogsvägen som leder till Rebbetuaröd. Timmerstaplar med bokträd stod vid vägen. Några fåglar väckte min uppmärksamhet. Det var två stenknäckar. Hon ledde mig av skogsvägen och först förstod jag inte vad som skedde. Så upptäckte jag att hon följde ett vildsvinsspår. Fast så upptäckte jag att hon var snarare på väg ned till en bäck. Hon älskar när vi kastar pinnar i vattnet som hon kan hämta. Hela tiden tolkade jag hennes beteende utifrån kunskapen om hennes beteende.

Under promenaden förundrades jag över hur mycket gran de hade tagit ned. Däremot hade de låtit bok och björk stå kvar. Delar som tidigare hade varit mörka lystes nu upp.

Just att vi tolkar vår miljö är grundläggande för att förstå mänskligt beteende. Tolkningen ingår i en världsåskådning och om den inte överensstämmer med skapas frustration och ångest. Under tider i mänsklighetens historia har vi förmått oss att överge ren tolkning till att också testa hypoteser och experimentera för att se om de överensstämde med verkligheten. Utifrån resultaten har vi senare kunnat utveckla vår kultur och världsåskådning.

Antropologen Clifford Geertz (2000/1973) skriver att en världsåskådning är den bild av hur saker är, koncept om naturen, av självet och samhället. Det är föreställningen om världens ordning.

It contains their most comprehensive ideas of order.
Geertz, 2000:127

Jag hade detta i åtanke när jag avslutade om hur rovdjuren håller på att förändra vår syn på tillvaron i gårdagens inlägg, EU sätter ramar. Det är bra för vargen.. Än mer tänkte jag på det då jag läste Lars kommentarer till inlägget.

I alla de utredningar och propositioner som jag har läst om rovdjuren återkommer konflikten mellan dem och människorna. Låt oss ta En ny rovdjursförvaltning Prop. 2008/09:210 där de skriver att det är ”vad vi människor anser som acceptabelt” som begränsar rovdjurens antal och utbredning. Vad som påverkar det är till exempel ”näringsverksamhet, friluftsliv och värdering av biologisk mångfald.

Såväl i Sverige som i våra grannländer medger de biologiska förhållandena goda förutsättningar för stora rovdjur att etablera sig. Det som sätter gränserna för rovdjurens antal och utbredning är avvägningen mellan vad vi människor anser som acceptabelt när det gäller påverkan och konflikter med bl.a. näringsverksamhet och friluftsliv och hur vi värderar biologisk mångfald.
S. 21, En ny rovdjursförvaltning Prop. 2008/09:210

De talar om värderingar och de grundar sig i den världsåskådning som vi har.

Världsåskådningar förändras långsamt och framför allt inte bara för att lagar och regler skapas. Vi är tolkande djur som bearbetar information utifrån vanor och rutiner. Detta är något som politikerna förstår och fem år efter proposition 2008/09:210 stod en utredning klar, Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60).

I den skriver de uttryckligen att politiken har lyckats i rovdjurspolitiken om vi ser till rovdjuren. De har ökat och spridits över stora delar av landet. Men den har misslyckats när det kommer till en stor del av medborgarnas upplevelser av rovdjurens närvaro.

Landsbygdsnäringar som t.ex. rennäring, fäbodbruk, fårnäring och jakt anser sig ha begränsade möjligheter att påverka sin egen situation. De anser att lagstiftningen alltför ensidigt tar ställning för rovdjuren och i alltför begränsad omfattning tar hänsyn till landsbygdsnäringarna och jakten.
S. 9, Åtgärder för samexistens mellan människa och varg SOU 2013:60

Detta misslyckande kan ses på flera sätt, men en sak som är viktig att understryka är att det inte handlar om pengar. Det handlar inte om en beräkning utan om upplevelser. Rivna får är något mer än en kostnadsfråga. Det handlar om hur man tolkar att röra sig ute i naturen. Det handlar inte om verklig risk utan upplevd risk. Vi tolkar vår omgivning, vilket påverkas av den världsåskådning som vi har.

Detta tror jag också är väldigt viktigt för att förstå den konflikt som begränsar möjligheterna till kommunikation mellan hur vi ser på rovdjuren. Problemet är att detta även tar sig uttryck i hur vi ser på hur Sverige styrs. Författarna till rapporten skriver att förtroendet för riksdagen, Naturvårdsverket och länsstyrelserna minskar.

Förtroendet hos befolkningen för hur riksdagen och de förvaltande myndigheterna hanterar rovdjurspolitiken och dess förvaltning är bristfälligt.
S. 9, Åtgärder för samexistens mellan människa och varg SOU 2013:60

Finns inte förtroendet där finns det dem som kommer att ta lagen i egna händer. Tjuvjakt är en sådan handling. I Proposition 2008/09:210 tar de upp detta och skriver att problemet är att när tjuvjakt bedrivs på rovdjur är benägenheten hos lokalbefolkningen att gå till polisen mindre.

Ett stort problem är att allmänheten inte är polisen lika behjälplig med tips och iakttagelser när det gäller illegal jakt på rovdjur som när det gäller annan illegal jakt.
S. 58, En ny rovdjursförvaltning Prop. 2008/09:210

Detta motstånd får andra problem.

I propositionen menar de att en del av lösningen till problemet skulle kunna vara att regionalisera beslutsfattandet i högre utsträckning.

Detta har man gjort och det innebär att Naturvårdsverket delegerar delar av ansvaret på förvaltningen av rovdjuren.

Innan detta beslut fattades var det flera instanser som kritiserade förslaget och menade att risken för otillbörlig påverkan skulle kunna uppstå. Det var inte bara organisationer om Djurens rätt och Rovdjursföreningen, utan också åklagarmyndigheten och Riskpolisstyrelsen.

Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen har anfört att det finns risk för att obehörig påverkan ökar vid en regional förvaltning och att en regional förvaltning därför inte bör inkludera de rovdjur som har ogynnsam bevarandestatus. Även Brottsförebyggande rådet har anfört att en ökad regionalisering av förvaltningen kan medföra en risk för otillbörlig påverkan på handläggande tjänstemän. Svenska rovdjursföreningen och Djurens rätt har avstyrkt en ökad regionalisering av förvaltningen och anfört att det kan medföra en ökad risk för otillbörlig påverkan.
S. 23, En ny rovdjursförvaltning Prop. 2008/09:210

Dit jag vill komma med det här inlägget är att vi människor har en världsåskådning som bygger på den kultur som vi kommer ur. Den skiljer sig delvis inom landet och mellan människor. Den är viktig och framför allt visar den att vi människor inte är datamaskiner som endast följer den information som delges oss utan vi tolkar den utifrån de koncept och föreställningar som vi har, alltså vår världsåskådning.

Rovdjuren som har spritt sig så framgångsrikt i hela riket och som har skapat så stora konflikter visar på vikten att förstå detta. Att sätta ramverk i regeringen eller i EU hjälper föga om det inte följer med den rådande världsåskådningen.

I framtiden kommer synen på rovdjur att vara annorlunda. Att det nu pågår diskussioner är en del av den processen. Min förhoppning är att synen kommer att vara mycket mer positiv än nu. För även om rovdjuren sprider sig friskt så är det väldigt många som inte är nöjda med situationen.

