Månad: mars 2023

Järnsparv, skog och regeringens kritik av EU Kommisionen

Bland ärttörnen i Bäckhalladalen ser jag en sparv, men den ser annorlunda ut. Maggie väntar på mig medan jag försöker se vad det är för någon art. Den märker av mig och gömmer sig bakom en gren i buskaget. Med kikaren rör jag mig åt sidan för att få en bättre blick på den. Det som förvånar mig är huvudet. Det är inte kanelbrunt utan blygrått. I appen Fågelguiden söker jag igenom möjligheterna. Det är en järnsparv.

Jag blir glad. Det är första gången. Glädjen gör att jag inte håller särskilt hårt i kopplet, men en rörelse inne i buskaget får mig att ta hårdare grepp så att inte Maggie drar iväg.

Vi fortsätter upp mot höjden. Den här delen av Bäckhalladalen är ett gammalt militärområde. Berget är ihåligt, men värnen är igencementerade. Vi sätter oss på höjden och jag stoppar min pipa. I väster är himlen mörk, men i öster ljus. Det blåser och med svårighet får jag tänt pipan.

Maggie väntar, men för att hon inte ska bli uttråkad för fort kastar jag lite hundgodis som hon får söka. Betongen och klipphällarna har lava. Den fångar upp jord som ger plats för frön att slå rot.

Under morgonen hade jag studerat Svea Skogs markinnehav. Det är mest i norr, men löper över hela Sverige. Några ynkliga röda fläckar visar deras ekoparker. En ekopark definierar de följande:

En ekopark är stora sammanhängande landskap med höga naturvärden och möjlighet till rekreation. I en ekopark kombinerar Sveaskog, som är Sveriges största skogsägare, också naturvård och skogsbruk. Idag har vi 37 ekoparker runt om i hela Sverige med en genomsnittlig storlek av 50 kvadratkilometer. 

Våra ekoparker – kombinerar skogsbruk, naturvård och social rekreation

Det är alltså inte ett ofredat område utan ett område där skogsbruk idkas.

Under våra upptäcktsfärder i Sverige har vi vandrat en del i Svea Skogs marker. Söder om Örebro gick vi Munkastigen en kall påsk. Vi tältade och vaknade på morgonen med isläggning på sjön. En annan gång vandrade vi etappen Lugnsbo och Ramundaboda av Bergslagsleden med några vänner. Vi såg hur man har brukat och fortfarande brukar skogen. Det var slagghögar från förr. I vindskyddet vid Bäckeliden låg ett tyskt par så vi tältade vid en myr.

I SVD läser jag debattartikeln ”Skeva skogs­kalkyler blir samhälls­farliga” i vilken Sten Nilsson, Leif Öster och Nippe Hylander kritiserar regeringens syn på skogsbruk. De inleder med orden:

Just nu driver delar av svensk skogsnäring och svensk politik ett hårt motstånd mot EU:s skogspolitik

”Skeva skogs­kalkyler blir samhälls­farliga”

De frågar sig varför både skogsnäringen och svenska politiker är så kritiska. EU Kommissionen vill enligt regeringen att:

Det övergripande syftet med förslaget är att bidra till en kontinuerlig, långsiktig och varaktig återhämtning av biologiskt rik och motståndskraftig natur i hela unionens land- och havsområden.

s. 3, Regeringskansliet: Faktapromemoria 2021/22:FPM114

Enligt promemorian ställer sig regeringen bakom förslaget men yrkar på större flexibilitet. Deras främsta kritik som debattörerna är den kostnad som de skulle kunna innebära. Men det finns även annan kritik från regeringen där de preciserar varför en större flexibilitet är nödvändig:

Regeringen bedömer utifrån myndigheternas preliminära analyser att förslaget kan komma att medföra påverkan på livsmedelsproduktionen och jordbrukets driftsinriktning, samt en negativ påverkan på virkesförsörjningen och andra råvaror från jord- och skogsbruket.

Se s. 7. Regeringskansliet: Faktapromemoria 2021/22:FPM114

Jag kan förstå vissa delar av regeringens betänkanden. Åtagandet bygger på överstatliga regleringar som kommer att påverka Sveriges självbestämmande. Det innebär också som de skriver att det kommer att påverka vissa delar av livsmedelsförsörjning. Dessutom menar regeringen att förslaget kan hota totalförsvaret (se s. 9). Men det resonemanget finner svårt att följa. Snarare är det tvärtom, då många av militärens övningsplatser fyller ett stort behov som biologiska tillflyktsplatser för djurlivet (Rosenzweig, 2003, Morizot, 2022). Krankesjön är, för mig, ett närliggande exempel, eller Ravlunda skjutfält där backsvalor trivs i sandbankarna längs stranden vid Östersjön. Paradissjön i Skövde är ett tredje.

Debattörerna hänvisar till Skogsstyrelsens påstående att detta skulle innebära stora kostnader för staten, men de kontrar med att istället skulle Svea Skog kunna fördela sitt skogsinnehav lokalt till skogsägare som upplever svårigheter att ställa om. De skriver:

Det skulle minska statens intäkter med någon miljard kronor per år, nämligen utdelningen från Sveaskog. Med den åtgärden skulle alla degenererade åkermarker som planteras med skog på statens marker kunna ersättas med blandskog, alla statens fjällskogar skyddas och stora arealer skog lämnas för att lagra kol.

”Skeva skogs­kalkyler blir samhälls­farliga”

Hur omfördelningen av skogen skulle kunna gå till är bortom min kunskap, även om det på ytan ser bra ut. Regeringen borde gå i bräschen för omställningen. Fördelen är att den i så fall inte främst skulle gå ut över de enskilda skogsägarna.

Min avslutning blir lam, då det finns så många olika ingångar i den här frågan och jag är inte tillräckligt insatt.

Framför allt, menar jag, att genom att avsätta stora arealer till biotoper som gynnar arter kommer naturen att bli robustare då klimatförändringarna sker.

Det andra handlar om att bygga en stark landsbygd. Det kan endast ske om det finns jobb till människorna på plats. Skogsägandet och skogsbrukandet idag gynnar endast ett fåtal, nämligen markägarna, men inte småägarna utan framför allt storägare som Svea Skog och Svenska kyrkan (Röstlund, 2022). Att detta inte kritiseras mer tänker jag mig att allemansrätten är att tacka för och de få ekoparker som de generöst har lämnat till allmänheten.

En varierad natur som gärna är vacker lockar människor. Det ger arbetstillfällen. Men framför allt erbjuder det människor en plats att befinna sig på och möta lugnet. Som när jag igår stod och tittade åt en flock viggar. En av dem såg ut att ha doppat sitt ansikte i vit färg. Det var en bergand.

