Månad: februari 2023

Det jag upptäcker

Så ofta som jag har sett det, så ofta som jag har gått förbi och ändå har inte blicken registrerat. Jag funderar ofta på det och så gjorde jag också när jag stod inför den döende tallen som var fylld av liv.

Jag och Maggie var på väg ned till stranden i Sandhammaren. Hon drog som hon alltid gör för hon kan inte komma fort ner för till den öppna breda stranden där hon kan springa och jag kastar en pinne som hon får hämta i vattenbrynet. Jag grälade på henne och höll emot i spårlinan.

Det var skymning och ändå såg jag tallen vars norra sida hade förlorat sin bark och där hackspetten hade sökt efter mat. Jag gick dit, tittade på hackhålens olika djup. I barken såg jag barkborrens framfart. Det låg som en krans av spån runt hålen. Jag förvånade mig över att de var i rörelse trots tiden på året.

I veden såg jag att tunna, små tickaliknande svampar som växte upp längs med stammen. De var i samma färg som veden och jag drog försiktigt handen över dem för att känna den gummiliknande konsistensen.

Nu ångrade jag att jag inte hade tagit med mig mobilen för att fota. Allt ska dokumenteras. Orden räcker aldrig till för att fånga verkligheten. Det är som om allt ska vara så precist numera. Fantasin får inte sitt.

Jag stack in mitt lillfinger i ett av hackhålen. Det var kallt och fuktigt. I de andra var det inte det. Den upplevelsen fångar inte fotot. Maggie väntade på mig. Hon är snäll. Jag knackade på veden på olika ställen för att höra om det var ihåligt. Det var det inte. Hålen var i min brösthöjd och uppåt.

Vi gick vidare. Maggie fick plötsligt vittring på något. Svansen spändes och hon gick upp längs en djurstig, vek av medan hon nosade, gjorde en lov och kom tillbaka till skogsvägen. Det är inte bara hon som ska vänta på mig utan jag gör det samma med henne.

Det är genom att följa henne som jag har hittat grävlingsgryt, rivit upp tröjor och kommit till platser i skogen som jag inte hade planerat. Men nu vill hon fortsätta och ta igen förlorad tid. Hon drar och jag grälar.

Det är högvatten och vattnet öser upp i blåsten. Det ligger snö och jag ser spår efter fågel. En bit bort ser jag två fåglar. Det är snösparvar. Återigen väntar hon på att jag ska hinna få en klar blick på dem. De rör sig, märker att de är iakttagna. Ljuset gör att det är svårare att urskilja deras kännetecken.

Förra året förföljde jag en snösparv medan jag försökte inpränta alla kännetecknen för att kunna slå upp vad det var för en liten fågel. Nu minns jag och behöver inte mycket för att känna igen den.

Vi återvänder åt parkeringen. På södra sidan av vägen vid parkeringen löper en gräsplätt som de klipper varje år. Där växer björkar och ekar. Sedan tar den planterade tallskogen vid. Den planterades för att sanden skulle stanna kvar och inte yra in över åkrarna.

Det är inte plötsligt som jag har fått syn på den döda och livfulla tallen eller de utspridda ekarna eller snösparvarna. De har kommit till mig genom böcker, poddar och samtal. Tallen lockade mig då jag hade lyssnat på Byron Murrays podd To know the land: building relationship and intimacy with the land. I avsnittet ”Pileated woodpecker sign” talar han om hackhål i en hemlock och hur han undersöker den och försöker förstå vad som har skett.

Just undertiteln på podden är fin, att bygga förhållande och närhet med landet. Det är något som jag försöker att göra. Det är genom att vandra i landskapet, känna på en tall, lyssna till nötskrikan och hitta grävlingsgryten som man får ett förhållande med landskapet.

På samma sätt som Byron lockar mig till att lära känna min omgivning påminner mig Göran Bergengren i boken Nötskrikan: tusenårsträdet och fågeln (2022) varför ekarna sticker upp ur gräset. Det är nötskrikan som har varit där och placerat dem för framtida föda. Jag tar närmare upp relationen mellan nötskrikan och tusenårsträdet eken i inlägget om Wilding.

Vad jag vill säga är att det är andra som inspirerar och hjälper mig att upptäcka, lära känna och få en relation till naturen. Det är genom att någon nämner något, som liksom nötskrikans gömmor av ekollon en dag växer upp, som gör att jag får syn på det jag inte tidigare har sett. Det är andra som får mig att ta in ny information och sedan utforska. Det är genom att jag ständigt rör mig ute i naturen som det kommer. Det är då som man plötsligt en dag får syn på grävlingar, mindre korsnäbb eller snösparv. Men framför allt, genom att någon har pekat ut någonting, så blir det plötsligt synligt.

Det må vara en tall full med hål efter en hackspetts framfart eller att jag en dag ser att den där oansenliga fågeln har en färgprakt som jag inte trodde fanns i Sverige. Det är steglitsen som jag syftar på. Eller att den där silverklocksdrillen är sidensvansen som far genom landskapet.

Naturen är generös, men hon förväntar sig också att vi vill och strävar efter att lära känna henne. Då blir promenaderna strövtåg av förundran.

Referenser:

Bergengren, Göran (2022). Nötskrikan: tusenårsträdet och fågeln. Stockholm: Carlssons

Murray, Byron (2023). ”Episode 206: Pileated woodpecker sign”, To know the land. Publicerat 20230116 (Hämtat den 230226).

Naturen: det vilda och det tämjda, del 2

Jag satt lutad mot kastanjen i trädgården, rökte på min pipa och drack en kopp kaffe. Det var årets första riktiga soldag. En sparvhök flög lågt in över trädgården, snek över bokhäcken och koltrastarna flydde i panik. För dem var det oviktigt om det var trädgård eller vildmark.

För sparvhöken eller koltrastarna är det ointressant hur vi människor har delat in vår omgivning. Men för oss människor formar de, som jag skrev i förra inlägget, hur vi ser på vår omgivning.

För att undersöka tankegången vill jag begrunda tre begrepp: trädgård, natur och vildmark.

Ytligt sett är det geografiska områden. Men för västerlänningar har de olika betydelser i det rumsliga. Naturen är ett allmänt begrepp. Fast å andra sidan skulle få säga att de går ut i naturen när de går ut i trädgården. Det är således en domän som är utanför tomten.

En trädgård kan skötas om, men också lämnas och ses då av många som ovårdad. Den vårdade trädgården kan vara en välklippt gräsmatta, men också prunkande växtlighet; det är den mänskliga närvaron som ska synas, om det så bara är en robotgräsklippare som håller växtligheten i schack. Utifrån ett ekologiskt perspektiv är den vårdade trädgården likvärdig med en öken. Ytterst få organismer kan frodas där. Koltrastar gillar den på grund av tillgången på föda, likaså sparvhöken.

Naturen är ett allmänt begrepp, men det är tydligt att man menar något annat än trädgården. Hur man ska skilja dem åt är problematiskt eftersom det mesta av naturen som vi i allmänhet upplever är där det växer granar, bokar och ekar är människoskapade. Dels är gran- och tallområden någons egendom och är i de flesta fall planterade. Deras livscykel kontrolleras av dess ägare. Det planteras för att maximera avkastning och deras värde mäts i bonitet. Men granskogen har fått ett annat värde för den som tycker om att vandra där när den har växt sig hög och grön mossa breder ut sig . Vandrare tycker ofta om den gallrade skogen där träden har kunnat växa sig raka och långa, med så få kvistar som möjligt. Det påminner om kyrkorummet. Det är noga uttänkt, med en samlad erfarenhet och praxis för att få så hög vinst som möjligt och för att minska att andra organismer stör och förstör. Men när ägarna sedan gör slutavverkningen väcker det upprörda känslor hos dem som har gillat att vandra där, kanske plockat svamp och rastat hunden.

Vildmarken är också en del av naturen, men är längre från bebyggelse. Likväl vill jag påstå att den snarare är en föreställning i än högre grad än naturen och trädgården. Ofta är den skyddad i form av nationalpark eller naturreservat. Den är således medvetet lämnad. Om vi tar en stor del av fjällvärlden är den en del av samebyarna som ordnat den så att de kan vårda sina renar. För fjällvandrare har den ordnats så att fjällstugor och andra anläggningar ska kunna ge dem en skyddad och trevlig vandring. På kvällen vankas det trerätters. I den vildmarken är man sällan lämnad ensam. Stigarna är välmarkerade och spänger gör att man inte behöver blöta ned sig när man traskar över myrarna.

