Igår satt jag på marken bakom västra Åbackarna och försökte få syn på näktergalarna. Det var flera och det enda jag såg av dem var när de flög iväg in i buskagen. Så flög en fågel förbi och satte sig i en öppnare buske. Jag kikade och fick se min första rosenfink. Hela jag blev glad.
Då förstod jag äntligen varför andra fågelskådare hade tittat så roat på mig när jag hade trott att hämplingarna jag såg i april var rosenfinkar. Hur är det möjligt? tänkte de förmodligen, då dessa fåglar ser väldigt olika ut.
Jag har gjort bort mig förr. En gång råkade jag få halva Skövdes fågelskådare till Paradissjön för att se den vitkindade gåsen. Det visade sig vara en hybrid med en kanadagås. Det gör inget, sa de. Efter det har jag inte larmat. Nu när jag har sett tusentals vitkindade gäss på fälten vid Kävlingeåns mynning förstår jag inte hur jag kunde se så fel.
Det är detta som är det fina med fågelskådning. I början ser alla likadana ut, men så delar sig gråsparven och pilfinken, bofinken och bergfinken. Jag har inte detaljseendet och när jag kommer ner till revet och gubbarna diskuterar grå-, havs-och kaspisk trut så nickar jag mest med. Jag pratade med en fantastisk fågelillustratör som nu hade fått börjat intressera sig för storskarven och dess olika detaljer. Nej, på den nivån är jag inte.
Märkligt nog har jag väldigt svårt att lära mig se skillnad på blommor och träd. Jag kan de vanligaste. Däremot fåglar minns jag och även sången fastnar ibland. Att promenera med Maggie innebär att lyssna, se och undersöka omgivningen. Då blir upplevelsen total.
I gårdagens inlägg sökte jag efter en termen som beskriver att det vi är vana vid blir det naturliga. Idag hittade jag den under läsningen av Jesper Granbecks examensarbete Återförvildning (rewilding) som naturvårdsmetod i Europa (2018): shifting baseline syndrom. Termen syftar på att det är svårt att uppfatta hur mycket som har förändrats i naturen framför allt genom människornas nyttjande och brukande. Det i sin tur leder till de är ytterst svåra frågorna hur det såg ut förr och i sin tur vad är det naturliga?
Utan att ge mig in i en längre diskussion vill jag ge ett exempel från prärierna i USA och det stora antalet bisons som vandrade där. Var det naturligt? På sätt och vis ja eftersom det såg ut så då vid den tidpunkten. Men orsakerna till de gigantiska hjordarna kan ha berott på att när Cristoffer Columbus och manskap kom över tog de med sig sjukdomar som kan ha dödat 95% av befolkningen i Nord- och Sydamerika. När det inte längre fanns prärieindianer i det antal som det hade funnits innan kunde bison oförhindrat föröka sig. Se Charles C. Mann 1491: new revelations of the Americas before Columbus (2005).
Nu kommer jag till den punkt som jag vindlande försökt nå. På twitter har jag följt tweetarna angående SR.se inslag ”Chockartad minskning – 800 miljoner färre fåglar på 40 år”. Jag har inte själv hört inslaget, men jag läser Vår Fågelvärld så nyheten är ingen nyhet. Däremot är den fråga som jag ställer mig vad detta betyder i det längre loppet?
För om generationerna efter mig växer upp med allt färre fåglar omkring sig, eller kanske en ganska liten mängd arter med de mest anpassningsbara så kommer den referenspunkt som de har i sina föreställningar att se det som något normalt. Det är just detta som är shifting baseline syndrom. Om 800 miljoner fåglar färre blir det normala och det är denna normalisering som gör att vi inte märker hur referenspunkterna hela tiden förflyttas.
Jag minns när vi körde till Abisko. Söder om Arvidsjaur omringades vi av renar på vägen. Det var så exotiskt. Men senare under resan så blev renarna en del av det naturliga och man såg dem på samma sätt som jag knappt tycker det är mödan värt att stanna när det bara är en massa trutar och storskarvar när jag går förbi revet här i Simrishamn.
Men då missar jag det fantastiska att ibland döljer sig medelhavstrutar där som opportunt har följt vindarna norrut och stannar till här kort innan de ger sig av igen. Det är det som gör att gubbarna ständigt återvänder.
Referenser:
Granbeck, Jesper (2018). Återförvildning (rewilding) som naturvårdsmetod i Europa. Institutionen för biologisk grundutbildning: Uppsala
Mann, Charles C. (2005). 1491: new revelations of the Americas before Columbus. New York: Knopf