Referenser:

Morizot, Baptiste (2022). Ways of being alive. Cambridge: Polity Press

Rosenzweig, Michael L (2003). Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise. New York: Oxford University Press

Regeringskansliet (2022). Förordning om restaurering av natur 2021/22:FPM114. Regeringen. Publicerad 19 augusti 2022 (hämtat den 230326)

Röstlund, Lisa (2022). Skogslandet: en granskning. Stockholm: Forum

Svea Skog (o.å). Våra ekoparker – kombinerar skogsbruk, naturvård och social rekreation, Svea Skog. (hämtat 230326)

Rewilding och övergivet land

Sedan vi flyttade tillbaka till Sverige och skaffade hund har vi sällan åkt utomlands. Istället har vi besökt olika delar i Sverige. I stort sett varje år i tio år har vi åkt norrut för att vandra i fjällen. Eftersom vi har hund kör vi inga långstreckare utan högst tio timmar per dag. Det har gjort att vi har hamnat på ställen som inte alltid är de finaste, men de har alltid givit oss något, om inte annat så ett kul minne.

Po Tidholm skriver i sin essäbok Norrland (2012) att skillnaden mellan att åka i USA och i Sverige är hur tråkigt och enformigt det kan vara i Sverige. Jag håller inte med även om jag förstår vad han syftar på. Att köra genom delar av till exempel Småland eller Jämtland är att åka genom ett platt skogsåker landskap som inte är mycket annorlunda än att åka genom Ohio. Samtidigt ger denna enformiga skogsåkermark tid för reflektion, som efter vi har åkt igenom ett litet samhälle där det mesta ser övergivet ut. Det finns få om ens någon affär, men desto fler loppisar. Vad är det som sker i Sverige?

Stora delar av Sverige är nästan övergivna. Det bor få människor där och många som har stannat kvar har valt eller väljer att behålla en livsstil som kräver pendling och tålamod. De är i minoritet. Politikerna är beroende av en stor väljargrupp och trots orden verkar de bry sig lite om denna minoritet. Denna utveckling har pågått i över tvåhundra år då man allteftersom har flyttat dit jobben finns. Industrialismen har förändrat Sverige i grunden.

Ibland är det svårt att förstå hur tätbefolkat landsbygden i Sverige var. För oss blev tydligt när vi gick Utvandrarleden i södra Småland. I Ljuders socken inleds Vilhelm Morbergs utvandrarepos. Vi vandrade genom Backa och Bredanäsmåla och såg skyltar om hur många familjer som hade utvandrat till USA och de var många. Men det som var tydligt när vi vandrade där var att marken hade inte lämnats obrukad. Virkesåkrarna stod där.

Men även virkesåkrarna har sina hemligheter till allmän beskådan för den uppmärksamme. De berättar om en tid då landskapet brukades på ett annat sätt. Då det var ängar, åkrar och framför allt ett öppnare landskap. Jag har tidigare nämnt hur jag och Maggie då och då promenerar mellan Agusa och Rebbetuaröd. Det är just en sådan landsbygd där det bor få människor. Där ser man de gamla stengärdsgårdarna som berättar för oss att här brukades landskapet annorlunda.

I mitten löper stengärdet. I bakgrunder ser vi planterad gran i jämnhöjd och öster om den lövskog, med björkens vita bark. Mellan gärdet och fonden är ett kalhygge och närmast oss framgallrad bok. Där kalhygget är, var det förmodligen en åker.

Vad har då rewilding med detta att göra? undrar förmodligen någon som stör sig på min oförmåga att komma fram till kärnan. Jag kommer till det strax, men först är det viktigt att se att denna rörelse av människor förekommer i hela Europa. Allt mer mark överges och mer blir det som vi kan se i rapporten Agricultural land abandonment in the EU within 2015–2030 (ISPRA, 2018).

Det intressanta är att i svensk kontext kan man se att övergivandet av jordbruksmark redan har skett. Nedan ser vi uträkningen inför 2030 och i både Sverige och Finland är den större delen ingen jordbruksareal.

Endast i Skåne beräknas det som låg risk att jordbruksmark överges.

Inom framför allt Rewilding Europe ser man detta ur framför allt två perspektiv. Å ena sidan är det en möjlighet att kunna använda den marken till rewildingprojekt:

Rewilding can be the best option for land-use in cases of farmland abandonment in Europe and all over the world when the social structure of farming communities has been eroded and low-intensity farming is no longer socially or economically viable. In some areas maintaining a moderate level of agricultural disturbance can maximize species richness with benefits for biodiversity.

Rewilding as a land-use option – further studies (2013)

I stället för att göra dessa övergivna marker till virkesåkrar kan man genom att till exempel introducera arter som till exempel visenter (min favorit), gotlandsruss eller bäver (också en favorit) utveckla ett ekosystem där många fler arter kan ha en utpost.

Det andra är att genom att göra detta kan man skapa arbetstillfällen genom att satsa på turism.

Communities benefit

Rewilding boosts local economies where alternatives are scarce. We work towards situations where nature tourism flourishes and local people earn a fair living from nature-based enterprises. This will help revitalizing both rural and urban communities.

Why is rewilding vital in Europe?

Just något som har slagit mig när jag har åkt genom Sveriges många natursköna delar och sett husbilarna. Jag tänker till exempel på Vildmarkleden i Jämtland. Efter vi hade varit och vandrat åkte vi söderut mot Gäddede längs med Jomssjöarna. Det fanns inga restauranger där vi kunde stanna för att äta en bit. Efter frystorkad bolognese såg jag fram emot tillagad mat. Men den kom först när vi var i Gäddede där det närmast var trafikstockning av hungriga turister. Vi åt en okej pizza till lunch och bodde sedan på den trevliga campingen. Där jag äntligen fick en god hamburgare.

Funderingar kring landsbygden, arbete och rewilding har jag tidigare berört i inlägget Kroppefjäll, skogsbruk och turism: några inledande tankar och för att fortsätta denna tankegång vill jag uttrycka mig konfrontativare: Varför tycks så stora delar av Sverige vara så oföretagsamt? Vad beror det på?

En restaurang till exempel ger arbetstillfällen. Det gör att människor kan stanna kvar och livnära sig. Det drar in kronor till samhället.

Jag har själv arbetat i både inom hotell och restaurang. Jag vet att det är ett hårt jobb. Och inte heller är turism den enda lösningen. Men samtidigt blir jag väldigt fundersam när jag läser en del av kritiken från de som säger sig föra landsbygdens röst.