Om jag följer definitionen som EU kommissionen gör är det ingen vildmark. De menade ju att den mänskliga närvaron skulle minimeras. I dokumentet som jag nämnde i förra inlägget står det:

Qualities of wilderness are naturalness, free functioning natural processes, largeness and the absence of developments.

EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000, s. 10.

I senare inlägg om rewilding kommer jag att återkomma till EU kommissionens definition, för däri tror jag att en del av den officiella svenska kritiken bottnar. EU kommissionens definition bygger på en föreställning som dels kommer ur ekologers syn på naturen, men jag förmodar också på en annan tradition på grund av andra ägarförhållanden som har rått på kontinenten.

I Sverige har vi dessutom allemansrätten vilket gör att det som är mitt och någon annans inte är lika tydligt som på kontinenten. Här står ingen skylt om tillträde förbjudet och näringsidkare kan utnyttja andras mark för sina affärer som att hyra ut kanoter eller cyklar.

Ur ett abstrakt perspektiv betecknar, för mig, dessa domäner rörelse. Vad jag menar är att man går ut i trädgården, naturen och i vildmarken men stannar hemma. Trädgården är den omedelbara domänen. Den formas utifrån en vision eller en föreställning om hur något borde se ut. Vildmarken är där vi upplever oss vara i den orörda miljön. Naturen är det som inte är kultur. Det är det som är mitt emellan och som inte riktigt kan sorteras, som ett samlingsbegrepp för något med olika, ofta kontrasterande och konfliktfyllda föreställningar.

För några, mig inklusive, är det närmast en andlig domän dit man går för att hämta kraft (Thurfjell, 2020). För skogsägaren är det en investering och för svampplockaren en period då man kan leta kantareller. För vandraren en domän man tar sig igenom, likaså för cyklisten. Alla dessa föreställningar kan samlas i en och samma person, men de kan också vara en konflikt mellan olika parter. Cyklisten och vandraren möts på stigen. Skogsägaren ser sin mark nyttjad utan att kunna få en inkomst på det som andra profiterar på genom att ett företag hyr ut cyklar och visar var de kan cykla.

Alla dessa föreställningar ingår i människans domän och utesluter till viss del djurens domän; det som kallas för naturen. För är det inte så att i naturen delar vi plats, men i trädgården vill vi inte dela plats utan den ska vara kontrollerad? Så kanske är dessa tre begrepp inte bara ord för rörelse utan också på olika grader av kontroll?

Antropologen Philip Descola visar i Beyond nature and culture (2013) att uppdelningen av geografiska områden förekommer i alla kulturer, men påvisar också hur stor skillnad det är mellan dem. I förra inlägget nämde jag olika ontologier får sitt egenartade sätt att göra det på. Det är animistiskt, totemistiskt, analogistiskt och naturalistiskt, men är i grunden oviktiga i sammanhanget. Viktigt är att indelningar eller kategoriseringar pågår i alla kulturer.

I Sverige sker kategorisering genom lagar och skrivna kontrakt. Där står någon som ägare och fördelare av dessa geografiska områden. Markfördelningen kan ske genom köp, arv eller hävd. Den kan inhägnas och den kan lämnas öppen och det odlade och det som inte är odlat gör skillnad, men även detta kompliceras genom trädplantager och dess olika stadier, vilket visar att det görs skillnad på hur känsliga grödorna är.

I sammanhanget är just allemansrätten intressant eftersom den gör skillnad på tomt och mark. För svenskar är det en tydlig distinktion, men på radion har jag hört om irritation från markägare som menar att tyskar och andra tältar för nära trädgårdar eller hugger ned träd för att göra upp en brasa.

Avslutningsvis vill jag återgå till fåglarnas perspektiv. Jag och Maggie kom till Bäckhalladalen och vi möttes av en kakafoni av fåglar. Jag blev så glad. Lärkträden som jag egentligen tycker är väldigt fula var fyllda med olika fåglar. Det som gjorde mig allra lyckligast var att se den mindre korsnäbben som med sin speciella näbb delade upp lärkkottarna så att det snöade av tunna växtdelar. Men inte bara dem utan trädkrypare, talgoxar och kungsfåglar höll sig väl synliga. För dem var det livsutrymme och ett middagsbord.

Att området hade gjorts till ett naturreservat hade givit dem detta livsutrymme och middagsbord. Men området hade också grillplats och joggingspår. Naturen måste inte göras till vildmark, men allt kan inte heller göras till trädgård eller odling. Mångfald kräver utrymme.

Referenser:

Descola, Philipe (2013). Nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Naturen: det vilda och det tämjda, del 1

Vi vandrade längs med den gamla Norgefararleden där man förr i tiden tog sig till Trondheim för att bege sig till Amerika. Leden är i en dal och går längs en platå i landskapet och på var sida går två breda åar. Det var regn i luften och det blåste. Vi var på väg till Tjåkkelestugan för en sista övernattning på vandringen. I öster på andra sidan ån var två nyfikna sarvar som följde oss en bra bit. E, som har bättre syn än jag fick plötsligt syn på en bäver som simmade. Vi följde den i kikaren.

Jag upplevde det som om jag befann mig i vildmarken och ändå måste jag erkänna att trots naturen, frånvaron av andra människor och bebyggelse, var det en trakt brukad av människor. Sarvarna tillhörde en samefamilj. Bävern var inplanterad. Vi vandrade längs med en markerad led. När vi kom en bit längre fram var delar av skogen skördad av skogsmaskiner, vilket bröt illusionen.

Jag tror att det bara är människor som kan leva med sådana illusioner. Det jag såg kategoriserade jag som en vildmark. Men det som fick mig att vakna ur illusionen var inte ledens märkning utan skogsmaskinernas efterlämnade avtryck. Jag skriver kategorisera för att understryka att vi upplever vår omgivning med hjälp av att kategorisera den. Det är inget som vi alltsomoftast tänker på eftersom de har blivit en del av hur vi automatiskt uppfattar vår omgivning.

Även djur gör detta, men då handlar det framför allt om ord som revir och överlevnadszoner. I försök i Montana använda biologer vargavföring för att se om det hindrade andra vargar från att gå in i områden där man hade boskap. Vargar använder bland annat sin avföring för att revirmarkera. Det visade sig att det fungerade väl under en tid, men att man sedan var tvungen att förnya revirmarkeringarna. (Se Ausband et al., 2013).

Människan kategoriserar sin livsmiljö med en rikedom av ord. Bara på svenska har vi ord som: natur, kultur, vildmark, trädgård, allmänning, egendom, mitt och ditt. Landskapet är indelat och för att förtydliga markerar vi egendomen med staket, buskar, grindar, enskild väg, naturreservat och så vidare.

Frågan som uppstår är vad kategorin vildmark betyder? Det handlar inte bara om upplevelsen jag hade i södra Västerbotten utan också då bloggen handlar om förvildning. Vad menas egentligen?

I SAOL är vildmark ett ”orört naturområde” och SAOB nämner det samma och hänvisar till att det har använts som beskrivning på ”svårforcerad mark”, men också ”ociviliserad”, det vill säga att det bor människor där, men de beter sig inte riktigt som man ska. Ordet ”vild” kommer från ordet ”vilja”.

Det engelska ordet ”wild” påstås härstamma från det germanska ordet ”will”, enligt David Johns (2019), och syftar på det som var utanför mänsklig kontroll. Han fortsätter att förklara att man på statlig nivå i USA har definierat vad som är ”wildness”.

Även på EU nivå har man definierat hur begreppet ska förstås. I Guidelines on Wilderness in Natura 2000 definierar författarna wilderness som:

A wilderness is an area governed by natural processes. It is composed of native habitats and species, and large enough for the effective ecological functioning of natural processes. It is
unmodified or only slightly modified and without intrusive or extractive human activity, settlements, infrastructure or visual disturbance.

Guidelines on Wilderness in Natura 2000. s. 10

Det är ett geografiskt område där naturliga processer styr och består av inhemska habitat och arter och det är stort nog för fungerande ekologiska naturliga processer. Det är inte förändrat av mänsklig aktivitet, infrastruktur eller synliga hinder. Om vi jämför detta med den diskussion som förs på regeringsnivå i Sverige, finns det vissa saker som skiljer sig markant, framför allt den mänskliga närvaron.

