Riga är en fin stad. Bäst är om man håller sig undan de brittiska svensexorna i gamla staden på kvällarna. Men annars är det fint att strosa. I parken längs kanalen kom vi undan larmet.
Några saker förvånade mig. Det var få gräsänder, mås och trut, men väldigt mycket skrattmås. I en damm stötte jag på en rörhöna, men för att att se fågel tror jag man måste ta sig ned till kusten.
Så det var skönt att komma hem. Jag och Maggie tog oss till Sandhammaren.
Vi gick i tallskogen. Bofinken drillade, gransångaren stönade. Det är ännu inte så mycket folk vilket är skönt. Kiosken i Sandhammaren har fått ny ägare och det är riktigt fint gjort, väl värt ett besök efter renoveringen.
Tallen planterades under 1800-talet för att hålla kvar sanden så att den inte skulle driva in på åkrarna. Nu har det blivit ett bräm av tall som brukas. Den avverkas i stripor. Marken bereds och nya tallplantor planteras. På den östra sidan av Backvägen, den grusväg som går längs med stranden är naturreservat. Vi skrämde en gröngöling som ljudligt höll på att flyga in i ett träd och en annan svarade den söder ifrån.
Även om Maggie hade bråttom till stranden där vi kastar en pinne i det iskalla grunda vattnet funderade jag över eken, björken och framför allt tallen. Skogen är skiktad och det finns död ved. Nötskrikorna gömmer ekollon och där ljuset når marken växer små ekplantor upp. Rådjur och älg rör sig i området. Det växer blåbär och ljung på den tunna förnan. Under är sand. Gamla dyner har blivit bevuxna och behåller därför sin form.
Den yttersta biten förändras till mer löv och en sumpskog går längs med stranden där regnvatten har samlats upp. Därefter kommer det strävt gräs, mossa och nere på stranden kommer.
Jag tänkte på en bild som jag hade sett i First Ecology (Beeby & Brennan, 2008) som är en översikt hur landskapet förändras i medelhavsklimat, men den fungerade även i Sandhammaren. Nedan ser vi hur den första biten på vänstra delen är sandstranden. Där förändrar havet ständigt strukturen, men snart försöker växtlighet att etablera sig. Men lyckas gör den inte förrän efter första sanddynen. Därefter kan vi se hur perennerna tar över. Till slut kan rötter leta sig ned i marken till grundvattnet och höga träd stabiliserar så att blåbärens symbios med mykorrhizan sakta kan börja breda ut sig. Där växer det även svamp. Maggie hittar kantareller. Två polacker visade mig fantastiska svampar som de hade plockat runt parkeringen. De tyckte kantareller inte var mödan värt.
Sandhammaren är en äventyrlig plats. Eftersom strömmarna möts och det är långgrunt gick fartyg ständigt på grund om de kom för nära land. Men för oss fågelskådare är det en fröjd att se ejder flockarna runda udden för att ta sig norrut. På hösten ser man prutgäss och snäppor som rastar. Här fick jag se min första snösparv. För några veckor sedan såg jag mindre strandpipare.
Jag vill avsluta med en händelse. Jag såg hur måsarna reagerade på en fågel som dök likt en rovfågel. Jag hann inte riktigt se. De attackerade ettrigt och så såg jag att det var en liten falk som duckade dem genom att hålla sig nära vattenytan. Den lyckades ta sig in till stranden, snek över dynen och så var den borta.
Ju mer man är ute och ju uppmärksammare man är, desto mer gåvor delger naturen.
Referenser:
Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press
