Kroppefjäll, skogsbruk och turism: några inledande tankar

200 meter högre upp och det är stora snöfläckar. Maggie blir glad och rullar sig på skaren. Vi befinner oss på Kroppefjäll i Dalsland. Som skogsmänniskor är det underbart att komma till den boreala skogen där gran och tall breder ut sig. Det är än knotiga, än resliga tallar och granar som sticker upp i landskapet av gnejs och granit på olika höjd. Att vandra här är att röra sig upp och ned.

Vi går den gröna milen och vandrar ned och förbi Långetjärnet. Maggie springer över sprickån som rinner ut i tjärnen. Hennes brådska gör att jag missar att se efter bäverdammen. Det här är territorium som Maggie känner till. Hon vill bada trots minusgrader. Hon tittar på oss vid avstickaren mot Långetjärnet, men jag pekar att vi ska vidare mot Strussåstjärnen. Det är två, den nedre och den övre. Vi går längs med ett kallhygge som börjar ta sig. Tallplantorna har numera börjat skymma sikten.

I fickor i skogen har de tagit ned en del gran och tall, men det är inte så stort som de norra delarna som vi kommer att passera senare under vår promenad. När vegetationen öppnar upp sig blåser det, men oftast är träden fattigmanskläder, som min morfar sa.

Mellan Nedre och Övre Strussåstjärn blir jag plötsligt förvirrad. Skogsmaskinerna har tagit ned träd och den stig vi brukar följa tappar jag bort. Dessutom vill Maggie ned och bada.

En fallen fura blottlägger graniten på en uppstickande låg brant. Det är bäverns verk, säger E. Jag tvekar, går och tittar; hon har rätt. Längre ned ser jag att bävern har gnagt av barken.

Den ursprungliga bävern utrotades i Sverige, men den amerikanska har planterats in och den sprider sig snabbt. Dit den kommer börjar omformningen av landskapet. Vid tjärnen här på Kroppefjäll håller de till vid Nedre Strussåstjärn och Långetjärn vad jag vet.

På vägen mot de övre tjärnen stöter vi på en kvinna som har tappat bort sig. Markeringar har försvunnit efter skogsmaskinernas framfart och stigarna likaså. Vi förklarar hur hon ska gå för att ta sig tillbaka.

Den Övre Strussåstjärnen är isbelagd, men där graniten sticker ut som små näs är det isfritt. Maggie hittar dem och väntar på att vi ska nå fram. Hon vill att vi ska kasta i en pinne som hon kan hämta. Även här finns ett mindre kallhygge.

Medan E och Maggie leker vid vattnet tittar jag på en död tall. Jag studerar insektshålen och får för mig att studera stammarna runt omkring. Endast en spridning hittar jag. Det slår mig hur svårt det måste vara för skogsägarna att gå runt och söka efter barkborrarnas framfart.

Att plötsligt upptäcka hur träd efter träd börjar dö och veta att man inte hinner få ut dem i tid innan nästa svärmning måste vara oerhört jobbigt. I Skogstyrelsens egen tidning Skogseko läser jag om granbarkborrens framfart. Det tycks råda krisstämning.

Vi fortsätter promenaden och i en sänka mellan Långetjärnen och Dammtjärnen hittar jag vad jag tror är sprängticka på en björk. Den sägs vara bra för kroppen.

På höjden ovanför är spår efter en älg som vandrat österut. Jag följer spåren i snön, men i ljungen tappar jag bort dem. Jag tänker mig att den borde ha fortsatt längs med åsen söderut. Men jag hittar inte spåren och de andra väntar.

Filosofen Baptiste Morizot beskriver i sin bok On the animal trail (2021) hur spårning handlar om att försätta sig i djurets tankevärld och försöka att se vart den kan tänkas ha varit på väg. Men det kräver lugn och inte två som väntar på en. Så promenaden får fortsätta.

Jag går försiktigt ned för branten, men kan inte låta bli att stanna vid en solbelyst gammal ek. Dess fallna löv har färgat marken beige och ljungen når inte intill stammen. Jag funderar på om det är de bittra tanninerna som gör det. Men jag vet inte. Men vacker är den där den står upplyst.

En skylt visar att från och med här förekommer vildsvinsjakt och nedanför kommer vi ner i ungskog. Det är tätare. Det är som en sänka där vi har stött på en flock vildsvin en jul då vi var ute och promenerade. Då var det inte lika känt att de hade börjat sprida sig på fjället. Men nu jagas de tydligen.

