februari 2024 – Förvilda Sverige?

Vilka är det som riskerar mest i en samhällsomställning?

I inlägget Är SVT:dokumentären ”Klimatdemokraterna” en del av klasshatet ifrågasätter jag att Sverigedemokraterna har fått stämpeln som fulpopulister som bara driver en agenda mot klimatdebatten för att få mer makt. Skälet är att det finns all anledning att ta deras kritik på allvar, då den innehåller en klassanalys.

I inlägget tog jag upp David Brooks analys av den nya eliten som började framträda i slutet av 1990-talet, Bobos in paradise: the new upper class and how they got there (2000). För dem, skriver Brooks, är miljötänket en del av den statusmarkör som visar att man är en del av den nya eliten, de som menar sig veta vad som är viktigt och som styr de hörda samhällsidéerna.

Vad som också är viktigt att understryka är att deras livsstil grundad på var de bor och generella ekonomiska situation gör att det inte kostar särskilt mycket att vara bekymrad över klimatet. Tobias Hübinette hänvisar till en artikel i DN som visar att det är högutbildade majoritetssvenskar som tjänar mest som släpper ut mest, medan de fattigaste släpper ut minst. Som region, skriver han är det dock de på landsbygden som släpper ut mest:

På regionnivå släpper norrlänningarna och invånarna i Bergslagen och Mellansverige ut mycket koldioxid per person och år p g a de stora geografiska avstånden – d v s det handlar om att nästan alla som bor där kör bil regelbundet.
(Hübinette, 2024)

De kör bil regelbundet därför att de ofta är tvungna, därför att landets infrastruktur bygger på att de som bor utanför storstadsregionerna har bil.

Vad Hübinette pekar på i sitt inlägg är att de som har minst att förlora på en samhällelig klimatomställning är de som släpper ut mest. Likväl är det den klassen som propsar mest på en förändring. Det är inte bara så i Sverige utan i hela världen. Miljöfilosofen Erle C. Ellis påpekar denna skillnad i artikeln Sharing the land between nature and people (2019).

Vi har ett plommonträd i trädgården. Det ger varje år en hel del plommon, men de flesta har ägg från plommonstekeln. Det brukar bli några burkar plommonmarmelad varje år. Igår när jag kom ut upptäckte jag att en fågel hade börjat demolera delar för att söka föda. Jag utgår från att det är en hackspett.

I gårdagens inlägg Granbarkborren visar brist på motståndskraft berättade jag om AB Karl Hedins som stämde staten för att inrättande av naturreservatet Hälleskogsbrännan har enligt företaget medfört en ökad spridning av granbarkborren till företagets skog. Nu tillhör inte AB Karl Hedin de svaga i samhället, men företaget är beroende av skogen för träprodukter och skogarna där de växer blir alltmer angripna av barkborrar.

Plommontickorna sprider sina sporer in i stammen och orsakar vitröta. (Nordin, 2000).

Det är här vi återknyter till det som jag skrev i det långa och osammanhängande inlägget igår. Ett av dessa då jag ville säga alldeles för mycket (möjligen kommer även detta att urarta i det samma). I det utgick jag från ett systemteoretiskt perspektiv och införde begreppet ekologiskt minne.

Det systemteoretiska perspektivet understryker hur saker och ting hör ihop. Det ekologiska minnet (Schweiger et al. 2019) visar på ett ekologiskt system som har förändrats, men där det finns delar kvar från tidigare fungerande system. Delarna som finns kvar i ett söndrat ekosystem riskerar att helt försvinna om man inte gör insatser som skyddar dem.

I det finns dock risken att det skapar en ö varifrån organismerna inte kan sprida sig, vilket kallas för en utdöendeskuld, se Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocens pris. Det i sin tur betyder att det måste finnas ett utbyte med omkringliggande omgivning för att undvika öar, men också för att förhindra att genpoolen hos de existerande organismerna inte blir för ensidig, se också Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.

Pilarna går både ut från och in det naturliga ekosystemet. (Marten, 2001:67).

Det betyder att både önskade och oönskade organismer sprider sig, vilket exemplet med granbarkborren visar. Så vad vi behöver är ett system där riskerna minimeras för dem som är mest beroende av det lokala ekosystemets utformning. Det handlar således inte om att uttrycka statusmarkörer utan att se till det som är praktiskt möjligt att utföra.

Det måste involvera skogsägare och lantbrukare. Det är alltså deras medverkan som den ekologiska rörelserna är beroende av för att kunna förändra naturen till att bli ekologiskt hållbarare, inte av dem som ljuder mest, men som riskerar minst.

I Sverige är ägandet är skyddat men reglerat i Sverige och dessutom är skogen till stor del privatägd i Sverige, vilket betyder att utan sam- och medverkan, ingen förändring.

Enligt en figur i artikeln Så mycket ökar virkesförrådet i EU (Aronsson, 2024) i *ATL* är privatägandet bland det högsta i Europa, lägg därtill att Sverige har den största skogsarealen i EU. Sverige är på femte plats.

Det här visar på vikten av det fortsatta samtalet mellan skogsägarna och hur skyddet av det ekologiska minnet bör bedrivas. Det kan inte vara så att skogsägare uppmanas av skogskonsulter till att ”undvika inlåsningseffekter” som att finna höga naturvärden för att de har varit passiva ägare.

I äldre skogar med passiva ägare går det nästa alltid att hitta höga naturvärden. Därför rekommenderar vi skogsägarna att vara aktiva för att undvika en inlåsningseffekt, säger han.
Ännu ingen prispåverkan av EU:s skogspolitik (Aronsson, 2024b)

Här ser vi hur urgröpt innandömet är på den här delen av plommonträdet. Kärnveden är borta och kvar är tomrum och i botten mulm, alltså det material som består av död ved, insekter och andra organismer. Se inlägg Den andre i varje månad 2/4 och tankar kring bark.

Så vad vill jag egentligen ha sagt i det här vindlande inlägget? Jo, att det finns en samhällselit som är otroligt högljudd och alarmistisk, som delvis baserar det på statusmarkörer, men vars inkomster inte är beroende av naturen och således inte riskerar särskilt mycket i samhällsomställningen. De bor där majoriteten bor och tjänar således på det allmänna, till skillnad från de som bor långt från de stora skatteunderlagen, men som ändå har minst lika stora utgifter.

Här bor Sveriges befolkning (SCB, 2017).

Däremot finns det andra grupper i samhället, som riskerar väldigt mycket både ekonomiskt och i livsstil i och med samhällsomställningen. De är alltifrån välbärgade skogsägare till mindre skogsägare som riskerar ekonomiska förluster och som därför aktivt motverkar ”inlåsningseffekter” för att de inte ska bli sittande med ”Svarte Petter” (Aronsson, 2024b), vilket kan leda till en utradering av det ekologiska minnet.

Men det är också till exempel undersköterskor som bor billigt, men tjänar lite och som har dyra utgifter på grund av att de måste färdas långt till arbete och inköp. Deras arbete är nödvändigt för att ta hand om sjuka och åldrande människor som bor långt ifrån metropolen, till skillnad från det arbete som en en alarmistisk ledarskribent på en av Sveriges största dagstidningar utför.

Människor som bortser från de ”beklagansvärda” (min översättning av Hillary Clintons uttryck ”deplorables”), borde göra sig en fundering kring hur ett demokratiskt och liberalt samhälle ska fungera när de alltmer föraktar dem som inte klickar i deras statusmarkörer.

Referenser:

Aronsson, Ulf (2024a). Så mycket ökar virkesförrådet i EU. ATL. Publicerad 240124, uppdaterad 240125 (hämtad 240225).

Aronsson, Ulf (2024b). Ännu ingen prispåverkan av EU:s skogspolitik. ATL. Publicerad 240205 (hämtad 240225).

Brooks, David (2000). Bobos in paradise: the new upper class and how they got there. New York: Simon & Schuster

Ellis, Erle C. (2019). Sharing the land between nature and people. Science. Vol. 364:6447, ss. 1226–1228.

