Promenad i Snogeholm och intelligensens ursprung

Det var i skymningen som jag och Maggie gick längs en led i Snogeholm. Jag höll ögonen på de röda målade punkterna som skulle leda oss tillbaka till bilen, samtidigt som de blev alltmer osynliga medan mörkret föll. Skogen där är blandad med vissa delar ek och bok, där de har fått stå kvar och bred ut sig. Adeln måste ha sina jaktmarker. Vi hade åkt förbi ett kronhjortshägn.

Jag kunde se hur gamla stormfällen hade lämnat kvar ”kudden” där stubben hade brutits ned och urgröpningen där trädet med sina rötter hade stått fast tills de en dag inte längre kunde hålla emot. Hagarna var numera instängslade med trä och ståltråd, men raka övervuxna kallmurar visade var tidigare betesområden hade varit.

Vi svängde norrut från en traktorväg och gick in i en grandunge. Tätheten hos granarna fördunklade. Marken blev tydligare då löv och gräs som breder ut sig under lövträden nu försvann. I stället var det granbarr och växtlighet som inte kräver lika mycket ljus. Det var som att omslutas av skogen, som en mystik omringade oss då skymningen hade blivit mörkare bara genom att gå in i denna dunge. Vi gick upp för backen och kom in i en björkdunge, där stammarnas vithet och gleshet gjorde att omgivningen återigen lystes upp. Vägen vi gick på gick rakt och bred. Det här var en väg för att frakta saker på. Här körde man ut det fällda virket efter gallringar.

En rak upphöjning fångade min uppmärksamhet. Jag fick för mig att det var ett fallet träd vars ruttnande stam hade bidragit till näring åt de björkar som växte uppå. Men genom att följa den och att gå upp på den förstod jag att det var ett stengärde som hade varit obrukad under så lång tid att dess närvaro inte längre var tydlig. Traktorvägen hade kapat av en bit av den.

Jag tänkte på hur avvägt skogsbruket här tycktes vara, med den blandning av olika träd och hur det fanns vissa avskilda områden där det enbart växte gran, björk där jag gick och mer uppblandat i andra områden. Det fanns en tanke av balans mellan brukandet och lämnandet. Vi kom ur skogen och fram till en stor hage som vi gick längs med. Längs hagen sträckte sig tallar, ekar och bokar åt öster. De var höga och breda. Så här hade det sett ut i sekel.

Hagen var böljande och i botten av ett veck hade slyn brett ut sig. Det fanns ingen trädkorridor till ön, men jag tänkte mig att fåglarna kunde flyga fram och tillbaka. I vattensamlingarna hade jag förr både sett trana och ägretthäger. Detta är brukad mark, men det tycktes mig vara gjort med en varsam hand, med bestämda inslag. Det var skog brukad med nytt tänkande och med adelmannens generationstänkande. Även barnbarnen skulle kunna både jaga och bruka skog och mark här. Likaså hade det skett förändringar. Ängs- och åkermark hade övergivits för skogen. En hög med knytnävsstora stenar talade för att där hade man plogat och varje år plockat sten för att inte skada plogen. Kallmurarna i den böljande landskapet har redan nämnts.

När jag gick där i det alltmer mörknande omgivningen kom jag till en helgedom. Jag fylldes av hängivelse. Det var en döende ek, stor och mäktig på en höjd stod den kvar vid hagens kant. Egentligen var det ekar, eller hur ska man tänka, för det var skott som hade vuxit ur en stubbe som hade följt varandra över hundratals år? De breda grenarna böjde sig ned mot marken för att stödja sig. Det gör eken efter hundratals år så att stammen orkar stå kvar och kunna bli ännu äldre. Några av de gamla skotten hade redan dött. De täcktes av hackspettars urgröpningar på jakt efter insekter. Tickorna växte upp längs med dess stammar. Jag såg tiden stå inför mig. I skogsbrynet där jag stod var det nu mörkt, men ute i hagen höll sig ljuset. Här kunde man sitta gömd likt ett rovdjur och se efter byte.

Människan är ett flyktigt djur till skillnad från denna ek som stod och hade stått här så länge. Några bänkar hade placerats här. Ägaren till marken, som hade lämnat kvar eken i den brukade skogen i väster, hade markerat att det här var en plats för att stanna upp under promenaden för att se hur vacker döden är när den värdigt bryter ned en ek som har fått lämnas kvar.

En ek kan inte flytta på sig, medan en människa alltid är i rörelse. Vi rör oss i vår jakt efter föda och förlustelser. Under veckan har jag läst om olika teorier varför vi har utvecklat den specifika intelligens som är vår. Den är handlingskraftig och framåtblickande. Den pågår i dialog med vår omgivning och frågan är om något annat djur skulle kunna stanna inför en åldrande och döende ek och upptas av hängivelsen? De båda teorierna motsäger inte varandra, men de pekar på olika delar av människans sammansatthet.

