För nästan två år sedan stötte jag på en kvinna i Bäckhalladalen som ropade till mig: Att du vågar ha med dig hunden.
Vadå? undrade jag.
De har ju skådat varg vid Bjärsjö. Nu vågar jag inte ta med mig hunden, sa hon. De får stanna hemma.
Jag är en sån som gillar vargar, sa jag.
Jag med, svarade hon, bara dom är där dom hör hemma.
Alltså där du inte är, sa jag.
Precis, skrattade hon.
Jag skrev ned detta möte och lade till: ”Nu sitter jag i solen i en hage utan vargstängsel där man brukar ha kor. Inte långt härifrån går det hästar. Tänk den dagen vargar ger sig på dem! Och redan nu är attityden negativ, i alla fall hos henne. Men också hos jägare jag känner.” Jag avslutade med funderingen: ”Det finns tillräckligt med vilt här, rådjur, dovhjort och vildsvin. Men kommer vargen att nöja sig?”
Detta var 2021 och samma år konstaterades Degebergareviret här i östra Skåne. Det var inte de vargarna som orsakade samtalet med kvinnan utan det var en hane som hade gjort en avstickare söderut och sedan återvände norrut. Kanske dit där den, enligt kvinnan, hörde hemma? Men även där bor det ju människor, kan man tillägga och jag minns ett samtal med en småländsk pastor som hade varit ute och jagat. Jag inledde ett samtal om vargen med honom. Då lärde han mig förkortningen SGT, skjut, gräv och tig. Han gillade inte heller att ha vargar inpå knuten.
2021 vandrade jag genom reviret med Maggie. Det var på sommaren. Jag minns när vi kom åt Rebbetuaröd. Maggie som gick i en långlina höll sig nu tätt intill mig. Jag förvånades först till jag upptäckte vargmarkeringar i form av bajs på vandringsstigen.
Jag mindes en annan gång då jag och hon rörde oss i en tät skog på Billingen utanför Skövde. Även då höll hon sig plötsligt nära mig. Inne i skogen upptäckte jag bajs som jag sedan lärde mig kom från lodjur. Då förstod jag vad det var jägare menade med att deras hundar slutade jaga om de kom in i vargrevir.
Under många år har jag följt och försökt att förstå rovdjursfejden som SVT kallade diskussionen om varg i Sverige i sin programserie Den stora rovdjursfejden. På den här bloggen kommer jag att delge mina intryck och tankar kring denna stora konflikt som löper genom samtalet.
Själv skulle jag vilja dämpa orden och snarare tala om en diskussion som förekommer i samhället. Den är viktig på många sätt, men innan jag förklarar min syn vill jag illustrera hur jag ser på diskussionen om främst varg, men också de andra stora rovdjuren.
Vilket djur liknar det mest?
Antingen ser man en and eller en hare, men man kan inte se dem samtidigt. Min syn är att dem jag samtalar med eller de olika texter eller kommentarer som jag läser antingen ser haren eller anden. Problemet är att båda utifrån sitt perspektiv är möjligen oförenliga och diskussionen ödeläggs av total oförståelse.
Jag ska här också tillägga att som tidigare har nämnts, så är jag väldigt positiv till vargars närvaro, men att jag samtidigt ser att de kan orsaka stora problem. Det är därför jag ser diskussionen som nödvändig.
Det andra som jag tänker är att det inte bara handlar om olika perspektiv utan också om olika betydelser.
För att förstå diskussionen kan man inte bara utgå från vargen utan man måste förstå vad den representerar eller symboliserar. Några exempel får illustrera vad jag menar.
Den offentliga debatten är ofrånkomligen påtagligt polariserad och skiljelinjen mellan stad och landsbygd är uppenbar. Människor som inte berörs i sin livsgärning av vargens återkomst, efter att den senare med den svenska statens goda minne utrotades i landet, har en mer positiv inställning emedan bönder, jägare och övrig landsbefolkning generellt sett inte jublar av förståelig anledning. Ett företrädevis urbant perspektiv ställs mot ett agrart dito när vargen begränsar landsbygdsbefolkningens liv genom att riva tamdjur och skapar en känsla av otrygghet genom att stryka vid gårdstunen. Den är också en konkurrent om bytesdjuren, i områden där varg finns kollapsar inte minst älgstammen som i sin tur är av stor ekonomisk och kulturell betydelse i landet. Vargen å sin sida ser jakthundar som konkurrenter och river dessa vilket skapar ytterligare en konfliktyta.
Blick över nejden: Vargen – En av vår tids geografiska och filosofiska vattendelare. (Min understrykning).