Referenser:

Geertz, Clifford. (2000[1973]). The interpretation of cultures: selected essays. 2000 ed. New York: Basic Books

Mayer, Richard E. 1996). ”The search for insight: Grappling with Gestalt psychology’s unanswered questions”. ss 3-32 ur Sternberg, Robert J. & Davidson, Janet E. (red.) (1996). The nature of insight. Cambridge, Mass.: MIT Press, paperback

Prop. 2008/09:210. En ny rovdjursförvaltning

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

EU sätter ramar. Det är bra för vargen

I slutbetänkande Mål för rovdjur (SOU 2012:22) läser jag följande:

Riksdagen har tagit ställning för att den biologiska mångfalden ska bevaras och att rovdjuren långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Sverige har dessutom tillträtt flera konventioner som ger ett skydd för arterna björn, järv, lo och varg. Det är därför utredningens bedömning att bevarandet av dessa arter är ett väsentligt mål av allmänintresse som inte behöver ifrågasättas.
SOU 2012:22, S. 31

Riksdagen har tagit ställning. Jag funderar på orden. Vad betyder det egentligen att riksdagen har tagit ställning? Den demokratiska processen har haft sin ordning, men det skaver. För det ligger en hel del gömt i dessa ord som jag har läst om under morgonen. Det är begrepp som art- och habitatdirektiv och Bernkonventionen, samtidigt som frågan om riksdagen legitimitet.

I kungörelse (1974:152) om om beslutad ny regeringsform står följande paragrafer:

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

4 § Riksdagen är folkets främsta företrädare.
Kungörelse (1974:152) om om beslutad ny regeringsform

Men Sverige är ingår även i EU och därför står följande tillägg under Överlåtelse av beslutanderätt inom EU-samarbetet:

6 § Inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket.
Kungörelse (1974:152) om om beslutad ny regeringsform

Detta innebär att Sverige har förbundit sig att släppa viss del av suveräniteten (Brown, 2011) och måste därför utgå ifrån överstatliga beslut. Bernkonventionen och Art- och habitatsdirektivet är delar i detta.

Bernkonventionen är ett fördrag och en överenskommelse mellan EU och vissa länder i Afrika som gjordes 1979 och bygger på att:

[F]rämja samarbete mellan signatärsstaterna för att bevara vilda djur och växter samt deras naturliga miljö och att skydda utrotningshotade flyttande arter.
Bernkonventionen

Bernkonventionen står således över både EU och Sverige. Därför skriver författarna till Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60)

Den svenska lagstiftningen och förvaltningen av våra fyra stora rovdjur styrs av internationell och europeisk rätt, i synnerhet art och habitatdirektivet som utgör EU:s legala genomförande av Bernkonventionen. Svenska mål för rovdjurspopulationer måste säkerställa att art- och habitatdirektivets mål för dessa arter uppnås. På så sätt skapar art- och habitatdirektivet en viktig ram och förutsättning för förvaltningen av varg i Sverige.
S. 38, SOU 2013:60

Det är en viktig ram, skriver författarna och den spelar en väldigt stor roll när det kommer till viltförvaltning.

Bernkonventionen kom till min kännedom i artikeln Upplagt för besvikelse bland ivriga jägare (Johansson, 2024). Den handlar om den diskussion som har uppstått i EU angående vargens status, men som journalisten skriver så är vägen till en möjlig förändring lång.

Men vägen till ändrad skyddsklass är lång och EU-kommissionen kan snubbla redan på första steget. EU-lagstiftningen som styr vargskyddet är grundad på Bernkonventionen, ett avtal som ligger utanför EU, men är signerat av unionen, dess 27 medlemsstater, och ytterligare 23 länder.
Upplagt för besvikelse bland ivriga jägare

Som vi ser i nedan figur är det mycket som spelar in och olika beslut har olika mycket självständighet.

Utifrån detta allmänna samtal om demokrati vill jag framföra ett par tankar som tumlade omkring efter läsningen.

Låt oss börja i ett tidigare inlägg där jag tar upp skillnaden mellan åsikter om rovdjur och vargen framför allt, Det är jobbigt med demokrati. I det hänvisar jag till En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning (Dressel et al. 2021). De tilltalade svarar på frågan ”Vad tycker du om att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns i Sverige?” och majoriteten är positiv. Jag har fört ihop ”Tycker om” och ”Tycker mycket om”: björn: 78 %, järv 71 %, lo 80 %, varg 69 %, samt kungsörn 88 %. Det är en tydlig majoritet, men skapar det legitimitet hos dem som inte håller med? De är också många.

I inlägget Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna pekar jag på problemet med legitimitet genom att visa på att Dalarna är ett slukhål för varg. Där är också en betydligt negativare attityd till vargen (Ericsson et al., 2013). Vad man dock ska lägga märke till är att i attitydundersökning 2021 så är svarsfrekvensen 35% i Dalarna (Dressel et al., 2021), vilket ställer frågan hur representativ den är?

Utredningarna och opinionsundersökningar är dock ögonblicksbilder från ett decennium, vilket leder mig till att nu försöka begrunda framtiden.

För undertiden jag funderade på detta mindes jag det som jag skrev om igår, Blädningsbruk: En handbok. Där tar jag upp att svensk skog nästan har dubblat sitt virkesförråd från 1955 och det under en tid då man även har avverkat en hel del. Detta har skett då man har gått från ett fritt skogsbruk till ett väldigt reglerat (Enander, 2007).

Att jämföra rovdjurspolitik och skogspolitik torde vara som att jämföra äpplen och päron. Dock det som är viktigt är att vi fattar beslut som ska påverka oss för väldigt lång tid framöver. Om vi tar EU:s Gröna giv så handlar det om resultat som ska uppnås 2040, se Ska EU ge tusan i den svenska skog?.

Så besluten som fattas bygger på en långsiktighet. Det andra handlar om dagens situation och hur vi hanterar rovdjuren. Vad jag syftar på är att vargen utrotades från Sverige på 1970-talet för att återvända i början av 1990-talet. Utrotningsförsöken hade pågått egentligen sedan urminnestider, vilket gjorde att vargen och andra rovdjur alltmer hade fördrivits från mänsklig bygd. Ett brukssätt utan rovdjur kunde utvecklas där fäbodjäntor och herdepojkar kunde gå i skolan istället för att vakta familjens djur.

I och med att Sverige gick med i EG, senare EU, blev vi också en del av art- och habitatdirektivet, samt Bernkonventionen. Dessa är inriktade på att bevara vilda djur och växter för framtiden. Men det viktigare menar jag är att i och med vargens återkomst så var riksdagen tvungen att fundera på hur de skulle hantera förekomsten av rovdjuren. Det är i det perspektivet som jag ser de olika utredningarna och propositionerna som görs. Rovdjuren skapar en gråzon där deras närvaro ställer samhällsfrågor om hur vilt och människor ska samverka. Människorna sätter ramverket för djuren.

I en representativ demokrati som Sverige är det regeringen som ”styr Sverige genom att den verkställer riksdagens beslut” (Regeringskansliet, 2023). Vad jag märker när jag läser utredningarna är hur de försöker att jämka mellan olika fördrag, politiska beslut, vetenskaplig litteratur, samt med den samlade svenska befolkningen i form av opinionsundersökningar och intressegrupper. Det mångfaldiga svenska folket är ständigt i åtanke.

Avslutningsvis handlar dessa beslut om hur vi vill att Sverige ska gestalta sig i framtiden. Sverige har varit ett land fattigt på fauna under tider (se inläggen under etiketten ”jägare”. Politiska beslut har skapar ramar för hur jakten har kunnat bedrivas i Sverige. Då kunde man inte se hur det skulle utvecklas, men man var förutseende nog att se att som det var var tvunget att ändras. Med tiden förändrades lagarna och anpassades till de nya förutsättningarna.

