Månad: maj 2023

Hur mycket bör förvildas?

Återigen var vi i Tivedens nationalpark. Vi vandrade österut. Det är en klippig terräng, där man går upp på klipporna eller ner i sänkorna. Det är lätt att tappa bort sig om det inte hade varit för de märkta lederna.

I en sänka på väg upp mot Trollkyrka lade jag märke till de döda granarna. Granbarkborren hade gynnats av torkan, svärmat och dödat granarna i området. Det var första gången som jag såg en förändring i naturen här i Tiveden.

Det mesta som sker pågår bortom min syn, men så sker en stor förändring och tankarna börjar kretsa kring är detta normalt eller inte. Det är en av anledningarna till att vi reagerar så starkt på ett kalhygge, men inte ser hur det sedan växer till sig.

Tiveden

Jag mindes det när jag läste kapitlet ”What is rewilding?” i den fina boken The book of wilding (Tree & Burrell, 2023). De beskrev att organismer kan återvända till miljöer som medger deras närvaro, men det tar tid. De måste få tid att hitta tillbaka. Om vi överför det på ett svenskt exempel kan vi ta den tretåiga hackspetten som gärna äter granbarkborrar. Men de måste få tid att hitta till utbrottet och det betyder givetvis att de redan måste finnas inom rimligt avstånd. För en skogsbrukare blir detta en ekonomisk fråga, då han riskerar att förlora framtida stora inkomster. Samtidigt kan det uppstå en balans i skogen mellan predatoren tretåig hackspett och granbarkborrsutbrott, vilket i ett längre perspektiv kan gynna denna skogsdel.

En fråga som uppkommer i samtalen om rewilding är hur mycket som bör överlämnas och hur de ska kunna ske. Jag har tidigare tagit upp frågan (se t.ex. Rewilding och övergivet land). Men först vill jag ge en kort och egentligen alldeles för enkel förklaring till rewildingkonceptet (se Rewilding: kärnor, rovdjur och korridorer för en utförligare förklaring).

Miljöer som är ekologiskt utarmade kan återigen berikas om vissa funktioner återinförs (se Funktion, nisch och stjärtänder). Det innebär att om slyn har tagit över det övergivna landskapet kan betare som visenter leda till att landskapet öppnas upp igen. Genom vildsvin kan jorden bökas upp och genom rovdjur som varg betas inte landskapet för hårt då bytesdjuren tvingas röra på sig.

Poängen här är att se de olika organismerna som funktioner som skapar en ny ekologiskt sammansatt miljö (novel ecosystems) där biotoper uppstår som kan medge organismers återkomst. Det handlar därför inte om att återställa utan om att skapa en miljö som kan bereda väg för arter. För att fortsätta med det tidigare exemplet kan granbarkborrens framfart innebära att den tretåiga hackspetten återvänder.

Frågan är då hur stora dessa arealer bör vara och hur mycket kan människan stå tillbaka? På egendomen Knepp, berättar författarna, att eftersom det inte finns rovdjur är de tvungna att själva avliva boskap och grisar om de blir för många. Det är dock inget problem, påpekar de, då det ger dem en inkomst. I ett gigantiskt område som Serengeti där alla delarna finns i den näringsväven är detta inte nödvändigt.

På bilden nedan ser vi hur storleken påverkar hur mycket mänsklig styrning krävs. Ett litet kräver mer och ett stort mindre.

De små områdena kräver större styrning. Rewildingområden kräver dock mindre. (Tree & Burrell, 2023:40)

Nummer 7 är ett intressant exempel på hur vissa av de hårdföraste rewildarna var tvungna att stå tillbaka. Det är Oostvaarderplassen i Nederländerna och är ett område på 5550 hektar.

I det området införde man hästrasen konik, kronhjort och heck-boskap. Men man hade inga rovdjur vilket innebär att de förökade sig oförhindrat, maten tog slut och de började svälta. Att se utmärglade hästar längs motorvägen in mot Amsterdam skapade upprorsstämning och folk började köpa hö och mata dem. Det gjorde att man beslutade sig för att istället slaktade en del av dem för att hämma tillväxten.

På nästa bild ser vi hur olika styrningen är beroende på dels storlek, men också på hur många funktioner som fungerar i näringsväven. Finns det rovdjur? Är det bara vegetation? Är det tamboskap? Allt detta spelar in i hur mycket som människor bör vara en del av området.

På vänstersidan ser vi hur styrningen ökar ju mindre området är och ju färre funktioner som fungerar, medan på högersidan ser vi att ju större området är och ju fler funktioner som är intakta så minskar inblandningen. (Tree & Burrell, 2023:42)

Poängen med rewilding, eller förvildning som jag kallar det, handlar inte om att köra bort människor och inte heller att överlämna naturen helt åt dess inneboende processer utan det är ett koncept för att berika fattiga ekosystem, men också att välja ut områden i olika storlek för att kunna göra detta. I fallet med egendomen Knepp har de själva beslutat att ställa om. I fallet Oostvaarderplassen var det med staten och det har numera blivit en nationalpark.

Så hur mycket bör förvildas? Det är upp till ägarna av marken. Men som Tree och Burrell (Tree, 2019) märkte handlar det också om att bjuda in de lokala för att minska på den kritik som kan byggas upp i samhället. Att vara en del av det lokala samhället är också något som Rewilding Europe arbetar med, se till exempel Nature-based economies.

Avslutningsfrågan är om det är ett puristernas försök att skapa orörd vildmark (se Gästinlägg – att skapa konstgjord vildmark)? Hos vissa är det ja, men hos flertalet är det snarare ett sätt att skapa villkor för arterna att kunna återvända till det som var ett ekologiskt utarmat landskap och se vad som sker.

Referenser:

Tree, Isabella (2019[2018]). Wilding: the return of nature to a British farm. London: Picador

Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC

The book of wilding

Efter några dagar i Stockholm med eleverna är det skönt att komma hem. Att gå i vårt tysta villaområde där häckarna är gröna och fruktträden blommar gör att stressen från storstaden och ansvar sakta börjar sjunka undan.

Ingången till vår lilla oas är en prunkande härlighet. Äpplespaljen är obeskuren. Det gör jag i augusti. Gräset är högt förutom gången in till baksidan där ingången till huset är. Då det var sent var inte Maggie ute som på bilden. Hon skällde inifrån och min käraste släppte ut henne så hon kunde komma ut och hälsa.

Så här ser det ut från grinden.

Visserligen är bilden tagen i en vinkel som framhåller växtligheten och döljer den oklippta gräsmattan, men det är som att stiga in i ett rum. Jag förstår inte envisheten i att ha dessa öppna öde gräsmattor som man ändå måste vattna för att hålla gröna.

Nu på morgonen började jag bläddra i The book of wilding (Tree & Burrell, 2023). Jag har tidigare skrivit om Isabella Tree och arbetet med att ställa om godset Knepp (se Wilding, Isabella Tree och Knepps egendom). I det här verket upprepar hon kort i inledningen varför hon började intressera sig för rewilding. Hon och hennes man Charles Burrell hade ett jordbruk som inte bar sig. De leriga åkrarna i Sussex är inte ägnade för odling. Förr hade det varit jaktmarker, men med bidrag från staten hade de kunnat upprätthålla något som var dömt att misslyckas.