Jag sökte på ”regeringen vildmark” och stötte på olika propositioner, likt denna som lyder: ”En stor andel av de stora sammanhängande områdena av kontinuitetsskogar ingår i riksintresse för friluftsliv. Dessa områden har stor betydelse för landskapsbilden och ger möjlighet till en upplevelse av vildmark, orördhet och tystnad.” (93 Prop. 2021/22:58, s. 92f). ”[U]pplevelse av vildmark”, det vill säga att det ska kännas som om man befann sig i vildmark. Och det gjorde jag ju när jag gick söderut längs med Norgefararleden. Men jag hittar ingen egentlig definition. Men det viktigare är synen på den mänskliga närvaron och att de inte vill ta bort den. Det kan bero på att de stora nationalparkerna i norr är delar av samebyarna och där låter de sina renar beta.

Här kan vi även peka på projektet Wild Europe, vilket är knutet till EU. Även de skriver om de naturliga processerna och definierar sitt primära mål följande:

To promote the protection, restoration and extension and linkage of large natural ecosystems (wilderness and wild areas) in Europe, according to principles of non-intervention, with management by natural process.

Wild Europe (hämtat den 230221).

Deras mål är att skydda geografiska områden där naturliga ekosystem ska kunna fungera utan att människor blandar sig i den naturliga processen. Det tycks syfta just på att det är områden som är vilda i dess ursprungliga betydelse, alltså att det är utanför mänsklig kontroll.

I framtiden kommer jag att återkomma till hur Sveriges visioner och EU skiljer sig åt. Här vill jag istället övergå till att fortsätta diskussionen om kategoriseringar, eftersom det pekar på underliggande idéer och föreställningar som styr hur man ser på sin omgivning. Det är alltså föreställningar som påverkar hur vi tänker kring funktioner.

I EUs definitioner finns det ett sätt att uppfatta naturen som skild från människorna, ett ontologiskt tänkande som är typiskt för det västerländska naturalistiska sättet att se på världen. Vad menar jag med detta?

Antropologer har i sina undersökningar av olika samhällen upptäckt att det finns en skillnad i vad vi uppfattar som natur och det som vi kallar för kultur. Det senare kommer från ordet att kultivera, det vill säga att man odlar något och får skörd. Natur däremot går tillbaka till det latinska ordet ”nātūra”, som kommer från ordet ”att föda”, ”nāscor”. SAOB:s första av många definitioner lyder: ”beteckning för det som är medfött hos l. konstitutivt för en viss levande varelse”. Det är således något inneboende och medfött i det levande. Ur detta kan således kultur framträda genom att det brukas och förändras.

Det som som tycks framträda i definitionerna är jordbrukarens perspektiv på sin omgivning . Max Oelschlaeger ställer två olika perspektiv mot varandra i The idea of wilderness (1991). Han menar att jägaren och samlaren har ett annat synsätt att se på vad som är vildmark eller natur än den jordbrukande människan. På de odlade fälten växer det grödor som är önskade, medan det som inte är önskat är ogräs. I hans föreställnings finns en romantiserad bild av jägaren och samlaren som upplever sig som hemma överallt, medan jordbrukaren skapar sig ett hem på en plats.

The agriculturist necessarily defines “fields” (areas cleared of natural vegetation), “weeds” (undesirable plants intruding upon fields), and “crops” (desirable plants suited to human purposes). In contrast, the hunter-gatherer lives on what is conceptually the “fruit of the earth” or Magna Mater’s mana—fields, weeds, and crops simply do not exist. Furthermore, whereas the hunter-gatherer is at home anywhere in nature, the farmers creates a human settlement that is “home” as distinct from “wilderness”; [sic] and “nature” or the “naturally existing” harbor threats to “home” and “field” as in predations of “barbarians” or “wild men” who roam about nature, “wild animals” such as wolves and cats prey on desirable domesticated animals such as sheep and goats, and “wild insects” such as locust that eat grain. And, finally, the product of the agriculturist is no longer conceived as the fruit of the earth but rather won, at least in part, from nature through sweat and toil.

(Oelschlaeger, 1991, s. 28).

Jägaren och samlaren lever av naturen, medan odlaren skiljer på det som hon kultiverar. Därför blir det som är hennes tämjt, som får, medan det otämjda är vilt, vargar. Hon gör skillnad på gröda och ogräs. Det hon som hon odlar i svett är tillkämpat och inte en gåva av moderjord.

Vilket perspektiv som en kultur har på naturen skiljer sig åt mellan de olika kulturerna. Oelschlaeger pekade på två perspektiv, den mellan jordbrukare och jägare och samlare. Det perspektivet utgår i från hur man lever. Men det finns dem som menar att perspektivet kommer ur det sätt som vi uppfattar hur världen är uppbyggd, alltså det som ligger till grund för hur vi uppfattar varats grundförutsättningar. Det som inom filosofin går under begreppet ontologi.

Det ontologiska formar vårt sätt att uppfatta omgivningen och vår tillvaro. Uppfattningen formar i sin tur kulturen, det som generationer innan oss har planterat och som vi nu skördar, för att återknyta till begreppet kulturs ursprung.

Antropologen Phillipe Descola menar i Nature and culture (2013) att det finns fyra olika kategorier i hur grupper av människor uppfattar sig själva och relationen till sin omvärld ontologiskt. Jag nämner de olika kategorierna, men endast den sista är viktig i sammanhanget.

Det är animistiskt, totemistiskt, analogistiskt och naturalistiskt. De fyra kategorierna är olika sätt hur vi människor generellt ser vår relation mellan kultur och natur. I västvärlden är vi framför allt naturalisterna. (Descola, 2013, s. 258). Vi menar att kulturen definieras som skillnaden mot det naturliga. Ett bra exempel är just hur trädgården är ordnad för att passa vår smak och det sker i mer eller mindre samklang med våra grannar.

Ett annat exempel är just hur EU och Wild Europe‘s definition av vildmark. Det ett naturalistiskt synsätt då de ser det vilda som avsaknad av människor. Ekosystemet ska fungera naturligt, alltså utan människors inverkan.

Avslutningsvis och för att summera denna del så ser jag EU kommissionens definition som begränsad eftersom de förutsätter att bara människan hålls utanför så kommer vildmark att uppstå. Men i grunden är det i allra högsta grad påverkat av människan eftersom det är utvalt av henne, förordningarna är uppsatta av människor och det bygger också på en föreställning om hur det vilda borde fungera. Den svenska varianten har dock flytt den biologiska verkligheten helt då den utgår från den mänskliga upplevelsen. Då lever man i samma förvillelse som jag befann mig i under vandringen i Västerbotten.

I nästa del kommer jag att fortsätta resonemanget om hur den naturalistiska uppfattningen av varat formar vårt sätt att förstå vår omgivning.

Referenser:

Ausband, David et. al (2013). ”No trespassing: using a biofence to manipulate wolf movements”. Wildlife Research, 2013, 40, ss. 207–216

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Johns, David (2019). ”History of rewilding: ideas and practices” ur Rewilding. red. Pettorelli, Nathalie; Durant, Sarah M.; Du Toit, Johan T. Cambridge: Cambridge University Press. ss. 12-33.

Descola, Philipe (2013). Nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

Oelschlaeger, Max (1991). The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology. New Haven: Yale University Press

Regeringen (2021). Prop. 2021/22:58: Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och ökade incitament för naturvården i skogen med frivillighet som grund. Publicerat den 10 november 2021 (hämtat den 230222)

Wild Europe. ”About us”. https://www.wildeurope.org/about-us/wild-europe/ (hämtat den 230221)

Vildmark. SAOB https://svenska.se/tre/?sok=vildmark&pz=1. (hämtat den 230221)

Natura. Wiktionary.org https://en.wiktionary.org/wiki/natura#Latin (hämtat den 230221).

Natur. SAOB. https://svenska.se/tre/?sok=natur&pz=1 , natur (hämtat den 230221)

Jägarna, älgen och vargen, del 3

I mörkret på altanen sitter jag med pipan och hör en kattugglas hoande. Den har hittat sin plats i bokdungen en bit norr från där jag sitter. Medan jag puffar på pipan klädd i jacka och med mössa på huvudet funderar jag över de vilda djuren som tar plats i närheten av våra boningar. För mig är det något vackert.

