Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocens pris

En vän till mig säger att norr om Brösarp börjar Småland. För honom är det för mycket träd. Han gillar de öppna fälten och blicken som kan stirra bort i fjärran. En blick på en satellitbild ger honom på sätt och vis rätt.

På bilden ser man hur skogliga delar är som fläckar i inre Skåne, medan det liksom växer utåt norr om Simrishamn.

Jag funderade på detta när jag läste Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005) då de skriver att fler och fler arter samlas i mindre och mindre områden, vilket minskar förmågan att spridas. Då skapas en utdöendeskuld, vilket betyder att det befinner sig för många arter på en yta som den egentligen inte kan upprätthålla.

Detta är ett problem ur många synvinklar och de pekar också på varför fler miljöer måste restaureras för att kunna bevara en rik natur. Men det som utdöendeskulden pekar på är att områden måste ha korridorer som gör att det inte uppstår dessa öar i landskapet där arterna samlas. Jag har tidigare skrivit om detta i Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.

För att förtydliga så handlar dessa korridorer om att arterna ska kunna förflytta sig mellan olika kärnområden. Detta handlar om vissa arter, medan andra som till exempel många fåglar är det mindre viktigt. Dock visar till exempel Beier och Noss i litteraturöversikten ”Do Habitat Corridors Provide Connectivity?” (1998) att många fåglar föredrar att hellre flyga omvägen i skydd än att ge sig ut på öppet fält för att skydda sig mot rovfåglar.

Som vi ser på satellitbilden som jag inledde med går det ett skogsstråk norr om Simrishamn som sedan blir bredare och bredare. Men frågan är hur det ser ut på marken? Hur väl sammanvävt är skogen egentligen?

Då det är påsklov för inte bara eleverna på skolan utan även för oss lärare så bestämde jag mig för att undersöka detta. Jag packade på mig min pipa, kikare och så gav jag och Maggie oss iväg. Det blev en fyra timmars promenad i fin vårsol.

Egentligen hade jag tänkt att gå raka vägen till Bäckhalladalen för att gå så mycket som möjligt under lövkronorna, men ni är vi kom upp på Karlstorpsvägen var hästarna vid staketet och några fjolårsföl låg och njöt i solen. Maggie tenderar att bli skällig och för att inte störa dem tog jag vägen upp genom kohagen.

Korna var ännu inte ute. Råkorna grävde i jorden och gul svalört prydde hagarna. Maggie uppmärksammade något, men kunde inte lokalisera det. Jag såg att det var ett rådjur som stod en bit bort. Vi fortsatte upp längs slänten. Det blåste från Östersjön. På toppen tittade vi till grävlingsgrytet. Tassavtryck markerade att det fortfarande användes. Maggie nosade omkring. Det var lä och solen värmde. Jag funderade redan nu på att ta mig en rökpaus, men så lat får jag inte vara. Hon nosade omkring och vi hittade flera utgångar på den lilla kullen. Vildsvinen hade bökat upp jorden. Trastarna i snåren flydde så fort jag höjde kikaren.

Vi kravlade oss under stängslet och gick i kanten av åkern för att kunna komma in i Bäckhalladalen. Där står en gammal gran som har förlorat all sin bark och många av grenarna. En större hackspett håller ofta till där, men idag var den borta. Några rådjur flydde när de hörde oss och jag höll hårdare i Maggies koppel för att hon inte skulle jaga efter dem.

En biolog påpekade för mig att Sverige till skillnad från Europa där rewilding är starkare har ett rikt djurliv. Vi har både rovdjur och hjortdjur, vilket gör att återinföra djur inte är en prioritet utan att det snarare handlar om att återställa landskap för att kunna berika utarmade områden.

Snart kom vi in i bokdungen. Löven låg tjockt. Vi gick till asfaltsvägen som skär igenom dungen. På andra sidan vägen är det en flerfald av träd, gran och lärkträd samlas med bokar. För en månad sedan kom jag dit och såg mindre korsnäbb.

Efter dungen kom vi till parkeringen. Maggie ville till grillplatsen för att se om någon hade kastat korv och bröd bland gräset. Jag styrde stegen förbi ljungängen på västra sidan, björkarna som tog över norr om grillplatsen för att sedan komma upp till ängarna. Här går det boskap på sommaren för att hålla uppe landskapet. Men det är inte tillräckligt så man hugger ned slyn som kommer upp.

Norr om ängarna kommer vi till en snårig del. Där tronade ett träd som hade förlorat all sin bark, lavar växte och de yttre grenarna hade börjat trilla av. Dess stam täcktes av insektshål och vid rötterna hade den yttre veden trillat av på grund av insekters ätandet och veden som murknar.