I deras desperation i att hitta alternativ kom de i kontakt med rewildingkonceptet som hon beskriver följande:

[Rewilding is] not about targeting certain species or groups of species with intensive human management that maximises conditions for their survival. Rather, it is about putting nature back in the driving seat, allowing habitats to evolve, to shift and change, to find their own way… Keeping an open mind about what species may return, and how the landscape might look, is key.

Tree & Burrell, 2023:7

För dem blev det en succé och de har kunnat utveckla sin egendom till något som de inte hade kunnat förutse.

Boken undertitel är A practical guide to rewilding big and small, så det är en handbok för dem som bara har balkong, en trädgård, till ett lantbruk och jag är väldigt nyfiken på vad jag kan ta till mig.

De började utan att veta vart det skulle leda dem, så som alla bra äventyr inleds. Det fick mig att reflektera på de samtal som jag och många med mig är inbegripen i, dels här på bloggen, på twitter och i möten med människor. Det är ofta frustrerande. Jag har varken skog, vilket gör att vissa tycker att jag ska hålla tyst. Inte heller är jag jägmästare eller biolog. Själv beskriver jag mig som amatör. Ordet kommer från amare, att älska. Vi är många som älskar naturen (och har åsikter om den).

Det är lätt att kritisera amatörerna. Vi har inte all kunskap, men ibland har vi en bredare kunskap, vilket också tyvärr betyder att den inte alltid är särskilt djup. För experten kan det vara lätt att kritisera och vissa arroganta amatörer förtjänar det. Frågan som uppstår är om rätten att få uttala sig?

För den med ytlig kunskap kan ha svårt att förstå varför något ser ut som det gör. På bilden nedan ser vi ett kalhyggelandskap. Björkar har börjat ta sig tillbaka. Gräset är svett av för lite regn och ingen skugga. Det är inget landskap som väcker ljuva känslor och hade det inte varit för trädlärkorna och törnskatan hade inte jag heller varit särskilt nöjd. Men syftet är att bevara ett öppet landskap för den sandrika jorden. Det är ett landskap för de insekter som frodades här under den tid då landskapet hölls öppet av boskap.

Bilden är från den norra delen av Drakamölla.

Det är också ett landskap som tuktas av människor. På platser har länstyrelsen varit och bränt för att hålla undan ljungen. Det är också delvis överlämnat till hästar och boskap för att, som Tree och Burrell skriver i citatet, tillåta visst övertagande av de naturliga processerna. Här hade man kunnat höja andelen betare i stället, för att följa det resonemang som Carl-Gustaf Thulin för (se till exempel ”Utsättning av arter – Möjlighet för bevarandebiologin”).

I artikeln nämner han rovdjur, gräsätare och betare som hjortdjur, men också vildsvin och bäver. Deras närvaro får landskapet att övertid förändras utifrån dess egen dynamik. Kanske är det inte lika vackert som på bilden nedan efter bävern har varit där, men istället får en process där vattnet stiger, dödar träd och ökar möjligheten för nya arter att etablera sig och röra sig över större ytor.

Drakamölla

Jag, som amatör, förstår mig inte mer än ytligt på de processer som skulle sättas i gång om bävrar och visenter kom till Drakamölla. Kanske skulle vi inte heller kunna vandra med Maggie på samma sätt? Fast de fritt springande hästarna formar hur vi kan gå i landskapet. Men genom att jag ständigt läser, samtalar och är öppet nyfiken för olika perspektiv, kan jag delta i samtalet.

Amatörer är som rumpnissarna. Vi ställer frågor som experterna oftast kan besvara, men det öppna sinnet kan uppenbara nya perspektiv som ibland är irrgångar, men de kan också som i fallet Knepp leda till ett helt nytt sätt att nyttja jorden. De gick från ett utfattigt gods med mark som de misshandlade till ett frodigt landskap dit arter söker sig för att hitta en fristad i ett av världens mest ekologiskt förödda länder. De visar på att det finns alternativ. Må deras kunskap spridas i Sverige och leda till att alternativa vägar skönjs och öppnas upp.

Referenser:

Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC

Thulin, Carl-Gustaf (2010). ”Utsättning av arter – Möjlighet för bevarandebiologin”. Biodiverse, Nr 4, s. 8.

Ja till skogen…, nej till skogsbruk

Så går vi där i naturens egna katedral. Granstammarna är höga och granna. Bredvid stigen växer mossan tjock. Det är ljust. Bofinken hörs. Maggie söker trattkantareller längs slänten.

Vi har gått där ofta och det har varit en favoritdel på Kroppefjäll i Dals Rostock. Men katedralen upphör inte vid koret, för att överdriva jämförelsen, utan det här året har markägaren tagit ned en stor del. Chocken gör att det är svårt att ta till sig den ödeläggelse som vi ser. Det har regnat och att det ser ut som ingemansland mellan skyttegravarna är ingen dålig jämförelse. Det droppar och vi klampar runt i sörjan.

Centralt i nedre delen av bilden går det som en fåra. Där ungefär kom vi ut.

Nu är det inte lika illa. De har planterat gran. Skogshallon och smultron växer där. Minnet från förr är kvar och vi kan fortfarande bli förvirrade hur vi ska gå.

Viktigt att komma ihåg är att det katedralliknande skogspartiet endast var naturligt såtillvida att den en gång var planterad och granarna hade gynnats för att de skulle dominera. När ägaren tyckte att det var dags att avverka gjorde han det.

Jag mindes detta när jag tänkte på vår promenad i torsdags längs Gårdslösaleden vid Smedstorp. En del går på Listerumsåsen. Man går in vid vägen mot S:t Olof och kommer in i en vacker bokskog. I ett avbrutet träd, eller högstubbe, ruvade en koltrast.

Vi njöt av promenaden och jag var även nyfiken på hur kalhygget längre fram hade artat sig sedan jag var där senast. Det är lika abrupt som på Kroppefjäll, men det är mycket mindre och det är en mångfald av blommor och träd. Det är annan jord än i Dalslands och ger därför andra förutsättningar.

Vi ser bokskogen som vi kom ifrån. Till höger i bild står tre kvarlämnade bokar.

Jag såg att rönn och fläder hade letat sig in. Men också gulplister och viol.

Det här är vyn åt söder där vi ser granen stå hög och rak.

Inom samtalet om skogen och hur den sköts diskuteras just mångfalden. Lars Lundqvist, som har gjort två gästinlägg, påpekar att mångfalden är som störst vid kalhyggen. Det tåls att tänka på och det handlar om att arter har olika sätt att sprida sig och florera.

