En lång hundpromenad: Östra Göinge

Den tredje dagen var den tyngsta. Jag låg kvar i sovsäcken och ville inte gå upp. Den fanns en inre ro i mig som jag inte ville störa genom att dra upp dragkedjan på tältet och sätta i gång med dagen. Även om det var en ro i mig fanns också känslan av tvivel och tvekan. Skulle jag orka ännu en dag?

Det är en märklig spökkänsla som ständigt finns där under mina vandringar. Den lyssnar inte på argumentet att jag ständigt har gjort dessa vandringar och dessutom längre distanser. I ensamheten hör vi sorlet inombords och möter oss själva.

När allt väl var nedpackat, ryggsäcken på axlarna och Maggie bredvid var det dags att vandra vidare. Nu var jag åter full av tillförsikt. Sinnesstämningar skiftar fort. Efter en bit svängde vi av från grusvägen och gick längs en gammal kreatursstig. Jag hörde en grönsångare. Dagen vandrades stötvis. Först pausen vid Vesslarp, sedan några bad i Vesslarpssjön. Vi gick förbi ängsmark som granen hade börjat erövra.

Det var ensligt och vi passerade få hus. Grusvägarna var bredare och solen späkte. Baden i sjön hjälpte inte. Botten var täckt av löv som bröts ned och det doftade lätt svavel vid ytan. Min goda sinnesstämning hade lämnat mig och jag oroade mig för vätskebrist. Det var fåniga tankar, men under vandringen kändes de allvarliga.

Först vid Simontorp fick jag nytt friskt vatten vid Simontorp Östergård. Jag satt lutad mot brunnen och drack mig otörstig. Ägarna kom från midsommarfirandet. Maggie hälsade. På ladugårdsväggen satt tornseglarbon. Jag vilade och njöt av vattnet som fanns i överflöd.

Resten av dagen och nästföljande mot Glimåkra gick jag genom ett landskap av smågårdar med hagar och lövskog. På klädstrecken hängde kläder som talade om att det var kroppsarbetande personer som bodde här. Jag tänkte tacksamt på dessa personer som tar hand om landskapet. Deras hästar betar på ängarna.

På en sten i en hage såg jag några finkar. Med kikaren såg jag att det var pilfinkar och det slog mig hur väl de passade in i landskapet här istället för inne i villaträdgårdarna.

Vid Glimåkra busstation hörde jag Odins Änglar spelas från två gigantiska högtalare i bakluckan på en Volvo som körde förbi. En familj sträckte upp sina händer i luften och hejade lyriskt till refrängen ”För jag är gul och blå inuti och utanpå”. En ung skinnskalle körde bilen med ett snett leende på läpparna.

Hemma funderade jag över denna region i Skåne. Under medeltiden var det gränsregionen mellan Danmark och Sverige. Hit flyttade Röde Orm (Bengtsson, 2007 [1941 & 1945]) för att komma undan Sven Tveskägg. Norr om Göinge var det stora slaget mot statsmakten när Nils Dacke och bönderna inte ville underkasta sig Gustav Vasa. Efter freden i Roskilde 1658 slogs snapphanarna för sin frihet.

I Botaniska notiser skriver N. Joh. Scheutz i ”Anteckningar öfver en resa i Skåne” (1857) att trakten liknar mer Småland än Skåne.

I Glimåkra och Örkened äro isynnerhet dessa skogar vidsträckta och ödsliga; i de öfriga socknarna äro de vanligen blandade med ek och bok, och ju längre bort man kommer från Smålands-gränsen, desto mer försvinna de och lemna rum för löfträden. Hela denna trakt är oländig, uppfylld af bergåsar, som nedlöpa från Småland /…/ Hvad derföre vegetationen angår, är den icke blott den fattigaste i Skåne, utan otvifvelaktigt finnas i hela S. Sverige få trakter med torftigare vegetation.

Scheutz, 1857:137f

Nästan 100 år senare skriver Tycho Nordlindh (1953) i samma tidskrift om naturen i Glimåkra socken. Han berättar att de många myrarna som låg här har dränerats för att få ängsmark och åkrar. Men i stället , fortsätter han, för att få fin mark sjönk jorden undan och blottade stenar. Därför började man bedriva skogsbruk och gran planterades.

De sista trettio årens intensiva utdikningar av myrmarker i socknen har inte skett så mycket för att öka åkerarealen utan desto mera för att öka skogsproduktionen.

(Nordlindh, 1953:369)

Nordlindh är starkt kritisk till dräneringen och menar att det har gjort mer skada än nytta.

Att skogsnäringen kunde öka så mycket har man järnvägen att tacka som kom 1886. Detta gjorde även att etableringen av stenbrott, textiltillverkning och pappersbruk kunde utvecklas. Detta skapade en industritradition med en tillverkningsindustri som toppade på 1960- och 1970-talet. Men den har senare minskat och numera är det en av de fattigare delarna i Skåne. (Björner, 2014).