Hübinette, Tobias (2024). Högutbildade majoritetssvenskar som tjänar mycket pengar släpper ut mest koldioxid per person och år medan fattiga. lågutbildade invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund släpper ut minst koldioxid per person och år. Tobias Hübinette. Publicerad 240215 (hämtad 240225).

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Nordin, Ingegerd (2000). Frukträdens sjukdomar: Handbok för klonarkivsvärdar. Nordiska genbanken. Alnarp: SLU.

Schweiger, Andreas H.; Boulangeat, Isabelle; Conradi, Timo; Davis, Matt; Svenning, Jens-Christian (2018). The importance of ecological memory for trophic rewilding as an ecosystem restoration approach. Biological reviews. Vol 94:1, ss. 1–15. https://doi.org/10.1111/brv.12432

SCB (2017). Här bor Sveriges befolkning. Publicerad 170306 (Hämtad 240225).

SVT (2023). Klimatdemokraterna.

Granbarkborren visar på brist på motståndskraft

I slutet av 2019 JO-anmälde moderaten Carl-Wiktor Svensson Länsstyrelsen Kalmar för barksborrens spridande (Aronsson, 2019). Efter en skrivelse till Länsstyrelsen Västmanland stämde även AB Karl Hedin staten för barkborreangrepp (Aronsson, 2021). I båda fallen handlar det om ”skadeinsekter” från naturreservat som skadar produktionsskogarna i närheten. AB Karl Hedin fick inte rätt mot staten (Stärn, 2022).

Länsstyrelsen Västmanland förklarar att skogsvårdslagen inte gäller i naturreservat utan det är syftet med reservatet som bestämmer.

Skogsvårdslagen gäller inte inom reservatet, där gäller föreskrifter och skötselplan för att uppnå reservatets syfte. Enda verkningsfulla åtgärden hade varit att kalhugga, men då hade vi också tagit bort de värden som skulle skyddas och gått emot föreskrifterna.
Stämmer staten på miljonbelopp (Aronsson, 2021).

Jag kom att tänka på detta mål medan jag läste Human ecology: basic concepts for sustainable development (Marten, 2001), en bok jag verkligen rekommenderar.

Boken beskriver några grundkoncept för att undersöka landskap med dess förutsättningar och möjligheter. Författaren utgår från ett systemteoretiskt resonemang, där delarna hela tiden påverkar varandra genom återkoppling. Den kan vara positiv och negativ. Positiv återkoppling betyder att något gynnas, medan negativ att det hindras. Tillsammans skapar detta ett system, se sista delen i inlägget I Piqueyrot vid Hourtains strand.

I boken använder författaren figurer som hjälper till att fundera kring hur naturen fungerar och hur människan påverkar den. Människan har gjort två stora förändringar i sitt levnadssätt som med tiden har påverkat naturen som helhet, jordbruks- och industriella revolutionen.

Jordbruksrevolutionen skedde då vi gick från att vara jägare och samlare till att aktivt börja odla vissa grödor. Abstrakt uttryckt koncentrerade sig människorna på ett bestämt urval grödor på bekostnad av de andra utifrån de geografiska områdenas förutsättningar. Till exempel gynnades vete på bekostnad av andra möjliga sädeslag, vilket vi ser i figuren nedan

Vad som skedde var att både de utvalda växterna och människorna fick en evolutionär fördel. Detta skedde givetvis också med vissa djurarter som boskap, får och hästar. Till en början påverkade människan lokalt, men med tiden som hon spred sig över jorden påverkade hon allt större delar. Idag finns det ingen del av kontinenten som hon inte påverkar.

För att kunna odla dessa grödor påverkade hon också delar av det lokala landskapet som genom åkrar och ängar. Eftersom hon var bosatt påverkades också det omgivande landskapets växter av djur av hennes närvaro. Det öppnade landskapet, samt betandet av kor och hästar gav växter som kräver mycket ljus fördel. Gräsarter är en grupp som har gynnats av det landskapet.

I naturen påverkas arter av andra arter. De utvecklas till att inta vissa nischer där de kan frodas, se Funktion, nisch och stjärtänder. I det inlägget hade jag med nedan figur som åskådliggör hur nischer skapas.

De olika organismerna utnyttjar de tillgängliga resurserna i omgivningen för att kunna överleva. De organismer som inte hittar tillräckligt med föda dör. De som har mycket frodas. Om ett landskap är relativt stabilt kommer det att ske en samutveckling (coevolution) mellan olika organismer, där de blir helt beroende av varandras existens. I ett föränderligt landskap gynnas de som har en hög anpassningsmöjlighet.

I brukandet av naturen utnyttjar människor detta genom odla vissa arter och ta bort dem som påverkar de andra negativt. Då växter kräver fotosyntes och näring från jorden kommer jordbrukaren att göra så att de får maximalt med ljus och att andra växter inte konkurrerar om näringen.

En systemteoretiker ser till hela landskapet och hur de olika delarna påverkar varandra genom positiv eller negativ återkoppling. Eftersom det betyder att mångfalden minskar. Problemet med minskad mångfald bygger på ett systemteoretiskt resonemang och det är här som vi kan återvända till AB Karl Hedin och problemet med att ha ett naturreservat i närheten.

En skogsplantage bygger på att endast ett trädslag gynnas och en mångfald av organismers födonischer är fråntagna. Vad som däremot sker är att barkborrarnas födonisch har gynnats betydligt och dessutom har deras naturliga fiender försvunnit. En positiv återkoppling uppkommer därför eftersom det inte finns naturliga fiender till barkborrrarna som hackspettar i området.

Barkborrar förökar sig exponentionellt vilket vi kan se i nedan graf där det från en ganska jämn population barkborrar vilken plötsligt närmast lodrätt stiger. Det beror på att de förökar sig ytterst fort och om det finns gynnsam återkoppling som stressade träd på grund av torka, närhet mellan stammarna samt ingen negativ återkoppling som naturliga fiender.

Från den grafiska abstrakten till artikeln Simulating bark beetle population dynamics in response to windthrow events Potterf & Bone, 2017.

Vad vi bör fråga oss är vilken slags natur som vi vill ha eftersom vi håller på att frånta det ekologiska minne som finns i vårt landskap?

Ekologiskt minne är den samling av levande och ickelevande material och information som har samlats i ett landskap utifrån tidigare händelser.

The ecological memory of a specific ecosystem is here defined as an ecosystem’s accumulated abiotic and biotic material and information legacies from past dynamics.
Schweiger et al. 2019:3

Låt oss göra det tydligare genom att jämföra med hur Sverige såg ut för 10000 år sedan då isen smälte undan. Det var ingenting, ett vindpinat landskap av granit och gnejs (abiotiskt material). Med tiden drev sediment in och landskapet utvecklades till att bli alltmer bevuxet med olika växter och svampsporer (biotiskt material). Landskapet befolkades av djur, som renar och människor. Det var inte stabilt och utifrån klimatförändringar och genom organismers rörelser spred sig frön och sporer. Där gynnades vissa arter, medan andra inte överlevde. Människan har påverkat utvecklingen hela tiden.

För att behålla det ekologiska minnet i det brukade landskapet inrättas olika skyddade områden. De har olika syften och medför olika skyldigheter. Hälleskogsbrännan är ett reservat som bildades i Västmanland efter den stora branden. Det har lämnats för att se den dynamik som uppstår i mötet med det ekologiska minnet i landskapet och den påverkan som sker med omgivande landskap.

Länsstyrelsen skriver till exempel om svedjenävan som kom upp efter branden:

Växten svedjenäva var ett av de första tecknen på att livet började kommer åter till den branddrabbade skogen. Dess frön kan ligga mycket länge i marken och de behöver värmen, till exempel från en skogsbrand, för att börja gro. Växten blommade upp i tusentals exemplar, men redan två år efter branden hade växten försvunnit. Fröna däremot ligger i marken och väntar på nästa händelse som gör att växten kan börja gro igen.
Hälleskogsbrännan – naturen börjar om efter skogsbranden

Många kritiserar nog tanken att ett landskap, framför allt ett så, i ett geologiskt perspektiv, ungt landskap som Sveriges, kan ha minnen. Men som svedjenävan visar finns i marken de frön som väntar på de rätta förutsättningarna för att kunna gro, växa, föröka sig och dö. Annars är det pionjärerna som kommer med vinden som ges möjlighet när det har skett en större förstörelse i ett område.

