Vägen mellan Rebbetuaröd och Agusa

Maggie leder in mig i grandungen från skogsvägen. Jag tror att hon söker efter trattkantareller och följer efter. Ett ihållande pipande eller visslande hörs. Jag spelar in det och finner att det är spillkråkans lockläte. Vi står båda stilla och lyssnar till entoniga locken. Jag bestämmer mig för att sätta mig ned på en våt sten och tända mig en pipa. Promenaden i skogen har fyllt mig med tankar. Spillkråkans entoniga lock i väster gör mig ordlöst fundersam.

De trivs i högstammig blandskog. Jag hade gått igenom äldre bokbestånd, men också ung granskog. Jag sitter på stenen, medan Maggie söker efter godis som jag har kastat ut. Snart lägger hon sig vid min sida. Söder över var ett gallrat medelålders granparti, på östra sidan skogsvägen är ett bokparti där granar har självsått sig. Runt omkring mig är grön mossa och på andra sidan skogsvägen täcker gräs och boklöv marken.

Vi har gått igenom ett landskap med kallmurar och sett hur granplanteringar och kalhyggen blandats med skog i olika ålder. Jag har fotat mossbeklädda stubbar och avbrutna stammar där tickor växer. Under de tätt planterade granarna växer ingenting. Men små ekplantor växte i den mulliga kanten mellan granplantagerna och skogsvägen. Det har varit så många intryck.

Jag har sett den mossiga stengärdsgården, att det längs kanten av höjden växer ekar och innanför dem går det som ett dike. Det förvånar mig, men jag har inte haft kunskapen för att kunna förstå vad som har skett.

Med ny kunskap kan jag tänka mig att det tidigare har stått träd där, vars rötter har hållet fast jorden. Bokarna har tagit åt sig av näringen som de nedbrytande insekterna och andra organismer har frigjort från stubbarna. Kanske har mossa vuxit på stubben och på den har det fastnat frön som sedan har kunnat ta del av näringen och ätit ur innandömet av stubben? Ett bokfrö har hamnat i jorden och dess rötter har sträckt sig ut och omfamnat stubben. Med tiden har det blivit en liten kudde av jord, som hålls tillbaka av de omfamnande rötterna och tyngden från stammen.

Hålorna bildas när stormar river med sig träden och rötterna inte längre förmår hålla sig fast. Lågan, som de nu uppstående rötterna kallas hos vindfällena, kommer nu börja att brytas ned av insekter som gråsuggor eller svampar. Av den döda veden kan de olika organismerna leva tills det endast finns jord kvar, men den nedbrytande tiden kan vara över hundra år.

Ute i skogen finns det dolda berättelser om stormar och bränder, om hur landskapet har brukats. En hög med knytnävsstora stenar berättar om att här har varit en åker, ett plant landskap berättar om att här har varit en slåtteräng. Stenarna tog man upp när man drog plogen, men när det blev en slåtteräng gick man igenom med en lie. Är det en stengärdsgård var det förmodligen en betesäng som en gång övergivits och de jämnhöga träden började förmodligen växa då marken övergavs. De togs inte ned för skogsbruket. Kanske var det för att man migrerade från staden när arbete i industrin lockade?

Vi talar om den relativa tiden och hur kort människoliv är i förhållande till träden. En ek sägs växa i 300 år och dö lika länge. Hela tiden finns det organismer som är beroende av dess ålder. En ekoxhona karvar ett hål för att lägga sina ägg. Saven som rinner ur dricks av fjärilar som eksnabbvingen. Vi enskilda hinner bara se och uppleva en kort tidsrymd av dess liv. Därför förstår vi inte heller våra gärningars påverkan. För ser vi till det enskilda glömmer vi bort samhörigheten med allt det andra som existerar omkring oss. En ek är inte bara trädet. Jag har redan nämnt ekoxen och eksnabbvingen. För oss går det inte att greppa, men kunskapen har funnits omkring oss i form av myter. Dessa samlade erfarenheter som har vävts in i vår kultur för att kunna vidareförmedlas.

När biologerna nu ger sig ut i skog och mark upptäcker den alltmer uppenbara fattigdom som finns i våra marker. De räknar med att en 1500 arter är beroende av en ek. Om alla tas bort för att plantera contortatallar som inte har några organismer kopplade till sig är det 1500 arter som inte längre har någon livsmiljö.

Jag suger på pipan och blåser ut röken utan att dra halsbloss. Spillkråkan lockar inte längre. Det duggregnar. Så plötsligt slår det mig vad all den här granskogen betyder. Den är planterad på ängs- och åkermark. För hundra år sedan var det här ett helt annat landskap. Djur betade innanför gärdsgårdarna. Höga breda bokar och ekar berättar om ymnigt solljus som gjorde att de kunde breda ut sig i alla riktningar. Nu stod många av dem och dog då granarna tryckte sig in till dem och stängde av ljuset. De tappar grenar för att kunna koncentrera sig på att växa mot ljuset. Men den snabbväxande granen tar över.

Det är med vemod som jag gick vidare mot Agusa. Varför vet jag inte eftersom i denna skog finns det många olika biotoper. Spillkråkan finns och de är goda indikatorer på gammelskog. Det finns död ved på många ställen. Men kanske är det just insikten om hur mycket människan förändrar i landskapet. Det finns inget orört utan någon har fattat ett beslut. Samtidigt tänker jag på klimatförändringarna och att det blir varmare. Boken klarar sig, men granen blir alltmer stressad vilket gör att granbarkborren får fritt spelrum bland de framavlade plantorna från plantskolor. Alla planteras de samtidigt och deras genetik är densamma. De har ingen resistens och sedan när granbarkborren förmerar sig vill ägarna ha hjälp från staten.

Jag minns när jag gick längs den här vägen för två år sedan. Det var torrt. Diken var torra och det dammade om stegen. Nu är det november och det var nästan 15 grader i luften. Det blir allt varmare. Granen är gjord för kallare klimat.

Senare sitter jag och tittar in i den lilla brasan vid vindskyddet i Agusa. Återigen hör jag spillkråkan och jag blossar åter på snuggan. På väg till bilen ser jag något svart, men det är ingen korp. Så ser jag att det är en spillkråka som hackar på en bok som hade knäckts under en storm. Även stormarna säger de kommer att öka när klimatet förändras. Men nu bryr jag mig inte. Spillkråkan är så vacker där den sitter på bokens stam. Så flyger den iväg och jag och Maggie går till bilen.

Referenser:

Wessels, Tom (2013), Forest forensics: A field guide to reading the forested landscape, Woodstock: Countryman Press Inc.

Se gärna Tom Wessels videor: Reading the forested landscape.