Av en ren slump råkade jag ramla över den här bloggen, reagerade på ett av inläggen, kommenterade och det ledde till en dialog som slutade med en fråga om jag inte hellre ville skriva ett eget inlägg, ett slags gästblogg. Varför inte? Så här kommer det!
Min bakgrund är i korthet att jag är ett förortsbarn med släktrötter hos småbrukare i norra Västerbotten och Skåne (Österlen) som växt upp på gränsen till det som numera är Tyresta nationalpark, söder om Stockholm, varit scout, pluggat skogsbruk på SLU och sen har forskat och undervisat om skogsskötsel i 40 år.
Skogen har alltid varit speciell för mig ända sen jag var liten. Jag gillar träd och ser skönhet i nästan alla sorters skogar. Som barn var skogen oändligt stor, en vildmark för äventyr. Men som äldre har jag lärt mig så pass mycket att jag ser spåren av tidigare skötsel nästan överallt. Det är som när man lär sig att känna igen blommor eller fåglar. Ju fler arter man lär sig att känna igen, desto fler arter ser man när man rör sig i skogen. Ju fler tecken på tidigare skötsel man lär sig, desto mer av historiken på platsen ser man, och plötsligt är barndomens vildmark för äventyr förvandlad till kulturmark.
Vad har då detta med re-wilding att göra? För att förklara det måste jag först nysta lite i vad re-wilding är. Så här beskrivs det på Rewilding Europe:s hemsida:
Rewilding is a progressive approach to conservation. It’s about letting nature take care of itself, enabling natural processes to shape land and sea, repair damaged ecosystems and restore degraded landscapes. Through rewilding, wildlife’s natural rhythms create wilder, more biodiverse habitats.
What is rewilding?
Re-wilding handlar alltså om att återskapa vildmark, så som man tror den hade varit om människor inte hade koloniserat området. Naturen ska ta hand om sig själv. Människan saknas i princip i beskrivningen, är möjligen åskådare men tillför inget gott. I texterna på sajten nämns att det kan genomföras på ”abandoned land”, alltså områden som människan lämnat, där inga människor längre lever kvar. Den typen av områden finns knappt i Sverige.
Rewilding Europe har ett projekt i Norrbotten i norra Sverige. I beskrivningen nämns att området är tre miljoner hektar och att det bor färre än 1000 personer i det aktuella området, alltså en person per ca 3000 ha. Det låter antagligen väldigt lite för en storstadsmänniska eller för den som är van vid tätbefolkade delar av södra Sverige. För mig låter det inte som ”abandoned land”. Området där jag jagar älg är 4000 ha. Det bor inga människor där, men runt omkring finns aktiva byar. Hela området är gammal kulturbygd med rester av minst 5 äldre gårdar, odlingsmark och olika former av skogsbruk sen långt tillbaka.
Samtidigt som re-wilding vill ”låta naturen ta hand om sig själv” så arbetar man aktivt för att införa nya arter. För svensk del nämns exempelvis visent, myskoxe och vildren. Visent fanns i södra Sverige för 1000 år sen, myskoxe har aldrig funnits här naturligt, och vildrenen försvann för ca 150 år sen och har ekologiskt ersatts av samernas tamrenar. (Se också inlägg av bloggägare: Jägarna, älgen och vargen, del 3)
Så vad betyder re-wild, egentligen? Förvilda eller åter-förvilda? Skapa eller återskapa? Restaurera eller renovera? Kommen såhär långt i mina funderingar kom jag att tänka på vår sommarstuga. Ett gammalt timrat torp, byggt 1925. Det är i behov av underhåll och i diskussionerna har begreppen ‘restaurera’ och ‘renovera’ kommit upp. Restaurera betyder ungefär ”återställa” medan renovera betyder ”omskapa” eller ”omgestalta”. Att återställa innebär att gå tillbaka till ett tidigare tillstånd, men då uppstår frågan om hur långt tillbaka. Ska vi återställa stugan till hur den såg ut nybyggd 1925, t.ex. utan el, eller renovera den så den blir lite bekvämare att vistas ut? Renovera betyder att förändra och förnya så det blir bättre än förr. Frågan är vad re-wilding innebär. För mig låter det mest som omgestaltning, därför att det är längesen Sverige var vildmark, om det någonsin varit det.