På Facebook hittade jag följande inlägg på Forum för landsbygd av en man som vältaligt röt till. Forumet har över 45000 medlemmar och det är intressant att läsa deras ofta kritiska röster. Jag har strukit över hans namn då jag inte har frågat honom om lov. Det andra överstrukna är för att förenkla läsningen mellan de två skärmdumparna.

Han upprepar ”Ekoturism kan vi anordna själva” och jag håller med om att så borde det vara. Vi har själva upptäckt fantastiska platser som har drivits av företagsamma människor.

För att nämna två fina minnen: Getnö Gård vid Åsnens nationalpark drevs en fin kanotuthyrning av en familj. Restaurangen var full av turister med olika nationaliteter på kvällen. På natten vaknade jag upp av småfåglarnas gemensamma sång och det var som en massiv ljudvägg. Jag somnade om lyckligt om. Nordic Discovery vid naturreservatet Malingsbo-Kloten kunde vi hyra kanoter och sedan upptäcka sjösystemet. Under paddlingen såg vi fiskgjuse och kungsörn.

Men det som jag inte förstår är detta motstånd mot tankar som rewilding från dem som jag tänker mig skulle kunna tjäna mest på det genom den reklam som det skulle innebära för bygder som är hotade av total avfolkning.

Än en gång har jag skrivit alldeles för långt och jag kom inte fram till det jag hade tänkt mig. Och det beror på att detta är både intressanta och svåra frågor.

Sverige förändras. Men rewildingrörelsen är ingen fiende i denna förändring utan tvärtom. Den är en öppning för en ljusare framtid.

Referenser:

EU Kommissionen (2018). Agricultural land abandonment in the EU within 2015–2030. JRC113718 – Ispra, Italy: European Commission

Rewilding Europe (2013). Rewilding as a land-use option – further studies, Rewilding Europe. Publicerat 130801 (hämtat den 230325)

Rewilding Europe (o.å). What is rewilding?. Rewilding Europe (hämtat den 230325)

Tidholm, Po (2012). Norrland: essäer & reportage. Luleå: Teg Publishing

Om ingen hör trädet falla

Vi gick längs södersidan av slänten som löper vid Backåkra, där Dag Hammarskjöld höll till. En stor ek bredde ut sig och den kantades av tallar. Eken hade stått där längre och under dess krona hade tallarna inte kunnat växa. Nu ramade de in ekens krona. De är båda ljustörstande träd.

I de här trakterna började en biätare häcka förra året. Tyvärr tog jag mig inte hit, men ska göra det i år. Det är en vacker färgrik fågel som bygger sitt bo i sandbankarna. Dagen innan hade vi gått längs vattnet i Skurup härad. En man stod på höjden och spanade ut över bukten. Han räknade svarthakedoppingar, berättade han. Jag såg dessutom några alfåglar. Han sa att det var en säker punkt för att se svarthakedoppingar på vintern. Han visste inte varför.

Dessa arter ser vi och därför existerar de i våra sinnen. De fyller ett syfte som gör att vi tycker att de är viktiga. De har således fått en kategori hos oss fågelintresserade. Men om vi inte skulle lägga märke till dem, hade det gjort någon skillnad? Och kanske en kontroversiellare fråga: Varför ska vi bry oss?

In i frågan finns det en hel del ingångar och den jag tänker ta är den som argumenterar för ett rewildingtänkande. Men först låt oss kort besöka Costa Rica både i dåtid och nutid.

Amerika innan människorna kom dit över Berings sund var fullt av stora djur, som gigantiska sengångare och glyptodonter. De dog ut för 11000 år sedan. De kunde inte försvara sig mot detta nya djur med spjut och en fantastisk förmåga att jaga. I historien kallar man det för det kvartära utdöendet. Förr trodde många att denna tid av utdöende berodde på klimatförändringar, men geovetenskapsmannen Paul S. Martin påstod att det snarare var just människor och kallar det för ”the overkill” (Martin, 2005).

Det är då homosapiens på alla världsdelar utom Afrika lyckades jaga och döda all den megafauna som fanns. Det är då övergången sker från pleistocen till holocen. Numera lever vi i antropocen och vår möjlighet till att förändra vår och andras livsmiljöer har gått in i ett nytt skede.

Nåväl vi skulle till Costa Rica, för där började biologer undersöka vissa frön som aldrig tycktes gro. Det visade sig att dessa hade utvecklats i samklang med dessa stora djur och nu när inte de fanns gick förökningen långsamt.

Elefantöraträdet eller apöraträdet plus ett antal till namn för enterolobium cyclocarpum, är ett träd som växer över stora delar av Amerika. Dess skal är hårt och för att det ska växa måste det skadas. Biologen Daniel H. Janzen testade om dessa växter har utvecklats i samklang med de hästar som existerade i Amerika innan den de spanska hästarna kom över. Dessa hade dödats under samma skede som de andra djuren.

I hans forskning (Hanzen, 1981) visade det sig att de var utmärkta spridare av dessa frön genom att till skillnad från boskap eller tapirer. När de åt dem skadades skalet varken för mycket eller för lite utan överlevnadschansen var väldigt stor. Dessutom spridde de dem över stora ytor.

Vad han och Martin (2005) med andra menar att i den koevolution som sker mellan arter så är båda parterna beroende av den andra. Men som jag beskrev i förra delen På naturens premisser så finns det nyckelarter vars närvaro möjliggör för så många fler.

Men vad har det här med rewilding och frågan om varför vi ska bry oss? Ett ekosystem är som ett nätverk av en mängd olika arter som har inrättat sig i nischer och de är även beroende av varandra, antingen som byte eller för att deras frön måste begravas av en nötskrika eller gå igenom en hästs tarmkanal. Vissa arter är beroende av öppen terräng, medan andra av sluten.

I ett ekosystem där vissa av dessa nischer fattas blir skört och vissa arter kan ta över. En sådan art är parkslide. Men när jag var på Ecotopia, vid Fågeltofta berättade Karin, som driver stället att hon inte hade problem med spridningen av dem då hon hade planterat växter som förhindrade denna invasiva art från att sprida sig. Rewilding bygger på att om nischer fattas så kan man placera in djur som fyller liknande nischer, som till exempel highland cattle på Nordkoster, vilka hindrar landskapet från att växa igen.

Eller för att ge ett annat exempel och då från Östersjön. Som inledning till komplexiteten så erbjuder jag denna översikt tagen från artikeln ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems” (Donadini et al. 2017). För en enkel översikt och det jag läste se Rovfiskar ger frisk miljö under vattenytan.