Östra Göinge kommun vill vända på utvecklingen genom att inrikta sig på turismen i området. I översiktsplanen ”Glimåkra – porten till det gröna” (2017) skriver de:

Syftet är att skapa en hållbar utveckling i Glimåkra genom att redovisa kommunens gemensamma framtidsbild av byn, samt hur utvecklingen kan ske genom att lyfta fram och förstärka byns unika rekreationspotential. Byn ska bli inte bara Östra Göinges port till naturen utan även regionens.

Östra Göinge, 2017:4

Det må låta högtflygande, men efter att ha vandrat i detta vackra landskap med både ängar, skogar och historia är det lätt att förstå hur de resonerar.

En av Glimåkras styrkor är den nära kopplingen till naturen och det vackra landskap som byn omges av. Naturen runt Glimåkra erbjuder höga rekreationsvärden. Byn omges på alla sidor av en mosaik med ett småskaligt odlingslandskap och skogsmarker. Möjligheterna till ett attraktivt och varierat friluftsliv är stora.

Östra Göinge, 2017:15

Jag tror på idéen är att göra Glimåkra till en port till naturen eftersom ”[n]äst efter sina medborgare är den gröna, tysta, vilda och utmanande naturen Östra Göinges allra största tillgång” (2017:64). Det är ju detta landskap som jag hade vandrat igenom.

Här vill jag kort återvända till urbanisten och puristen, se Rewilding – att skapa konstgjord vildmark?. Vi har här två naturtyper. Urbanisten vill uppleva naturen, men det ska vara lätt och bekvämt. Puristen däremot vill ha det orörda. Det som en bygd framför allt tjänar pengar på är urbanisten som kommer och köper allt från glass till övernattningar. Det är de som ger arbetstillfällen. Jag köpte visserligen en glass i kiosken på busstationen, men annars hade jag tagit med mig all mat. Däremot hade jag varit beredd att stanna till vid en liten restaurang eller ett café, men som Skåneleden är dragen passerade jag inga slika anrättningar; det är en del av charmen. Om man vill kan man hålla sig undan ”civilisationen”.

Rewilding må låta som att man vill skapa en vildmark, men det handlar om något annat. Det handlar om att berika landskapet med djur som förändrar ekologin. Vargen kommer naturligt (Nilsson, 2009). Bävern skulle kunna återskapa mossorna och myrarna som Nordlindh saknade, vilket skulle kunna öka närvaron av fågel. Det kan skapa ett landskap mellan det brukade och det nyttjade, där inte bara solitära vandrare som jag trivs, utan också urbanisterna. Så klart är inte rewilding lösningen på arbetslösheten, men den kan öka möjligheten till att bli den naturliga porten till det gröna.

Avslutningsvis har jag velat visa hur en bygd ständigt har varit i förändring. Regionens natur har brukats och nyttjats. Platsnamn som Bökestad lär vi oss att där en gång i tiden släpptes grisar ut för att böka i bokskogen. Men det är också också en berättelse om en landsbygd som vill kunna växa från en nedgång. Det har aldrig varit en rik bygd, men uppgången under 1900-talet visade att hur industrialiseringen kunde göra den rikare och samtidigt hur fort det ändrades genom globaliseringen.

Hur man ska kunna vända nedgången, så att en vandrare slipper möta Odins Änglars ord om att det enda man har är att hylla att man är ”gul och blå inuti och utanpå” när han en förmiddag kommer med sin ryggsäck och sin hund? Den frågan besvarar Östra Göinge med sin vackra natur.

Referenser:

Bengtsson, Frans G. (2007). Röde Orm: en berättelse från okristen tid. [Ny utg.] Stockholm: Norstedts pocket

Björner, Elisabeth (2014). ”Skog, sten och historia En studie av landskapet i Östra Göinge kommun”. Kandidatuppsats. Institutionen för kulturgeografi Termin och ekonomisk geografi. Lunds Universitet.

Scheutz, N. Joh. (1857). ”Anteckningar öfver en resa i Skåne”. Botaniska Notiser. Nr. 9:1857, ss. 137–153.

Nilsson, Bertil (2009). ”Varg i Östra Göinge”. Norra Skåne. Publicerad 1 september 2009, Uppdaterad 14 december 2021 (Hämtad 230629)

Nordlindh, Tycho (1953). ”Bidrag till Skånes Flora. 48. Flora och vegetation i Glimåkra socken II”. Botaniska Notiser. Häfte 4. ss. 369–398

Östra Göinge kommun (2017) Glimåkra, porten till det gröna. https://www.ostragoinge.se/wp-content/uploads/2014/11/glimakra-fop- 20170714_till-webb.pdf (Hämtat 230629)