I Åtgärder för samexistens mellan människa och varg skriver författarna om vikten att upphöra med den politiska splittringen och otydligheten. Jag tror de har rätt. Men likaså måste en slags kulturell enighet uppstå hos oss.

Jag tänker på hur invånarna i Assam i nordöstra Indien. De lever med elefanter och noshörningar. De får ibland sina fält förstörda av dessa djur. De tar det inte med ro, då förstörelsen riskerar deras välfärd, men de ser det som en del av livet och en del av deras världsuppfattning (se Balmford, 2012). Förmågan, eller kanske självklarheten, att se naturen som något som vi är en del i och av, vilket ställer krav på oss, tycks ha försvunnit i våra möjligheter att kontrollera tillvaron. Men kontrollen är en villosyn. Dessutom har vi ett ansvar mot framtida generationer att bevara naturen i dess mångfald. Det börjar nu genom att ramarna sätts.

Referenser:

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Brown, Wendy (2011). Inhägnade stater, avtagande suveränitet. Hägersten: Tankekraft.

Dressel, Sabrin; Sandström, Camilla; Bennett, Juliana; Ericsson, Göran. (2021). En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning. SLU. Rapport 2021:8.

Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år. Umeå: Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet

Eur-Lex (u.å). Bernkonventionen. EU. Senast ändrat 200515 (Hämtat 240327)

Ericsson, G., Sandström, C., Kagervall, A. and Johansson, M. (2013). Attityder till varg och vargförvaltning. Report 2013:1. SLU

Johansson, Sara (2024). Upplagt för besvikelse bland ivriga jägare. ATL. Publicerad 240229 (hämtat 240327)

Regeringskansliet (u.å). Så arbetar regeringen och Regeringskansliet. Uppdaterad 230208 (Hämtad 240327)

SOU 2012:22. Mål för rovdjur

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg.

Ett Bohuslän med stenhuggare, vilda strejker och människans ombytliga tillvaro

Algot Boman föddes 1877 på Malmön i Bohusläns skärgård. I Stenhuggarminnen (1973) berättar han om sitt brokiga liv. Hans far kom från Skaraborg och hade låtit sig värvas av Kullgrensbolaget. De hade kungjort i kyrkor att de utbildade stenhuggare och betalade resan till Bohuslän, samt uppehållet. De fick även 50 kronor i lärpengar efter avslutad 3 månaders utbildning. På Malmön gifte sig Algots far sig med en dotter till en fiskare.

Till en början gjorde man finsten, men under Dansk-Tyska kriget 1867–68 blev det högkonjunktur för gravvårdar. Monument gjordes för de ”fallna storkrigarna” (1973, s. 77). Fadern arbetade på olika stenbrott. De gjorde socklar och trappor till kyrkor. När gatstenstillverkningen satte igång när finstensbranschen blev dålig. Då flyttade man till Hjälmedal för att sedan röra på sig mot Lysekil. Där gjorde fadern gravvårdar och sonen Algot fick hjälpa till.

1887–88 fyllde man igen Kyrkoviksbukten med stenskrot. I området pågick det gatstensbrytning som hade beställts av Malmö stad. En strejk utbröt. Det är första gången som Algot hör talas om socialister av läraren som var från Småland och ursäktade sin sena ankomst med att han hade blivit uppehållen av strejkande stenhuggare. ”Barn! Ni har fått vänta på mej, ty de var en del strejkande stenhuggare här å ville ha arbete. Å ni förstår att ja hade allt arbete till dom, men det är inte skäl i att hjälpa Socialister [sic].” (1973, s. 81).

Gatstenen går det sämre för men då börjar man tillverka byggsten. Förläggaren för firman heter Apenheim. Stenbrottet var i Lahälla, inne i Brofjorden. Fadern tog arbete där, men familjen flyttade inte. Till Lysekil kommer firman V.E. Molin. De hade en beställning från Berlin och måtten var preciserade. För att fylla upp med arbetade kom många stenhuggare från Småland.

Efter konfirmationen går Algot till sjöss. 1894 började han arbeta på ”berget” och på vintrarna arbetar han i magasinen för att ”den stora sillrushen” pågår (1973, s. 83). Därefter inleds en lågkonjunktur och Algot tar sig till Malmön där han arbetar i ett storbrott. Han bodde inneboende i en fiskarfamilj, som beskrivs som arbetsamma och duktiga. En av de han arbetar med är från Småland och skickar hem sin lön till sin familj som tar hand om ett litet jordbruk. ”Knutsson en aktad och nykter man slet som ett djur i Klondyke (Malmön)” (1973, s. 84). Nöjeslivet består av kortspel och sprit. Ungdomarna består av två grupper stenhuggare och fiskare. Man bråkar om flickorna. Han lämnar Malmön med sina besparingar och köper sig en vadlott i vadlaget ”Rövarne”, dvs. han får delta i fisket, se Sillen gjorde Bohuslän till ett Klondyke (Jansson, 1996). Under fyra år är han fiskare och stenhuggare om vart annat.

1896 bildas stenhuggarfackföreningen av två hemvändare från USA. De två männen Tengren och Axel Johansson har med sig verktyg och specialkunskap från sin tid på andra sidan Atlanten. Han lär sig tekniken och blir utskrattad av smeden när han arbetar i Brastad.

Efter militärtjänst bildar han familj. De börjar i Lysekil, men tillgången på berg är dålig så de flyttar till Ingeröd på Härnäset i Bro socken. De köper en tomt och bygger ett hus. Fiskandet blir nu en hobby.

Arbetet i brotten börjar regleras av fackföreningarna. Tio timmars arbetstid och det får inte förekomma artificiellt ljus. 1904 blir det lockout och strejk under lönerörelsen. Tillresta strejkare och strejkbrytare tillkommer. Militär och polis tillkallas. Algot är medlem och kassör i Härnäset avdelning 14. 1908 är det ny strejk. De sympatistrejkar med transportarbetarförbundet. Återigen tillkallas strejkbrytare och strejkande reser dit. Tumult utbryter. Kanonbåten Skäggald är där. Kanoner avfyras och matroser avfyrar en salva.

Strejkerna återkommer under åren fram till Första världskriget. Under kriget skogsplanterar man Bohuslän. Att koka tran av sillen krävde mycket bränsle. Efter kriget tillkommer en ny teknik bland stenhuggarna. En god tid inträder som avslutas 1926. Lönerörelsen sätter igång. Lockout och strejker påbörjas. Många permitteras och avskedas. (Boman, 1973).

Hovenäset. Minnesmärken från stenhuggarna.

Vad vi ser i texten är hur förutsättningarna hela tiden förändrades för Algot. Livet i Bohuslän var inte konstant. Det som sker långt bort i Berlin påverkar det lokala. Sillens rörelser påverkar förmågan till överlevnad. Jag har tidigare tagit upp Bohusläns förändringar i följande inlägg Motståndskraften minskar när nedärvd kunskap försvinner. Delvis är det ett väl idealistiskt inlägg.

Texten kommer från ett arbete jag gjorde om stenhuggare under min utbildning till historielärare. Det mesta kom inte med i den slutgiltiga versionen av arbetet med den nätta titeln: Är samarbete bra?: En fallstudie av Bohusläns Kooperativa Stenindustris etablering som stenleverantör till Hamburg 1926 utifrån Robert Axelrods samarbetsteori. (Redemo, 2017).

Jag kom att tänka på arbetet under läsningen av The problem of nature: environment, culture, and European expansion (Arnold, 1996) då han beskriver hur Amerika sågs som en frontlinje dit de europeiska nybyggarna med sin kultur kom och förändrade landskapet. Han beskriver hur många tidigare historiker har menat att en kultur lär sig att leva i ett landskap och sedan finner en balans. Även dessa historiker har en idealistisk bild av människans förmåga att interagera med sin miljö. Som jag tidigare har nämnt ser vi inte naturen utan gör oss föreställningar om den, se Naturen: det vilda och det tämjda del 1 och Naturen: det vilda och det tämjda del 2.