Inom ekologi talar man om två grupper av arter, R: och K:arter. R:arterna är reproducerar sig snabbt. De är ofta pionjärer som ger sin in i nya territorier när möjligheten finns. Ett kalhygge är ett utmärkt tillfälle. K:arter är de arter som siktar på att etablera sig och behålla sin närvaro.

A:et står för anpassning, om jag minns rätt. Beeby & Brennan, 2008:120

Om vi har dessa två olika arttyper så ser vi att de gynnas av olika omständigheter. R:arter gynnas av att habitat störs och förändringar. K:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Över tid kommer en stabil miljö att leda till att någon eller några få k:arter tar över och dominerar.

Här ser vi hur hassel och björk, tror jag, har tagit över i sydöstra delen av, förmodar jag, ett tidigare hygge.

Detta är gammal betesmark som numera har fått växa igen, läser jag på Länsstyrelsens beskrivning, Listerumsåsen.

Åt både höger i bilden kommer boken och bakom mig där jag står är granen. Båda är k:arter.

Då det är norrläge och eftersom det stod träd här ser vi hur marken täcks av granbar. Kanske är det bok som har lyckats etablera sig?

Gran och bok är intressanta då de kan växa i skuggan av andra träd. Granen tränger sig upp, men boken väntar på sitt tillfälle att en öppning sker i kronan.

På bilden ser vi en bok som täcks av andra och som breder ut sina grenar för att komma åt ljuset.

Vi gick vidare och på en del så täckte granen marken och på andra sidan boken.

Vitsipporna har blommat ut. De har anpassat sig till bokens lövsprickning och lagom till den sker så är blomningen över.

I boken Ever green: Saving big forests to save the planet (2022) skriver Reid och Lovejoy hur lång tid det tar för träd att växa på den norra delen av jordklotet. På vintern släpper träden släpper allt löven, men också en del barr på marken. Då det inte är så varmt tar det lång tid innan det bryts ned och de bildar djupa täcken. Som ni ser på bilden växer det olika mycket på de olika delarna.

In the northern parts of the boreal, trees can take many years to get as tall as a person. Throughout the ecosystem, they grow during a short summer and continually shower the forest floor with needles, leaves, cones, and twigs.

Reid & Lovejoy, 2022:18

Poängen med mitt resonemang är att mångfalden minskar i den etablerade skogen. Det är endast få välanpassade arter som kan växa i skuggan av boken och granen.

På bilden ser vi några bokar som väntar på sin chans. De kan vara ganska gamla. Lite gräs växer, men framför allt är det vitsippor som har anpassat sig till den återkommande solen på våren som når dem innan bokens lövsprickning sker.

Några saker vill jag framföra som avslutning. Det ena är att många arter kräver störning i skogen för att de ska få sin chans att växa upp, fröa och sedan återvända till mullen. Det andra är att dessa mäktiga katedraler inte är fyllda av mångfald. R:arterna har fått söka sig någon annanstans för några få k:arter har tagit över.

Men så var det titeln Ja till skogen…, nej till skogsbruk.

Under läsning och mina skriftliga samtal har jag fått lära mig att begreppet skogsbruk syftar på tre saker. Dels är det den vetenskapliga kunskapen om hur skogen växer, sedan är det hur man gör praktiskt, men det sista är att i bruket ingår förhållandet mellan skogen och marknaden (Eliasson, 2002) . För dem som håller på med skogen så är detta självklart, till skillnad från oss som mest gillar att ströva runt där.

Skogsvårdslagens första paragraf lyder:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

SKL, §1

Den ska ge ”god avkastning”. Vi är bundna av denna tanke och det styr hur vi förstår vad denna bevuxna plats är för något. Min tanke är att det behövs andra begrepp för hur vi ska se på en skog som inte är kopplad till marknaden. Nu blir skogen en del av ett reservat, nyckelbiotop eller en nationalpark. Vad jag menar är att i begreppet skogsbruk är marknaden inneboende i begreppet. Men hur kan man se på en skog som förvaltas, används, men inte brukas?

Sedan urminnes tider har man förstått skogen utifrån olika perspektiv. Det är lokalsamhället och centralmakten. Syftena är olika som livsmedelsprodukter eller skogsprodukter (Eliasson, 2002). Och dessa förändras som Lars Laestadius påpekade på Twitter. Ett annat perspektiv som nu surrar är som kolkälla, men som Reid och Lovejoy skriver är det ett väldigt närsynt sätt att se på skogen:

Carbon, the element, becomes a currency, the unit of measurement in a chemical accounting system we use to chart survival paths for civilization. The peril, of course, is that this carbon myopia conceptually distills the intricacy of a forest ecosystem into a colorless idea small enough to fit in a beaker.

Reid & Lovejoy, 2022:26

Begrepp styr vårt tänkande och skogsbruk knyter det till en föreställning som jag tror gör att vi inte ser andra alternativ. Rewilding tror jag är ett första steg mot att att se annorlunda på delar av naturen. Det står inte i motsats till skogsbruk, men det visar på hur man kan se naturen som något mer än avkastningen på träden. Det är ett tänkande som inbegriper marknaden, men fokuserar på miljön som något komplext och dynamiskt.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Länsstyrelsen Skåne (u.å). ”Listerumsåsen”. Länsstyrelsen Skåne. (Hämtat 230520)

Reid, John W. & Lovejoy, Thomas E. (2022). Ever green: saving big forests to save the planet. First edition New York, NY: W.W. Norton and Company

Regeringen (1979). Skogsvårdslagen (1979:429). Landsbygds- och infrastrukturdepartementet RSL.

Gästinlägg: Re-wilding del 2 – om hur värdering av det ovanliga lurar oss

En vår för många år sen var jag på jobbmöte i södra Sverige och vi åkte buss till en konferensanläggning utanför en större stad. När jag såg flera rådjur på ett fält så ropade jag till: ”Kolla, där borta!”. Mina kollegor tittade men förstod inte vad jag syftade på. ”Rådjuren!” ropade jag exalterat, men mina kollegor var fortfarande lika oförstående. Efter några mil förstod jag. Det stod rådjur överallt, på nästan varenda vall. För mig, som bor i Västerbotten, var det på den tiden en ovanlig syn men för mina kollegor var rådjuren vardagsmat. 

Det här är en egenhet som ibland sätter krokben för oss människor: Vi värderar föremål och företeelser utifrån en skala vanlig-sällsynt. Ju ovanligare, desto värdefullare, och det tycks gälla i alla möjliga sammanhang, från konst till fågelarter. I ”Antikrundan” på TV är det de sällsynta, unika föremålen som är värda mest och som väcker mest intresse och ornitologer kan åka långväga för att få en skymt av en sällsynt fågel som dykt upp någonstans.

Det märkligaste med det här sättet att värdera är just att det inte ens behöver handla om att något är ovanligt i objektiv mening. Det räcker att en fågelart som inte brukar finnas här helt plötsligt dyker upp så blir den värdefull, även om den är vanlig någon annanstans. Det räcker att vi uppfattar något som exotiskt så får det högre värde. Det vanliga har lågt värde och det ovanliga högt värde. Problemet är att det som är vardag för mig kan vara exotiskt för andra – och vice versa. 