Jag minns när jag vandrade i en nationalpark i Zimbabwe nära Mozambiques gräns. Jag och amerikanen jag vandrade med sov i grottor. En gång hade det varit vilda djur där, men under vandringen såg vi inga vilda djur. Vi var inte rädda för lejon för det tycktes inte finnas några. Det var ett vackert, men själlöst landskap.

I Sverige finns det rovdjur i hela Sverige. För mig är det något vackert. Jag minns hur jag och Maggie tältade i Rebbetuaröd. Det fanns varg i närheten. Vi sov gott. Hade jag stött på nyfikna vargar på stigarna hade jag varit mindre kaxig, se ”När vargen stod en dryg meter bort hörde jag hur den morrade”.

På altanen tänkte jag på ett youtubeklipp som handlade om den inverkan som återetableringen av vargar hade på en flod som rann genom Yellowstone. Journalisten och aktivisten George Monbiot förklarar suggestivt om hur rädslan för vargar får wapatin (cervus canadensis) att röra på sig vilket gör att deras betande inte blir lika hårt. I sin tur leder det till att asparna återigen kan etablera sig. Jag, liksom så många andra, fångades av hur närvaron av rovdjur förändrade landskapet.

Senare studier har dock visat att om man undersökte landskapet över en längre tid fanns det andra faktorer som påverkade relationen mellan asparna, wapatin och vargen.

I studien ”Influence of harvest, climate and wolf predation on Yellowstone elk, 1961–2004” (Vucetich, Smith, & Stahler, 2005) undersökte man förändringar i norra delen av Yellowstone och hur vargens närvaro påverkade wapatin i området. Vid vargens återkomst minskade den, vilket tydde på att vargen hade en betydande påverkan. Men när de gjorde en vidare undersökning visade det sig att under tiden hade det varit en stor torka i området, men också att högre jaktkvoter hade införts, vilka påverkade populationen av wapati och asparna. Det var troligen, menar de, en kombination av väderförhållanden, vargar och jägare som hade påverkat mängden wapati över tid. Det är således inte bara närvaron av en viss typ av djur som förändrar landskapet. Ekologi styrs av så många olika faktorer, som torka, sjukdomar, tillgången på föda.

Kortfattat handlar det om komplexa system, vilket betyder att det är olika och ofta svåröverskådliga faktorer som påverkar. Det korta perspektivet leder oss till att göra enkla förklaringar. Men i det längre perspektivet förändras bilden.

Rewilding bygger på att låta detta system skapa sin egen dynamik. Carver et al. (2021) har i ett försök att definiera vad rewilding är formulerat tio principer. Den första principen lyder:

Rewilding utilizes wildlife to restore trophic interactions. Successful rewilding results in, or leads to, a self-sustaining ecosystem in which native species’ populations are regulated through predation, competition, and other biotic and abiotic interactions.

Carver et al, 2021

Ur ett rewildingperspektiv ser man till funktioner (se del 1 och del 2), men då i ett större system. Där ser man de olika organismerna som olika funktioner som tillför saker till systemet. De är delar i en näringsväv där deras plats leder till olika utfall.

De områden man viger områden till rewilding ska enligt Carver et al. vara självreglerande system. Det blir de genom att det finns olika nivåer, det vill säga rovdjur, både apex (t.ex. varg), meso (t.ex. räv) och bytesdjur. Sammanfattningsvis är det ett perspektiv som inte främst är ett antropocentriskt perspektiv utan ett ekocentriskt. Det är det ekologiska systemet som står i fokus och inte till exempel jägarnas perspektiv som jag har skrivit om i tidigare inlägg.

Just på grund av att rewilding byter perspektiv förändras också jägarnas roll i Sverige, vilket är ett av skälen till att de har varit kritiska till att vargen har återkommit till Sverige. Det, menar Wikenfors och medförfattare (2015), inverkar på deras position i den näringsväven. De får kort sagt konkurrens om bytet. Jägarnas farhågor stämmer med vad som har skett. Men bara delvis!

Vargen tar älg och i de områden som studien (Wikenros et al., 2015) undersökte visade det sig att vargen tog flera älgar. Det är självklart eftersom älgen är ett viktig bytesdjur för vargen. Men bilden är, enligt Wikenros och medförfattare, mer komplex.

En viktig del i komplexiteten är att jägare och vargar inriktar sig på olika älgar. Jägarna inriktar sig främst på hannarna, medan vargen hellre på äldre honor och kalvar. Konkurrensen finns där. Men konkurrensen ser annorlunda ut än vad många först tänker sig.

Jägarna undviker ofta att skjuta honor och kalvar för att inte riskera återväxten. De vill ha en stabil population för framtida jakt. Vargen konkurrerar genom att den tar kalvar. Däremot konkurrerar den inte om hanarna som jägarna fokuserar på. Det kan låta som hårklyveri, men det är det inte.

Författarna fortsätter och påstår att till skillnad från vad jägarna påstår är det framför allt jägarna själva som har den största effekten på älgpopulationen. Deras resonemang bygger på att många av kalvarna som vargarna jagar nedläggs i början av sommaren, vilket besparar honornas diande. Däremot jagar jägarna främst under hösten.

När jag läste resonemanget fann jag det väldigt klurigt. Så låt oss därför bena i det.

En älg är ett långlivat hovdjur och deras överlevnad som grupp är stokastiskt (Sæther, Engen, Solberg, & Heim, 2007). Det betyder att storleken på populationen kan skifta väldigt mycket över åren beroende på tillgång på föda, hur de reproducerar och olika tillfälligheter som kraftigt kan påverka deras överlevnadschanser. Det var detta som påverkade wapatin i resonemanget ovan.

Det betyder därför att det som främst påverkar är hur framgångsrikt älgarna reproducerar sig och således tillgången på honor. Men, eftersom de lever länge och reproducerar sig varje år, är det snarare mängden honor än antalet kalvar som lever i ett visst område som påverkar i det längre perspektivet.

För att sammanfatta: På kort sikt påverkas populationen att vargarna tar kalvar. På kort sikt kan detta påverka reproduktionen starkt under ett år. Men det kan skilja sig från året efter. Tillgången på föda påverkar också väldigt mycket vilket innebär att stränga eller milda vintrar kan ändra på överlevnadsförutsättningarna. Även skogsbruket påverkar. Att endast se från år till år gör det svårt att kunna analysera upplevda förändringar och om de är betydelsefulla.

Wikenros et al. skriver i artikeln att återkomsten av stora rovdjur som vargar förväntas att påverka ekosystem genom trofiska kaskader, det vill säga den effekt som en ny art som kommer in i näringsväven kan ha. Däremot tror de inte att någon större effekt kommer att ske i Sverige. Det är på grund av den mänskliga närvaron och hennes aktiva deltagande i ekosystemet, som till exempel genom jakt eller skogsbruk. De understryker att den mänskliga närvaron är den viktigaste faktorn i hur ekosystemet utvecklas i Sverige.

Det är här vi återvänder till frågan om funktioner och det mänskliga perspektivet. För det handlar inte längre bara om jägarna utan hur vi alla i Sverige i olika grad påverkar ekosystemet. Men vilken påverkan det får är komplext och svåröverblickbart.

I framtida inlägg kommer jag att återvända till olika perspektiv, för jag menar att debatten uppmärksammar vi inte det tillräckligt mycket. Jag tror att om vi är tydliga med perspektiven är det lättare att föra ett samtal.

En anekdot får avsluta för att förklara vad jag menar. En vän till mig arbetar i EU parlamentet med jordbruksfrågor. Han samtalar ofta med lobbygrupper från jordbruket och det är inte för att han är köpt av dem utan för att de sitter oftast på den senaste forskningen. Det betyder inte att de bestämmer, men de är bra källor till kunskap.

På samma sätt ser jag jägare, skogsbruket och biologer. De företräder olika perspektiv. Viss kunskap delar de, medan annan kunskap snarare utgår från respektive behov och perspektiv. Det är inte ett problem, utan en möjlighet. Därför ser jag det också som ett stort problem när de olika grupperna försöker att svartmåla vissa grupper. Det gäller framför allt när politiker försöker vinna enkla poäng genom att vigla mot än den ena, än den andra gruppen.

Referenser:

Carver et al. (2021), ”Guiding principles for rewilding”, Conservation Biology, ss. 1882-1893.

Sæther, Bernt-Erik.; Engen, Steinar; Solberg, Erling J.; Heim, Morten, (2007), ”Estimating the growth of a newly established moose population using reproductive value”, Ecography, ss. 417–421.