Referenser:

Arnold, David (1996). The problem of nature: environment, culture, and European expansion. Oxford: Blackwell

Boman, A. (1973). ”Då gatstenshuggning började i Bohuslän. i M. Rehnberg, Stenhuggarminnen: Svenskt liv och arbete n:r 31”, Malung: Nordiska museet, ss. 76-98.

Jansson, Hasse (1996). Sillen gjorde Bohuslän till ett Klondyke. Populär historia. Publicerad på nätet 010315 (hämtad 240324)

Ska EU ge tusan i den svenska skog?

Titeln till debattartikeln i ATL av Martin Kinnunen och tre andra från Sverigedemokraterna lyder: ”Vi säger nej till EU-övervakning av skogen” (Kinnunen et al., 2024). I den beskriver de att ”EU-kommissionen ätit sig in i den svenska skogen”. Men det är något annat som tycks vara grunden i deras kritik och det är ”subsidiaritetsprövningen”. Jag blir förvirrad.

Först och främst söker jag upp vad subsidiaritetsprövning är då det tycks vara det grundläggande problemet. I alla fall om jag ser till debattartikelns avslutande ord:

Subsidiaritetsprövningen fungerar inte, den har blivit ett rundningsmärke. Nya regler som förhindrar godtycklig överföring av makt till EU måste upprättas.
(Kinnunen et al., 2024).

I grunden handlar subsidiaritet att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Subsidiär syftar på att någon är underlydande och subsidiaritetsprinicipen, kan översättas till närhetsprincip (SAOB). EU ska bara fatta beslut ”om det är effektivare än om de enskilda länder agerar på egen hand” (Europeiska kommissionen, u.å). En prövning görs om det nationella parlamentet är oense med EU Kommissionen. Enligt debattartikeln kringgås detta av EU Kommissionen och skogen är ett exempel på detta. Jag förstår det som att debattartikeln är en kritik av Sveriges förlorade suveränitet.

Mitt val av begreppet suveränitet kommer från en diskussion som statsvetaren Wendy Brown för i boken Inhägnade stater, avtagande suveränitet (2011). Hon menar att det pågår en diskussion i länder kring hur mycket som landet själv ska bestämma. Att diskussionen pågår beror på att länder är allt mer knutna till andra länder genom sin ekonomi och fördrag (EU, NATO) och detta skapar en oro hos vissa för det minskade självbestämmandet, suveräniteten. Poängen, enligt henne, är inte att allt ska kunna styras utan att möjligheterna ska finnas där.

Det betyder inte att den moderna, suveräna nationalstaten alltid styr eller reglerar ekonomin med fast hand; vad det däremot betyder är att statssuveräniteten bygger på att staten kan utöva denna styrning och reglering samt att den beslutar när så ska ske.
Brown, 2011:61. Markeringar i original.

Subsidiariten ska medge enskilda länder självstyre och ska således pröva om det finns åsiktsskillnader mellan Europeiska kommissionen och Sverige. Detta menar dock författarna till debattartikeln fungerar inte och svensk skogsbruk förlorar sitt självbestämmande.

Det var blåsigt på Sandhammaren förra helgen. Maggie ligger och väntar på att jag ska kasta en pinne som hon får jaga i vattenbrynet.

Om vi bortser från subsidiaritet och suveränitet för ett ögonblick och tittar på vad Europeiska Kommissionen har med svensk skog att göra framträder en intressant konflikt som visar på hur olika perspektiv ställer till det. Grunden är den Gröna given som håller på att lanseras av EU.

Det är ett utvecklingsarbete som ska pågå till 2030 och skogarna i EU är en del av det arbetet, se New EU forest strategy for 2030 (Europeiska kommissionen, u.å). Målen är flerfaldiga och bygger främst på två premisser, klimat och biologisk mångfald. Därtill kommer utvecklingen av landsbygden för att kunna skapa en fungerande ekonomi.

The new EU forest strategy will support the socio-economic functions of forests for thriving rural areas and boosting forest-based bio-economy within sustainability boundaries. It will also protect, restore and enlarge the EU’s forests to combat climate change, reverse biodiversity loss and ensure resilient and multifunctional forest ecosystems[.]
New EU forest strategy for 2030

Sverige är inte det enda landet som har varit kritiska till den nya skogspolicyn, även Finland och Österrike har yttrat sig.

För att kunna göra detta, skriver Europeiska Kommissionen i ett pressmeddelande, vill de skapa en skogsövervakningslag, samt göra en inventering av skogarna i EU. Återigen är det klimatförändringar och minskningen av den biologiska mångfalden som motiverar. Om det är rätt väg har ifrågasatts av flera. Europeiska Kommissionen skriver:

EU-kommissionen föreslår en skogsövervakningslag som ska täppa till befintliga luckor i informationen om de europeiska skogarna och skapa en omfattande kunskapsbas. Detta kommer att göra det lättare för medlemsländer, skogsägare och skogsförvaltare att hantera de ökande belastningarna på skogarna och att stärka skogarnas resiliens.

Skogar är viktiga allierade i kampen mot klimatförändringar och minskad biologisk mångfald. De är dessutom centrala för välmående landsbygdsområden och för bioekonomin. Dessvärre är skogarna i Europa hårt belastade, bland annat till följd av klimatförändringar och ohållbar mänsklig verksamhet.
EU-kommissionen föreslår omfattande övervakning för att förbättra de europeiska skogarnas resiliens (Europeiska Kommissionen, 2023). Markeringar i original.

Ett litet insektsamhälle på en döende ek. Jag vände på kikaren och såg hur minimala spånhögar låg runt ingångshålen.

Jag vill i inläggets avslutande del sätta det som pågår i ett historiskt perspektiv. Till min hjälp har jag boken Skogsbruk på samhällets villkor: Skogsskötsel och skogspolitik under 150 år (Enander, 2007). Även denna bok är en rekommendation av Lars Lundqvist.

I bokens första del beskrivs de historiska händelser som låg till grund till varför Sverige fick den första skogsvårdslagen 1903. Om svensk skogshistoria har jag skrivit om tidigare, se till exempel Ta bort de gamla flottlederna. Enanders bok fördjupade och förde ihop mycket av min tidigare kunskap och gav mig en tydligare bild av svensk skogsbrukshistoria.

Först är det viktigt att ha en tidslinje: Fram till 1700-talets mitt var svenskt skogsbruk ”totalreglerat” för att sedan i 1800-talets början vara närmast ”avreglerat” (Enander, 2007:6). Sedan slutet av 1600-talet fram tills 1800-talet hade den skog som tillhörde kungen (kronoskog) avvittrats, det vill säga tilldelats bönderna. Det handlade om att klara upp skillnader mellan ägande och allmänningar. Det senare var den mark som alla använde. Som en pendang till detta skapas även en del av de problem som samerna och rennäringen har genom att de särbehandlades. De fick ”kollektivt brukningsrätt för renbete” (Enander, 2007:19).

Sedan Frihetstiden på 1700-talets hade liberalismen varit stark i Sverige. För liberalismen är äganderätten viktig. En del av friheten är således att den enskilde ägaren har rätt att använda sin ägodel och egendom efter eget kynne. Detta kan stå i motsättning med det övriga samhället och det är detta som sker under 1800-talet och den industriella revolutionen, där som jag skrev i Ta bort de gamla flottlederna blev skogen det som gjorde att Sverige kunde påbörja vägen till att bli en välfärdsstat.

