Den andre varje månad: fladdermusen

Innan vi ska gå och lägga oss går jag ut med Maggie för att kissa. Hon har sina platser i trädgården. Jag stod och väntade på henne, då en fladdermus snabbt som attan flög runt. Hade jag bara tittat åt ett annat håll, så hade jag missat den. Så är det i naturen.

Att ha i åtanke är också att det ovanliga är det som vi lägger märke till som Lars Lundqvist skriver i sitt gästinlägg Om hur värdering av det ovanliga lurar oss. Inom bevarandebiologi talar man därför om förväntningar och hur vissa tillstånd normaliseras. Detta är viktigt att ha i åtanke när man talar om att återställa områden. Till vadå och till vilken tidpunkt?

Det är en av anledningarna till att det pågår en stor diskussion mellan skogsbrukare och skogsnyttjare. Jag skiljer på de två då det förra syftar på tre saker: 1. vetenskapliga kunskapen om hur skogen växer, 2. hur man praktiskt sköter skogen, och 3 i bruket ingår förhållandet mellan skogen och marknaden (Eliasson, 2002). 

Skogsnyttjande kan givetvis också vara kopplat till marknaden genom virkesförsäljning, men också att hyra ut mountainbikes för cykling i området, eller för vandring och svampplockning. Det handlar om en prioritetsordning och några inledande tankar har jag dryftat i inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk.

Poängen med att fundera kring det vanliga och det ovanliga är att om jag ständigt såg fladdermöss flyga runt i trädgården skulle jag inte reagera. På samma sätt som jag blev så glad när jag upptäckte rörsångaren i dammen vid Tobisvik, medan jag nu inte tänker på det.

Att återställa delar av ett landskap blir därför problematiskt eftersom vi har olika syn på det och där uppstår frågan vem som ska bestämma. Är det markägaren, skogsbesökaren, staten?

Här är villaträdgården ett intressant exempel i miniatyr. Dels styr lagar med olika ansvarsområden. Vi hyr vårt hus, vilket gör att vi har ett kontrakt att uppfylla där det står att vi ska sköta om trädgården. I det ingår det även återställning den dag vi flyttar. Sedan ingår grannsämjan där det dels finns bestämmelser för hur till exempel bokhäcken ska skötas, men där vi samarbetar än att hålla oss strikt till vem som har ansvar för vad. Samtidigt har vi stor frihet i hur trädgården sköts.

Jag vill att den ska vara så vild som möjligt, men då och då yttrar sig min andra hälft när jag har låtit det gå för långt. Så de sista dagarna i maj uppmanades jag strängeligen att ge mig ut med gräsklipparen. Jag lämnade kvar bitar där prästkragar håller på att komma upp. Däremot så låter vi ängen växa fritt. Den börjar arta sig.

Jag har i dagarna varit borta, men återkommen gick jag med pipan bolmandes och tittade på dels hur det artar sig i pallkragarna, majs, solrosor, pumpor och potatis bland annat växer bra. De tidiga vårväxterna som scillan och nunneört är nu helt borta, medan tusenskönorna kommer upp. Det är med fröjd jag går runt, men snart kommer det att tillhöra vanligheterna. Då är det tur att jag fotar varje månad så jag kan jämföra.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002