När jag som 13-åring för första gången vandrade i fjällen så blev jag helt betagen av fjällen som äventyrsland, som exotisk vildmark. Det skiljde sig så totalt från allt jag dittills hade upplevt. Vi fortsatte att vandra i stort sett varje år, några dagar per år. Som 19-åring lyckades jag få förmånen att vara stugvärd i en av STFs fjällstugor. Min tanke vara att få uppleva det exotiska landskapet en hel sommar, men det blev inte riktigt som jag hade trott. Miljön var naturligtvis exotisk vildmark i början, men vartefter veckorna gick så blev den mindre exotisk och när samerna senare på sommaren hade kalvmärkning i närheten så blev det så otroligt uppenbart för mig att min vildmark var deras vardagsmiljö. Den insikten har påverkat min syn på hur vi ser på världen omkring oss ända sedan dess. 

Jag har haft förmånen att få vistas längre perioder i både Skåne, Småland, Sörmland, Stockholms skärgård, Värmland, Bergslagen, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Tillräckligt långa perioder för att lära känna och ”vänja mig” vid naturen i alla de delarna av Sverige. Det finns både plus och minus med att lära känna en miljö. På minussidan finns att området inte längre upplevs som exotiskt, ovanligt och därmed mindre värdefullt enligt skalan vanlig-sällsynt, men på plussidan finns insikten om att även det man har inpå sig i vardagen och är van vid kan vara vackert. Jag ser fortfarande skönhet i både skogen och fjällen och skönheten finns dessutom ofta i den lilla skalan, inte i de stora vyerna. För mig gäller det både i skogen och på fjället. 

Sörsjön i Dalarna

Ur min synvinkel finns det därför en inbyggd motsättning i hela idén om rewilding och restaurering av vildmark. För om stora arealer omskapas så att de blir mer lika en idealbild av exotisk vildmark så blir de mindre ovanliga och unika, och kommer därmed uppfattas som mindre värdefulla. Samma sak gäller för sällsynta arter. Om de blir vanliga så blir de också mindre värdefulla. 

Nu skrivs om att släppa ut visenter i svensk natur med motiveringen att det behövs stora växtätare, se t.ex. Visent kan komma tillbaka. Samtidigt görs en kraftansträngning för att minska stammen av älg, som också är en stor växtätare. Skillnaden är älgen är vanlig medan visenter är ovanliga och exotiska, åtminstone så länge det är ont om dom. Det man glömmer är att det har varit ont även om älg i Sverige, och det för inte så väldigt länge sen. Vildsvin var också exotiska och spännande, tills de blev vanliga och ett problem i vardagen. 

Vad är då alternativet till drömmar och fantasier om rewilding och exotisk vildmark? Alternativet är att njuta av den vardag vi redan har omkring oss, vår vardagsmiljö, att utforska den i den lilla skalan och att se skönheten även i det vanliga. 

Drömmar och fantasier har ett värde, men om för mycket fokus läggs på drömmar och fantasier om ”något annat” så riskerar det att leda till besvikelse och rastlöshet. Den dagen drömmen uppfylls och blir verklighet så blir den ju ganska snart vardag och förlorar sitt värde, och då krävs nya drömmar. Därmed blir livet en enda lång jakt på drömmar som så fort de uppfylls förlorar sitt värde.

Första delen: Gästinlägg: Rewilding – Att skapa en konstgjord vildmark?

Referens:

Danielsson, Anders (2023). Visent kan komma tillbaka. Skogen. Publicerat 230503 (hämtat 230529)

Turisterna bringar välsignelse och förbannelse

Covid 19 förändrade så mycket. En positiv förändring var upptäckten av hur rikt och vackert Sverige är. I en två år gammal undersökning av SCB visas att det skedde en ökning mellan 2020 och 2021. Karing Halmén för SCB säger att:

Beläggningen på svenska hotell, stugbyar och vandrarhem låg i somras på 13,2 miljoner, vilket är en ökning med 4,1 miljoner gästnätter jämfört med juni–augusti 2020.

Turistresandet i Sverige ökar igen, 2021.

Några intressanta förändringar som skedde enligt artikeln är att turismen till städer minskade och den del av Sverige som ökade mest var Västernorrland. Därefter kom Gotland och Halland.

Skåne minskade generellt, enligt SCB, men när vi återvände från vår semester i början av augusti i Västernorrland berättade grannarna förskräckt om kaoset som hade varit i juli. Tobis Camping hade varit full och folk hade tältat var som helst. Det hade bajsats i enbuskarna längs med stranden och människor hade parkerat i trädgårdar vid Brösarps backar. Någon hade drunknat vid Knäbäckshusen. Ambulansen hade inte kunnat ta sig fram i bilkaoset.

Vad som tycktes driva turisterna var tidningsartiklar, bloggare och influensers som hade satt upp tio mål du inte får missa. Och har man åkt långt ska väl inte att det är fullt hindra dig? En kollega berättade att han hade varnat en turist som hade parkerat illa vid Knäbäckshusen att det var 600 kronor i böter. Det hade turisten struntat i.

I artikeln ”Konflikter och slitage i spåren av fjällboomen” skriver Västerbottens-kuriren om kaoset som har uppstått i Västernorrland sedan turismen ökade. De berättar om 2020:

Sommaren 2020 slog länsstyrelsen Jämtland larm om en kaotisk situation längs Vildmarksvägen i Stekenjokk. Karavaner av husbilar blockerade vägen där renar skulle ta sig över. Turister närmade sig de stressade djuren för att ta selfies.

Efteråt hittades drunknade renkalvar. Kalvar som inte hittade tillbaka till sina vajor fick avlivas.

Konflikter och slitage i spåren av fjällboomen, 2023.
Ensam på fjället? Nej om bilden hade tagits i andra riktningen hade man sett Alesjaurestugorna där det var fullt av folk. Året då vi vandrade Dag Hammarskjöldsleden var det nästan kö i leden.

Efter jag läste om problemen i fjällen och mindes kaoset som uppstod på Österlen började jag begrunda turism utifrån det som Lars Lundqvist skriver om i sitt gästinlägg Re-wilding – att skapa konstgjord vildmark?. I den tar han upp två typer av resenärer, urbanisten och puristen.

En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet.

Lundqvist, 2023

Jag tror att många kan känna igen sig i båda typerna. Men framför allt majoriteten tenderar till urbanisten, som vill att det ska vara lätt. Det är också hos dem som det finns pengar att tjäna.

Det var i inlägget Rewilding och övergivet land som jag och Lars påbörjade vårt samtal om landsbygden och som föranledde hans gästinlägg. Han kritiserade att jag medvetet provocerande skrev: ”Varför tycks så stora delar av Sverige vara så oföretagsamt?” I en av de många kommentarerna mellan oss skrev han:

Till sist, frågan om varför lokalbefolkningen på mindre orter är så ”oföretagsam” och inte driver restauranger där turister kan äta: Vem ska äta där under resten av året, när turisterna är hemma? 