I Schweiger et al.s artikel talar de om att det ekologiska minnet ger resiliens, motståndskraft, för att landskapet ska kunna återanpassa sig till de förändringar som sker i framtiden.

Ecological resilience is seen in our framework as an emerging property of ecological memory. The different internal and external components of ecological memory /…/ affect the degree to which an ecosystem is capable of reorganising and adapting to future changes, a crucial part of ecosystem resilience.
Schweiger et al. 2019:13

Jag vet inte hur en svedjenäva ser ut och jag har inte besökt Hälleskogsbrännan så nu är det för sent. Jag tror i grunden inte heller att AB Karl Hedin är emot dess existens, utan vad företaget gör är att de sätter fingret på något grundläggande: Vad är viktigt för oss?

Jag har i det här inlägget tagit upp systemteoretiska resonemang och hur de hjälper oss att förstå hur naturen fungerar. Likaså har jag fört fram begreppet ekologiskt minne vilket syftar på ett landskaps inneboende möjligheter till att anpassa sig till klimatförändringarna.

Skälet till att jag har gjort det är för jag ämnar bygga vidare på ett resonemang som jag tidigare har fört. Det handlar om vikten av ekologiska korridorer genom ett skogslandskap som till största delen består av plantager av enskilda arter, se korridorer. AB Karl Hedin visar på riskerna med detta för de monokulturella skogarna. Men jag menar att det är viktigt för att kunna skapa ett ekologiskt motståndskraftigt framtida landskap som klarar av att anpassa sig till inte bara klimatets pågående förändring utan också det ständiga utbytet som sker i och med den globala handeln.

Referenser:

Aronsson, Ulf (2019). Myndigheter ställs till svars för barkborreangrepp. ATL. Publicerad 191114 (Hämtad 240224)

Aronsson, Ulf (2021). Stämmer staten på miljonbelopp. ATL. Publicerad 210208 och uppdaterad 210916 (Hämtad 240224)

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Länsstyrelsen Västmanland (u.å.). Hälleskogsbrännan – naturen börjar om efter skogsbranden. (Hämtad 240224)

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Potterf, Mária; Bone, Christopher (2017). Simulating bark beetle population dynamics in response to windthrow events. Ecological Complexity. Vol. 32 Del A ss. 21–30. https://doi.org/10.1016/j.ecocom.2017.08.003

Stärn, Jesper (2022). Staten får rätt mot Karl Hedin om barkborreangrepp. ATL. Publicerad 221125 (Hämtad 240224)

Är SVT:dokumentären ”Klimatdemokraterna” en del av klasshatet?

Jessica Stegerud för SD följs av ett filmteam när hon reser runt i Sverige. Klimatdemokraterna är en kort dokumentär och på många sätt är den ganska dålig. Det är tendentiös klippning, som stormarna som får avsluta den. Inte heller får jag får ingen bild av Stegerud. Snarare kommer dokumentären med fler antydningar än jag hänger med i.

Jag ser Martin Kinnunen sitta tyst på ett möte, trots att det är han som har drivit många av frågorna kring miljö och klimat. Undrar hur Stegerud kom förbi honom så lätt?

Samtidigt har jag inte kunnat släppa den. Poängen med dokumentären är att SD försöker göra med klimatet vad de gjorde med invandringen. Det ska vara en språngbräda till makten. Den tycks mena att det är ren populism och än en gång försöker de lura de ovetande. Men är det ”populism” i ordets fula betydelse?

Några saker får mig att tro att det inte är det. Och om inte annat visar SD på att de ser något som många i eliten tycks bortse ifrån. Som till exempel att ägaren till fjällanläggningen i dokumentären säger: Vi är vana att leva i konstant lågkonjunktur.

En annan sak som Jessica Stegerud säger fick mig också att reagera. Europa släpper ut 1/8 av växthusgaser och då kan inte Europa och framför allt inte Sverige bära en så stod del av bördan.

Matematiken har aldrig varit min starka sida, så därför illustrerar jag det med en översikt från Europaparlamentet. 2015 var EU:länderna tillsammans de tredje största utsläpparna. Störst av dem var Tyskland.

Utsläpp av växthusgaser per land och sektor (nyhetsgrafik)

Här är inte poängen att ge mig in i en sifferdiskussion eller att glömma att EU har exporterat delar av sina utsläpp till andra delar av världen. Nej, här vill jag ta upp ett kulturellt fenomen och koppla det till historiska förändringar.

För att göra detta vill jag utgå från en bild från Gerald G. Martens bok Human ecology: basic consepts for sustainable development (2001). Bilden handlar om det som jag tror många glömmer bort i klimatdebatten och det är det humanekologiska perspektivet.

Ett samhälle består av två system, ett socialt och ett ekosystem. De är sammankopplade, men bör inte likställas. Det sociala systemet innehåller, enligt Marten: kunskap, teknologi, människorna, den sociala organisationen och värden. Det systemet påverkar ekosystem genom de mänskliga aktiviterna som tar ekosystemtjänster därifrån.

Ett samhälle måste se till det sociala och med det menar jag att hela samhället måste inbegripas i den sociala tillhörigheten.

I varje samhälle finns dock risken att en elit tar över och att de börjar sätta dagordningen utifrån sina värderingar som de rättfärdigar utifrån sina föreställningar.

Det var detta som började begrundade efter att ha sett dokumentären och kunde sammankoppla den med figuren ovan. Låt mig förklara tydligare vad jag menar med att knyta ihop detta med en annan bok som jag läser för tillfället. Boken heter Bobos in paradise: the new upper class and how they got there (Brooks, 2000).

Bobo är sammankopplingen med de två inledande stavelserna i den bohemiska borgerlighet som journalisten David Brooks menar har uppkommit i slutet av 1990-talet och som genomsyrar och skapar de värderingar som numera råder.

Det är en klass som är arvtagare till 60- och 70-talets samhällskritiker som sedan har blivit en del av den kulturellt styrande klassen. Han utgår från USA, där han ser en ny klass dominera vilka värden alltmer styr samhället. De kommer ur en klass som inte vill vara materialistisk, som vill se till andra värden och som vill förändra världen till det bättre. Om man tjänar pengar på det är det bra, men framför allt handlar det om att förverkliga sig själv och göra världen till en bättre plats.

I detta, skriver han, har bobo:klassen skapat sociala koder som separerar människor i de som är de goda och de som är de dåliga. Jag blev själv full i skratt när jag tog en paus i bokläsandet och i stället läste Björn Werners artikel ”Jag flyger till Mauritius utan skam”. Där beskriver han den kritik som han fick utstå av flera hundra personer för att han valde att flyga till Mauritius. Vissa sade upp bekantskapen med honom. Då jag samtidigt läste Bobos in paradise lade jag extra märke till orden:

Att välja tåget blev snabbt en statusmarkör. En uppvisning i självkontroll och förnekande av snabba frestelser, vilket tycks passa den svenska, lutherska folksjälen särskilt väl.
Werner, 2024

I Sverige tenderar vi att beskriva allt som har med försakande att vara en del av det lutherska arvet, men här tror jag att det snarare handlar om bobomentaliteten. För det Werner råkar ut för överensstämmer så med vad Brooks beskriver 24 år tidigare.

Idag, skriver Brooks 2000, har USA återigen en dominerande klass som definierar parametrarna för respektabla åsikter och smak och de påtvingar resten av samhället sin sociala disciplin för att förbättra livskvaliteten. De har etablerat en hackordning, där de utesluter dem som bryter mot deras sociala koder.

