Chocken är svår att föreställa sig. Tänk er att att komma ut i fårhagen och se döda, halvdöda och skadade får tillsammans med de som kanske har skadats och därför måste avlivas. Det är blod, utspridda tarmar och uppfläkta bukar.
Jag tänker mig att så många känslor måste rasa genom kroppen, skuld för att man inte kunde skydda dem, ilska mot att ett djur kan vara så grymt mot andra djur, hjälplöshet inför naturens inneboende våldsamhet, bitterhet mot en stat som ser ett rovdjur som viktigare än får och människor.
Även om det inte är samma relation som till en hund eller en katt så finns det en upplevelse av närhet till fåren. Genom att studera sina får har man sett deras olika personlighet. Man har hjälpt vissa att födas och har sett lamm bli till tackor och baggar. Många fårägare åker iväg när slaktaren kommer eller äter inte kött från sina egna får. Det är mer än bara en bunt får som kan ersättas med en slant.
En annan sida, som jag inte hade tänkt på, fick jag se när jag läste en artikel från El Mundo där en fåraherde i norra Spanien beskrev hur han hade avlat fram sina får, hur han hade låtit betäcka vissa för att få en stark och specifik flock. På det sättet blir flocken oersättlig eftersom det är ett resultat av generationer av får, en genpool, som blir dödad och utraderad en natt. Det är inte bara att köpa nya får utan det är årtionden som utrotats.
Det är detta jag menar med bilden av anden och haren som jag använde i mitt förra inlägg, inledande ord till funderingar om vargen i Sverige. I en blickvinkel ser man antingen anden eller haren, men aldrig båda. Men det finns fler sidor av frågan kring våra tamdjur.
Filosofen Baptiste Morizot tar upp i sin bok Wild diplomacy (2022) att relationen med fåren, fårägaren och vargen måste sättas in i flera sammanhang.
Det finns biologin, där vargen är ett opportunistiskt rovdjur och fåren är bytesdjur. I evolutionen har rovdjuret och bytesdjuret utvecklats så att även bytet har en möjlighet att överleva. Enligt Morizot är fårens naturliga miljö bergen. När vargen kom kunde de klättra upp på branta klippor där vargen och andra rovdjur inte kunde nå dem. Men då fåren domesticerades för att kunna föda människan, det vill säga fåren blev ett bytesdjur för människan, skedde flera förändringar. Dels genom att tämja dem tog man ifrån dem det beteende som gjorde att de självständigt kunde leva i naturen. De togs från sin naturliga miljö i bergen. I Sverige har de i nutiden placerats i hagar som är gjorda för att de inte ska kunna fly, vilket blir till dödsfällor när vargen kommer.
Historiskt kunde hagarna tillkomma genom att vargen utrotades i Sverige. Därför kunde man lämna fåren obevakade. Detta har gjort att man kunde frigöra sina barn från att vakta fåren i skogen så att de kunde gå i skola. Med tiden har det blivit ett naturligt sätt att bedriva fårskötsel. Då fram tills nu, då vargen finns i Sverige söder om renskötarland.
Det finns också en ekonomisk aspekt. Morizot som skriver om den franska situationen, som på flera plan liknar den svenska, berättar om konkurrensen med det nya zeeländska köttet som är mycket billigare än det franska köttet. Det gör att det är svårt att konkurrera med det importerade köttet. I Frankrike har de dessutom fortfarande herdar som går med sina fårhjordar och skyddar dem med hjälp av hundar. Herdar kostar pengar och de tar tid att lära upp. Men det är också allt färre som vill leva herdelivet.
I Sverige är det inte tillåtet att låta den slags herdehundar springa lösa utan översikt. De är naturligt aggressiva mot främlingar. Dessutom klarar inte heller de alltid av att skydda fåren. Vissa har i stället använt sig av lamadjur som är naturligt aggressiva mot vargar och skyddar fåren. Men trots entusiasterna för den lösningen finns även där förluster.
Men den ekonomiska aspekten har även en kulturell prägel genom att det i vissa länders herdekultur finns en förståelse för att vargen kan ta några får. Men i vår svenska kultur finns det en bister beräkning där man hela tiden ser att allt måste maximeras. Alla läckor måste täckas till. Fårägare vet att detta är inte möjligt utan att genom sjukdom och annat finns det ett visst svinn. När veterinären tillkallas finns den ekonomiska beräkningen där. Är det värt det? Att många är villiga att betala det dyra jourpåslaget visar att den ekonomiska aspekten oftast inte är den viktigaste.
I detta finns den politiska aspekten där staten genom artskyddet gör vargen viktigare än fåren och dess ägares levebröd. Som jag tidigare skrev ersätter de visserligen skador, men här finns det olika värdeskalor som inte alltid kan jämkas med pengar. Den politiska aspekten kommer jag att fördjupa mig i senare.
Sammanfattningsvis har jag fört fram en mängd olika aspekter på konflikten mellan vargens närvaro och fårägarens livsstil och inkomstkälla. Det är sammansatt av känslor, biologi, evolution, djuravel, ekonomi, kultur och politik. Jag har också kort nämnt historiska faktorer. Min tanke har inte varit att försöka komma med något enkelt svar utan att peka på hur komplex frågan är och försöka formulera ett par grundtankar att bygga vidare på till fortsatta funderingar.
Referenser:
Morizot, Baptiste (2022), Wild diplomacy: Cohabiting with wolves on a new ontological map, New York: Sunny Press