Rewilding och övergivet land

Turismen är fenomenal på många vis. Den kan inte automatiseras. Den kräver anställda och ju fler som kommer desto fler är man tvungen att anställa. Det ger arbetstillfällen lokalt. Men det är också ett stort problem. Titeln till SVT inslaget ”Många ovana vandrare i fjällen – småbarnsfamiljer på väg in i Sarek” (2020) säger väl det mesta.

Mellan urbanisten och puristen kan man göra ett par olika avvägningar, turism som inkomstkälla och som förstörare. Om vi tar puristerna, som helst av allt vill upptäcka en orörd plats, så riskerar inte deras närvaro platsen, men de drar inte heller in några större summor till samhället. De är villiga att låta det vara lite jobbigt att ta sig till en plats. Infrastrukturen måste inte finnas där. Maten kan man ta med sig.

Med tiden kan puristens plats upptäckas av andra och infrastruktur börjar etableras för att locka fler personer. Urbanisterna börjar komma och jobbtillfällen skapas. Vissa är sansade, men så finns det dem som inte har någon koll alls, som pappan som förra året vid Njupeskär tyckte att han kunde ge sig ut på bergsklättring med sin dotter, se ”Robin och dottern räddades i Fulufjället: ‘Man ska inte vara rädd för att be om hjälp’”.

Vi kom dit dagen efter för att vandra i några dagar på Fulufjället och fick höra om händelsen.

Vår upplevelse får illustrera resonemanget i inlägget. Vi skulle vandra i fyra dagar på fjället och skulle parkera vid Njupeskär. Det mesta av maten hade vi med oss, men vi köpte en del godis på Coop i Särna. När vi kom till avfarten till Funäsfjället väster om Särna stod det att parkeringen redan var full. Vi körde in ändå. Det var tidigt på förmiddagen och vi tänkte att nog kan vi hitta en plats att stå. Det fanns parkeringsplatser när vi kom. Så vi frågade parkeringspersonalen varför det stod så på skylten. Alltid hindrar det någon, fick vi skrattande till svar.

Det var redan mycket folk när vi kom och till fallet var det nästan kö. Men efter vi hade åskådat det, och jag hade fått se forsärlor, och hade fått höra om pappan och dottern, gick vi vidare. Vi hade några väldigt fina dagar, men folk det träffade vi färre. Det var en fröjd att vandra där.

Avslutningsvis tänker jag på två saker att turism har en framsida och baksida. Få av mina elever har inget sommarjobb. På sommaren finns det massor med jobb tack vare alla besökare. Men jag tänker också på hur otrevliga lokala människor var på sociala medier när ”puristerna” försökte leta sig bort från de välkända stränderna för att träffa lokala. Då blev de avsnästa. Pärlorna ville man behålla själva och slippa trängas.

Lars indirekta fråga: Men restan av året då? är klurig. På flera sätt tror jag att man har lyckats i fjällen. Det finns de väl bevandrade lederna där man kan få sig en säng, men också de mindre bevandrade dit man får förlita sig på sin egna kunskap och tält. Folkvett däremot tror jag minskar ju fler vi är. Men folk som pappan är tack och lov ganska få. Även om deras tilltag kan bli kostsamma.

Referenser:

SCB (2021). ”Turistresandet i Sverige ökar igen”. SCB, Senast uppdaterad: 20211021 (Hämtad 230518)

SVT (2020). ”Många ovana vandrare i fjällen – småbarnsfamiljer på väg in i Sarek”. SVT Norrbotten. Publicerat den 200706 (Hämtad 230518)

SVT (2022). Robin och dottern räddades i Fulufjället: ”Man ska inte vara rädd för att be om hjälp”. SVT Dalarna. Publicerad 220729 (Hämtade 230518)

VK (2023). Konflikter och slitage i spåren av fjällboomen, Västerbottens-Kuriren. Publicerat den 230513 (hämtad 230518)

Maskrosor, gräsmatta och klass

Solen skiner och den brukliga kalla vinden från Östersjön upplevs inte i trädgården. Jag har planterat lite allt möjligt i pallkragar och krukor idag. Jag är slarvig och gör det för skojs skull. Varje år lär jag mig lite mer. Att det växer beror nog mer på växtkraft än på gröna fingrar.

”För skojs skull” skriver jag då jag och väldigt många människor i västvärlden har råd att vara slarviga. Vi är inte beroende av skörden. Egenskördad potatis smakar bäst, men som de ekonomiskt sinnade säger är det nog billigare att köpa i affären.

Några saker har fått mig att fundera kring detta odlingsfenomen, att en medelklassens representant smutsar ned sina fingrar och berättar för andra att man gör det. Förr hade jag stoltserat med att låta lillfinger nageln växa för att visa att kroppsarbete är för andra. Att jag tar upp klassaspekten är för att det har att göra med just detta och den förändring som har skett de senaste 100 åren.

Maskrosen tycker många är ett otyg. Själv är jag förtjust i den. En person lärde mig att man kan steka blommorna i smör. Det blev gott. Förutom skönheten i denna överlevare så symboliserar den just klass.

Maskrosen kämpar hårt mot gräset som nu med solen och värmen tar fart.

I ett inslag av The history guy berättar Lance Geiger om maskrosen och hur den hör ihop med civilisationer, ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”. Först berättar han om hur den har spridits över hela världen, sedan dess medicinska egenskaper, men det som fick min uppmärksamhet är när han kom in på varför man plötsligt började bekämpa den med alla möjliga kemiska medel.

En gräsmatta var förr bara de rika förunnat. På en välklippt gräsmatta kunde man spela krocket och dricka cocktails. Kloten rullade bra och man fick inte gräsfläckar på byxor och klänning. De mindre bemedlade som lyckligt nog hade en liten markplätt odlade på den. Men när människor fick det bättre ställt kunde man låta gräsmattan istället bli en statussymbol och likna sig med de rika. Med tiden ville man också få den fina enhetligt gröna gräsmattan och då uppstod den gröna öknen i villaområdena. Mångfaldens blomster försvann för det exotiska och det prunkande som endast fyller en funktion för människornas estetiska sinne. Pollinerande insekterna var inte längre önskvärda.

Just hur en liten växt som en maskros påvisar hur samhällen förändras tror jag även hör ihop med skogsdebatten i Sverige. Det som fick mig att tänka på detta är historikern Per Eliassons doktorsavhandling Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875 (2002). Där skriver han att det svenska skogsbruket kom till före industrialiseringen. Då var det en diskussion om hur marken användes, vilket skapade intressemotsättningar och maktförhållanden blev påtagliga. Frågan om hur man skulle utnyttja skogen ställde grupper mot varandra. Dessutom hörde det ihop med förändringar som skedde utanför Sverige.

Därför måste det ses i samband med delar av de vetenskapliga, sociala och ekonomiska förändringar som sker i andra europeiska länder vid samma tid.