Donadini et al. 2017, https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2017.0045

För att översätta detta till en enklare överblick handlar det om frågan om vad en abborre, en storspigg, märlkräftor, fintrådiga alger och tång har med övergödningen av Östersjön att göra? Alltså förutom att de alla är en del av en näringskedja i biotopen Östersjön.

I en näringsväv finns det flera olika näringskedjor som är sammankopplade. De olika delarna kan delas in i 5 olika nivåer, vilka kallas trofiska nivåer. Trofisk betyder egentligen mat eller livnäring. De finns fem nivåer i en näringspyramid.

Fintrådiga alger, liksom tången, är autotrofa då de hämtar sin näring av solljuset. De är producenter och bildar grunden i näringspyramiden eftersom andra organismer lever av dem.

Finns det producenter så finns det konsumenter vilka äter de autotrofa organismerna. De kallas därför heterotrofa eftersom de hämtar sin livnäring genom att äta någon annan.

Märlkräftorna är ovanför producenterna i näringspyramiden. De kallas för de primära konsumenterna eftersom de äter de fintrådiga algerna.

Storspiggen är de sekundära konsumenterna. De äter märlkräftorna. Det lämnar gäddor, abborrar och andra rovfiskar som äter storspiggen och dessa kallas naturligtvis tertiära rovdjur.

Människan är en toppkonsument eftersom vi äter gäddorna, men framför allt för att vi inte har några naturliga fiender.

Övergödningen i Östersjön har gjort att de fintrådiga algerna har tagit över. Problemet är att de konkurrerar med tången om solljuset. Tången bildar undervattensskogar. Dessa är hem för en mängd andra arter. Gäddorna, torskarna och abborrarna däremot håller efter så att storspiggen inte blir för dominerande.

Så vad som sker i Östersjön är att märlkräftorna och andra organismer som snäckor äter de fintrådiga algerna och håller på så sätt dem nere. Det gör vattnet blir klarare vilket gynnar tången, som gynnar arterna som lever i dess omgivning. En orsak till övergödningen är deras försvinnande.

Näringskedjorna är ihopkopplade i en väv. I ett fungerande system upprättas en balans, en slags stabilitet. Men om en organism försvinner, eller gynnas av omständigheterna kan kaskadaffekter uppstå. Då tar vissa arter ta över till nackdel för hela systemet.

Avslutningsvis menar jag att om vördande av naturen inte räcker utan man måste se till funktioner, så bör vi bry oss även om de organismer som vi inte har kunskaper om. För exemplet med Östersjön visar att även om vi inte känner till betydelsen av märlkräftorna och den fina balansen mellan den och storspiggen, aborren och de andra, så blir vi varse om att något är väldigt fel när en vik börjar bli övergödd och tången dör.

Referenser:

Donadi S, Austin ÅN, Bergström U, Eriksson BK, Hansen JP, Jacobson P, Sundblad G, van Regteren M, Eklöf JS. (2017. ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )

Janzen, Daniel H. (1981). ”Enterolobium Cyclocarpum seed passage rate and survival in horses, Costa Rican Pleistocene seed dispersal agents”. Ecology, Vol. 62, No. 3. ss. 593-601.

Martin, Paul S. (2005). Twilight of the mammoths: Ice Age extinctions and the rewilding of America. Berkeley, Calif.: University of California Press

På naturens premisser

Mars har varit kall, så när solen sken och värmde satt jag utanför med en kopp te och min pipa. På plattorna vid utebordet såg jag en blek nässelfjäril. Den låg mot plattan och jag tänkte att den kanske var död. Men när jag kom nära flög den iväg.

Jag undrade hur den skulle föda sig nu innan nässlorna och andra blommor hade kommit upp, denna kalla vår. Och jag tänkte på det som Hans skriver på sin blogg Liv i fri luft, där han publicerar sina fina foton, med tänkvärda korta texter som: ”Växterna enda motkrav är att de får finnas kvar på sina egna premisser” (Bergsbrantens skatt #3). Nässelfjärilen kommer tillbaka tidiga vårar, men då måste det finnas en livsmiljö som de kan leva i.

Igår kom jag och Maggie upp i Bäckhalladalen. Hon ville gå vidare men jag tyckte det var dags att gå hem. På stigen som leder över till Karlstorpsvägen hade stormen Otto dragit ned träd. Längs slingrande bäcken som rinner ned mot hagarna växer björk, bok och klibbal. I den sanka marken klarar ytliga rotsystem inte att hålla tag när vinden viner från en viss riktning.

Ett dött träd utan bark fångade min uppmärksamhet. Hela stammen hade spår av insekters gnagande i veden som påminde mig om maoriers tatueringar. De gick som solfjädrar ut från en rak linje. Ur den döda veden växte brandgula små svampar som liksom pressade sig ur och bröt av flisor för att komma ut i luften. Det är gullkrös. På engelska heter den passande Witch’s Butter. Jag vände på min kikare och studerade den brandgula gelén som välvde sig ut under flisorna.

Maggie väntade beskedligt på mig och jag tänkte på naturens premisser medan vi gick hemåt. Jag tänkte på skillnaden mellan system och de enskilda delarna.

I det intressanta blogginlägget Hotas 394 arter av trakthyggesbruk? skriver Gunnar Lindén om enskilda arter och han ifrågasätter om de verkligen är hotade av skogsbruket. I den intressanta kommentarstråden fortsätter samtalet där även jag deltagit. De nämner arter som finns på olika platser i Sverige och kritiserar att de är hotade.

Jag har läst flera av Gunnars inlägg och gillar den inblick som jag får utifrån hans perspektiv. I inlägget Om att ifrågasätta dogmer i naturvårdsdebatten skriver han om den kritik han får och hur elaka kommentarer han har fått i sociala medier. Den viktigaste utgångspunkten för ett samtal nämner han där:

[J]ag har sedan jag var liten haft ett stort engagemang för naturen. Jag älskar att upptäcka sällsynta arter eller speciella fenomen i naturen. Jag tycker verkligen att bevarande av biologisk mångfald är viktigt.

Om att ifrågasätta dogmer i naturvårdsdebatten

I samtalet måste vi utgå från att det finns ett genuint naturintresse även hos dem vi inte alltid håller med. De har andra erfarenheter och kunskap som kan komplettera vår.

Det jag vill komma till är dock en annan vinkel och det är att i samtalet om naturens premisser måste vi ha två olika perspektiv samtidigt. Om det ena överväger för mycket går det mycket förlorat. Det ena perspektivet är att bara se till arterna och det andra är att bara se till systemet. Vad jag menar är att om man alltför mycket koncentrerar sig på de enskilda arterna missar man att ekologi bygger på ett komplext system. Som miljöjournalisten Emma Marris skriver i Wild souls (2021).

Most ecosystems comprise animals as well as plants, though, and you can’t fully understand one without looking at the other

Marris, 2021: 7

Då jag är ganska okunnig om arter tenderar jag att hamna för mycket i systemtänkandet. Fördelen är att det har givit mig inblickar i ekologins och bevarandebiologins utgångspunkter. Det handlar om att se helheten, men också hur de olika delarna samverkar.

I boken Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005) presenteras olika delar i bevarandebiologin. Jag kommer här att nämna två begrepp som har hjälpt mig att öka min förståelse i hur biologerna resonerar, samt rewildings utgångspunkt.

Det är omöjligt att undersöka varje del i varje ekosystem, därför söker man efter signalarter, det är arter som påvisar att det borde finnas andra arter i området som kan frodas i miljön. Niklasson och Nilsson (2005) nämner till exempel lunglav eftersom den berättar att miljön inte har upplevt kraftig störning som slutavverkning i skogsbruket. I området, skriver de, borde det därför finnas andra rödlistade arter.

Visenten är ett exempel på en Nyckelart, det andra begreppet. Det ”är arter vars ekologiska betydelse är stor, ofta större än vad deras mängd antyder” (Niklasson & Nilsson, 2005:80). Dessa arter behöver inte vara hotade, fortsätter de, däremot är deras roll en ”nyckel” till andra arter.

Om vi tittar på bilden nedan ser vi en visent med frön i pälsen. Då den rör sig över stora landskap transporterar den frön till nya platser dit fröna inte hade kunnat ta sig själva. Många arter behöver ljus och genom att de skapar öppningar i skogen ger de plats för arter. De rullar sig på marken vilket blottlägger jord och sand vilket ger plats för äggläggning. De öppnar vägar i slyn. De river av bark på träd vilket dödar träd som ger svampar och insekter livsmiljöer för att kunna leva. Deras roll i skogen gynnar således väldigt många arter i biotopen.

Bild tagen från https://rewildingeurope.com/rewilding-in-action/wildlife-comeback/bison/

I artikeln Gör Sverige vilt igen i tidskriften Vi beskriver Carl-Gustaf Thulin dem som ”ekosystemingenjörer” och man förstår att en visent inte ett djur som man vill ha på sin gran- och tallåker. Däremot finns det andra platser. I Brösarpsbackar använder man sig av grävmaskiner för att öppna upp grässvålen för att blotta sanden. Det är för att ge insekter en plats att lägga ägg. Bättre vore att ha en hjord visenter, men det är väl önsketänkande från min sida. Även hästarna gör sitt.

Naturen är ett allslukande ord som kan betyda allt och ingenting. Det handlar om både de enskilda arterna, vi människors närvaro och föreställningar, men också om delar som ingår i något större. Det handlar om gullkrösen och spåren i död ved efter insekters framfart, men också om att sitta i trädgården och se vårens första nässelfjäril. Men det handlar framför allt om att låta organismerna finnas på sina premisser. Genom att utöka arealerna med Natura 2000 och naturreservat och skydda eller placera in nyckelarter som visenter eller helt enkelt gotlandsruss, kan vi få en vildare och robustare ekosystem, som kan anpassa sig till klimatförändringar och ge organismerna livsrum.

Så kanske handlar mycket naturvård om att avdela ytor och sedan lämna dem i fred? Så kan man då och då gå dit med sitt sittunderlag, en termos kaffe och en pipa och förhoppningsvis få se en mindre hackspett bland lövträden. För ser man den sökandes mellan träden vet man att det är så många fler arter som trivs, inte bara jag med pipan och kaffet.

Referenser:

Lindén, Gunnar (2022). Hotas 394 arter av trakthyggesbruk?. Naturvård med mina ögon

– (2022), Om att ifrågasätta dogmer i naturvårdsdebatten

Marris, Emma (2021) Wild souls: Freedom and flourishing in the non-human world, Bloomsbury Publishing: New York

Meyer von Bremen (2022). ”Gör Sverige vilt igen”. Vi, publicerat den 3 December 2022 (hämtat den 230318)

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Wikström, Hans (2023). Bergsbrantens skatt #3, Liv i fri luft.

Om istidens betydelse och skogsbrukets kunskap

På väg upp för slänten i hagen vid Bäckhalladalen hör jag dem: tranorna. Kylan och snön har hållit sitt grepp om oss. Det är svårt att förstå att vi är halvvägs in i mars. Men det som tranorna framför allt påminde mig om är att de inte återvänder; de besöker oss.

Jag och Maggie fortsatte släntrades uppåt. Hon ville gå en annan väg, men jag bestämde och hon följde mig. Det är ett naturreservat som betas hårt, vilket är meningen. Det är en biotop som kommunen vill bevara. Miljön har kommit fram genom hur vi människor har brukat den. Om boskapen togs bort, skulle det växa igen.

Eftersom jag hade bestämt riktning lät jag Maggie sedan ta över. Hon nosade sig framåt, åt lite hästskit och ledde in mig i en del jag inte hade besökt innan. En tunn ek hade spridit sina stammar i flera riktningar och grenverket hade bildat som en litet rum. Jag spred lite godis till Maggie, stoppade min pipa och satte mig på en häll.

Maggie stod still. Svansen var halvt instucken mellan benen. Hon sniffade. Jag spred ut mer godis, men hon rörde sig inte och jag tände pipan. Hit nådde inte vinden och grenverket höll kvar lite värme i luften.

Eklöven täckte marken där Maggie stod. En stam låg och längs sidan växte det svamp. Där stod några tallar, björkar och en.

Denna en fick mig att tänka på vad jag hade läst under morgonen. Enen hör ihop med tranorna, liksom eken och björken och de andra träden runt omkring mig. För det påminner oss om att en gång var det istid och när den drog sig tillbaka började växter och djur att röra sig norrut. Till en början var det en landbrygga mellan Sverige och Danmark.

Till en början var det stäpp, men så kom dvärgbjörkar för att sedan ge plats åt andra vars pollen sprider sig över stora ytor. I Skogsdynamik och arters bevarande (2005) skriver ekologerna Mats Niklasson och Sven G. Nilsson följande:

De flesta trädslag invandrade till Sverige relativt snart efter istiden, men bok , avenbok och gran ökade först under de senaste tusen åren.