Maggie väntade medan jag stod och begrundade denna oas för insekter. Det var tillräckligt gammalt för att låta de arter som behöver äldre ved för att kunna frodas. Jag undrade hur länge det skulle stå då rötan vid rötterna försvagade det. Att det redan inte hade fallit visade på att vinden inte kom åt det. Niklasson och Nilsson (2005) understryker hur dessa solbelysta gamla döende träden är så viktiga för många insektsarter. Men var nästa stod det kunde jag inte se, så frågan är om detta träd just visade på en utdöendeskuld?

Härifrån gick vi in i en hage för att sedan krångla oss in i en äppelodling och därefter gå längs en grusväg ned mot Gladsaxvägen. I hagen på västra sidan höll hästarna undan slyn så att de gamla ekarna och enarna inte hindrades i sin ljustörst. På östra sidan växte knotig tall.

Efter Gladsaxvägen visste jag att det skulle bli problematiskt. Det fann inte så många stigar eller vägar för att kunna ta sig till bokskogen på andra sidan Oderbäcken som rinner ned i Tjörnedalen.

Jag sneddade genom en talldunge, för att sedan komma över på en tallplantage där det myckna törnet gjorde att jag fick bära Maggie och jag hoppades att mina byxor skulle överleva. På andra sidan kunde man se hur finurligt trädplantagerna gick.

Vi hade gått igenom en tallplantage som låg i sydligt läge, med Gladsaxvägen som gjorde att södersolen kunde lysa obehindrat på dem. Norrom var en sänka där solstrålarna inte nådde lika mycket och där låg en granplantage. På kullen där vi stod var en bokdunge västerut.

Vårt landskap är människoskapat. Det är välplanerat av ägarna och utnyttjas för inkomst. När boskapsskötsel inte längre var lönsamt kunde man byta till trädplantering.

Stengärdena stod kvar från förr och vi följde vad jag trodde var en gammal fägata norrut. På östersidan löpte en tät granplantering. Norr om den svängde vi ned mot en äldre plantering där gallringen gjorde att det var lätt att gå. Men så kom vi till ett stråk efter ännu ett stengärde där slyn växte tät för att sedan komma på en brandgata som vi kunde följa.

Maggie märkte att vi närmade oss Oderbäcken och drog mig ditåt. I sin iver höll hon på att dra ned mig för en brant slänt där fallna grenar hindrade eroderingen. Jag skällde medan jag aktade mig för att inte ramla.

På andra sidan bäcken gick vi längs slänten bland bokarna. Bäcken kantades av klibbal. Det var inte så mycket fågelliv som jag hade förväntat mig. Men kluckandet från bäcken gjorde mig glad. Här hade man kanske haft skogsbete en gång i tiden? tänkte jag och satte mig vid en bok. Jag stoppade pipan och hystade lite hundgodis åt Maggie.

En skalbagge krånglade sig fram bland löven. Jag vände på kikaren och närstuderade den. Det svarta glimrade lila och det glatta var buckligt. De raka känselspröten var knixiga.

Förnöjt bolmade jag. Det var en fin plats att rasta på. Men den väckte också tankar.

Vi hade rört oss olika i landskap, funderade jag. Det hade varit både enkelt och svår terräng för oss. För andra arter är det annorlunda. Fåglar flyger, svampsporer och björkpollen följer vinden. Skalbaggen kan både flyga och gå. Men avståndet och terrängen har betydelse. Jag tror vi missar att tänka på avståndet då vi kör bil och vi är inte uppmärksamma på hur det förändras. Det går så fort. Men att komma hit till denna plats vid Oderbäcken hade tagit oss flera timmar.

Landskapet som vi hade gått igenom visar på hur drivna vi människor är att förändra vår omgivning. Det visar på hur det hade varit hagar och åkrar och nu plantager. Det fanns få eller egentligen inga korridorer utan snarare öar av olika storlekar i landskapet. Utdöendeskulden ökar samtidigt som det inkasseras. Valutan är döda individer som senare blir arter som sakta försvinner. Det är det som är antropocens pris.

Referenser:

Beier, Paul, Noss, Reed F. (1998) ”Do Habitat Corridors Provide Connectivity?” Conservation Biology, Vol. 12, No. 6 (Dec., 1998), pp. 1241-1252. URL: http://www.jstor.org/stable/2989843 

Carver, Steve (2019). ”Rewilding through land abandonment”, 99–122,
i Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press