Today, America once again has a dominant class that defines the parameters of respectable opinion and taste-a class that determines conventional wisdom, that promulgates a code of good manners, that establishes a pecking order to give shape to society, that excludes those who violate its codes, that transmits its moral and etiquette codes down to its children, that imposes social discipline on the rest of society so as to improve the ‘quality of life,’ to use the contemporary phrase.
Brooks, 2000:46

Det är alltså en statusmarkör att ha klimatångest, att inte flyga och hellre ta tåget. Men det som statusmarkören också pekar på är att det finns ekonomiska klasskillnader där det i grunden är en fråga om pengar. Vad Brooks pekar på är att denna elit har tillräckligt med pengar för att kunna leva ”ekologiskt”. De är vinnarna i samhället. Förvisso är de också fyllda av ångest: ”this has got to be one of the most anxious social elites ever” (2000:52).

Men ångesten, skriver han, kommer inte från rädslan för att bli nedmejad av bönder med högafflar och dragen till giljotinen utan för att förlora sin plats. Det intressanta här är att i dagens samhälle finns det något mycket värre än giljotinen. Det finns sociala medier och där riskerar man att bli fråntagen sin status eftersom den i grunden inte baseras på materiellt innehav utan rykte.

För att knyta ihop med början så menar jag att det som SD handlar om är inte fulpopulism utan blicken på en verklighet som skiljer sig från de som har råd att välja bort flyget, att betala flera tusen kronor för en vindjacka så att de varma kan vandra på fjället.

Klimatförändringarna har skapat en verklighet som samhället måste agera på. Frågan är dock hur?

Många av oss har här en valfrihet, på ett sätt som andra inte har. I detta kan inte en expertkår genomdriva förändringar som slår ut dem som inte har möjligheterna att förändra i samma skala. Framför allt inte om den är grundad i en klimatångest som delvis är en klassmarkör, snarare än en del i ett sansat samtal om hur samhällsförändringar bäst görs.

Det finns redan oerhörda klyftor i samhället mellan dem som bor i storstadsregionerna och de som bor för långt därifrån för att kunna njuta av dess tillgångar, de som lever i en konstant lågkonjunktur. I alla samhällsomställningar finns det vinnare och förlorare. Ett sunt samhälle vill minska skillnaden dem emellan, för om klyftorna blir för stora riskerar samhället att falla samman.

Populisterna för fram de svagas perspektiv. Det är nödvändigt i ett samhälle där endast elitens värderingar är de som godkänns och accepteras.

Referenser:

Brooks, David (2000). Bobos in paradise: the new upper class and how they got there. New York: Simon & Schuster

EU Parlamentet (2018). Utsläpp av växthusgaser per land och sektor (nyhetsgrafik). Publicerad: 180411, senast uppdaterad: 230328 (Hämtad 240222)

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

SVT (2023). Klimatdemokraterna.

Werner, Björn (2024). ”Jag flyger till Mauritius utan skam”. SVD. Publicerad 240218 (Hämtad 240222).

”Helig likgiltighet”

Han stod och tittade upp mot åbackarna där de röjer bland bokträden. Han såg Maggie och lockade på henne. Även han hade en bordercollie, berättade han då han slog följe med mig. Han hade bott länge utomlands. Nu planerade han ett meditationscenter.

Så du ska bli guru, skrattade jag.

Man har länge kallat mig både guru och schaman, log han.

Jag skulle svänga av och han valde att följa mig ett tag till. Vi kom in på bågskytte. I USA hade han jagat med båge.

I Sverige vill de inte tillåta det, sade jag vilket han tyckte att det var löjligt.

En bra träff dödar direkt, sade han. Men nu blir det mest öring, fortsatte han och beklagade sig att någon hade frågat honom om han hade skaffat fiskekort. Nej, det var han emot. Var och en ska få jaga och fiska för sina behov.

Jo, svarade jag, men jag tror inte att alla tänker så och vi är en sju miljarder på jorden.

Det är mänskligt att fela, sade han.

När sju miljarder felar så händer det mycket dåligt, kontrade jag.

Han såg på mig.

En schaman från Peru sade till mig, sade han, att ibland väljer jorden att skaka lite på sig. Som en hund som vill bli av med lopporna. Krig och svält är normalt.

Jo, det förstås, svarade jag. Det finns ett ord på sanskrit som lyder aśocyānanvaśocastvaṃ och som betyder att sörja det som inte bör sörjas. Det är från Bhagavad Gita.

Jag känner mycket för det buddhistiska och hinduistiska, svarade han. De är likgiltiga för världen, men för det betyder det inte att de inte bryr sig. Jag liksom dem är heligt likgiltig.

Vi hade gått över Tommarpsån väster om Simrishamn och jag sade att jag skulle gå längs med ån och se vad översvämningarna hade lämnat efter sig.

På bilden nedan ser man hur jag och Maggie gick. Vi började överst i bildens högra hörn och följde Tommarpsån tills bilden slutar i vänstra hörnet. Där går det en gångbro över ån. Det var mycket blött på sina ställen. (Screenshot från Google Earth)

Jag funderade på vad han hade sagt om ”helig likgiltighet” och vad som sker om väldigt många felar under väldigt lång tid.

Å ena sidan hade han rätt i att det är mänskligt att fela och det gör vi alla hela tiden. Inte heller kan en människa belastas för sin synd. Ordet synd är en översättning av grekiskans hamartia (ἁμαρτία) och betyder i grunden att inte träffa målet. Vi syndar konstant. När det kommer till klimatet lider vi dessutom av en arvsynd som Jesus död på korset inte har kunnat upphäva. För att häva den arvsynden räcker inte böner eller att vara likgiltiga för förändringarna.

Det handlar om att se till de förklaringar som den vetenskapliga metoden framtar. Det innebär att man testar, experimenterar och mäter. Den är inte knuten till metafysiska idéer utan är i grunden en metod för att se till hur ett fysikaliskt universum fungerar. De fysiska naturlagarna är likgiltiga för oss och de är verkliga. Som att när jorden blir varmare så stiger vattenångan och när den når kallare höjder så faller den, antingen i form av regn eller snö.

På SMHI:s hemsida Klimatanpassning kan vi läsa att i framtiden kommer nederbörden att öka:

Ett varmare klimat innebär att avdunstningen ökar och att mängden vattenånga (den absoluta fuktigheten) ökar i atmosfären vilket i sin tur ytterligare förstärker växthuseffekten. När mängden vattenånga i atmosfären är större kan också nederbörden bli intensivare.
Luftfuktighet i framtida klimat

Den nederbörd som faller måste ta vägen någonstans. I ett landskap som är anpassat efter hög nederbörd går det mildra effekterna för dem som bor där. Eftersom mycket tyder på att nederbörden kommer att öka betyder det att landskapet måste förändras för att kunna ta hand om det överflöd av vatten som inte marken klarar av att ta upp.

Det är om detta som nedan bilderna från dagens promenad handlar om.

Vart ska vattnet ta vägen?

Först syns inte det som jag vill visa med bilden. Men om man tittar på alarna ser vi att det går en vall längs med kanten. Den vallen hade översvämmats och sedan hindrade den vattnet från att återvända. Nu har vattnet gjort det. Det är några meter mellan vallen och åkern. Grödorna har klarat sig relativt bra jämfört med andra ställen, så vitt jag kan bedöma. Ungefär hälften var bruna och döda.

På alen ser vi hur högt vattnet har stigit. Dessa träd växer gärna i sumpiga marker. De förökar sig genom stubbskott. Jag funderade på hur länge som den kan överleva med rotsystemet täckt av vatten.

På åkern ser vi hur vattnet har skapat en fåra och har tagit med sig jorden. Det som intresserade mig här var om jorden skulle nå ån och driva iväg. Men gräskanten, trots lutningen, förhindrade jorden från att föras iväg längre än till där bilden slutar. Mellan åkern och ån är det ett par meter.

På vänsterkanten ser vi hur vattnet rinner ut i ån. Vi ser också hur stor del av skörden som förmodligen är förstörd. På nästa bild ser vi det från andra hållet.

Här blir det tydligare hur mycket som faktiskt är förstört. Klimatförändringarna och den stora nederbörden riskerar således delar av vår mat. När de flesta av oss producerade vår egen mat kunde detta betyda svält. För oss betyder det högre brödpriser. Men för många lantbrukare som redan nu har knappa marginaler kan ett par sådana här resultat betyda att de tvingas överge sin gård. Att åkrarna här är så stora beror på dels att teknologin, som traktorer, har gjort att det är möjligt, men det är också den del av rationaliseringar då mindre ytor sällan lönar sig. Få är villiga att betala så mycket som krävs för att lantbrukarna ska kunna leva ett drägligt liv. Med tiden har det slagit ut många lantbrukare och i framtiden riskerar många att få se sig om efter andra inkomstmöjligheter.

Att gå för nära åkanten är riskabelt. Stenarna jag gick på var inte på fast jord så jag sjönk ned rakt i ån med ena benet. Förutom att det var lite lustigt så visar det på hur översvämningen luckrar upp jorden och eroderar den. Ån breddas. Träd kan motverka detta med sitt rotsystem.

Vi befinner oss i en tid där vår kunskap har gjort att vi inte längre säger ”ske Guds vilja” utan försöker att verka i naturen så att antingen markägaren eller samhället i stort kan tjäna på detta. Förr bad vi till gudarna om att skydda sådden, då framtiden var oviss. Förvisso är framtiden inte viss, men den är beräknelig. Det betyder att vi kan anpassa oss till en framtid med klimatförändringar genom att förändra hur vi formar landskapet.

En stor del av detta åläggs markägarna, vilket mycket styrs av deras egna möjligheter till att överleva på sina inkomster. Likväl talar vi om en arvsynd, där tidigare människor ovetande har förändrat landskapet till att ge mer, men också till att bli skörare. Kanske kan lantbrukaren se den del av åkern som förstörs vissa år av nedfallet, medan den delen kan utnyttjas torrare år, som en del av en investering?

Jag kan i stort sett ingenting om lantbruk. Det jag hör är att det sker stora förändringar. Likaså minns jag också ett samtal med en biolog som arbetade nära skånska lantbrukare som höll på att ställa om till ett ekologiskt lantbruk. Han berättade att det är en ny och yngre generation, som framför allt håller på att göra det. Men, sade han då, åren av torka hade gjort att de hade förlorat för mycket pengar på förändringarna att det inte var möjligt för många att fortsätta att förändra hur de bedrev jordbruk.

Omställningen är kostsam och det blir inte billigare. Men ju tidigare vi börjar, desto mindre drastiska steg måste vi göra direkt. Jag skriver ”vi” för att det handlar inte bara om markägare och lantbrukare utan också om föreställningar som bör förändras.

Den första förändringen skulle kunna vara att undersöka naturen omkring oss. Jag tror att fler behöver stanna upp och se sig omkring istället för att göra powerwalks eller lyssna på en podd när de är ute och går. Jag tror på flanerandet, att se sig omkring och ställa frågor om vad det är man ser i sin omgivning. Man kan göra sig föreställningar om hur åar klarar av översvämningar och varför det är uppbökat längs med stigen. Det finns mycket att upptäcka för den uppmärksamme, plus att det är spännande och man kan bli blöt också.

Referenser:

”Luftfuktighet”. Klimatanpassning.se. Uppdaterad 231027 (hämtad 240220).

Vargen, ett illvilligt problem?

Jakten i Ripelångareviret är avslutad. Rubriken på Sveriges Radios hemsida lyder Bekräftat: Vargreviret i Ripelången utrotat. Inslaget är från 18 januari 2024. Så kommer ett nytt inslag 27 januari där det visar sig att en valp hittats, se Efter licensjakten: En varg kvar i Ripelångareviret. Vilthandläggaren säger i inslaget att de inte ser detta som ett problem och att den förmodligen kommer att ge sig av.

Det har varit en del kontroverser kring jakten. Två vargar som sköts tillhörde inte reviret, enligt inslaget ”Efter licensjakten…”, men befann sig i reviret och därför har inte jägarna brutit mot lagen, enligt Länstyrelsen Västra Götaland:

De jägare som eventuellt skjutit varg eller vargar som inte visar sig tillhöra reviret Ripelången har enligt Länsstyrelsens mening inte begått något jaktbrott, då alla fyra vargar har skjutits inom jaktområdet.
Fyra vargar har lagligt skjutits i Ripelångsreviret – Länsstyrelsen väntar på DNA-svar om vilka individerna är

Samtidigt har de jägarna anklagats för att medvetet ha skjutit fel varg, skriver Svenska Jägareförbundet, genom att inte informera om alla kända vargar.

Länsstyrelsen misstänker att två vargar som fällts i Ripelångsreviret inte tillhör reviret. Och att jägarna avsiktligt har fällt dessa. Att de känt till vargarna, men inte rapporterat kännedom om dessa.
Jägarna i Ripelången har inte gjort något fel

Vattnet är fortfarande hög i Tommarpsån. Jag är nyfiken på hur mycket av strandbanken som flödet kommer att dra med sig.

Flera saker väcker min undran.

Enligt den senaste inventeringen finns det ingen genetiskt viktig varg i området. Skulle det visa sig att en genetiskt viktig varg ändå uppehåller sig i jaktområdet kommer jakten att avlysas.
Licensjakt efter 6 vargar i Västra Götalands län

Det första är att skälet till att man tillät skjuta vargen var att den inte var genetiskt viktig. Men det främsta skälet till beslutet enligt Länsstyrelsen Västra Götaland var att geografin beskrivs som ”vargtät”.

Tydligen var ingen ”genetiskt viktig varg” skjuten, men två av de skjutna tillhörde inte ens reviret utan kom från Brängenreviret. Och då vi ännu inte märker alla vargarna blir det som viltansvariga säger ”omöjligt för en enskild jägare att veta om den står i begrepp att skjuta en varg tillhörande just familjegruppen Ripelången eller en varg på vandring”. Så det är inte så farligt om fel varg skjuts?

Det andra som jag undrar över är hur det ska gå med förflyttningen med vargarna från det mellersta förvaltningsområdet om de skjuts när de kommer till de södra? Se inlägg Vargen som vägrar låta sig fångas. LRF skriver i inlägget Reflektioner och lärdomar från licensjakten på varg i Ripelången att de tror att det kommer att ske mer licensjakt i framtiden. Ordförande för jägareförbundet södra Älvsborgs säger att ”även om jakten var lyckad bromsade vi egentligen bara in vargens etablering i området. Jag är tyvärr övertygad om att vi kommer se fler licens- och framför allt skyddsjakter framöver”.

Torbjörn Johansson för LRF Herrjunga säger att ”En nyckel i att få till licensjakten har varit att vi lyckats få politiker och näringslivet i området att engagera sig.” Det viktiga är också, fortsätter han, att hålla sig till fakta och att påverka politiken:

Den enda vägen framåt har varit att skapa saklig opinion och utgå från fakta. En annan viktig faktor är att vi får med oss politiken. Särskilt Bryssel som med art- och habitatdirektivet i mångt och mycket resulterat i den nuvarande vargförvaltningen. I slutändan är det ju politiken som styr länsstyrelsens beslut. Så i stället för att skriva arga kommentarer på Facebook är det bättre att engagera sig i politiken.
Reflektioner och lärdomar från licensjakten på varg i Ripelången

Så som jag förstår LRFs reflektioner och lärdomar är att de har bedrivit en starkt påverkanskampanj på Länsstyrelsen i Västra Götaland.

Här kommer vi till den tredje funderingen som handlar om rovdjurspolitik och Sveriges relation till EU. Nedan kommer jag att gå igenom det i detalj. Dels knyter det an till gårdagens inlägg Lämna oss inte till vargarna, men framför allt till varför vargreviret i Ripelånga ”utrotades”.

För dels menar LRF att de har fört en bra opinionsbildning. Länsstyrelsen tycker att jägarna inte har gjort något fel trots att två av vargarna inte tillhörde reviret, samt att en valp överlevde som inte kommer att uppfostras av sina föräldrar. Kommer det att bli en problemvarg? En strykarvarg?

De starka östliga vindarna drar upp strandgods i Tobisvik.

Under morgonen fortsatte jag att läsa utredningen Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60). Grunden till den är just konflikterna som har uppstått i Sverige i följderna av vargens återkomst, de problem som många upplever, samt de politiska beslut som har fattats, liksom de internationella avtal som Sverige har förbundit sig att hålla. Det är det sista som också främst motiverade utredningen då Sverige hade fått ett ”överträdelseärende” från EU-kommissionen:

I januari 2010 mottog EU-kommissionen klagomål angående den svenska regeringens vargpolitik och den licensjakt som nyligen hade ägt rum i Sverige. I en formell underrättelse den 27 januari 2011 anförde kommissionen att Sverige genom att tillåta licensjakt på varg under 2010 och 2011 inte fullgjort sina skyldigheter enligt artiklarna 12 och 16 i art- och habitatdirektivet. Kommissionen ansåg att Sveriges vargpolitik med en begränsad vargstam, licensjakt på en strikt skyddad art som inte har gynnsam bevarandestatus och flyttningar av varg som inte ännu har realiserats i framtiden kommer att påverka bevarandestatusen för varg (dnr UF2011/5357).
S. 11. Prop. 2012/13:191 (2012). En hållbar rovdjurspolitik

I utredningen Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60) står det att läsa att om Sverige inte utvecklar en livskraftig vargstam så kan EU överta kontrollen.

Kommissionen har vidare tydliggjort att Sverige måste ta ställning till gynnsam bevarandestatus. Vidtas inte åtgärder i enlighet med ovanstående hotar kommissionen att dra Sverige inför EU-domstolen. Ett domstolsförfarande innebär att Sverige under en längre tid förlorar möjligheten att förvalta vargstammen.
S. 43. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60)

Läs den sista meningen en gång till: ”Ett domstolsförfarande innebär att Sverige under en längre tid förlorar möjligheten att förvalta vargstammen”.

Licensjakten är således en ytterst problematisk politik i Sverige, som delvis bygger på att minska konflikterna i rovdjursfrågan, delvis på att en ”gynnsam bevarandestatus” är uppnådd. Är detta ett illvilligt problem (wicked problem)? Enligt EU-kommisionen tycks det inte vara det eftersom det handlar om att uppfylla kriteriet som experter har satt:

Kommissionen har också understrukit att förvaltningsplanen måste klara av en vetenskaplig granskning. Kommissionen har varit tydlig med att licensjakt efter varg inte accepteras så länge gynnsam bevarandestatus inte är uppnådd och motiverat detta med att undantaget för att döda varg i art- och habitatdirektivet avser strängt kontrollerad skyddsjakt.
S. 43. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60)

Förvaltningsplanen ska klara av en vetenskaplig granskning, men vad jag försöker visa här att den klarar inte av det.

Vargar skjuts för att det finns en opinion. Fel vargar skjuts. Men det är ingen fara eftersom de inte är ”genetiskt viktiga”. Och nu har jag inte ens nämnt siffrorna för en ”gynnsam bevarandestatus” utifrån ett biologiskt perspektiv som nämns i litteraturen. För mig är detta en symtom på just detta illvilliga problem som Rittel och Webber skriver om i ”Dilemmas in a general theory of planning” (1973).

Det är inget problem som kan lösas med en expert kommitté utan det är något som kommer att ta väldigt lång tid att uppnå ett slags stadie då ett relativt konsensus finns. För är det något som märks i dessa tioåriga utredningar och propositioner så är att även om fakta finns där och tydliga undersökningar så är det framför den mänskliga faktorn som ingen riktigt klarar av få bukt med. Och det är just det som Rittel och Webber pekar på när de skriver att ett problem kan ha ”logiska inkonsekvenser på hur problemet uppfattas”. Jag skulle vilja lägga till att det är logiska inneboende inkonsekvenser i problemet.

Några av dess logiska inneboende konsekvenser har jag pekat på här.

Referenser:

Lindén, Mattias (2024). Bekräftat: Vargreviret i Ripelången utrotat. Sveriges Radio. Publicerat 240118 (Hämtat 240211)

Länsstyrelsen (2023). Licensjakt efter 6 vargar i Västra Götalands län. Länsstyrelsen Västra Götaland. Publicerat 230921 (Hämtat 240211)

Länsstyrelsen (2024). Fyra vargar har lagligt skjutits i Ripelångsreviret – Länsstyrelsen väntar på DNA-svar om vilka individerna är. Länsstyrelsen Västra Götaland. Publicerat 240105, uppdaterat 240108 (Hämtat 240211)

Olsson, Thérèse (2024). Efter licensjakten: En varg kvar i Ripelångareviret. Sveriges Radio. Publicerat 240127 (hämtat 240211)

Prop. 2012/13:191 (2012). En hållbar rovdjurspolitik. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2013/09/prop.-201213191

Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730

SOU 2013:60 (2013). Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2013/08/sou-201360/

Svenska Jägareförbundet (2024). Jägarna i Ripelången har inte gjort något fel. Svenska Jägareförbundet. Publicerat 240104 (Hämtat 240211)

Widell, Pontus (2024). Reflektioner och lärdomar från licensjakten på varg i Ripelången. LRF. Publicerat 240129 (Hämtat 240211)

Lämna oss inte till vargarna

Blåmesarna rör sig fort i kastanjen. De pickar på grenarna. Även talgoxarna kommer till kastanjen. En individ undersöker holken. Eller är det flera? Jag ser ingen skillnad. Holken är nu urstädad. Ett tjockt lager mossa låg i botten.

Det var fågelliv och fågelsång och jag satt med en kopp kaffe och rökte min pipa på altanen. Vår!

Det var fint att sitta där ute och se fåglarna, men också att se hur kastanjen sakta öppna upp sin bark för insekter och svampar som får fäste. Den myllrar av liv.

Spindeltrådarna berättar tydligt för en amatör som jag att insekterna har hittat sin plats.

Under en längre tid har jag följt rovdjursdebatten i Sverige och internationellt. Samtidigt som jag har en åsikt i frågan försöker jag också att hålla viss distans för att kunna se de olika argumentens ingångar. Ofta är det frustrerande, framför allt när politiker yttrar sig. Jag upplever det inte som genuint och ska strax förklara varför jag tycker så. Se också Nu är jakt politisk hårdvaluta (Ek, 2021)

Själv är jag för en stor population av olika rovdjur i Sverige, men jag är också medveten om att jämfört med många andra europeiska länder har vi en väldigt stor total population av rovdjur. Vi har lyckan att ha kungsörn, järv, lodjur, björn och varg.

Många upplever det inte på samma sätt och skälen kan vara alltifrån att de känner oro att röra sig i skogen till att det blir mindre älg att jaga. En fårägare som jag talade med berättade om sorgen över att komma ut och se många av sina får rivna efter inte bara en utan flera attacker. Personen berättade också om problemen med att öppet berätta om detta. Vi har grupper i samhället som trakasserar fårägare som berättar om sina upplevelser för de menar att de yttrar sig kritiskt i rovdjursfrågan.

Under morgonen har jag läst i några olika regeringspropositioner som behandlar rovdjuren. Det är dels ”Sammanhållen rovdjurspolitik:
Prop. 2000/01:57″, ”En hållbar rovdjurspolitik: Prop. 2012/13:191”, men också ”Mål för rovdjuren: SOU 2012:22” och ”Åtgärder för samexistens mellan människa och varg: SOU 2013:60”.

En proposition är ett förslag från regeringen till riksdagen om till exempel en ny lag. Vissa propositioner består av förslag till ny lagstiftning. Andra propositioner innehåller mindre eller större ändringar av redan gällande lagar eller förslag till riktlinjer av olika slag.
Regeringen.se

Vad som har föranlett dessa propositioner och utredningar är delvis olika, men jag tror att de inledande orden till ”Åtgärder för samexistens mellan varg och människa” sammanfattar det ganska bra:

De stora rovdjuren i Sverige har under de senaste decennierna ökat i antal. En konsekvens av tillväxten är att rovdjuren, främst varg och lo, sprider sig över landet. Nuvarande rovdjurspolitik har därmed varit lyckosam ur rovdjurens perspektiv. Politiken och dess förvaltning har dock varit mindre framgångsrik när det gäller att hantera de konflikter som har uppstått i samband med rovdjurens tillväxt.
S. 9, SOU 2013:60

Frågan jag ställer mig är varför ”[p]olitiken och dess förvaltning” inte har varit särskilt lyckosam i att hantera konflikterna?

I grunden, vilket de alla konstaterar, finns det i Sverige i allmänhet en positiv inställning till rovdjuren. Detta är ihållande, vilket nyliga undersökningar bekräftar, se inlägg Det är jobbigt med demokrati. Samtidigt finns det en stor och röstkraftig minoritet som är emot rovdjur, framför allt vargen.

Bland insändare jag läser uttrycks ofta en frustration över politikerna. Anne-Christine Engdahl skriver i Svenskjakt.se:

Hur kommer det sig att ingen politiker har modet att säga ifrån att antalet frilevande vargar ska vara noll? Vargar i Sverige ska hållas i hägn för att skydda betesdjuren och landsbygdens befolkning.
”Varför vågar inte politiker säga ifrån i vargfrågan”. (Engdahl, 2023)

Andra debattartiklar kommer från politiska företrädare. Där stöter jag sällan på dem som uttrycker stöd för rådande rovdjursförvaltning. Oftare handlar det om beskyllningar.

Det är dessa beskyllningar som jag vill ägna mig åt, då de oroar mig. Att uttrycka åsiktskillnader hör till demokratin och talar snarare för en sund sådan. Men det som oroar mig för är att det i mycket handlar om att hellre beskylla än att vilja ta ansvar.

Från en krattek i Sandhammaren. Jag tror det är ett raggskinn, en sapotrof som bryter ned kratteken.

Skälet till att jag är tveksam till hur rovdjurspolitiken kritiseras är att propositionerna och utredningarna är inga hastverk. De är genomtänkta och tar hänsyn till väldigt många delar.

I sammanfattningen till utredningen ”Mål för rovdjuren: SOU 2012:22” skriver de:

Riksdagen har slagit fast att rovdjuren långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Samtidigt kan rovdjuren orsaka betydande ekonomisk skada och på andra sätt påverka människors livskvalitet negativt. Att kombinera rovdjursförekomst med renskötsel, lantbruk, friluftsliv och jakt är en stor utmaning för förvaltningen. Även positiva konsekvenser av rovdjursförekomst, t.ex. för viltskådning, måste beaktas i det sammanhanget. De stora rovdjuren påverkar andra vilda arter och utgör en komponent i de skandinaviska landekosystemen.
S. 11

Det är väldigt många intressenter som ska beaktas.

Det andra är att i ”En hållbar rovdjurspolitik: Prop. 2012/13:191” har en mängd olika remissinstanser fått uttala sig. Det är alltifrån LRF till Rovdjursföreningen, till Svenska Jägarförbundet till Sametinget. I detta betyder inte att de hörsammas i allt. Det som politikerna ska göra är således att jämka utifrån forskning och åsikter kunna arbeta sig fram till en genomtänkt politik och i det här fallet en fungerande förvaltning.

I detta finns det dock en grundläggande faktor som är så tydlig i rovdjursfrågan. Inom samhällsforskningen benämns den som ”wicked problems”. Begreppet kommer från artikeln ”Dilemmas in a general theory of planning” (Rittel Webber, 1973). Den är väldigt underhållande skriven och jag rekommenderar dig verkligen att läsa den.

I avsnittet ”Social context” skriver de att det fanns en tid på 50-talet då många trodde att samhället skulle bli mer homogent, men motsatsen är fallet och snarare har det blivit allt mer heterogent. De menar att det kommer av välståndet. Det förindustriella samhällen som är kulturellt enhetliga och inte industriella samhällen, skriver de.

Just denna mångfald av åsikter och föreställningar är vad politiker i ett fungerande demokratiskt samhälle har att arbeta med. Ansvarstagande politiker försöker således att jämka mellan de olika grupperna och i Sverige sker det genom remissinstanser. Huvudproblemet är dock inte att det finns en mängd olika åsikter utan just att problemet i sig inte är lösligt. Det är det som gör det illvilligt.

I detta, menar författarna, finns en vanföreställning i att man tror att samhällsproblem är likt schack. Att man tror att det finns tydliga spelregler och är schackspelaren tillräckligt duktig, så kommer han att vinna. Så skicka in experten så kommer lösningen. Men det är inte möjligt eftersom det finns så många olika faktorer som inverkar, se till exempel Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land.

Lösningen på detta, menar vissa, är att placera beslutet så nära de berörda som möjligt. Jägarnas riksförbund skriver till exempel att:

JRF ser att EU och dess byråkrati tycks lamslå politiker och myndigheter i Sverige. EU ska inte diktera svensk viltförvaltning. Regeringen ska verka för att Sverige återtar beslutsmakten gällande de frågor som ryms inom art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet samt driva en revidering av direktiven.
Så här tycker våra politiker om jakt. (Nilsson, 2022)

I grunden utgår svensk förvaltning från detta och att tack vare det har de stor möjlighet att påverkar. Det vet också att det finns andra faktorer som spelar in, se figuren nedan. Jägarnas Riksförbund är väl medvetna om Sverige är en del av EU och förbinder sig därför att följa de överenskommelser som har gjorts.

Se Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital, *Figur 2 (Dressel et al., 2020).*

Svenska politiker är bundna av detta, trots det skriver Moderaterna ihåligt på sin hemsida att de vill arbeta emot EU:

Vi vill därför ge ett större lokalt inflytande över jakten och rovdjurspolitiken. Det är viktigt att förändringar på EU-nivå inte påverkar svenska jägare negativt.
Moderaterna är jägarnas och sportskyttarnas parti

Det är inte bara Moderater och Jägarnas riksförbund som sysslar med dylikt utan många andra grupper.

Poängen är att det finns ingen perfekt lösning. Det är inget nollsummespel utan rovdjurspolitik är sammansatt av en mängd olika faktorer, där politiken handlar om att försöka nå acceptabla lösningar. För att acceptera att lösningarna är just acceptabla, måste vi godkänna det finns en god vilja hos politikerna. Propositionerna kring rovdjurens existens i Sverige bygger på sammanställda fakta, kulturella faktorer och det som är politiskt möjligt.

Illvilliga problem är inte möjliga att lösa, men de är väldigt enkla att utnyttja i fult spel och det är politiken full av. För att ha ett fungerande sunt demokratiskt samhälle bör enkla förklaringar på komplexa problem undvikas. De splittrar och förleder folk att tro att de är lurade.

Referenser:

Dressel, Sabrina; Johansson, Maria; Ericsson, Göran; Sandström, Camilla. (2020). Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital. Environmental Science & Policy, Vol 104, ss. 88-97, https://doi.org/10.1016/j.envsci.2019.11.011.

Ek, Anna (2021). Nu är jakt politisk hårdvaluta. Smedjan. Publicerad 210913 (Hämtad 240210).

Engdahl, Anne-Christine (2023). ”Varför vågar inte politiker säga ifrån i vargfrågan”. Svensk Jakt. Publicerad 230113 (hämtad 240210)

Moderaterna (u.å.). Moderaterna är jägarnas och sportskyttarnas parti. Moderaterna. (Hämtad 240210)

Nilsson, Peter (2022). Så här tycker våra politiker om jakt. Jakt och jägare. Publicerad: 220901 (hämtad 240210)

Prop. 2000/01:57 (2000). Sammanhållen rovdjurspolitik. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2000/12/prop.-20000157

Prop. 2012/13:191 (2012). En hållbar rovdjurspolitik. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2013/09/prop.-201213191

Proposition (u.å). Regeringskansliet. (Hämtad 240210)

Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730

SOU 2012:22 (2012). Mål för rovdjuren. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2012/04/sou-201222/

SOU 2013:60 (2013). Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2013/08/sou-201360/

Förundran inifrån en älgmage

En bekant kallade Skåne för de tusensjöarnas landskap efter allt regn och snö. Igår åkte jag och Maggie en tur för att se de nya ”sjöarna” och skåda fågel. Det blev varfågel vid Krankesjön och en ägretthäger lyfte när vi åkte längs med Vombsjön öster om Sjöbo.

Från Vombsjön rinner Kävlingeån rakt västerut. Där brukar de flöda åkrarna för att ge tillbaka våtland till fåglarna. Där stannar jag och Maggie till några gånger om året för att se skärfläck och höra enkelbeckasinernas förunderliga läte. Men idag kom vi inte långt. Jag märkte redan när vi närmade oss hur vått det var. Två sångsvanar befann sig ute på en översvämmad åker. Kävlingeån hade breddat sitt förlopp och åkern hade blivit en tillfällig sjö.

Parkeringen är vid trädet. Kävlingeån är till höger, men har nu runnit över i hagen.

Vi åkte vidare till Krankesjön. Det är ännu för tidigt för att se svarttärnor. Det blåste för mycket för att skäggmesarna skulle visa sig i vassen och det dröjer innan rördromen ljuder. Men jag ville ändå besöka Silvåkra, gå runt sjön i skogsbrämet som löper längs stranden och se vilka småfåglar som jag kunde få syn på.

Förutom trädkryparen så blev det mest nedbrutna träd som väckte min uppmärksamhet. Tickor, lavar och svampar har börjat intressera mig. Flera av dem är en del av nedbrytarna (saprofyter) som gör att träd och djur återlämnar den energi som de har bestått av medan de levde. Nedan ser vi hur en boks sista existens ger liv åt mossa och tickor, olika insekter och sedan fåglarna som hittar sin föda bland det som finns kvar av stammen.

En korkticka växte i en stubbe som sakta återigen blev till mull.

En stubbe blir ett livsutrymme för dessa existenser. Maggie väntar på mig medan jag tittar på det. Jag iakttar inte, försöker inte förstå mer än det som ytligt går att se. Jag googlar efter artnamnen, går vidare utan någon djupare kunskap. Med tiden växer dock det ytliga och med tiden får det rötter och en djupare förståelse spirar.

Frågan som uppstår är hur vi kan förstå allt det omkring oss. I böckerna hämtar jag information. Jag lär mig mer fakta. Likväl upptäcker jag att det underliggande fattas, det som binder samman som berättar för mig hur jag kan förstå det jag upplever.

Vombs ängar. Detta våtlandskap ger möjligheter till olika snäppor att häcka i det annars så exploaterade skånska jordbrukslandskapet.

Om vi ser vår värld från rymden är det som en älgs mage, skriver Daniel B. Botkin i Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century (1990). I en älgs mage har vi en ekologi som är helt beroende av dess miljö för att överleva. Bakterier har gjort miljön till sin och den är essentiell för att den idisslande älgen ska kunna få näring ur den magra kosten som den betar i sig. På samma sätt är vi beroende av allt omkring oss.

Till skillnad från bakterierna kan vi skaffa oss kunskap om det som inte bara är i vår absoluta närvaro. Genom att iaktta, inhämta information och binda ihop till fakta skapar vi oss föreställningar. Dessa föreställningar, menar Botkin bildar metaforer för hur vi förstår naturen. Han menar att vi måste syna våra metaforer för hur vi förstår naturen och biosfären för till slut räcker de inte till.

I sin bok berättar han om hur vi har sett världen som en gudomlig ordning, som en maskin, eller en dator. Dessa tillhör framför allt västvärldens metaforer. Men, skriver han, de duger inte och ändå styr de våra föreställningar som grundar hur vi bör agera. Våra föreställningar kommer inte bara hur vi agerar, utan även hur vi formar informationen till kunskapen om hur vi bör agera.

De översvämmade åkrarna vid Kävlingeåns inledning

För att vi inte ska fastna i en hämmande metafor, menar han, måste grundforskningen måste fortsätta. För det är endast genom ökningen av kunskap som vi kan se när metaforen inte längre bär. Då uppstår frågan om är varför vi ständigt ska öka vår kunskap, alltså vad är målet med vårt handlande? Han menar att det är för att upprätthålla liv, “we must recognise that the real focus of our efforts is the maintenance of life” (1990:182).

Att upprätthålla liv blir det grundläggande etos som bär och formar vår värdegrund. Det är genom att vår kunskap ökar som vi kan agera på ett sätt som upprätthåller livet. Ännu finns det ingen egentlig metafor som bär upp den värdegrunden, men vi kan jämföra grundförutsättningarna med de tre metaforerna. Om vi föreställer oss världen som en gudsskapelse där en gudomlig ordning härskar kan vi förundras över hur vidunderlig den är. Fokus riktas mot guds förmåga och makt. Gud blir då en givare och tagare.

Maskinens metafor skapar en värld av funktioner och delar som ingår i något större. Ekologerna upptäcker hur det hör ihop, men också att det finns en del bitar som inte tycks vara viktiga för systemet som helhet. Det kan leda till att vi kan förändra funktionerna till våra syften. Det är detta som har gjort att människorna i stort sett kan leva på alla de sju kontinenterna.

Ur maskinmetaforen stiger datorn där allt hör ihop i nätverk. Vi ser hur systemteoretikerna bygger ihop de olika delarna till ett fungerande system som påverkar varandra genom signaler. Det är ett system som upprätthålls genom återkopplingsfunktioner.

I alla dessa tre ser vi hur helheten ständigt är det som är i fokus. Det är inte detaljerna främst, då de endast får ett värde i relation till det andra. Låt mig skifta fokus lite och se hur olika det ser ut beroende på avståndet.

Den ena är blicken från månen. Då ser vi en blå planet. Vi ser att allt hör ihop och likt älgmagen är det enskilda en del av något större. Men det går inte att se detaljer eller förstå hur det fungerar.

För att förstå det intrikata i älgmagen måste vi ge oss in i den och förstå de enskildas förutsättningar och villkor för att kunna existera. Ju närmare vi kommer desto fler saker och ting upptäcker vi och desto mer information tillkommer som vi först inte vet hur vi ska hantera. Det blir ett informationsöverflöde, en översvämning som gör att ordningen försvinner.

Trädet bryts ned olika saprofyter och beroende på vilken svamp som bearbetar träet kommer processen att se olika ut, som vi ser på bilden. Vi ser också flera olika tickor.

En del av kunskapsinhämtandet är i närmandet. Till slut syns endast det enskilda och vi förlorar perspektiven, men det är i detaljerna som vi tillsammans sedan kan förstå helheten och forma vår kunskap. Det är på den resan till kunskap som upprätthållande av liv ständigt bör viska oss i örat.

I inlägget använde jag ordet förundran. Det är i den känslan som vår väg mot vetandet börjar. För, skriver Aristoteles, upplever vi inte förundran kommer vi inte att lockas att söka vidare.

διὰ τὸ θαυμάζειν οἱ ἄνθρωποι καὶ νῦν καὶ τὸ πρῶτον ἤρξαντο φιλοσοφεῖν.

Genom förundran började människorna både då och nu att filosofera.
Aristoteles, Metafysiken Bok 1, 982b

På ett sätt är vi likt en bakterie i en älgmage, men det som gör oss just till människor är vår förmåga att känna denna förundran inför allt omkring oss. Det är också i förundran som vi kan upptäcka skönheten i en bokstubbes sakta och livgivande försvinnande.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press