(2005:62)

Skälet till att de olika bokarterna, men också ek och andra trädslag dröjde var för att fröna är stora. De förs inte vida omkring med vinden. Vid första tanken borde det ta tid innan de sprids, men fåglar som nötskrikan är duktig på att gömma dem i marken för senare skrovmål, men många glömmer hon bort. På så sätt har eken fort dragit sig norrut.

Men enen har jag glömt bort. Varför är den så intressant och varför trivs den så i hagen där jag satt? Jo, den är ljuskrävande. Den växer inte i skuggan av andra träd som björken och granen till exempel. Det trivs i öppna marker som där jag satt. Vad det betyder är att skogarna såg annorlunda ut förr och det beror på den samevolution som har skett med arter, varav de flesta inte längre finns kvar.

För 30’000 år sedan levde det mammutar och håriga noshörningar på den europeiska kontinenten. De och andra av dessa stora djur skapade stora gläntor i skogarna där arter som enen kunde leva. Men inte bara enen utan också eken kräver ljus. Senare när jägarna och samlarna blev bofasta och höll sig med boskap då kunde de kompensera för de arterna som hade försvunnit.

Kunskapen om detta samspel i naturen är ung. Vad jag menar är det systematiska undersökande av naturen och hur det sedan förs ihop för att gå under beteckningar som bevarandebiologi. Men i grunden är det inte något nytt.

Innan undersökte man olika arter och kunde se samspelet dem emellan. Myter från urbefolkningar visar på en djup kunskap om ekologin de befinner sig i och biologer har börjat undersöka dessa fantastiska historier. En sådan är upptäckten är att den svarta gladan i Australien tänder eld på skogen för att jaga, något som det berättades om i aboriginernas myter.

Not only the hawks used the ruse of deliberate grass fires as an aid to hunting. We often did so ourselves, especially towards the end of the long dry season when food was scarce and ten-feet tall speargrass, which burnt readily, was a natural haven for game. It is possible that our forefathers learnt this trick from the birds.

s. 705 citerat i Bonta, Mark; Gosford, Robert et al. (2017). ”Intentional Fire-Spreading by “Firehawk” Raptors in Northern Australia”

Tänk det att de studerade djuren och lärde sig av dem. Biologerna trodde inte på det, men nu har man fått det bekräftat.

Kunskap är som jag tidigare har skrivit spridd över samhället. Perspektiven skiftar efter behov, men ju mer som det sker ett samtal desto mer kan man få syn på olika delar. Det är något som jag ibland tänker på och återkommer till i bloggen (se t.ex. Jägarna, älgen och vargen, del 3).

De olika perspektiven och kunskaperna är lätt att glömma när man som jag är negativ till dagens skogsbruk. Men då bör jag minnas att det är en kunskap som är 200 år gammal och som sakta men säkert över åren har förfinats. Den är äldre än biologernas kunskap om hur ekologiska system fungerar.

Kunskapen kommer ursprungligen från Tyskland, där den numera allt mer övergives. Den bygger på en förståelse över hur man ska kunna maximera skörden av träd för att kunna skapa produkter som till exempel bräder, pellets och drivmedel. Det är en del av den kunskap som har gjort Sverige till ett rikt land och har lett oss till den plats vi befinner oss idag.

När sågverken växte fram vid älvmynningarna bidrog det till att bönder kunde få arbete under vintrarna för att försörja sig. Det höll svälten borta. Till en början var det säsongsjobb, men sedan kunde de arbeta där året om. På vintern arbetade man i skogen och på somrarna i sågverken. Det har gjort att skogsägare har kunnat efterlämna sig ett arv till sina barn och barnbarn.

Den syn på skogen som vi alltmer börjar få idag hade man inte förr. Eken sågs som ett problem för bönderna. Kungar i Gustav Vasas följd hade förbjudit dem att hugga ned dem. De skulle användas för skeppsbygge. Men de hindrade bönderna för att kunna öka sina odlingsytor. Ekarna skuggade åkrarna och löven täckte marken. De blev en symbol för överhetens makt över odalbonden.

När vi kritiserar skogsbruket bör vi ha i åtanke att det är en stolt yrkeskår, med djup kunskap om hur man kan maximera träduttaget och förädla varan, vilket ger många jobb som i pappersindustrin.

Maggie började tillslut att söka efter hundgodisarna som jag hade spridit ut och jag puffade vidare på min pipa. Några talgoxar och blåmesar kom och tittade på oss från en björk.

Snart knackade jag ur min pipa och vi fortsatte senare vår promenad. Maggie ledde mig till några harskitar som hon åt upp innan vi gick vidare.

Referenser:

Bonta, Mark, Gosford, Robert et al. (2017). ”Intentional Fire-Spreading by “Firehawk” Raptors in Northern Australia”. Journal of Ethnobiology, 37(4): 700-718, https://doi.org/10.2993/0278-0771-37.4.700

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Kroppefjäll, skogsbruk och turism: några inledande tankar

200 meter högre upp och det är stora snöfläckar. Maggie blir glad och rullar sig på skaren. Vi befinner oss på Kroppefjäll i Dalsland. Som skogsmänniskor är det underbart att komma till den boreala skogen där gran och tall breder ut sig. Det är än knotiga, än resliga tallar och granar som sticker upp i landskapet av gnejs och granit på olika höjd. Att vandra här är att röra sig upp och ned.

Vi går den gröna milen och vandrar ned och förbi Långetjärnet. Maggie springer över sprickån som rinner ut i tjärnen. Hennes brådska gör att jag missar att se efter bäverdammen. Det här är territorium som Maggie känner till. Hon vill bada trots minusgrader. Hon tittar på oss vid avstickaren mot Långetjärnet, men jag pekar att vi ska vidare mot Strussåstjärnen. Det är två, den nedre och den övre. Vi går längs med ett kallhygge som börjar ta sig. Tallplantorna har numera börjat skymma sikten.

I fickor i skogen har de tagit ned en del gran och tall, men det är inte så stort som de norra delarna som vi kommer att passera senare under vår promenad. När vegetationen öppnar upp sig blåser det, men oftast är träden fattigmanskläder, som min morfar sa.

Mellan Nedre och Övre Strussåstjärn blir jag plötsligt förvirrad. Skogsmaskinerna har tagit ned träd och den stig vi brukar följa tappar jag bort. Dessutom vill Maggie ned och bada.

En fallen fura blottlägger graniten på en uppstickande låg brant. Det är bäverns verk, säger E. Jag tvekar, går och tittar; hon har rätt. Längre ned ser jag att bävern har gnagt av barken.