Eliasson, 2002:19

Känns tankegångarna igen från idag? För det som sker idag i skogsdebatten är väldigt intressant i ett historiskt perspektiv. Låt mig rada upp några delar, varav de två viktigaste i det här resonemanget är klass och teknologi.

I Sverige har vi allemansrätt, vilket innebär att var och en som vill gå ut i skogen kan göra så. En ägare kan inte hindra oss andra från att på hans marker. Klassmarkören att stänga av en mark finns inte i Sverige till skillnad från i andra länder. Genom att arbetet har reglerats allt mer och semester och lediga dagar har införts har vi dessutom tiden att gå ute i skogen. En annan klassmarkör som klädindustrin har byggt en nisch kring är medelklassens vilja att visa upp sig ute i naturen, att tälta, att vandra och dessutom göra det långt hemifrån vilket kräver bil.

Bilen pekar på de teknologiska förändringarna som har skett. Fler av oss kan sedan 70 år tillbaka ta oss allt längre ifrån våra hem när vi är lediga. Vi rör oss i landet och utlandet, upptäcker och jämför. Nya impulser som kan förändra våra föreställningar uppstår i dessa möten.

I och med sociala medier har vi också börjat kommunicera på ett nytt sätt. Förr skrev man brev och de var ofta riktade till en person eller de närmaste. Numera basunerar vi ut åsikter till kända och okända. Jag känner ingen personligen som läser mina tweets. Därmed uppstår också problemet kring tillhörighet.

De som känner mig vet vem jag är och i våra möten rör vi oss bland många ämnen. Meningsskillnader löses genom fortsatt samtal eller att man duckar för att inte störa harmonin. På sociala medier handlar det mer om att positionera sig, att visa upp sin persona, den mask som man vill att folk ska se. Intrycksstyrning lärde jag mig att det kallas.

Slutligen har teknologin också medfört att det är i stort sett gratis att ta bilder, att de är lätta att sprida och det gör vi gärna på sociala medier. Detta må låta som självklarheter, men jag tror det är viktigt att begrunda dem då de får effekter i skogsdebatten som inte alltid gynnar den.

Det var en tweet som är tredje intrycket som fick mig att begrunda dessa olika aspekter och som leder till avslutningen.

I en tråd om kalhyggen skriver Lars Lundqvist, som har gjort gästinlägg på den här bloggen följande:

Det beror till största delen på att de som kritiserar kalhyggen letar reda på de som ser värst ut: Stora, när det inte finns nån växtlighet, direkt efter avverkning eller markberedning, osv , inte normala kalhyggen med lämnad hänsyn mitt i sommaren några år efter avverkning

@larslundqvist 10:52 em · 13 maj 2023

Själv svarade jag på den kritiskt, men började sedan fundera över alla de bilder som ploppar upp i mitt flöde. Den källkritiske ser att de är tagna ur sitt sammanhang och handlar snarare om att driva en fråga än att visa på verkliga förhållanden. De illustrerar en ståndpunkt, snarare än verkliga förhållanden.

Vad jag menar med det sista är inte att förringa deras betydelse. Jag är väldigt kritisk till hur skogen brukas och missbrukas i Sverige. Men bilderna är inte tagna i syfte för att förstå utan för att kritisera genom att lyfta fram skräckexempel, som det tyvärr finns massor av.

Det är här jag ska försöka att knyta ihop resonemanget om maskrosen, gräsmattan och klass. För vad delar av diskussionen handlar om är en förändring av samhället. Dels är det den nya kunskapen om biologisk mångfald som till kommit under de senaste 30-40 åren, dels motsättningar mellan olika intressen, men vad det framför all handlar om är samhällsförändringar som tillkommit genom teknologin.

Vi har fått ett torg att samtala på genom de sociala medierna. Det har blivit lätt att sprida bilder. Det har också blivit viktigt för många att positionera sig i endera läger. Men för att återvända till The history guy. Information har blivit lättillgänglig. Ett tjugominuters klipp om maskrosen och genast kokas det soppa. Det är lätt att vilja skaffa sig tolkningsföreträde i debatten. Men informationens tillgänglighet och kunskap är inte detsamma. Här är jag självkritisk, då trots att jag slukar information så är det ofta som jag missförstår den, likväl kan jag uttala mig som en expert. Det är något typiskt för den uppåtviljande medelklassen.

Nya grupper har framkommit i skogsdebatten. Maktförhållanden ifrågasätts och det hör ihop med vetenskapliga, politiska, sociala företeelser inte bara i Sverige utan även i omvärlden. Men det som skiljer debatten från 1800-talet är just teknologin och de sociala medierna. Det skapar en dynamik och frågan om det bara är krus på ytan eller om den förmår att ta sig djupare? Hur starka är de underliggande strukturerna som inte är lika enkla att få syn på i samtalet?

Skogsdebatten är symptomatisk för samhällsförändringarna som sker. framtidens historiker kommer att ha mycket att gräva i.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Geiger, Lance. (2019), ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”, The history guy, Youtube, publicerat den 20190619 (hämtat den 230514).

Naturen, poesin och hyllningen till livet

Eleven var ute efter att störa lektionen på sitt lite charmiga, men ändå irriterande sätt. Jag talade om förhållandet mellan religion och vetenskap, berättade om hur dogmer styrde hur man uppfattade världen förr och att när man började undersöka världen, blev dogmerna ifrågasatta.

Jag sa att när Copernicus och andra astronomer tittade upp på himlen, studerade den och försökte räkna ut banorna så stämde inte det ptolemaiska systemet som hävdade att jorden var i centrum och att runt jorden cirkulerade planeterna. Hur vet vi, undrade eleven leende, att planeterna rör sig runt solen? Han lockade, jag nappade.

Det räcker att titta upp på himlen, sade jag. I väster ser du Venus och om du tittar i söder ser du nu Orion, men han kommer snart att försvinna för att dyka upp till vintern. Alla tittade upp. Ingen visste vad jag talade om. Tittar ni inte på himlen på kvällarna? Har ni inte sett Venus? Nej.

Mina elever tror jag inte skiljer sig från de flesta av oss. När jag var i deras ålder gick jag ständigt med freestyle och lyssnade på musik. Jag ser vuxna som unga som både springer och går med hörlurarna som utestänger allt trots att nu är en underbar tid att vara ute.

Fågelsången upphörde inte. Jag stod vid en buske och försökte få syn på näktergalen som sjöng på sitt karakteristiska sätt. Vid dammen som ligger vid entrén till Tobisviks camping hörde jag rörsångaren och fick syn på den i vassen. I dungen i Bäckhalladalen hör jag steglitser och hämplingar. Det är en naturens symfoni omkring oss och så många går med sina hörlurar och stänger ute naturens hyllning till livet.

Sprängtickan mjukar upp veden innanför björkens bark.
I den mjuka stammen hackar sig en hackspett lätt in och kan bygga ett bo.
Hålet fylls med mossa där vilken fågel som helst kan lägga sina ägg. Här har en bit av stammen fallit bort och blottar mossan. Bilderna är tagna precis bredvid en grusväg vid Sandhammaren.