Den ena kommer från filosofen Baptiste Morizot ( 2022) och handlar om att det är genom att människorna gick från att vara apor som framför allt livnärde sig på frukt till att börja äta kött. Det gjorde att de lämnade skogen för savannen och sökte efter proteinfyllda djur att jaga. Men människan har på ett plan dåliga sinnen för att jaga. Visserligen ser hon bättre än andra djur, men luktsinnet är klent. Om hon inte ser bytesdjuret är det andra sinnen som måste ta vid i sökandet. Det är genom synen, men framför allt förmågan att sätta sig i dialog med sin omgivning. När jag är ute med Maggie och det är barmark ser jag att hon har hittat något spår, men jag kan endast se vad det är om marken är lerig eller om det är snö på marken. Hon däremot luktar sig till det. Hennes ögon reagerar snarare på rörelse än på synen av en hare. Människan tyder tecknen på marken, nedtryckta grässtrån, en avbruten gren. Det är små tecken som endast den duktige och erfarne spåraren kan tyda. Jag har själv stått inför dessa tecken, men jag har inte haft någon kunskap för att kunna tyda dem.

Det är just detta att kunna tyda dem som har gjort att människans specifika intelligens har utvecklats eftersom det förutsätter att hon kan skapa sig en bild av hur djuret rör sig i landskapet och hennes mål. Just igenom spårningen kan människan försätta sig in i en annan arts sätt att ta beslut i omgivningen. Med tiden har detta utvecklats till en synnerligen välutvecklad förmåga som har lett människan till att kunna föra över den på andra områden. Inom vetenskapen handlar det om att iaktta, se mönster och därigenom komma till slutsatser. Det är ett sätt att förflytta sig ur sin egen bubbla och röra sig i omgivningen.

Den andra teorin menar att människan har en machiavellisk intelligens (Rowlands, 2010). I den kontrasterar filosofen Mark Rowlands mellan vargens och apans intelligens. Vargen kallar han för aristokraten som är oförmögen att ljuga. Hon agerar för stunden och hela kroppen är skapad för jakt. En apa däremot befinner sig ständigt i grupp, men i stället för att ha ett tydligt kroppsspråk som tydliggör syfte och mål, har apan förmågan att dölja sina motiv. Det kan hon göra genom att kunna försätta sig i andra apors sätt att tänka och förstå sin omgivning. Den förståelsen skapar helt andra möjligheter att interagera med sin omgivning och likar. Dialogen som hon för med sin omgivning bygger på att hon tyder folks beteende, men inte i syfte att nedlägga ett byte som i den förra teorin, utan för att kunna placera sig väl i hierarkin och gruppen, att kunna intrigera. Den handlar om att skydda sig själv inte för att bli attackerad av ett annat djur utan för att överleva umgänget med de andra aporna. Den machiavelliska intelligensen är så mycket äldre än förmågan att spåra och homosapiens delar den med de andra primaterna.

När jag och Maggie började promenera i skymningen som blev allt mörkare hade jag varit mentalt trött. Jag hade tillbringat en vecka ständigt omgiven av andra apor, som jag ständigt och ofta omedvetet tolkade för att ständigt vara beredd på ett angrepp eller påhopp. För att undvika detta arbetade jag medvetet för att hjälpa och förhindra framtida tadel. Det är en intelligens som tröttar ut oss eftersom den är så mentalt ansträngande. Däremot att gå i skogen och se tecknen omkring mig, att få vila blicken på eken som stått där i hundratals år på höjden, att få vara ensam med min hund som tillhör samma släkte som vargen med dess intelligens som inte är machiavellisk, att veta om det blir för mörkt kommer hon och jag tillsammans kunna följa lederna tillbaka till bilen, det är att få tillgång till den intelligens som inte är för att skydda sig mot angrepp utan det är rovdjurets intelligens (Morizot, 2021). Det är den intelligens som har utvecklats till att tolka tecknen omkring oss för att se mönster och hur omgivningen fungerar för att kunna dra slutsatser om en rörlig och komplicerad värld som inte är uppfylld av ständiga intriger. Det är att komma i kontakt med en äldre intelligens som människan delar med vargen innan hon blev en del av apans värld.

Vi kom tillbaka till bilen i mörkret. Redan innan vi hade kommit tillbaka till bilen hade jag lämnat skogen mentalt eftersom jag behövde ringa ett samtal om vårt serviceavtal. Det visade sig att trots att vi inte längre kunde använda serviceavtalet skulle vi behöva betala av i ett och ett halvt år till. En apa hade blåst en annan apa. Det var dags att åka hem. Skogen är bara en tillfällig tillflyktsort.

Referenser:

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. English edition Cambridge: Polity

Morizot, Baptiste (2022). Ways of being alive. Cambridge: Polity Press

Rowlands, Mark. (2008 [2010]). The philosopher and the wolf: lessons on love, death and happiness. London: Granta