Soler, Eva & Ferm, Peter (2023) ”När vargen stod en dryg meter bort hörde jag hur den morrade”, Sydsvenskan, publicerat den 10 februari 2023 (hämtat 230226).

Vucetich, John. A.; Smith, Douglas W.; Stahler, Daniel R. (2005), ”Influence of harvest, climate and wolf predation on Yellowstone elk, 1961-2004”, Oikos, ss. 259–270.

Wikenros, C.; Sand, H.; Bergström, R.; Liberg, O.; Chapron, G. (2015), ”Response of moose hunters to predation following wolf return in Sweden”, PLoS ONE.

Jägarna, älgen och vargen, del 2

I den svenska naturen är det människan som är den som påverkar allra mest. Det är både direkt och indirekt påverkan (Wikenros et al., 2015). Låt oss fortsätta att använda älgen som exempel som vi gjorde i del 1.

Älgen är ett hjortdjur som äter en varierad kost av allt från bark, trädskott till blåbärsris. Den var nästan utrotad i Sverige på grund av att den jagades så hårt, men efter man reglerade jakten har den kunnat komma tillbaka.

Vargen beskylls ofta för att jaga bort älgen och det stämmer på många sätt, vilket jag kommer att ta upp i nästa del. Men det som framför allt påverkar den är det svenska skogsbruket.

Älgen föredrar blandskog med mycket lövträd. Men den slags skog har minskat stadigt i Sverige. Istället planterar man gran och tall. Älgen betar på granplantorna i planteringarna, vilket beror på att alternativ är få (Felton et al. 2020). Tallplantor är dock en stapelföda för älgen i stora delar av landet, vilket Felton påpekade när hon hade läst en tidigare version av inlägget.

(Jag har även korrigerat andra delar av min text som hon påpekade inte riktigt stämde med vad de skrev i artikeln. Hennes kommentarer har jag tacksamt tagit emot. Det ska också tilläggas att det är mina åsikter som framförs i texten och inte hennes.)

Skogsbruket följer en cykel i fyra faser: Föryngringsfasen, ungskogsfasen, gallringsfasen och slutavverkningsfasen. Detta sker över ett större område, vilket betyder att hela arealen är styrd av människorna.

Här ser vi de fyra faserna. Att lägga märke till är att stengärdena visar på att här har man förmodligen bedrivit djurskötsel förr innan man började med gran. I stora delar av det här området mellan Agusa och Rebbetuaröd finns det bok och ek. Förmodligen skulle en blandskog passa här bättre än granen.

Efter en del av skogen har huggits ned (slutavverkningsfasen) planterar man nytt. Plantorna äts av älgarna. Om de är ostörda kan de orsaka stora skador för markägaren. När granplantorna växer upp står de så tätt att ljuset inte når ned till marken. Det gör att blåbärsris och liknande växter inte kan breda ut sig. Detta skiljer sig från när tallen vuxit hög då det blir en ljus och luftig skog.

Jag minns hur jag och Maggie störde några älgar som i lugn och ro betade på en tallplantage när snön fortfarande låg. De lommade lugnt iväg.

Se tätheten i ungskogen av gran.

Biologen Annika M. Felton och kollegor skriver i artikeln ”Varied diets, including broadleaved forage, are important for a large herbivore species inhabiting highly modified landscapes” (2020) att älgen föredrar ett varierat landskap.

Senare när träden har vuxit sig höga kan ljuset åter nå ned till marken. I det här fallet står jag vid en väg. Små granplantor sprider sig tätt och konkurrerar ut många andra örter.

Kort sagt är det människan som påverkar och styr landskapet och det genom att hon ser det som funktioner som ska uppfylla hennes syften och mål.

Ett väldigt antropocentriskt perspektiv för professor i geografi och turism Klas Sandell i SLU:s tidskrift Biodiverse. Han skriver om fyra aspekter och perspektiv på landskapet.

Han menar att dessa skapar fyra olika ekostrategier befinner sig på en lodrät och en vertikal axel. Den vänstra sidan av den vertikala axeln är ”[s]öker något specifikt värde (funktionsspecialisering) och den högra sidan ”[u]tgår från ett specifikt landskap (mångbruk)”. Den lodräta axelns övre del är ”[n]yttja och förändra” och den lägre är ”[b]evara och skydda”.

Från https://www.biodiverse.se/articles/fran-naturbruk-till-naturupplevelser/

Det ena är fabrik, vilket betyder att det är en specialisering för produktion av aktiviteter. Han ger exemplet med skidbackar. Men man kan också tänka sig en skogsplantage som är inriktad på skördeuttag. Den befinner sig på den vänstra övre sidan vilket innebär att den söker en specifik funktion, men också att den nyttjar och förändrar landskapet. Det andra är nyttjande, som handlar om specifika platser som till exempel där man kan fiska och tälta. Även den befinner sig på den övre delen och kan nyttja och förändra landskapet, men utgår från ett specifikt landskap.

På den nedre delen finns museum som är ”fjärrstyrd konsumtion” och han ger exemplet en hembygdsgård, men ett naturreservat eller en nationalpark torde också vara bra exempel. De är på den vänstra axeln och har en funktionsspecialisering, men är en del av ”bevara/skydda” på den lodräta axeln. På den högra sidan av den lodräta axeln är ”[a]vnjutande av tillgängliga platser”, vilket utgår från ett specifikt landskap, vilket också kan vara ett naturreservat eller en nationalpark.

Ur Sandells perspektiv fyller de en funktion ur ett mänskligt perspektiv antingen som produktion eller konsumtion. Ett skogsbruk producerar tall som sedan skördas för konsumtion. Det intressanta är att detta är landskap som besöks och där människan inte ses som en del i det ekologiska systemet. Vilket vi naturligtvis är genom nyttjandet.

I ett biologiskt perspektiv är ett landskap ett ekosystem som består av biotiska och abiotiska faktorer. Det förra är det som lever, medan det andra är hur landskapet ser ut, till exempel en bäck, en slänt eller ett berg. I ekosystemet finns det en trofisk väv, det vill säga olika nivåer hur de olika organismerna inhämtar näring.

De olika faktorerna i det ekologiska systemet skapar olika förutsättningar för de olika organismerna eftersom de har olika artspecifika villkor. Det kan vara jordmån, ljustillgång ålder på träden, eller att det nyligen har brunnit. Vissa arter är mer anpassade till snabb förändring, medan andra kräver väldigt specifika premisser för att kunna leva och föröka sig. Ett varierat landskap med olika arter skapar möjligheter till en större mångfald eftersom det finns fler nischer att specialisera sig på.

För de arter som anpassar sig lätt och är rörliga arterna finns möjligheten att förflytta sig mellan olika landskap, medan andra är helt beroende om den plats som de befinner sig på. En varg förflyttar sig över stora arealer, liksom en maskros sprider sina frön med vinden. En vitsippa eller ett blåbärsris å andra sidan förflyttar sig genom sitt rotsystem och en tjäder kräver ett oföränderligt landskap som den känner igen sig i.

Likheterna med människor är att organismerna nyttjar landskapet och söker ett funktionsvärde som vilket gör att de kan överleva. Ytterst skiljer detta sig inte från människorna då vi är beroende av landskapet. Men det beroendet, framför allt i väst, döljs eftersom väldigt få av oss är producenter och majoriteten av oss konsumerar.

Det är lantbrukare som producerar mat som vi andra konsumerar. Men inte ens de konsumerar sin egen mat utan de köper maten utifrån den inkomst som de har från sitt arbete. Beroendet av naturen osynliggörs därför genom den frigörelse från dess tydliga betingelser. Till exempel köper vi sockerärterna på vintern som är odlade i Kenya. Eller mangon från Peru kan köpas i den lokala livsmedelsbutiken.

Naturen blir då främst en fabrik för människorna eftersom ett områdes funktion kan specialiseras i form av en åker där man odlar endast en gröda och som besprutas för att andra organismer inte ska kunna livnära sig på den. Specialiseringen skapar medvetet en monokultur eftersom dess syfte endast är för ett enda ändamål, säg att odla vete för att kunna producera mjöl som man sedan kan baka bröd av som kan säljas till konsumenterna. För att maximera uttaget brukas allt det som är tillgängligt, vilket minskar konkurrensen från andra organismer genom att deras livsmöjligheter försvinner.