Vad vetenskapsmännen upptäckte i mitten av 1400-talet och framåt var världen omkring dem. De började undersöka sin värld för att det som hade stått i de religiösa texterna överensstämde inte med världen omkring dem. De började iaktta. Johannes Kepler trodde inte på det som Copernicus skrev, men han gick inte till de religiösa texterna för att påstå att Copernicus hade fel utan undersökte matematiken och observationerna. Felet han fann var att planeterna går i ellipser. Galileo började experimentera och använda teleskopet för att titta ut i rymden.

Mitt teleskop är min pipa. Med den sitter jag i trädgården och iakttar utan att försöka se. Jag vill bara upptäcka lutad mot kastanjen i solen.

Maggie sökte godis för att inte störa mig. När det inte fanns mer godis började hon gräva i ett av flera redan påbörjade hål. Hon gör det vid rötter eller vid stammarna, antingen vid kastanjen eller vid pilen.

Vår gräsmatta är hårt packad. Det märks på att det framför allt är tusenskönor som förmår att ta sig ned i jorden på sina ställen. Där Maggie gräver kommer frön åt att skaffa sig ett livsrum.

Vid kastanjen. Det vita bakom örten är askan från min pipa. Det märks hur länge sedan det var sedan det senaste regnet

Som här bredvid där jag så ofta sitter lutad mot stammen upptäckte jag denna lilla planta som jag inte hittar namnet på. Den har tagit sin boning på det Maggie har grävt upp. Där har jag tömt min kaffesump och slagit ut den släckta askan från pipan.

På hösten släpper kastanjen sina frön, men den hårde jorden gör att de inte gror. Men så tittade jag där Maggie grävde och luckrade upp jorden. Där, i skuggan av moderträdets, hade en kastanj kunnat nå den mjuka jorden och sköt ned sin pålrot.

I skyddet av den stabiliserande roten och i den uppluckrade jorden kan ett nytt träd slå rot.

Det är en kliché att kalla naturen för en bok. Trots det använder jag den återkommande. Här vill jag precisera vilken slags bok det är och det är poesiverket. Den bok som man inte sträckläser. Ibland förstår man inte dikten och plötsligt begriper man allt. Ibland bläddrar man förstrött och inget fångar uppmärksamheten och så plötsligt hittar man den där dikten som man måste skriva av för att minnas. Ibland är det bara en vers eller två.

Ordet poesi kommer från det grekiska ordet för skapelse πόησις, poesis, och det är just det som pågår omkring oss. Det sker i ett möte med naturen. Ju mer vi upptäcker, ser och upplever ju mer skapas naturen omkring oss eftersom den blir en del av oss. Skapelsen är relationen till det omkring oss.

Rörsångaren brydde sig inte om mig där den sjöng för full hals. Men jag såg den, hörde den och den var nu en del av min värld. Jag var en del av skapelsen.

Skönheten och en svarthätta

Jag satte på ännu ett avsnitt av Söndagsmorgon i P2, hällde upp ett glas vin och stoppade pipan. Jag gick ut och satte mig på verandan för att kunna njuta av kvällen och fundera över allt som pågår i mitt liv. Dörren lämnade jag öppen för att kunna lyssna till barockens toner. Det var det lilla som fyllde mina tankar.

Först fick jag dålig fyr på pipan och höll fingrarna för kammaren för att få igång den, medan Constantijn Huygens Vous Me L’Aviez Bien Dit spelades i bakgrunden. Jag drack med dörren öppen och njöt av syran och frukten. Maggie sökte i trädgården efter godis.

I kastanjen flög någon slags stekel längs den uppspruckna barken. Det är ett döende träd. Jag undrade om den hade ett bo där och om fågelholken skulle återanvändas av en talgoxe i år igen?

Så kom där en liten tätting. Jag undrade vad det kunde vara och gick in och hämtade kikaren. Maggie såg att jag sökte efter något och började skälla och jagade runt i trädgården. Jag röt att hon skulle lugna ned sig och kastade lite mer godis till henne för att avleda henne.

Tättingen flög iväg, men jag satt kvar. Pipan hade slocknat. Så hörde jag drillarna från lagerhäggen och frågade mig varför jag hade musik på? Överallt var det kvällssång. Musiken stängdes av, Maggie sökte och vi båda kom ned i varv. Men kikaren hade jag redo.

En talgoxe kom förbi, satte sig i kastanjen och flög vidare. En duva snek förbi. Kajorna och råkorna förde liv i Brunnsparken. Men så såg jag något i pilträdet. Det höll sig undan och rörde sig snabbt. Sakta kom den fram. Det var en svarthätta. Den jagade insekter.

Den hoppade över till kastanjen och rörde sig upp och ned. Var det bladlöss som den sökte? Mygg? I alla fall såg jag inte vad den fångade, men det var en fröjd att se den jaga runt. Den blev allt modigare och rörde sig längre och mer exponerat ut på det yttre grenverket.

Mina irrande tankar hade lämnat mig. Nu var det svarthättans jakt, död och skönhet i ett. Mötet dem emellan är just det som romantikens filosofer kallar för det sublima.

Här började, som ni märker andra tankar komma, som knöt an till samtalet som förs om skogen, naturen och hur den upplevs och kan nyttjas. I samtalet som pågår tror jag skogsbrukarna och amatörerna går förbi varandra. Jag talar om det sublima, om skönheten i en svarthättas jakt på insekter i solnedgången. Andra talar om bonitet och den inkomst som träden kan ge. Biologer talar om funktioner, om mångfalden och ekosystem. Men jag hade endast ögonen på en svarthätta. Det var en hanne, med sin svarta hätta och sin oansenliga kropp som sjunger så fagert inifrån buskarna.

Maggie började bli alltmer undrandes och tittade stint på mig. Vad håller husse på mig? Och det hon då gör är att att börja skälla och jaga duvor och kajor som flyger genom trädgården. Det var dags att gå in.

Nu i soffan tänker jag just på denna svarthätta, på det jag skrev i förra inlägget om att den som har en trädgård aldrig behöver bli uttråkad. Eller kanske jag hellre bör säga att den som söker relationen med naturen alltid är ute på äventyr? Naturen är liksom en bok som vi är närvarande i och hon är generös med sin skönhet om man bara ger sig tid att uppskatta det lilla i det stora, som en svarthättas jakt på föda.

Den andre varje månad, en vecka för sent

Efter jobbet drack jag en kopp kaffe och satte mig under kastanjen. Jag rökte en pipa och tittade mig runt i trädgården. Jag tänkte att den som har en trädgård blir inte uttråkad.

Så många tankar uppkommer. Varför växer gräset så mycket där och knappt alls där? Var kommer den där blomman ifrån? Häftigt hur kirskålen sprider sig, det är dags att använda det i salladen. Oj, där är den växten som också växer i pallkragen. Vad heter den och varför har den kommit dit?