Än en gång hittar jag älgspår och även vad jag tror är spår från varg. De förra sköt tjuvjägare. Som vanligt kan jag inte vara säker på om det är varg eller stora hundar. Jag går runt i slyn och tittar i snön efter spår för att sedan fortsätta.

När vi kommer ut på en skogsväg kommer vi till en glänta, skapad av maskiner. Vi slår oss ned i marssolen. Talltitor kommer och tittar till oss. Jag saknar min pipa som jag lämnade kvar i Skåne. Tankar om jobbet når mig. Jag ligger efter med rättningen och stress kommer och rör till det lugna sinnestillståndet. Men titorna lockar tankarna till deras pip. De låter hela tiden för att varsamma varandra om ugglornas närvaro. De tysta blir tagna.

Vi går vidare längs skogsvägen, passerar ett våtområde som inte utdikats. Trots all skog så är det aktivt skogsbruk här. I Skötselplan för naturreservatet Kroppefjäll (1997) läser jag att i början av 1800-talet var det nästan kalhugget här. Kolmilor och skogsbete gick hårt åt träden. Längs med Långetjärn bedrevs det också skifferindustri. Det mesta har vuxit över, men man ser fortfarande var de arbetade.

Snart kommer vi in i intensivt brukad skog. De höga granarna får ge vika för kalhyggen. Det är här vi har nått vårt mål med inlägget för dessa kalhyggen har väckt många tankar i mig, varav en som jag avslutningsvis vill beröra här.

På bilden nedan ser vi hur kalhyggena skär in i skogen.

Som jag innan nämnde ska vi inte tro att Kroppefjäll är någon vildmark (se mitt inlägg Naturen: det vilda och det tämjda del 1). Som jag nämner i det inlägget handlar vildmarken snarare om upplevelsen än om faktisk vildmark. Men kalhyggena tar brutalt bort den illusionen.

En bekant från Jämtland, men som bor i Skåne, pratade varmt om Dalsland. Han sa att det är som att komma till Norrland fast utan de höga fjällen. Dessutom behöver vi sörlänningar inte åka så långt.

För den som har varit i Dalsland vet att det är ett av de vackraste landskapen i Sverige. Framför allt är det en plats där man kan vandra i illusionen av att befinna sig i vild natur och det lockar turister.

Och det var just detta som slog mig när jag begrundade dessa kalhyggen. För markägaren drar de in en stor summa pengar, men samhället i stort förlorar pengar eftersom illusionen av vild natur spricker. I inlägget berättade jag om kvinnan som hade tappat bort sig på grund av att skogsmaskinerna hade kört upp och markeringar hade försvunnit. Men vi har förr stött på turister i skogarna som promenerar. Det är dessa människor som skapar arbete till de lokala och drar in pengar till samhället i stort.

Jag tror att skogspolitiken i Sverige behöver se till samhället i stort och även skogsägare behöver fundera på hur de kan bidra till samhället. För i turismen finns det både pengar att tjäna men också andra värden som en vacker natur.

Detta samtal har jag planerat att fortsätta i fortsatta inlägg en tid. Det finns flera underliggande tankar som kommer att beröras, men en som jag kommer att driva är att Svea skog bör avvecklas och mycket av den skogen bör skyddas på olika sätt, som t.ex. naturreservat eller Natura 2000.

Det skulle innebära för de enskilda skogsägare och skogsföretag att en större frivillighet i hur man vill bruka skogen. Som det är nu tenderar små skogsägare att drabbas av politiska beslut som gör att arv och annat inte kan utlösas. Medan Svea skog vårdslöst kan fara fram endast med målet att det ska vara en treprocentig avkastning per år.

Men Svea skog är svenska folkets skog. Det är forna svenskars arv till oss och till efterkommande. Detta arv förvaltas illa (se t.ex. Skogslandet (2022) av journalisten Lisa Röstlund).

Referenser:

Andersson, Robert (1997). Bildande av Kroppefjälls naturreservat i Färgelanda, Melleruds och Vänersborgs kommuner. Länsstyrelsen Älvsborgs län.

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. Cambridge: Polity

Röstlund, Lisa (2022). Skogslandet: en granskning. Stockholm: Forum