Detta minskar de områden som andra organismer kan frodas på, vilket skapar öar i ett landskap. Det leder till att de museala funktionerna, för att återvända till Sandells begrepp, blir viktigare då de specifika områdena medger överlevnad för andra arter än de som enbart fyller en definierad funktion för människan. I sin tur innebär det att mångfalden i de kringskurna geografiska områdena begränsas genom den möjliga biotop som det utsedda området har. Begränsningarna beror på område och på möjligheter till förflyttning mellan de olika biotoperna (se Rewilding: kärnor, rovdjur och korridorer).

I nästa del återvänder vi till jägarna, älgen och vargen, men också rewilding kommer att tas upp.

Referenser:

Felton, Annika M. et al. (2020), ”Varied diets, including broadleaved forage, are important for a large herbivore species inhabiting highly modified landscapes”, Scientific Reports, 10:1904

Sandell, Klas, (2022)”Från naturbruk till naturupplevelser”, Biodiverse, Uppsala: SLU http://www.biodiverse.se/articles/fran-naturbruk-till-naturupplevelser/ (Hämtat den 230208)

Wikenros, C.; Sand, H.; Bergström, R.; Liberg, O.; Chapron, G. (2015), ”Response of moose hunters to predation following wolf return in Sweden”, PLoS ONE.

Jägarna, älg och varg, del 1

För några veckor sedan var jägare upprörda kring en jakt som skulle hållas runt Örnsköldsvik. Holmen Skogs vinterjakt på älg skulle gå av stapeln. Snön var för djup menade jägare och älgkorna var dräktiga. Deras foster var stora som rådjur.

En anonym jägare yttrade sig i Jakt & jägare:

Älgkorna är dräktiga och ansträngda av vintern. Jag har svårt att förstå att man som jägare vill delta i det här. Dessutom vet ju alla hur det står till med älgen. Ska vi kunna jaga den kommande år krävs lite återhållsamhet nu.

Jägarilska mot Holmens vinterjakt på älg – 1,5 meter snö och dräktiga kor av Ossian Grahn

Emil Fahlen, viltansvarig på Holmens Skog, höll inte med om kritiken och sade i Svensk Jakt:

Tittar man för övrigt på hur en älg är byggd borde någon meter snö inte vara ett problem. Etiken tycker jag inte ens att man behöver ta upp, regering och riksdag har bestämt jakttider och det följer vi, säger Emil Fahlén.

Holmen ska jaga älg i meterdjup snö: ”Etiken tycker jag inte man behöver ta upp” av Svensk Jakt.

Senare ställdes jakten in då den skulle ha stört renarna som vinterbetade i området enligt Jaktjournalen. Renäringslagens står över rätten att jaga, skriver Mikael Moilanen i artikeln Besked till sameby: Kritiserad älgjakt ställs.

Som jag tidigare skrev i inlägget Vargjakt: samhällstjänst eller jaktdiktatur finns det en stor kritik mot jägarkåren som helhet. Den, menar jag, är delvis missriktad.

I citaten ovan kommer det fram flera saker som berättar om dels jägarkårens uppdrag, vilket är att skapa hållbara viltstammar av klövdjur. Vilka nivåer och hur det sköts diskuteras och Holmens viltansvarige håller inte med utan ser till jakträtten där de har rätt att skjuta tio honor till (Svensk jakt). Men bara för att man har rätten betyder det inte att det är rätt etiskt.

Jägarna är generellt kunniga och som kår har de mycket att säga till om och ges stort ansvar över viltvården i Sverige. Till exempel betonar Naturvårdsverket att jägare gör ”betydande samhällsnytta” och att förvaltning av viltet är viktig.

Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta. 


Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.

Det kan tyckas som att det är ett väldigt bra utgångsläge att Naturvårdsverket tillsammans med ägaren till jaktmarken och jaktlaget förvaltar älgstammen. Genom att jägarna är organiserade i jaktlag och att de jagar över lång tid i vissa geografiska områden lär de känna ”sitt” geografiska område. De försöker upprätthålla en stabilitet i älgstam så att de kan ha en stadig jaktskörd över lång tid. Se ”Response of moose hunters to predation following wolf return in Sweden” (Wikenros et. al 2015).

As a consequence, this management system includes an incentive for the hunters to strive for a sustainable harvest in a multi-year perspective, because a harvest larger that the annual sustainable yield inevitably will lead to a reduction in the moose population size and thereby the potential for future harvest.

Wikenros, Sand, Bergström, Liberg, & Chapron, 2015

Men det finns också problem med att de delges ett så stort ansvar, då det naturligtvis ger dem makt i frågorna och det jag frågar mig är om den är balanserad.

Naturvårdsverket betonar att det är fler instanser involverade:

Jägare, markägare, företag, samebyar, forskare, civilsamhälle, myndigheter och politiska företrädare är alla på olika sätt delaktiga i viltförvaltningen. Det är en gemensam uppgift att på ett konstruktivt sätt bidra till en fungerande viltförvaltning – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 7

För att förtydliga vad jag menar med makten och om den är balanserad så pratade jag med en av årets sommarpratare som är involverad i jakt och frågade honom om vad han tyckte om rewilding. Jag tänkte ur det ekologiska perspektivet. Skälet är att jag har svårt att förstå varför många jägare är emot det tänkandet.

Det ska tilläggas att en av de bästa genomgångarna av rewilding i Sverige har jag stött på i Svensk Jakt. Se artikeln Med naturen som religion.

Han förde direkt in det på organisationen Rewilding Europe och till dem var han kritisk. Han menade att de arbetade mot jägarkåren i Europa, snarare än med dem. Enligt honom är Rewilding Europe för jaktförbud. Jag har följt organisationen i flera år, men har inte stött på att de är emot jakt. Däremot är jakt inte heller något som framhålls. Snarare är de väldigt tysta i frågan.

Det som jag framför allt tyckte var intressant med samtalet är just att han talade om jägarnas makt. Det stöds av en artikel av Heberlein och Ericsson (2008). De skriver jägarnas ställning och summerar med orden:

While hunters in Sweden compose about 3% of the total population and hunters in the wolf area compose 0.1% of the population between 16-65 years old, they represent an important interest group when it comes to wolves as they are directly affected. Hunters’ annual licensing fee also helps fund wildlife research. Hunting is symbolically important in Sweden and hunters have nationwide political influence. Though small in numbers, this is not a group that can be easily ignored.

Heberlein & Ericsson, 2008

Det är inte en grupp som man kan ignorera, skriver de.

För att avsluta mitt resonemang menar jag att mitt intryck är att jägarna som grupp har för stor makt i Sverige, vilket får konsekvenser på hur samtalet förs i Sverige och vad som kommer på agendan. Jag ser att det är positivt att en grupp som jägarkåren ges och tar ansvar för hur viltet förvaltas i Sverige. De då har intresse av att jaktviltet har en viss population tänker de långsiktigt. Det innebär att vissa år kan jakten även ställas in om det bedöms som nödvändigt för att älgbeståndet ska kunna återhämta sig.

Men i hela resonemanget som har förts är det, enligt mig, en viktig komponent som tas som alldeles för självklar då det ständigt är jägarnas perspektiv som framhålls. För vilten och i det här fallet älgen ses utifrån dess funktion som byte. Detta ser jag som väldigt problematiskt. För som Naturvårdsverket uttrycker det:

Viltet är en del av den biologiska mångfalden och den återväxt av många viltstammar som skett under de senaste decennierna innebär en större möjlighet för olika viltarter att fylla sin ekologiska funktion. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 4.

Om detta fortsätter samtalet i del 2 och del 3.