Sverige koloniserades av samer i samma takt som inlandsisen drog sig tillbaka, så vi vet inte hur det skulle ha sett ut här utan människor. (Sveriges koloniala historia)
Dessutom har klimatet förändrats under de 10 000 år som gått sen isen försvann. Ibland varmare, ibland kallare. De växtarter vi har här idag har kommit hit i olika takt, vid olika tidpunkter. Därför har även vegetationen ändrats över tid och skogarna har dominerats av olika trädslag under olika tider. Så det finns ingen självklar referenspunkt att ”återställa” till utan oavsett vilka förändringar som görs så blir det något nytt, en omgestaltning, ett slags renovering av skogslandskapet.
Detta leder in på nästa punkt: För vem ska naturen re-wildas? För oss människor såklart! Den renoverade naturen ska ge besökare upplevelser.
Ett sätt att dela upp skogsbesökare är med begreppen urbanist-purist (se Skogsskötsel för friluftsliv och rekreation).
En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet. Re-wilding är en rörelse som drivs av och riktar sig till purister och inte till genomsnittssvensken, urbanisten, och re-wildare/purister är per definition inte intresserade av skogsbruk eller annan kulturpåverkan av landskapet. (Se också bloggägarens inlägg: Jägarna, älgen och vargen, del 2)
Därmed är jag tillbaka där jag började, kännedom om och förmåga att känna igen tecken på tidigare brukande av skogen och landskapet.
Nästan hela Sveriges skogar har brukats på olika sätt i historisk tid. Först av samer och jägare-samlare, sen av lantbrukare och skogsbrukare (Enander 2007a, b) men även av andra näringar som behövt skogsråvara, som gruvnäringen (Eklund 1994). Eftersom intensiteten i brukandet och principerna för det har varierat över tiden så ser inte alla skogar likadana ut. Men det gör å andra sidan inte heller skog som lämnas orörd. Trots det finns det en generell bild av hur orörd skog borde se ut, ett slags facit som man jämför med och det är nästan alltid skog där det finns några stora gamla tallar och sen en blandning av olika stora träd av andra trädslag. Så kan en orörd skog se ut som har brunnit för länge sen men inte under det senaste seklet, men även en brukad skog kan ha det utseendet. Eftersom få människor kan tillräckligt om skogshistoria, skogsbruk och skogsskötsel så ser man inte de tecken som visar på tidigare skötsel och bruk av skogen, utan brukade skogar som påminner om ”facit” klassas som orörd vildmark, gammelskog, trots att det egentligen är brukad skog.
Så ett alternativt och elakare sätt att beskriva re-wilding är att det är puristernas försök att skapa ett landskap som uppfyller deras fördomar om hur orörd vildmark ser ut, baserat på okunskap och drömmar. Ett privat äventyrsland där det egentligen inte finns plats för människor, åtminstone inte andra människor än puristerna själva.
Men det finns ett helt annat sätt att se på vårt skogslandskap. Det kanske jag får chansen att återkomma till.
/Lars Lundqvist
Referenser:
Eklund, Magnus (1994). ”Nasafjäll och Silbojokk – Gruvdrift och skogspåverkan” ur Essäer i skogshistoria – skrivna av eleverna på kursen ”Skogens och skogsbrukets historia”. Sid. 209-214. Institutionen för skoglig vegetationsekologi, Institutionen för skogsskötsel
https://pub.epsilon.slu.se/4186/
Enander, Karl-Göran (2007). Ekologi, skog och miljö. Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet. Rapport
Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor. Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet. Rapport
https://pub.epsilon.slu.se/view/creators/Enander=3AKarl-G=F6ran=3A=3A.html
Hannerz, M; Lindhagen, A.; Forsberg, O; Fries, C & Rydberg, d. (2016). Skogsskötsel för friluftsliv och rekreation. Skogsskötselserien nr 15, Skogsstyrelsen
Sametinget (2013). Sveriges koloniala historia. Sámediggi.se, publicerat den 2013, Uppdaterad: 2018-05-08 (hämtat 230419)