En delförklaring är att skogen köptes upp av skogsbolag och kunde inriktas på att få skogsindustrin att växa.

Det finns en annan aspekt också som knyter an till diskussionen med Europeiska Kommissionen. Enander använder genomgående ordet skogsvård. Vad betyder det egentligen? Jo, det syftar på att skogen brukas för att kunna leverera timmer till skogsindustrin. Han citerar paragraf 1 i skogsvårdslagen 1948:

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, så vitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.
Citerat i Enander, 2007:55.

Problemet bygger just på att å ena sidan ger industrin arbete och skapar en allmän välfärd, å andra sidan var det inte böndernas syfte då de brukade skogen. De nyttjade skogen för husbehov, såsom kolved, timmer och för skogsbete. Men också industrin tenderade att snarare se till sitt eget bästa. Så de avverkade på sätt som inte var förenliga med klimatet i Sverige. Enander citerar Israel av Ström, den stora förgrundsfiguren för svenskt skogsbruk:

På några orter nedhugges skogen åter, när den blivit 30à 40 år gammal, för att svedjas; marken besås ett à två år med säd, och gifver sedan bete; på andra orter börjar man utplocka de bästa träden först och de sämre sedan, och hugger öfver allt; och ingen trakt blir lemnad fredad och ingen blir rätt uthuggen — Sådane blädade skogar gifva ringa avkastning –.
Citerat i Enander, 2007:24.

Resultatet av detta brukande var en exploatering av skogen vilket gjorde att virkesförrådet minskade så att en av Sveriges basindustrier riskerade att stå utan sin råvara. Det var detta som gjorde att man 1903, efter 20 år av debatt införde den första skogsvårdslagen som införde ”återväxtplikt” för skogsägaren. De var således förpliktade att tillgodose att skogarna inte längre utarmades på timmer.

Vad vi ser är hur det allmännas behov inskränkte de enskildas möjligheter att bruka efter egen fason. Enander skriver ”[d]ärmed hade liberalerna medverkat till att stoppa den fria användningen av skogstillgångarna, en frihet som andra liberaler en generation tidigare varit de främsta förespråkarna för” (2007:22).

Avslutningsvis ser vi att å ena sidan finns det en ny diskussion som pågår om klimat och biologisk mångfald, å andra sidan ser vi en mycket äldre diskussion som handlar om konflikten mellan det allmänna (land, EU) och den enskilde (individ, företag, land).

Referenser:

Brown, Wendy (2011). Inhägnade stater, avtagande suveränitet. Hägersten: Tankekraft.

Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år. Umeå: Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet

Kinnunen, Martin; Rugland Timgren, Beatrice; Eriksson Falk, Mattias; Eklöf, Staffan. (2024). ”Vi säger nej till EU-övervakning av skogen”. ATL. Publicerad 240304 (Hämtad 240316).

Europeiska Kommissionen (u.å). Subsidiaritetsprövning. (Hämtad 240316).

Europeiska Kommissionen (u.å). New EU forest strategy for 2030 . (Hämtad 240316).

Europeiska Kommissionen (2023). EU-kommissionen föreslår omfattande övervakning för att förbättra de europeiska skogarnas resiliens. Publicerat 221123 (Hämtat 240316)

Svenska Akademins Ordbok. (SAOB). Subsidiaritet. (Tryckår 1997).

Ta bort de gamla flottlederna

Arbetet i skogen var hårt förr. Du hade blivit kontrakterad för att hugga ned en del i skogen med några andra. Du började i januari för då var tjälen tillräckligt djup i Jämtland. Förhoppningsvis hade någon arbetat på platsen redan innan du kom dit för då fanns det möjligen en liten stuga. Om det inte var så fick du bygga dig en. Du fick betalt när det var färdigt och du fick betalt per dag. Livet var hårt som skogsarbetare.

Skogsarbetare vid sin enkla övernattningskoja. Okänt vart bilden är tagen.

På rekommendation läste jag Anna Stjernströms bok Skogen – guldet från Norden (2011) och jag kan verkligen rekommendera den vidare. Den berättar om skogen från istidens Sverige tills idag, med fokus på Jämtland. Den fokuserar framför allt på industrialiseringen och genom skogen kan vi läsare följa hur Sverige har utvecklats från att ha varit ett fattigt land till ett av världens rikaste.

Den väckte många tankar och några vill jag dryfta här. Det första är diskussionen om guldet och som så ofta i historien om norra Sveriges är det olika saker som åsyftas. Stjernström hänvisar till det som så många andra som diskuterar Norrland gör och det är riksrådet Carl Bondes entusiastiska kommentar till Axel Oxenstierna:

Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn.
Citerat från Stjernström, 2011:40.

Man hade hittat silver i Nasafjäll. Med detta blev det tyvärr inte mycket med det och framför allt inte något Västindien. Det guld som man däremot hittade var skogen. Jag minns Sara Lidmans roman Regnspiran (1958) där Linda möter jägmästaren som pekar på berget och säger att där finns det guld, men vad hon inte förstår är att det är skogen och inte metallen som åsyftas.

För att kunna utvinna detta guld i Jämtland måste man förändra en hel del. För det är långt från hamnarna i öster, som Sundsvall. Men det är andra saker som måste på plats och det är att industrialiseringen måste komma igång. Sverige var sent. Andra hälften av 1800-talet brukar man tala om och det som framför allt påbörjade det var att man kunde utnyttja vattenkraften för sågverken.

Stjernström jämför industriella revolutionen med jordbruksrevolutionen, alltså yngre stenåldern, när människor slog sig ned permanent för att odla. Båda dessa har förändrat livet på jorden på ett drastiskt sätt.

Sedan jordbruksrevolutionen hade människor varit beroende av att ha en lite odlingsmark. Man levde inte i ett penningsystem utan var helt beroende av det som jorden och omgivningen gav. Skogen var till för energi i form av mat och ved. Man anpassade sig till det som ekosystemet kunde bidra med och det var en samanpassning (coadaptation).

Ett problem som hindrade industrialiseringen var hur egendomarna var konstruerade. Då var de uppdelade i små åkerlappar som i sig var svåra att ge mer än förhoppningsvis mat så att man överlevde. Detta förändrades genom politiska beslut så att markerna blev enhetligare, vilket i sin tur gjorde att det var möjligt att inhägna sin del, vilket i sin tur gjorde att man kunde förädla växterna på ett helt nytt sätt. Detta gjorde att vissa bönder började kunna få ett överskott. Eftersom de fick mer att äta, överlevde fler barn och därmed ökade befolkningen.

Liknande saker skedde med skogen. I en samfälld skog, som ägdes av flera personer, innebar att alla var tvungna att vara överens om skogen skulle fällas. Men, skriver Stjernström ”[a]tt skogen överläts i enskild ägo underlättade sannolikt skogsaffärerna” (2011:54). Därför bröt man upp allmänningarna och gav enskilda personer den som egendom, avvittring. Nu räckte det att en av delägarna ville avverka för att resten skulle tvingas gå med på det. Det innebar att skogsköpare köpte av en person för att sedan kunna betvinga de andra. Guldet började kunna brytas.

Bara för att man kan hugga ned träd betyder inte att de är värdefulla i sig utan de måste ingå i ett större system. De måste kunna transporteras till sågverken för att sedan kunna förädlas till varor som såldes på världsmarknaden. Vad vi märker här är att det sociala systemet som hade utvecklats och anpassat sig till det lokala ekosystemet, nu ingick i ett större system.

I nedan figur som utgår från ett lantbruk, men som vi anpassar till ett skogsbruk, ser vi hur det kommunicerar med en marknadsekonomi. De små köps upp av de större vilket innebär att de ingår företagsvärlden. Skogen börjar förändras till marknadens önskningar, se nedan hur strandägandet anpassas. Då en ny produktionsmängd uppstår börjar man reglera på ett nytt sätt. Regleringen kommer att anpassas över tid, genom förändringar i skogsvårdslagen. Intressant nog kommer det att dröja fram till 1950-talet tills en verklig mekanisering sker. Sågen blir till motorsåg och till slut försvinner även hästen.

Hästen och möjligheterna för transport ur skogen knyter an till flottningen som pågick längs Indalsälven till 1969 då man samlade sig för att avsluta en epok som gick i graven just på grund av mekaniseringen. Här talar jag om lastbilarna som nu helt tog över timmertransporterna.

Jag hade hört om flottning och läst om att man hade förändrat förlopp och annat för att undvika bröten, det vill säga stockar som fastnade och bildade fång av timmer, ”Djävulens plockepinn” (2011:110). I Stjernströms bok lär vi oss hur ”[s]trandägarna förlorar sin vetorätt” (2011:107) 1880 och den allmänna flottleden blir ”samhälleligt tvingande” (2011:108), vilket betyder att flottningen av timret blir överordnat allt.

En flottledernas infrastruktur byggs upp genom ”stenbränning”, dvs. att få bort stenar som kan skapa brötar; ”rännor”, vilka grävdes genom myr- och ängsmarker; ”styranordningar”, som styrväggar som gjorde så att timret flöt i mitten och att strömmen blev djupare; ”dammar” som reglerade vattnets hastighet och flöde (2011:98–101).

På fotot ser vi hur en ränna har byggts i strandbanken. Fotot är förmodligen från Indalsälven. Fotografering – 22 maj 1954 (För fler fotons se den fantastiska samlingen på Digitalt Museum.

Vad vi ser är alltså hur inte bara Indalsälven utan egentligen alla Sveriges älvar har anpassats till människans behov. Det var alltså ingen samverkan (coadaptation) med ekosystemet utan en förändring som har förstört för en mängder av organismer. I vissa delar är det dammar som ger el till Sverige, men i stora delar är det flottningens infrastruktur som inte längre fyller sitt syfte.

– Förra århundradets flottrensning i kombination med massor av sediment från utdikning av skogs- och våtmarker har skapat sterila, cementliknande golv av de känsliga lekbottnarna. /…/.

Resultatet blev en jämn botten som liknade en rodelbana för virkestransport. Otaliga lekområden förstördes. Fisken tvingades leta upp de små fläckarna av lekgrus som fanns kvar och bestånden minskade kraftigt.
Så skapas liv åt lax, harr och öring.

Mycket av detta, menar jag, bör återställas.

Arbetet sker redan som till exempel Rewilding Sweden som arbetar med Pite- och Råneälv i Lappland, se Rewilding rivers in Lapland – a community-based approach tillsammans med bland annat SCA, se Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark. Det finns också andra som Svea Skog som har börjat riva de gamla flottlederna för att fisk och andra organismer som flodmusslor ska kunna frodas i floder och älvar.

I långsam takt försvinner vandringshinder i våra rinnande vatten. I vissa fall rivs de ut, i andra fall dirigeras vattnet ut i omlöp som ger fisken fria vandringsvägar. Det är en självklar förutsättning för att bestånden ska kunna hämta sig. Men vandringshindren är inte de enda problemen. Även oreglerade vatten har haft allvarliga problem.
Så skapas liv åt lax, harr och öring.

Henrik Persson, för Rewilding Sweden, som leder arbetet med återställningen av Råne- och Piteälv citeras med orden som jag tror att vi alla kan stämma in i:

– Återförvildning handlar till stor del om att få naturen att åter kunna stå på egna ben, och utan en fungerande hydrologi, alltså vattnets väg genom landskapet, blir detta svårt. För det är trots allt hydrologin som är grunden till biologin, alltså växtlighetens sammansättning och utbredning liksom djurens livsmiljöer. Vår ledstjärna är därför att skapa ”vildare vattenskap”, säger Henrik.
Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark

Att vi har råd att återställa och låta delar av vårt landskap bli ”vildare” kan vi tacka våra förfäders slit. De skapade förutsättningarna för att bygga vårt välstånd.

Jag tackar Lars Lundqvist för boktipset.

Referenser:

Lidman, Sara (1958). Regnspiran. Stockholm: Bonnier

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

SCA (2023). Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark. SCA. Publicerad 231221 (hämtad 240312).

Svea Skog (2020). Så skapas liv åt lax, harr och öring. Svea Skog. Senast uppdaterad 200504 (hämtad 240312)

Stjernström, Anna (2011). Skogen – guldet från Norden. Östersund: Jengel

Motståndskraften minskar när nedärvd kunskap försvinner

Mina barndomstrakter i Bohuslän är låga berg och dalar. När vi åkte till sommarstugan körde vi i dalen. Mellan vägen och gårdarna låg åkern. Bergen var skogsbevuxna. När jag ibland tittar på markplaner för äldre fastigheter är de ofta långsmala och består av just någon hektar skog, åker och sedan tomt. Förr kallade man det ett hemman och var tänkt att kunna försörja ett hushåll.

På bilden från Google Maps ser 162:an som leder till Lysekil. Bergstopparna är skogsklädda och dalarna är åkrarna.

Under läsningen av Human ecology (Marten, 2001) kom jag att tänka på detta landskap som var så hemtamt för mig att jag sällan begrundade det. Frågor kring min barndoms landskap uppstod under läsningen när han skrev att de som bor i ett landskap anpassar sig till det (coadapts), medan nykomlingar har inte de sociala institutionerna som är anpassade till de lokala förutsättningarna. Sociala institutioner är den samlade kunskap som lokalbefolkningen har och som gör att de har skapat ett levnadssätt som gör att de inte utarmar ekosystemet som de är beroende av.

How do we know what intensity of use is best? How can we know if we are overexploiting ecosystem services? Our social system has not developed effective means of answering this question because overexploitation was not a major problem in the past, when the human population was smaller and people did not place heavy demands on ecosystems.
Marten, 2001:118

På bilden nedan ser vi hur det sociala systemet har utvecklats ihop med ekosystemet. Det sker ett utbyte mellan energi, material och information. Ekosystemet skapar de förutsättningar och villkor för de lokala ska kunna överleva. Så den bohuslänske bondens hushåll behövde energi, vilket han fick från skogen i form av ved och mat ifrån åkrarna.

Genom att iaktta ett landskap kan man skönja de lokala villkoren och om man är uppmärksam så kan man se hur förändringar håller på att ske. Själv behöver jag böcker för att få syn på förändringarna och den nya information som finns i landskapet. Böcker som Martens hjälper mig. Under läsningen kom jag att tänka på förändringen väster om Uddevalla.

I många år har jag då och då sett hur landskapet väster om Uddevalla har förändrats. Staden har flyttat sig väster ut, men jag har inte kunnat se dess betydelse och vad det berättar. Men under läsningen kom jag att tänka på att de skogsklädda bergen på flera ställen nu börjar bebyggas med villor.

Se hur villorna sprider sig på toppen höger i bilden. Gatuvy från Google Maps.

För mig blir detta tydligt för hur de sociala institutionerna håller på att förändras i Sverige. Människorna är inte längre beroende av det lokala ekosystemet för sin överlevnad. Vi är frikopplade från vår omgivning, vilket gör att hur vi förändrar vår omgivning inte är främst utifrån nödvändighet utan ifrån estetiska värden.