Den ursprungliga bävern utrotades i Sverige, men den amerikanska har planterats in och den sprider sig snabbt. Dit den kommer börjar omformningen av landskapet. Vid tjärnen här på Kroppefjäll håller de till vid Nedre Strussåstjärn och Långetjärn vad jag vet.

På vägen mot de övre tjärnen stöter vi på en kvinna som har tappat bort sig. Markeringar har försvunnit efter skogsmaskinernas framfart och stigarna likaså. Vi förklarar hur hon ska gå för att ta sig tillbaka.

Den Övre Strussåstjärnen är isbelagd, men där graniten sticker ut som små näs är det isfritt. Maggie hittar dem och väntar på att vi ska nå fram. Hon vill att vi ska kasta i en pinne som hon kan hämta. Även här finns ett mindre kallhygge.

Medan E och Maggie leker vid vattnet tittar jag på en död tall. Jag studerar insektshålen och får för mig att studera stammarna runt omkring. Endast en spridning hittar jag. Det slår mig hur svårt det måste vara för skogsägarna att gå runt och söka efter barkborrarnas framfart.

Att plötsligt upptäcka hur träd efter träd börjar dö och veta att man inte hinner få ut dem i tid innan nästa svärmning måste vara oerhört jobbigt. I Skogstyrelsens egen tidning Skogseko läser jag om granbarkborrens framfart. Det tycks råda krisstämning.

Vi fortsätter promenaden och i en sänka mellan Långetjärnen och Dammtjärnen hittar jag vad jag tror är sprängticka på en björk. Den sägs vara bra för kroppen.

På höjden ovanför är spår efter en älg som vandrat österut. Jag följer spåren i snön, men i ljungen tappar jag bort dem. Jag tänker mig att den borde ha fortsatt längs med åsen söderut. Men jag hittar inte spåren och de andra väntar.

Filosofen Baptiste Morizot beskriver i sin bok On the animal trail (2021) hur spårning handlar om att försätta sig i djurets tankevärld och försöka att se vart den kan tänkas ha varit på väg. Men det kräver lugn och inte två som väntar på en. Så promenaden får fortsätta.

Jag går försiktigt ned för branten, men kan inte låta bli att stanna vid en solbelyst gammal ek. Dess fallna löv har färgat marken beige och ljungen når inte intill stammen. Jag funderar på om det är de bittra tanninerna som gör det. Men jag vet inte. Men vacker är den där den står upplyst.

En skylt visar att från och med här förekommer vildsvinsjakt och nedanför kommer vi ner i ungskog. Det är tätare. Det är som en sänka där vi har stött på en flock vildsvin en jul då vi var ute och promenerade. Då var det inte lika känt att de hade börjat sprida sig på fjället. Men nu jagas de tydligen.

Än en gång hittar jag älgspår och även vad jag tror är spår från varg. De förra sköt tjuvjägare. Som vanligt kan jag inte vara säker på om det är varg eller stora hundar. Jag går runt i slyn och tittar i snön efter spår för att sedan fortsätta.

När vi kommer ut på en skogsväg kommer vi till en glänta, skapad av maskiner. Vi slår oss ned i marssolen. Talltitor kommer och tittar till oss. Jag saknar min pipa som jag lämnade kvar i Skåne. Tankar om jobbet når mig. Jag ligger efter med rättningen och stress kommer och rör till det lugna sinnestillståndet. Men titorna lockar tankarna till deras pip. De låter hela tiden för att varsamma varandra om ugglornas närvaro. De tysta blir tagna.

Vi går vidare längs skogsvägen, passerar ett våtområde som inte utdikats. Trots all skog så är det aktivt skogsbruk här. I Skötselplan för naturreservatet Kroppefjäll (1997) läser jag att i början av 1800-talet var det nästan kalhugget här. Kolmilor och skogsbete gick hårt åt träden. Längs med Långetjärn bedrevs det också skifferindustri. Det mesta har vuxit över, men man ser fortfarande var de arbetade.

Snart kommer vi in i intensivt brukad skog. De höga granarna får ge vika för kalhyggen. Det är här vi har nått vårt mål med inlägget för dessa kalhyggen har väckt många tankar i mig, varav en som jag avslutningsvis vill beröra här.

På bilden nedan ser vi hur kalhyggena skär in i skogen.

Screenshot från Google Maps.

Som jag innan nämnde ska vi inte tro att Kroppefjäll är någon vildmark (se mitt inlägg Naturen: det vilda och det tämjda del 1). Som jag nämner i det inlägget handlar vildmarken snarare om upplevelsen än om faktisk vildmark. Men kalhyggena tar brutalt bort den illusionen.

En bekant från Jämtland, men som bor i Skåne, pratade varmt om Dalsland. Han sa att det är som att komma till Norrland fast utan de höga fjällen. Dessutom behöver vi sörlänningar inte åka så långt.

För den som har varit i Dalsland vet att det är ett av de vackraste landskapen i Sverige. Framför allt är det en plats där man kan vandra i illusionen av att befinna sig i vild natur och det lockar turister.

Och det var just detta som slog mig när jag begrundade dessa kalhyggen. För markägaren drar de in en stor summa pengar, men samhället i stort förlorar pengar eftersom illusionen av vild natur spricker. I inlägget berättade jag om kvinnan som hade tappat bort sig på grund av att skogsmaskinerna hade kört upp och markeringar hade försvunnit. Men vi har förr stött på turister i skogarna som promenerar. Det är dessa människor som skapar arbete till de lokala och drar in pengar till samhället i stort.

Jag tror att skogspolitiken i Sverige behöver se till samhället i stort och även skogsägare behöver fundera på hur de kan bidra till samhället. För i turismen finns det både pengar att tjäna men också andra värden som en vacker natur.

Detta samtal har jag planerat att fortsätta i fortsatta inlägg en tid. Det finns flera underliggande tankar som kommer att beröras, men en som jag kommer att driva är att Svea skog bör avvecklas och mycket av den skogen bör skyddas på olika sätt, som t.ex. naturreservat eller Natura 2000.

Det skulle innebära för de enskilda skogsägare och skogsföretag att en större frivillighet i hur man vill bruka skogen. Som det är nu tenderar små skogsägare att drabbas av politiska beslut som gör att arv och annat inte kan utlösas. Medan Svea skog vårdslöst kan fara fram endast med målet att det ska vara en treprocentig avkastning per år.

Men Svea skog är svenska folkets skog. Det är forna svenskars arv till oss och till efterkommande. Detta arv förvaltas illa (se t.ex. Skogslandet (2022) av journalisten Lisa Röstlund).