Referenser:

Carver et al. (2021), ”Guiding principles for rewilding”, Conservation Biology, 1882-1893

Gadolin, Marie (2018), ”Med naturen som religion”, Svensk Jakt, Publicerad 9 juli 2018 (hämtat den 230209)

Heberlein, Thomas A., Ericsson, Göran, (2008), ”Public attitudes and the future of wolves Canis lupus in Sweden”, Wildlife Biology, ss. 391–394

Grahn, Ossian (2023), ”Jägarilska mot Holmens vinterjakt på älg – 1,5 meter snö och dräktiga kor”, Jakt & jägare. publicerat den 230126 (hämtat den 230207)

Moilanen, Mikael (2023), ”Besked till sameby: Kritiserad älgjakt ställs”, Jaktjournalen, publicerat den 230127, (hämtat den 230207)

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Svensk jakt (2023), ”Holmen ska jaga älg i meterdjup snö: ‘Etiken tycker jag inte man behöver ta upp'”, Svensk jakt, publicerat den 230126 (hämtat den 230207)

Wikenros, Camilla; Sand, Håkan; Bergström Roger; Liberg Olof; Chapron Guillaume. (2015). Response of Moose Hunters to Predation following Wolf Return in Sweden. PLoS ONE 10(4): e0119957. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0119957

Gyllebo, rewilding och gotlandsruss

Jag och Maggie gick i friluftsområdet kring skjutbanan vid Gyllebo. Det är brukad blandskog, där vissa delar har en mer enhetlig växtlighet och andra är uppblandat. I de delar där boken växte var det gallrat och slyn var borttagen. Solen nådde ned till marken som nu var täckt av löv. I några delar växte unggranskog tätt. Ljuset nådde inte ned till marken som var beigt täckt av granbarr. I andra delar var grandungarna äldre och gallrade och grön mossa täckte marken. Det som mest förvånade mig var den myckna björnbärssnåren som växte under lärkträden. Den bredde ut sig tätt och det var ingen mening för oss att avvika från stigen på de platserna. Jag undrade vad det var som fick björnbären att trivas så under lärkorna, samtidigt som jag funderade på vad det var i biotopen som fick den att så obehindrat breda ut sig?

Under min promenad tänkte jag på det som jag hade läst om gotlandsruss som man har låtit beta hela året i vissa försök vilket har gjort att ängsmarker har kunnat komma tillbaka. Tanken med försöken har varit att upprätta ett dynamiskt ekosystem där fler arter kan trivas. Förr i tiden lät man boskap beta fritt i skogen vilket gjorde att det inte slyn täppte igen landskapet. Det skapade en mosaik av olika zoner där olika arter kunde växa. I och med att man tog in djuren från skogen har den vuxit igen, vilket har hämmat mångfalden.

I artikeln ” Experimental rewilding enhances grassland functional composition and pollinator habitat use” skriver Garrido et al.:

[t]o tackle biodiversity declines in wood-pastures and semi-natural grasslands, trophic rewilding may be a potential avenue. It aims at restoring trophic cascades to promote self-regulating biodiverse ecosystems.

2019, s. 947

Vad menar de med detta?

Ett rikt ekosystem består av en näringsväv eller olika trofiska (föda) nivåer. De interagerar med varandra och ett flöde av energi rör sig i systemet. Enkelt uttryckt finns det de organismer som lever av solljus och de mineraler som de suger upp ur marken. De heter autotrofa. De andra organismerna är heterotrofa då de lever av andra organismer. Bland de heterotrofa finner vi svampar och djur. Här finns det olika nischer eller segment där vissa äter växter och andra äter kött. Det finns vissa djur som människor och björnar som är allätare.

Ett fungerande ekosystem är ett återkopplande system vilket betyder att en insignal skickas som får ett gensvar som går runt i en loop. Enkelt uttryckt har vi ett rovdjur och ett bytesdjur. Finns det många bytesdjur är det lätt för rovdjuret att få näring och då kan de föröka sig. Ju fler rovdjur som finns desto färre bytesdjur eftersom de jagas hårdare. När det inte finns tillräckligt många bytesdjur kan inte lika många rovdjur överleva och då minskar jakttrycket vilket gör att stammen kan återhämta sig. När bytesdjuren i sin tur ökar kan fler rovdjur överleva och så har vi återkopplingen. Det är en slags homeostatisk effekt, likt en termostat. Ett rum är inte 21 grader, däremot pendlar termostat mellan två grader vilket gör att om det blir för varmt kopplas värmen av och blir det för kallt kopplas den på igen. Effekten blir en medeltemperatur.

I ett mångfaldigt ekosystem uppstår den här homeostatiska effekten då balansen mellan rov och byte upprätthålls. Däremot om vissa organismer försvinner ur systemet blir det ett öppet system där återkopplingen är satt ur spel. En eller ett fåtal organismen kan ta över och sprida sig ohämmat.

I många ekosystem har återkopplingseffekten försvunnit genom att vissa arter antingen är utdöda eller inte finns i just den biotopen. Inom vissa delar av rewilding ser man det därför som viktigt att återinföra de djur som innehar den nisch som fattas. De kallas för nyckelarter och är stötestenar för systemet. L. Scott Mills, Michael E. Soulé and Daniel F. Doak skriver i ”The Keystone-Species Concept in Ecology and Conservation” (1993) att deras närvaro är nödvändig för att upprätthålla organiseringen och mångfalden i biotopen och att deras närvaro är exceptionellt viktig i förhållande till de andra organismerna i biotopen. Detta innebär att om vissa exceptionella arter försvinner upphör homeostasen och systemet börjar att förändras tills ånyo systemet sluts, vilket kan ta eoner.

På grund av människans inblandning i ekosystemen är homeostasen utslagen. Skogen är planterad inte utifrån ekosystemets näringsväv utan för att fungera som en skogsplantage som inom en viss tid ska ge ett skördeuttag. Detta skulle man kunna vända på genom att i kärnområden förändra så att ett homeostatiskt ekosystem kan uppstå. Men för att de ska ske måste näringsvävens olika nivåer till.

I den här texten har jag återkommande nämnt ordet system. Det är för att ekologi är i grunden ett systemtänkande, vilket betyder att man ser till hur de olika delarna påverkar varandra. Homeostas nämdes ovan. Men det är också att det levande (biotiska) och det som inte lever (abiotiskt) hör ihop och påverkar varandra.

Tidigare har jag nämnt att det finns trofiska nivåer eller en väv av olika nivåer hur organismer livnär sig. När en del av näringsväven försvinner sker det omställningar (trofiska kaskader), där systemet ställer om sig, alltså söker efter en ny homeostas. Och om det sker stora förändringar förändras hela systemet (du Toit, 2019). Sammanfattningsvis är ekologi ett komplext system vilket betyder att det är sammansatt av olika delar som är regleras av den interaktion dem emellan. Ju rikare artsammansättningen är desto robustare är det och uppnår enklare en balans.

Som tidigare nämnts påpekar du Toit att hur vissa ekologer vill återskapa kompletta ekosystem. Men då vissa av djuren är utdöda, menar de att man skulle kunna föra in djur från andra kontinenter. Ett spektakulärt exempel han nämner är att föra in geparder på den amerikanska kontinenten då man har funnit att de fanns där innan människor tog sig över Barents sund. Dock tillägger han att det inte är praktiskt möjligt i dagens samhälle.

Gotlandsruss är mindre spektakulärt än geparder och om vi återvänder till Garrido et al.:s artikel så testade de att låta gotlandsruss beta under tre år på tio hektar för att undersöka vad som skedde.

Resultaten blev att flera olika arter av fjärilar, insekter och växter ökade. Dessutom menar de att minskningen av sly gör att även brandrisken blir lägre. Vad vi ser är således att genom att återinföra en funktion i ett ekosystem, i det här fallet gotlandsruss, så får det kaskadeffekter i hela försöksområdet. Intressant är, som författarna skriver i en rapport ”Åretruntbete med gotlandsruss” (Garrido, o.a., 2020) att genom dels tillförseln av näring genom deras avföring och att slyn försvann växte träden bättre eftersom konkurrensen om näringen blev mindre. 

Ekologi handlar om att se hela systemet och inte till dess enskilda delar. Det är ett komplext system där de enskilda delarna påverkar varandra genom återkoppling vilket skapar en stabilitet. Ett utarmat system blir känsliga för yttre påverkning som till exempel en storm eller en brand. I en mångfald där dels träden befinner sig i olika utvecklingsstadier och inte är klonade utan har vuxit upp från frö, dels där det finns olika träd blir mindre känsligt för angrepp som granbarkborrens framfart.

Referenser:

Garrido, P, Mårell, A, Öckinger, E, Skarin, A, Jansson, A, Thulin, Carl-G. (2019), ”Experimental rewilding enhances grassland functional composition and pollinator habitat use”. Journal of Applied Ecology. 2019; 56: 946– 955.

Garrido, Pablo; Jansson, Anna; Mikusiński, Grzegorz; Naumov, Vladimir; Öckinger, Erik; Skarin, Anna; Uboni, Alessia; Thulin, Carl-Gustaf (2020). Åretruntbete med gotlandsruss: gynnar biologisk mångfald och bevarar ängs- och hagmarker. Uppsala: SLU

Mills, L. Scott; Soulé, Michael E.; Doak, Daniel F. (1993), ”The Keystone-Species Concept in Ecology and Conservation”, Bioscience, 219–224

du Toit, Johan T. (2019), ”Pleistocene rewilding”, Pettorelli, Nathalie; Durant, Sarah M.; Du Toit, Johan T. (red.) Rewilding, Cambridge: Cambridge University Press, 57–72.