Så om vi ser ovan bild från ett satellitbild så lägger vi märke till att nu är det utsikten som gäller och inte hur bördig marken är omkring dem som bor där. Energin kommer möjligen från berg- eller jordvärme, men inte från skogen.

Rutan i bilden visar området från gatuvyfotot. Från Google Maps.

Frågan är vad det gör med samhället när vi inte längre är beroende av det lokala och den anpassning till omgivning som var så viktig förr?

För att anknyta till gårdagens inlägg, Varsamhet är ledordet, så kan vi se på ännu en av Martens återkopplingssystem. Till höger har vi ekosystemet som ger oss information vilket vi, det sociala systemet tolkar utifrån våra föreställningar. Det i sin tur leder till handlingar.

Våra föreställningar är kopplade till hur vi uppfattar den information som kommer till oss och det leder till handlingar. Det betyder att om föreställningarna förändras kommer också informationen att tolkas annorlunda. Så om vi inte är lika beroende av vår närmiljö eller att beroendet är förändrat kommer det att förändra handlingarna.

För ett halvår sedan beskrev jag den skillnad som sker på landet när stadsbon flyttar ut, se Stadsbon söker friheten på landsbygden. Till exempel nämner jag en tysk borgmästare som hade att hantera nyinflyttade stadsbor som klagade på lukten av gödsel. Jag nämner också Axel Lindéns böcker där han tydligt uttrycker sitt förakt för de lokala och envisas med att bruka skogen på sitt eget sätt.

Jag tror att det är också här vi kan se den rovdjursdiskussion som pågår på landsbygden, som inte är så enhetlig som vissa vill göra gällande. Se Det är jobbigt med demokrati där jag visar på undersökningar av människors attityder till rovdjuren på landsbygden i Europa.

Det finns faror i att inte vara lika beroende av det lokala ekosystemet. I gårdagens inlägg nämnde jag kort begreppet bärkapacitet. Det pekar på hur mycket det är möjligt att utnyttja ett ekosystem. Vad som nu sker i och med globaliseringen är att jag kan köpa sallad som kommer långväga ifrån. Jag kan begrunda om jag verkligen vill odla i mina odlingslådor i år, då jag förmodligen kan kan köpa billigare grönsaker i lokala affären. Vad jag syftar är helt enkelt på är att bärkapaciteten här på Österlen hade brustit för länge sedan om vi inte hade importerat från Långtbortistan.

Det innebär att vi inte längre behöver bry oss om den information som det lokala ekosystemet förmedlar till oss. Det får två konsekvenser, som jag vill avsluta med.

Det ena är att samhället har blivit stabilt. Även om potatisen har blivit dyrare på grund av förra årets väder så har vi kunnat äta amadine hela året. Det finns mandelpotatis och färskpotatis från Egypten. Ingen behöver oroa sig. Däremot är vårt samhälle inte särskilt motståndskraftigt.

Till skillnad från Egypten påverkades Sverige marginellt av Rysslands attack på Ukraina. Men i ett land som Egypten där en stor del av vetet till brödet som de vill ha till varje måltid kommer från Ukraina och och Ryssland hotar kriget att destabilisera landet, se Kan höga vetepriser utlösa en andra arabisk vår? (Brink, 2021). Lägg märke till att artikeln är från 2021, alltså innan Rysslands attack på Ukraina.

Sverige förändras, men kanske är det inte främst på det sätt som vi tror med stor invandring, utan genom vår relation till ekosystemet. Vi bor och bygger annorlunda än förr. De flesta av oss är inte längre i direkt relation med det ekosystemet som vi lever i. Det är djupa förändringar som förändrar samhällets sociala institutioner och med den förändringen går också mycket nedärvd kunskap förlorad.

Referenser:

Brink, Erik (2021). Kan höga vetepriser utlösa en andra arabisk vår?. Jordbruksaktuellt. Publicerat 211207 (hämtad 240203)

Lindén, Axel (2017). Fårdagboken. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Lindén, Axel (2020). Tillstånd: varannan gran, varannan tall och andra orimligheter. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Varsamhet är ledordet

I senaste numret av Vår fågelvärld läser jag om strandsängsvadarna som har allt större problem att överleva, se ”Kan ökad predatorkontroll ge oss vadarna tillbaka?” (Aronsson, 2024). Vadare är fåglar som rödspov och brushane och som är beroende av ängar där delar är vattentäckta. Det är dessa fåglar jag åker för att titta på utanför Sjöbo vid Kävlingeåns början. Det område som var täckt av vatten senast jag var där.

Artikeln är ett referat från ett seminarium om strandängsvadare som Göteborgs ornitologiska förening höll i november. Följ länken om du är intresserad av att se de olika föredragen.

Titeln ”Kan ökad predatorkontroll ge oss vadarna tillbaka?” är intressant eftersom den visar dels på människans påverkan på naturen, dels våra föreställningar om naturen. Titeln visar tydligt att det är våra föreställningar som formar hur naturen omkring oss, samt pekar på att vi agerar utifrån de föreställningar som vi har. Om vi tar exemplet från bilden ovan hade ängarna kunnat användas till djurhållning och till odling, men i stället låter ägaren delar av sin åker täckas av vatten för att vadarfåglar ska få en biotop så de överlever.

Det andra är predatorkontroll. Vad författaren syftar på är rödräven som äter äggen och fågelungarna. Det betyder att man hade kunnat skjuta av en del av rävarna (predatorkontrollen) för att fler ägg skulle lämnas. Ett annat förslag, som inte nämns, är att varg (alfapredator) i områdena hade kunnat hålla rödrävens (mesopredator) antal nere, vilket kanske hade påverkat vadarnas existens.

De här tickorna lyste upp den gråbruna slänten. Jag fann det fascinerande att stubben sköt både skott (liv) och täcktes av tickor (död). Se hur tickorna även växer på roten som sticker upp ur jorden.

Jag återkommer ständigt på den här bloggen till hur våra föreställningar påverkar oss.

I inlägget Förundran inifrån en älgmage beskriver jag olika föreställningar som påverkar hur vi ser på naturen. Detta har jag nu tänkt att fördjupa med ytterligare några perspektiv utifrån Gerald Martens bok Human ecology (2001) som jag läser med stort intresse.

Marten skriver att det är viktigt att förstå att vi styrs av föreställningar eftersom det kommer att forma hur vi tolkar den information som vi får till oss när vi studerar något.

Så till exempel när jag var ute och gick med Maggie fick jag syn på färgförändringen i slänten. Det väckte min nyfikenhet. Jag ser dåligt på håll så jag var tvungen att gå närmare. Jag såg tickorna (som jag inte vet namnet på), som växte på stubben och tänkte att detta blir en perfekt bild för min blogg. Dessutom fascinerades jag av detta möte mellan liv och död.

Så intrycken i omgivningen tolkas av våra föreställningar som är formade av vår kultur (Marten skriver sociala system) och dessa intryck formar våra beslut vilket påverkar ekosystemet. I exemplet med strandängsvadarna leder våra föreställningar till funderingar om hur man kan agera utifrån rävens äggplundring.

Perceptions shape the interpretation of information when it enters a social system from an ecosystem, and perceptions shape the decision-making processes that leads to actions affecting the ecosystem.
Marten, 2001:121

I älgmageinlägget nämner jag Daniel B. Botkins tre olika metaforer för hur vi ser på naturen och hur det påverkar oss. Han nämner en gudomlig ordning, en maskin eller en dator (1990). Martens perspektiv är systemteoretiskt vilket bygger på att han ser naturen som en mängd olika återkopplingar som skapar ett mer eller mindre stabilt system över tid.