Referenser:

Andersson, Robert (1997). Bildande av Kroppefjälls naturreservat i Färgelanda, Melleruds och Vänersborgs kommuner. Länsstyrelsen Älvsborgs län.

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. Cambridge: Polity

Röstlund, Lisa (2022). Skogslandet: en granskning. Stockholm: Forum

Den andre i varje månad 2/3 och att bereda väg

Conservation biology heter det på engelska, på svenska bevarandebiologi eller naturvård. Det är knepiga ord. Naturen ska vårdas, bevaras eller konserveras. Det är lätt att tro att naturen är något oföränderligt, att den inte förändras eller att den måste tas om hand. I grunden är den raka motsatsen. Växter och djur finner sig i det mesta om de lämnas i fred.

I kastanjen i trädgården har ett frö trillat ned i klykan och har slagit rot och växer upp mellan grenarna.

Att naturen kommer tillbaka är den goda nyheten. Men det är inte alltid som människorna är nöjda. I Sveriges minsta nationalpark Dalby Söderskog har vildsvin flyttat in. Jag har sett kultingar där, men bara en gång. Trots att parken är så liten lyckas de hålla sig undan. I nationalparken växer det vitsippor. De gillar vildsvinen och äter upp dem. Men människor vill ha dem där och trots att det är en nationalpark satte man i gång att försöka jaga ut dem. Det gick inte.

Vad jag vill uttrycka är att så mycket i naturen handlar om hur vi vill att det ska se ut. Men det är inte bara vi människor som tänker så utan även de olika arterna. Vissa arter är väldigt tåliga, medan andra är raka motsatsen och kräver ytterst specifika habitat.

I artikeln ”Revansch för svart stork” (2022) berättar Carl-Gustaf Thulin och medförfattare om skillnaden mellan den vita och den svarta storken. Här i Skåne har man framgångsrikt lyckats få vita storkar att häcka här. Kör man mellan Sjöbo och Lund ser man dem ofta gå ute på fälten. Men jag har även sett dem längre norrut, vilket tyder på att de sprider sig i landskapet.

Författarna skriver att:

En förutsättning för att en återintroduktion ska lyckas är att orsakerna till artens försvinnande undanröjts. 

Thulin et al. 2022:20

Författarna önskar sig även att den svarta storken kan återvända. Men för det krävs andra miljöer. De berättar om resultatet från en studie de gjorde att:

storkarna kräver minst 13 procent skogstäckning, minst 10 kilometer vattendrag och mindre än 5,5 procent störningsobjekt. Slutligen måste minst 125 hektar (5 procent) inom området motsvara kravet för själva häckningsplatsen; innehålla träd med en omkrets om minst 29 centimeter och ligga minst 300 meter från mänsklig störning. 

Thulin et al. 2022:21

Här är inte platsen för att djupdyka i deras studie. Det planeras längre fram, utan endast att visa på hur olika arter har olika förutsättningar för att kunna leva och frodas.

Det som den svarta och den vita storken får illustrera och som påverkar hur naturvård bedrivs, men också hur arter kan återintroduceras är om de är kulturföljare (Kulturfolger) eller kulturundvikare (Kulturmeider). Dessa två tyska begrepp som jag har översatt stötte jag på i biologen Michael L. Rosenzweigs bok Win-win ecology: How the earth’s species can survive in the midst of human enterprise (2003).

Han skriver att det finns de arter som frodas med människan. Vissa sparvarter har tagit sig enda från de asiatiska stäpperna till Europa då de har trivts in lantbrukets miljöer där fröer finns i överflöd. Medan andra fåglar som Sveriges minsta kråkfågel lavskrikan, förvisso inte är rädd för människor, men de är väldigt bestämda i hur deras biotop ska se ut.

De arter som trivs och som kan lockas till våra trädgårdar är kulturföljande arter. Men även de kräver vissa betingelser. Rödhaken som jag ofta stöter på i trädgården är inte rädd för mig, snarare nyfiken, men den håller sig i buskaget. Sparvhöken spanar. En för välklippt gräsmatta ger inte tid för blommor att växa upp och blomma ut. På hemsidan ”Från ökenträdgård till idealträdgård” beskriver Erik Hansson hur man kan göra den välklippta trädgården till en biotop anpassad för en mängd olika arter.

Det som vi vanliga människor kan göra är att bereda möjligheter för arter att breda ut sig. Sedan kan vi gå runt och undersöka vad som har skett. I torsdags, då jag tog fotona nedan hittade jag fyra fågelbon i trädgården, vilket visar på att en viss typ fåglar trivs. Jag tror det främst är blåmesar. Jag har satt upp fågelholkar. Redan första året häckade talgoxar i båda.

Varje person med en trädgård kan således bereda miljöer för arter att leva och förhoppningsvis frodas på. Om detta kan man läsa i den inspirerande boken Nature’s best hope: A new approach to conservation that starts in your yard (Tallamy, 2019).

Bilderna nedan är tagna 2 mars och är ganska bleka och tråkiga. Ju mer våren kommer hoppas jag att kunna bjuda på mer färgsprak.

I förgrunden ser vi hur smultonen breder ut sig. Gräset sprider sig och vintergäcken har kommit upp sen länge. Snödropparna börjar ge sig. När jag lyfte på vedbitarna hade det kommit små sniglar.
Maskrosor och andra bredbladiga växter börjar ta sig upp och breda ut sig för att försöka få så mycket som möjligt av vårsolen.
Just hur de bredbladiga växterna brer ut sig ser man på ängen. Ännu vet jag inte vilka blommor som kommer upp. Jag har dragit med krattan för att få bort en del gräs och även fallöv från kastanjen. Skuggan kommer från pilträdet.
Maggie har krafsat i gräset vilket har gjort att det finns öppna ytor för pionjärväxter att etablera sig. Vi får se om det sker eller om gräset hinner återta luckorna. Åt bokhäcken börjar bladväxterna sticka upp. Här är en av de varmare delarna av trädgården. I östra hörnet åt rishögen är maskrosorna på väg. Jag har stuckit ned en gren av en järnek i jorden. Den prydde vårt julbord nu hoppas jag att den kommer att slå rot i trädgården. Vi har två i östra delen. De växer ut ur bokhäcken.

Referenser:

Rosenzweig, Michael L. (2003). Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise. New York: Oxford University Press

Tallamy, Douglas W. (2019[2019]). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Thulin, C-G.; Sörhammar, M.; Bohlin, J.  (2022).”Revansch för svart stork?”, Vår fågelvärld. 2022:2.