Den andre varje månad (2/2) och informationsöverbelastning

I onsdags värmde solen. Det blåste, men mikroklimatet i trädgården är ofta några grader mer än utanför. Dels ligger huset i väster där vinden ofta kommer ifrån, men också bokbuskarna som omringar trädgården. Jag satt på ett underlägg lutad mot pilen och rökte min pipa. Kastanjen täckte en del av den låga solen. Strålarna som nådde mig värmde.

Från där jag satt såg jag tre fågelbon. Ett var i kastanjen, långt ute på en gren som under säsong är täckt av löv. De andra två var i buskarna i söder. Blåmesar rörde sig överallt och kanske var det blåmesbon som jag såg?

I titeln till inlägget har jag informationsöverbelastning, ett 26 bokstäver långt ord som låter mycket häftigare på engelska ”information overload”. Jag tänkte på detta medan jag läste de sista kapitlen i Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world (Sagarin & Pauchard, 2012). Författarna påpekar hur viktigt det är att observera naturen, att lära känna den och erfara den. Det är därigenom som vi får en relation till den och börjar bry oss.

Jag tycker att det är svårt att observera naturen. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket att titta på och inte heller vet jag vad jag ska observera. Just verbet ”ska” är viktigt i sammanhanget för att beskriva den känsla av hjälplöshet som jag kan känna när jag sätter mig ned för att iaktta. Ögonen far från än det ena, än det andra. Jag får för mig att jag ska kunna namnet på allt.

I somras under ett besök i Lysekil skrev jag en tillfällighetsdikt för att beskriva min frustration:

Kajorna
På klippbranten bakom husen, höll kajorna till.
Bland laven som höll sig fast på graniten
stod de som om ingen såg dem.
Eller kanske var det tvärtom?
De kunde se allt runtomkring sig,
medan de rengjorde sig bland fjädrarna,
eller sökte insekter bland lav och grästuvor.
Men vad heter laven?
Jag söker på internet.
Jag hittar lavar, men inte just den på graniten,
som jag ser utspridd olika nyanser och former.
Där utspridd på hällen som kajorna griper tag i för att inte falla,
där jord fastnar, där spindlar spinner sina nät.
Ur skrevorna där jord fastnar och frön fångas upp,
är träd som björk och rönnbär, i till synes ingenting kan växa.
Laver utsöndrar en syra, läser jag, som frigör mineraler och egentligen består de av en svamp och en lav. Och frågan om svampen parasiterar eller inte på laven diskuteras.
Så slår det mig…
Varför blir det en jakt på artnamn?
Kajorna har lämnat hällarna medan jag sökte.
Frågan som jag inledde med glömde jag bort,
i ett fruktlöst sökande efter ett artnamn.
Som om namnet var det viktiga,
som om det som skedde på hällen inte längre
ägde vikt?
Och ändå är det som sker inför mig det som berättar
som leder in mig i relationen.
Namnen är avståndstagande och distans.
I namnen finns inte insikten och kunskapen.

Min pipa är mitt verktyg för att lugna sinnet som rusar iväg och överbelastas av all information som kastas i min väg. En pipa kräver lugn. Den håller sig inte vid liv av sig själv som en cigarett eller en cigarr. Att röra sig med en pipa eller att sitta och prata samtidigt som man röker fungerar inte för mig. Den kräver en viss uppmärksamhet och samtidigt kan ögonen iaktta landskapet. Pipan hindrar mig från att titta på mobilen efter något artnamn. Likaså lindrar den stressen av att inte förstå. Ögonen kan vandra i landskapet och välja ut det som är av intresse.

Alltför ofta handlar det för mig om att fånga så mycket som möjligt under kortast möjliga tid. Men observation handlar om annat, har jag börjat upptäcka. Det handlar om att sakta se förändring, att inte försöka upptäcka allt direkt. Gregory Bateson (2000) definierar information som skillnaden som gör skillnad. Det är först genom att föra ihop informationen som man kan forma hypoteser och kunskap.

Att gå ut och rasta Maggie är ett av dessa dagliga tillfällen. Hon nosar och jag väntar tills hon har nosat färdigt. Då tittar jag mig slött omkring i omgivningen. Det är under dessa tillfällena som jag har upptäckt i Brunnsparken att råkorna gräver med sina grova näbbar i gräsmattan.De liksom sprätter bort mossan och hackar ned i jorden. Jag vet inte vad de gräver efter, men jag har upptäckt att de gräver där parkförvaltningen lät gräset växa ostört förra året. Maggie gillar att förrätta sina behov där. Råkorna följer gräslinjen och arbetar sig inåt. Man ser dessa ”ängar” för att gräset är dött där efter man har slagit det på hösten.

I onsdags (2/2-23) tog jag ånyo foton på de fyra platserna i trädgården. Det har inte hänt mycket, vilket är min poäng med att diskutera observation och svårigheten med att föra ihop det till någon slags kunskap.

På bilden ser vi massor av olika örter och växter. Vid roten av den avsågade pilen kommer några skott och det ska bli intressant att se om någon av dem kommer att påbörja en ny stam. Vedkubbar av stammen har jag lagt för att ge insekter och svamp livsmiljöer. Det intressanta med den här platsen för mig är att dels är den i skugga och när pilträdet försvann kan ljuset nu nå marken. Frågan är vad som kommer att hända och om det finns frön som bidat sin tid i jorden tills gynnsamt tillfälle gives? Nu har kanske ett sådant tillfälle givit möjligheterna för de bidande?
Solen var stark och det var svårt att placera sig. Jag har krattat bort en hel del löv som stenaltanen hade fångat upp i vinden. Man ser var löven har legat på de bruna ytorna. Det här är en plats som under året får mycket sol. Marken är hårt packad, vilket har gjort att pålväxter som tusenskönor med sin rotstam trivs. Med sin rot kan de tränga ned djupare ned i jorden än gräset och når fuktigheten som lagras där.
Jag har gått hårt åt med krattan för att dels ta bort löv, men också få bort gräset som har brett ut sig. Det finns vissa bladväxter som ligger längs marken och de har hållit sig kvar trots krattan. När jag får bort gräset kommer de åt ljuset och kan istället breda ut sig och hindra andra växter från att komma upp. Genom att jag är inne och stör med krattan eller att jag har klippt gräset på hösten skapas det förutsättningar för vissa, medan andra hindras. Det ska bli intressant att se om dessa bladväxter kommer att utnyttja det försprång de får nu när solen skiner.
I det nordöstra hörnet vid rishögen upptäckte jag att maskrosor redan har börjat komma upp. Mikroklimatet tycks gynna dem. Jag har även tagit en del av pilträdet och lagt det i den här delen. I boken Sälg: livets viktigaste frukost (2009) skriver biologen Bengt Ehnström hur viktigt död ved är och att man bör sprida ut den döda veden så att den dels ligger i solsken så att vissa arter gynnas och andra i skuggigare utrymmen, vilket gynnar de arterna. För att återknyta till bloggens tema rewilding, så handlar det inte om att gå tillbaka till ett urstadium utan att skapa förutsättningar för att arterna ska få ett livsutrymme som de kan forma (Jepson & Blythe, 2020).

Högst upp på högra sidan av bilden ser man stammen av ett plommonträd och i centrum av den övre delen av bilden ser man en avknipsad stam. Den senare står robust trots att den är kapad. Förmodligen är det ett rotskott som fortfarande får näring av moderstammen, vilket gör att det växer inte längre, men inte heller dör det. I dess stam finns det många hål där insekter har gjort sig hemmastadda. Plus att det sitter en krok i stammen och även i plommonträdet, där vi har en hängmatta på sommaren.

Referenser:

Bateson, Gregory (2000[1972]). Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press

Ehnström, Bengt (2009). Sälg: livets viktigaste frukost. Uppsala: Centrum för Biologisk mångfald

Jepson, Paul Robert & Blythe, Cain (2020). Rewilding: the radical new science of ecological recovery. London: Icon Books

Sagarin, Rafe. & Pauchard, Aníbal. (2012). Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world. Washington, DC: Island Press