Det jag upptäcker

Så ofta som jag har sett det, så ofta som jag har gått förbi och ändå har inte blicken registrerat. Jag funderar ofta på det och så gjorde jag också när jag stod inför den döende tallen som var fylld av liv.

Jag och Maggie var på väg ned till stranden i Sandhammaren. Hon drog som hon alltid gör för hon kan inte komma fort ner för till den öppna breda stranden där hon kan springa och jag kastar en pinne som hon får hämta i vattenbrynet. Jag grälade på henne och höll emot i spårlinan.

Det var skymning och ändå såg jag tallen vars norra sida hade förlorat sin bark och där hackspetten hade sökt efter mat. Jag gick dit, tittade på hackhålens olika djup. I barken såg jag barkborrens framfart. Det låg som en krans av spån runt hålen. Jag förvånade mig över att de var i rörelse trots tiden på året.

I veden såg jag att tunna, små tickaliknande svampar som växte upp längs med stammen. De var i samma färg som veden och jag drog försiktigt handen över dem för att känna den gummiliknande konsistensen.

Nu ångrade jag att jag inte hade tagit med mig mobilen för att fota. Allt ska dokumenteras. Orden räcker aldrig till för att fånga verkligheten. Det är som om allt ska vara så precist numera. Fantasin får inte sitt.

Jag stack in mitt lillfinger i ett av hackhålen. Det var kallt och fuktigt. I de andra var det inte det. Den upplevelsen fångar inte fotot. Maggie väntade på mig. Hon är snäll. Jag knackade på veden på olika ställen för att höra om det var ihåligt. Det var det inte. Hålen var i min brösthöjd och uppåt.

Vi gick vidare. Maggie fick plötsligt vittring på något. Svansen spändes och hon gick upp längs en djurstig, vek av medan hon nosade, gjorde en lov och kom tillbaka till skogsvägen. Det är inte bara hon som ska vänta på mig utan jag gör det samma med henne.

Det är genom att följa henne som jag har hittat grävlingsgryt, rivit upp tröjor och kommit till platser i skogen som jag inte hade planerat. Men nu vill hon fortsätta och ta igen förlorad tid. Hon drar och jag grälar.

Det är högvatten och vattnet öser upp i blåsten. Det ligger snö och jag ser spår efter fågel. En bit bort ser jag två fåglar. Det är snösparvar. Återigen väntar hon på att jag ska hinna få en klar blick på dem. De rör sig, märker att de är iakttagna. Ljuset gör att det är svårare att urskilja deras kännetecken.

Förra året förföljde jag en snösparv medan jag försökte inpränta alla kännetecknen för att kunna slå upp vad det var för en liten fågel. Nu minns jag och behöver inte mycket för att känna igen den.

Vi återvänder åt parkeringen. På södra sidan av vägen vid parkeringen löper en gräsplätt som de klipper varje år. Där växer björkar och ekar. Sedan tar den planterade tallskogen vid. Den planterades för att sanden skulle stanna kvar och inte yra in över åkrarna.

Det är inte plötsligt som jag har fått syn på den döda och livfulla tallen eller de utspridda ekarna eller snösparvarna. De har kommit till mig genom böcker, poddar och samtal. Tallen lockade mig då jag hade lyssnat på Byron Murrays podd To know the land: building relationship and intimacy with the land. I avsnittet ”Pileated woodpecker sign” talar han om hackhål i en hemlock och hur han undersöker den och försöker förstå vad som har skett.

Just undertiteln på podden är fin, att bygga förhållande och närhet med landet. Det är något som jag försöker att göra. Det är genom att vandra i landskapet, känna på en tall, lyssna till nötskrikan och hitta grävlingsgryten som man får ett förhållande med landskapet.

På samma sätt som Byron lockar mig till att lära känna min omgivning påminner mig Göran Bergengren i boken Nötskrikan: tusenårsträdet och fågeln (2022) varför ekarna sticker upp ur gräset. Det är nötskrikan som har varit där och placerat dem för framtida föda. Jag tar närmare upp relationen mellan nötskrikan och tusenårsträdet eken i inlägget om Wilding.

Vad jag vill säga är att det är andra som inspirerar och hjälper mig att upptäcka, lära känna och få en relation till naturen. Det är genom att någon nämner något, som liksom nötskrikans gömmor av ekollon en dag växer upp, som gör att jag får syn på det jag inte tidigare har sett. Det är andra som får mig att ta in ny information och sedan utforska. Det är genom att jag ständigt rör mig ute i naturen som det kommer. Det är då som man plötsligt en dag får syn på grävlingar, mindre korsnäbb eller snösparv. Men framför allt, genom att någon har pekat ut någonting, så blir det plötsligt synligt.

Det må vara en tall full med hål efter en hackspetts framfart eller att jag en dag ser att den där oansenliga fågeln har en färgprakt som jag inte trodde fanns i Sverige. Det är steglitsen som jag syftar på. Eller att den där silverklocksdrillen är sidensvansen som far genom landskapet.

Naturen är generös, men hon förväntar sig också att vi vill och strävar efter att lära känna henne. Då blir promenaderna strövtåg av förundran.

Referenser:

Bergengren, Göran (2022). Nötskrikan: tusenårsträdet och fågeln. Stockholm: Carlssons

Murray, Byron (2023). ”Episode 206: Pileated woodpecker sign”, To know the land. Publicerat 20230116 (Hämtat den 230226).