Han sätter upp fem olika perspektiv. Först är två övergripande föreställningar: allt är sammankopplat, välmenande/förstörande (benign/perverse), kort för okej/inte okej (2001:122f). Att en systemteoretiker menar att allt är sammankopplat är inte särskilt märkligt. Vad han menar är att handlingar får konsekvenser och en humanekolog försöker att se till vilka handlingar som får vilka konsekvenser och hur det i sin tur påverkar systemet.

Om vi fortsätter med strandängsvadarna, så ser forskarna att de generellt minskar. Frågan är vad det beror på. Finns det tillräckligt med livsmiljöer? Det finns det, men ändå minskar de. Något påverkar deras förökningsmöjligheter. Är det närvaron av rävar eller är det en kombination av fler gäss, som nämns i artikeln? Gässen betar nämligen strandängarna vilket leder till att gräset blir kortare, vilket i sin tur leder till att äggen blir synligare, som gör att räven hittar äggen lättare.

Så om vi tänker oss ett system. Det pendlar mellan två punkter, vilka skapar ett stabilt tillstånd. Överst i figuren nedan ser vi det som en boll i mitten som rör sig inom ett tillstånd som är okej. Det innebär att det finns olika delar som påverkar bollen och förändringar sker. Detta ska ses över tidsperioder.

Del av figur. Hela figuren följer nedan (Marten, 2001:124)

Så ta exemplet mellan ett lodjur (rovdjur) och ett rådjur (byte). I ett område finns det en mängd rådjur. Det finns inget lodjur så de förökar sig så länge som det finns tillräckligt med mat. Så kommer lodjuret och börjar döda rådjur. Då det finns rikligt med rådjur kommer fler lodjur och de förökar sig. Eftersom det finns många rådjur blir det många lodjursungar som överlever och rådjuren i området börjar minska. Så länge som det finns tillräcklig mängd av föda för båda kommer det att uppstå ett relativt stabilt system över tid. När det blir för många lodjur dör för många rådjur vilket leder till att det blir mindre mat, vilket leder till att färre lodjur överlever. Det i sin tur leder till att rådjuren igen ökar och så pendlar det över tid. Bollen rör sig inom vågdalen.

Man kan se det som fyra steg, tillväxt av lodjur som leder till en balans mellan rådjur och lodjur, så störs systemet och det måste omorganiseras. Ett stabilt system förstörs inte utan genomgår den här cykeln.

An effective society has the ability to function during all four stages (growth => equilibrium => dissolution => reorganisation =>growth) of the complex system cycle. An effective society is not only able to function well in the present state, it is also ready to deal with very different conditions that will come with the next stage.
Marten, 2001:58

Men så sker det något som till exempel att skogen där lodjuren och rådjuren lever huggs ned. Då slungas kulan ur vågdalen och systemet förstörs. Ett nytt system börjas byggas upp.

Frågan är då hur vi ser på naturen? För det handlar inte bara om allt är sammankopplat och välmenande/förstörande. Marten nämner tre underperspektiv: skört (fragile), tåligt (durable) och nyckfullt (capricious). Är naturen skör, tålig eller nyckfull?

Vissa tenderar att se den som skör. Så det behövs få förändringar för att systemet ska förstöras, se nedan den andra figuren ovanifrån. Om jag får gissa så är de Aronsson beskriver i artikeln oroliga för att det är ett skört systemet som strandängsvadarna lever i.

De som ser systemet som tåligt menar att många förändringar kan ske utan att systemet förstörs. Mellan de som ser systemet som skört och de som ser det som tåligt kan det lätt uppstå konflikter.

De som ser systemet som nyckfullt har inte analyserat systemet utifrån påverkansfaktorer utan menar att det är upp till vädrets makter, någon gud eller andar. Det finns inget som styr var kulan befinner sig utan den far runt som en flipperkula utan möjlighet till förståelse.

Förståelsen för hur systemet fungerar utökas med kunskap. Men eftersom kunskapen inte kan vara total finns det hela tiden saker som påverkar utanför vår vetskap. Vår föreställning består således av inte bara kunskap utan också av olika idéer som kommer från allsköns håll.

Om vi börjar i artikeln som jag inledde med så beskriver Aronsson olika hypoteser kring varför vadarna minskar; de vet inte. Till exempel påpekar Kjell Wallin att vadarmiljöerna är skapade av oss människor, vilket således kan betyda att vadarna har anpassas till, i samklang (coadaption till skillnad från coevolution, Marten, 2001) med hur det svenska jordbruket bedrevs förr i tiden, som hur lantbrukarna lät sina kor beta.

Återigen handlar det om vilka mänskliga föreställningar som har format vår natur och vilka förändringar som ett nytt sätt att tänka påverkar systemet som helhet.

Marten skriver att eftersom vår kunskap och förmåga om hur vi kan utnyttja vår miljö för vår överlevnad och välfärd har vuxit, samt att vi påverkar så mycket av vårt ekosystem har vi nått ett stadium där vi inte vet hur tåligt systemet är. Förr kunde människor utnyttja en geografisk yta och om det var ohållbart, kunde man lämna platsen för att söka nya områden. Nu befinner vi oss inte där längre utan vi påverkar hela naturen och vi vet inte när vi påverkar för mycket så att för stora delar förstörs.

How do we know what intensity of use is best? How can we know if we are overexploiting ecosystem services? Our social system has not developed effective means of answering this question because overexploitation was not a major problem in the past, when the human population was smaller and people did not place heavy demands on ecosystems.
Marten, 2001:118

Så för att avsluta och sammanfatta inlägget så är det våra föreställningar som styr hur vi agerar i naturen. Det får konsekvenser och vars effekter ingår i ett och påverkar ett större system.

Vissa av oss styrs av en tanke att systemet är skört, medan andra understryker dess tålighet. Hur tåligt eller skört det är vet vi inte och jag är inte sugen på att få reda på det heller. Därför menar jag att vi måste börja se mer till våra föreställningar och hur de påverkar vårt beteende. För att göra det bör skrämselpropagandan upphöra, vilket delar av miljörörelsen har metodiskt arbetat med, se Love your monsters (Shellenberger & Nordhaus, 2011). Vi kan inte heller se till urbefolkningar som lever utifrån helt andra världsåskådningar. Jag tror inte heller på att överge ansvaret till ske det som sker, som den svenske schamanen jag träffade verkade tycka, se ”Helig likgiltighet”.

Vi befinner oss i en historisk tid då inte bara var teknologi och kunskap gör att hela systemet påverkas, men vi är inte tillräckligt kunniga för att kunna överse vad handlingarna gör med det totala systemet. Vi lever i tidseran antropocen och utifrån de förutsättningar och villkor som det innebär. Teknologin är enorm och är både välsignelse och ett potentiellt Frankensteins monster som Bruno Latour skriver i artikeln ”Love your monsters: Why we must care for our technologies as we do our children” (2011). Varsamhet torde vara ledordet för våra framtida handlingar.

Referenser:

Aronsson, Niklas (2024). Kan ökad predatorkontroll ge oss vadarna tillbaka?. Vår fågelvärld. Nr. 1, ss. 10f.

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Latour, Bruno (2012). ”Love your monsters: Why we must care for our technologies as we do our children”. Breakthrough Journal, nr. 2 (Hämtat 240302)

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Shellenberger, Michael; Nordhaus, Ted. (2011). Love Your Monsters: Postenvironmentalism and the Anthropocene. Breakthrough Institute.