Idag såg jag förgätmigej för första gången i år. Jag såg också en svartvitflugsnappare när jag senare gick ut med Maggie. Så hörde jag svarthättan från buskaget. De kan plötsligt dyka upp med sin basker, men oftast håller de sig undan.

Det är så mycket liv runt omkring oss denna tid. Kort innan fyra varje morgon vaknar jag till koltrastar och andra fåglars orkester. Det är en tordön av ljud. Nu vet jag att jag kan sova vidare två timmar till innan jag ska gå upp.

Naturen måste man uppleva. Bilderna som jag tar varje månad den andre blir sällan särskilt bra. Men jag vill inte avsluta projektet. Det finns en tjusning i att genomföra något som man först i efterhand kan se om det var värt det eller inte.

Blåstjärnan eller scillan börjar ge med sig. Men istället har annan blomster dykt upp. Jag är väldigt fascinerad av gemsroten, dessa gula prästkrageliknande blommor som växer i syrenen. Den har perfekt sol då det inte blir för mycket nu på våren och samtidigt täcks den inte av alla löven från buskarna. Åt gallret i bakgrunden har bokbuskarna spridit sig. Som du ser är det så många örter och växter att jag blir överväldigad när jag ser det. Vid stenen har jag upptäckt att rabarbern som jag planterade förra året har överlevt. Men den är bra tanig.
Här har det tagit tid. Gräset har vuxit sedan bilden togs för en vecka sedan. Fler tusenskönor börjar dyka upp. I det vänstra nedre hörnet är det som förgätmigejen har dykt upp. Men annars ser det inte mycket ut här. Ett tag funderade jag på att klippa gräset, men ingen klippning i maj är regeln. Gräset gillar förvisso att ta över. Det är fenomenalt hur det lyckas att breda ut sig. Jag läste i First Ecology (Beeby & Brennan, 2008) att gräsets överlevnadsstrategi är att den tål att tuggas på och trivs med att bli betad. Andra växter försöker undvika det genom att avge någon illa smak ellar att vara giftig. Men inte gräset. Det får man snarare hålla undan för att bereda plats för andra växter.
Min äng tas allt mer över av gräs. Bladväxter breder ut sig genom att lägga sina stora blad över andra växter och på så sätt roffa åt sig av ljuset. Vad de kommer att utvecklas till vet jag inte. Det finns dock lite backtimjan som jag har sått och mitt i allt står en ensam maskros som har drivit ned sin pålrot i underjorden. Kanske är just jorden väldigt packad där och det är därför som pålrotsväxterna trivs där?
Det nordöstra hörnet tycker jag är mest spännande. Det är massor av nunneört och svalört. Scillan har dragit sig tillbaka. Här växer gräset som allra tjockast. Det finns några tistlar så man får passa sig när man går barfota där när värmen kommer igång. Jag har planterat ringblommor där jag har dragit undan grässvålen, men det syns ingenting. Det är nog för tidigt och dessutom har det knappt regnat på flera veckor.

Jag har så svårt att förstå mig på dem som har helt gröna och välklippta gräsmattor. Var har spänningen tagit vägen? Är det bara intressant att uppvisa kontroll och tryggt omhändertagande. Var är det vilda och det otuktade? Ibland blir jag besviken på mig själv när jag inte kan fler växter, men samtidigt är inte namnen alltid det viktigaste utan bara att se hur allt förändras. Kaos och ordning och allt kan åskådas med en bolmande pipa och en kopp kaffe. Mer behövs inte.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Från Riga till Sandhammaren och hur grönskan etablerar sig

Riga är en fin stad. Bäst är om man håller sig undan de brittiska svensexorna i gamla staden på kvällarna. Men annars är det fint att strosa. I parken längs kanalen kom vi undan larmet.

Några saker förvånade mig. Det var få gräsänder, mås och trut, men väldigt mycket skrattmås. I en damm stötte jag på en rörhöna, men för att att se fågel tror jag man måste ta sig ned till kusten.

Så det var skönt att komma hem. Jag och Maggie tog oss till Sandhammaren.

Hon väntar på att jag ska plocka upp pinnen och kasta den i vattnet.

Vi gick i tallskogen. Bofinken drillade, gransångaren stönade. Det är ännu inte så mycket folk vilket är skönt. Kiosken i Sandhammaren har fått ny ägare och det är riktigt fint gjort, väl värt ett besök efter renoveringen.

Tallen planterades under 1800-talet för att hålla kvar sanden så att den inte skulle driva in på åkrarna. Nu har det blivit ett bräm av tall som brukas. Den avverkas i stripor. Marken bereds och nya tallplantor planteras. På den östra sidan av Backvägen, den grusväg som går längs med stranden är naturreservat. Vi skrämde en gröngöling som ljudligt höll på att flyga in i ett träd och en annan svarade den söder ifrån.

Även om Maggie hade bråttom till stranden där vi kastar en pinne i det iskalla grunda vattnet funderade jag över eken, björken och framför allt tallen. Skogen är skiktad och det finns död ved. Nötskrikorna gömmer ekollon och där ljuset når marken växer små ekplantor upp. Rådjur och älg rör sig i området. Det växer blåbär och ljung på den tunna förnan. Under är sand. Gamla dyner har blivit bevuxna och behåller därför sin form.

Den yttersta biten förändras till mer löv och en sumpskog går längs med stranden där regnvatten har samlats upp. Därefter kommer det strävt gräs, mossa och nere på stranden kommer.

Jag tänkte på en bild som jag hade sett i First Ecology (Beeby & Brennan, 2008) som är en översikt hur landskapet förändras i medelhavsklimat, men den fungerade även i Sandhammaren. Nedan ser vi hur den första biten på vänstra delen är sandstranden. Där förändrar havet ständigt strukturen, men snart försöker växtlighet att etablera sig. Men lyckas gör den inte förrän efter första sanddynen. Därefter kan vi se hur perennerna tar över. Till slut kan rötter leta sig ned i marken till grundvattnet och höga träd stabiliserar så att blåbärens symbios med mykorrhizan sakta kan börja breda ut sig. Där växer det även svamp. Maggie hittar kantareller. Två polacker visade mig fantastiska svampar som de hade plockat runt parkeringen. De tyckte kantareller inte var mödan värt.

(Beeby & Brennan, 2008:171)

Sandhammaren är en äventyrlig plats. Eftersom strömmarna möts och det är långgrunt gick fartyg ständigt på grund om de kom för nära land. Men för oss fågelskådare är det en fröjd att se ejder flockarna runda udden för att ta sig norrut. På hösten ser man prutgäss och snäppor som rastar. Här fick jag se min första snösparv. För några veckor sedan såg jag mindre strandpipare.

Jag vill avsluta med en händelse. Jag såg hur måsarna reagerade på en fågel som dök likt en rovfågel. Jag hann inte riktigt se. De attackerade ettrigt och så såg jag att det var en liten falk som duckade dem genom att hålla sig nära vattenytan. Den lyckades ta sig in till stranden, snek över dynen och så var den borta.

Ju mer man är ute och ju uppmärksammare man är, desto mer gåvor delger naturen.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press