Här visar skribenten på att det finns både en hare och en and i diskussionen, men det jag framför allt menar med mina understrykningar är att han framhåller konflikten mellan stad och land. I denna konflikt vill den ena sidan ständigt framställa sig som den bättre, som har större kunskap eller är närmare problemet. Eller som ingressen säger till debattartikeln ”Bilden av jägaren behöver omvärderas” av socialantropologen Simon Larsson skriver i SVD:
I vargdebatten framställs det ofta som att jaktmotståndare drivs av omsorg om naturen, medan jägare drivs av egenintresse. Men i själva verket är konfliktlinjen en annan.
Simon Larsson, Bilden av jägaren behöver omvärderas
Det andra exemplet kommer från Terje Hellesø som skriver följande på sin blogg:
Vi är riktigt många som vill ha varg i Sverige, vi är riktigt många som vill ha varg i Jönköpings län – och riktigt många som vill ha varg i Mullsjöskogarna. Det finns numera 3 vargrevir runt Mullsjö; Brängen, Bergaskogen och Hökensås. Vad man idag vet är att det i år har varit föryngring i Bergaskogen, än så länge har man inte konstaterat föryngring i Brängen och Hökensås. Man får nog möjligen vänta tills spårsnön kommer innan man kan säkerställa eventuell föryngring i Brängen och Hökensås. Sommaren 2021 var det föryngring i Brängenreviret (oklart om det var 5 eller 7 valpar).
Ja till varg… (Min understrykning).
Blick över nejden är inte lika entusiastisk och förhoppningsfull till som Terje Hellesø, vilket man förstår om man läser inledningen till den förres inlägg: ”Och upplevelsen av att hitta vargspår 25 meter bakom ladugården, den senare belägen blott ett par hundra meter från stadsgränsen, gör att det inte är utan en viss oro man släpper ut djuren t.o.m. hemmavid.” Den senare är naturfotograf och den förra har djur på gården. Här finns det två olika perspektiv utifrån sin position. Här vill jag inte påstå att de båda inte skulle förstå varandra, utan bara visa på hur de olika synvinklarna påverkar ens åsikt i frågan.
Häromdagen satt jag på altanen och rökte min pipa medan jag begrundade vad jag hade läst på olika forum, debattartiklar och blogginlägg. Jag kom fram till följande punkter som jag i framtida blogginlägg kommer att fundera kring:
- Det finns en verklig rädsla i motståndet mot varg. I detta finns också en rädsla för en livsstil som handlar om att leva nära naturen och således ett hot mot en livsstil som inte bara handlar om att bedriva lantbruk utan också att kunna röra sig utan rädsla i naturen.
- Vargen symboliserar ett motstånd mot överheten, där ett rovdjur tycks prioriteras över de som bor på landsbygden. Det kommer även fram i motståndet mot rewilding som även det tycks vara något som kommer att pådyvlas ovanifrån och nu ännu värre: från EU.
- Hos jägarna är det ett hot för att den sägs driva bort vilt från ens jaktmarker som man tar hand om genom att lägga ut åtel och annat för att det ska kunna finnas vilt kvar som man kan jaga när hösten kommer. Jakt för dem är en livsstil som är förknippat med en kärlek till naturen, som också är förknippad med att ta hand om naturen och se sig som en förvaltare.
- Hos många som är för biologisk mångfald och emot klimatförändringarna har vargen blivit en symbol för det vilda och ett slags heliggörande av naturen. Därför blir vargmotståndarna märkliga personer som tycks vara emot naturen. I detta anklagas även vargmotståndarna för att inte ha tillräckligt med kunskap.
För att avsluta dessa inledande funderingar menar jag att i vargdiskussionen finns det en ansamling av olika utgångspunkter, men en stor del av dessa grundar sig i frågan kring identitet och hur vi definierar oss själva gentemot andra.
Om ni har orkat läsa hit vill jag avsluta med en myt från yoruba om trickstern Eshu. Han är motsvarigheten till asatrons Loke.
Eshu var ute och gick en dag. Han var klädd i en kostym där ena sidan var vit och den andra var svart. Han gick mellan två fält och från varsin sida av de båda fälten såg två lantbrukare honom. Den ena såg bara den vita sidan och den andre såg bara den svarta sidan. De började diskutera mannen som de hade sett, men blev snart ovänner då de inte kunde enas om vilken färg hans kläder hade haft. Eshu stod gömd och skrattade åt de båda männen.
En utgångspunkt som jag har i mina funderingar om diskussionen är att en del är just att den ene bara ser vitt och den andre bara ser svart. Fördelen med bilden som antingen är en hare eller en and är att där räcker det med att förändra blickens riktning för att se att ett annat perspektiv också är möjligt.
Referenser:
Andersson, Dennis (2023), Vargen – En av vår tids geografiska och filosofiska vattendelare, Blick över nejden, (hämtat den 230114).
Hellesø, Terje, (2022) Ja till varg…, Terje Hellesø, (hämtat den 230114).
Larsson, Simon, (2023), Bilden av jägaren behöver omvärderas, SVD, (hämtat den 230114).
O.A., Rabbit-Duck illusion, Wikipedia.org, (hämtat den 230114)
