På väg upp för slänten i hagen vid Bäckhalladalen hör jag dem: tranorna. Kylan och snön har hållit sitt grepp om oss. Det är svårt att förstå att vi är halvvägs in i mars. Men det som tranorna framför allt påminde mig om är att de inte återvänder; de besöker oss.
Jag och Maggie fortsatte släntrades uppåt. Hon ville gå en annan väg, men jag bestämde och hon följde mig. Det är ett naturreservat som betas hårt, vilket är meningen. Det är en biotop som kommunen vill bevara. Miljön har kommit fram genom hur vi människor har brukat den. Om boskapen togs bort, skulle det växa igen.
Eftersom jag hade bestämt riktning lät jag Maggie sedan ta över. Hon nosade sig framåt, åt lite hästskit och ledde in mig i en del jag inte hade besökt innan. En tunn ek hade spridit sina stammar i flera riktningar och grenverket hade bildat som en litet rum. Jag spred lite godis till Maggie, stoppade min pipa och satte mig på en häll.
Maggie stod still. Svansen var halvt instucken mellan benen. Hon sniffade. Jag spred ut mer godis, men hon rörde sig inte och jag tände pipan. Hit nådde inte vinden och grenverket höll kvar lite värme i luften.
Eklöven täckte marken där Maggie stod. En stam låg och längs sidan växte det svamp. Där stod några tallar, björkar och en.
Denna en fick mig att tänka på vad jag hade läst under morgonen. Enen hör ihop med tranorna, liksom eken och björken och de andra träden runt omkring mig. För det påminner oss om att en gång var det istid och när den drog sig tillbaka började växter och djur att röra sig norrut. Till en början var det en landbrygga mellan Sverige och Danmark.
Till en början var det stäpp, men så kom dvärgbjörkar för att sedan ge plats åt andra vars pollen sprider sig över stora ytor. I Skogsdynamik och arters bevarande (2005) skriver ekologerna Mats Niklasson och Sven G. Nilsson följande:
De flesta trädslag invandrade till Sverige relativt snart efter istiden, men bok , avenbok och gran ökade först under de senaste tusen åren.
(2005:62)
Skälet till att de olika bokarterna, men också ek och andra trädslag dröjde var för att fröna är stora. De förs inte vida omkring med vinden. Vid första tanken borde det ta tid innan de sprids, men fåglar som nötskrikan är duktig på att gömma dem i marken för senare skrovmål, men många glömmer hon bort. På så sätt har eken fort dragit sig norrut.
Men enen har jag glömt bort. Varför är den så intressant och varför trivs den så i hagen där jag satt? Jo, den är ljuskrävande. Den växer inte i skuggan av andra träd som björken och granen till exempel. Det trivs i öppna marker som där jag satt. Vad det betyder är att skogarna såg annorlunda ut förr och det beror på den samevolution som har skett med arter, varav de flesta inte längre finns kvar.
För 30’000 år sedan levde det mammutar och håriga noshörningar på den europeiska kontinenten. De och andra av dessa stora djur skapade stora gläntor i skogarna där arter som enen kunde leva. Men inte bara enen utan också eken kräver ljus. Senare när jägarna och samlarna blev bofasta och höll sig med boskap då kunde de kompensera för de arterna som hade försvunnit.
Kunskapen om detta samspel i naturen är ung. Vad jag menar är det systematiska undersökande av naturen och hur det sedan förs ihop för att gå under beteckningar som bevarandebiologi. Men i grunden är det inte något nytt.
Innan undersökte man olika arter och kunde se samspelet dem emellan. Myter från urbefolkningar visar på en djup kunskap om ekologin de befinner sig i och biologer har börjat undersöka dessa fantastiska historier. En sådan är upptäckten är att den svarta gladan i Australien tänder eld på skogen för att jaga, något som det berättades om i aboriginernas myter.
Not only the hawks used the ruse of deliberate grass fires as an aid to hunting. We often did so ourselves, especially towards the end of the long dry season when food was scarce and ten-feet tall speargrass, which burnt readily, was a natural haven for game. It is possible that our forefathers learnt this trick from the birds.
s. 705 citerat i Bonta, Mark; Gosford, Robert et al. (2017). ”Intentional Fire-Spreading by “Firehawk” Raptors in Northern Australia”
Tänk det att de studerade djuren och lärde sig av dem. Biologerna trodde inte på det, men nu har man fått det bekräftat.
Kunskap är som jag tidigare har skrivit spridd över samhället. Perspektiven skiftar efter behov, men ju mer som det sker ett samtal desto mer kan man få syn på olika delar. Det är något som jag ibland tänker på och återkommer till i bloggen (se t.ex. Jägarna, älgen och vargen, del 3).
De olika perspektiven och kunskaperna är lätt att glömma när man som jag är negativ till dagens skogsbruk. Men då bör jag minnas att det är en kunskap som är 200 år gammal och som sakta men säkert över åren har förfinats. Den är äldre än biologernas kunskap om hur ekologiska system fungerar.
Kunskapen kommer ursprungligen från Tyskland, där den numera allt mer övergives. Den bygger på en förståelse över hur man ska kunna maximera skörden av träd för att kunna skapa produkter som till exempel bräder, pellets och drivmedel. Det är en del av den kunskap som har gjort Sverige till ett rikt land och har lett oss till den plats vi befinner oss idag.
När sågverken växte fram vid älvmynningarna bidrog det till att bönder kunde få arbete under vintrarna för att försörja sig. Det höll svälten borta. Till en början var det säsongsjobb, men sedan kunde de arbeta där året om. På vintern arbetade man i skogen och på somrarna i sågverken. Det har gjort att skogsägare har kunnat efterlämna sig ett arv till sina barn och barnbarn.
Den syn på skogen som vi alltmer börjar få idag hade man inte förr. Eken sågs som ett problem för bönderna. Kungar i Gustav Vasas följd hade förbjudit dem att hugga ned dem. De skulle användas för skeppsbygge. Men de hindrade bönderna för att kunna öka sina odlingsytor. Ekarna skuggade åkrarna och löven täckte marken. De blev en symbol för överhetens makt över odalbonden.
När vi kritiserar skogsbruket bör vi ha i åtanke att det är en stolt yrkeskår, med djup kunskap om hur man kan maximera träduttaget och förädla varan, vilket ger många jobb som i pappersindustrin.
Maggie började tillslut att söka efter hundgodisarna som jag hade spridit ut och jag puffade vidare på min pipa. Några talgoxar och blåmesar kom och tittade på oss från en björk.
Snart knackade jag ur min pipa och vi fortsatte senare vår promenad. Maggie ledde mig till några harskitar som hon åt upp innan vi gick vidare.
Referenser:
Bonta, Mark, Gosford, Robert et al. (2017). ”Intentional Fire-Spreading by “Firehawk” Raptors in Northern Australia”. Journal of Ethnobiology, 37(4): 700-718, https://doi.org/10.2993/0278-0771-37.4.700
Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur
