Månad: juli 2023

I Piqueyrot vid Hourtins strand

Runt i 10 på morgonen börjar kaoset utanför den lilla trädgården. Den äldre mannen kommer med sina två lösa vorsteherhundar som far runt som vettvillingar. Hundar skäller. Mannen skäller och blandar det med bon jour till den han möter.

Maggie tar vi in. Hon behöver inte stressas av tumulten. Turkduvor och gråsparv söker efter mat på gräset åt stranden till. Det finns några få ringduvor. Svalorna rör sig i sjön. Över sjön glider en kärrhök.

Maggie tittar på mig i buskarna

När vi kom hit efter mörkret gick vi ut och rastade henne. Vi hörde ljud från strandängen bakom träden. Dagen efter förstod vi att det var vildsvin som kände sig trygga i mörkret och i vassen trots restaurang Le Nautique med sina gäster under restaurangkjulets tak som ligger mittemot.

Le Nautique

Sjön Hourtin är en av de största i Frankrike. Den ligger vi en nationalpark där vi går ut när det är mindre varmt. De stora tallarna står högt med sin bark som liknar krokodilpansar. Maggie badar i sjön. Cikadorna ljuder som går att höra i inspelningen nedan.

I delen vid sjön är det vandringsleder anlagda som vi följer. Stjärtmesar, kungsfågel och grå flugsnappare hörs, men de är svåra att få syn på bland tallar, ekar och andra träd. Vid sjön spinner spindlar sina nät i enarna.

De håller till i enarna vid stranden.

Det är en rofylld plats. Två timmar om dagen surfar vi i Atlanten. Trötta kommer vi hem. På kvällen röker jag min pipa i den lilla trädgården och dricker ett glas vin. I ett träd har en sävsångare två ungar som ljudligt visar sin närvaro när det vankas mat.

Under promenaden lade jag märke till hur eken hittat sin plats i sanden och i solen.

Ekplantor breder ut sig för att fånga solskenet.

Men tallarna trots att de är i majoritet tycks inte föröka sig. Överallt ser jag hur eken lyckas hitta sin plats, gror och lyckad ta sig upp, men jag ser ingen groning hos tallen. Dess fördel är att den är anpassad till eld. Efter en brand gror den, men om ingen brand sker ingen naturlig spridning.

På höger sida är den öppna platsen. I bakgrunden höjer sig sanddynen och till vänster står tallarna, men inga nya plantor.

Den enda platsen där jag såg spröda plantor var på en öppen yta. Kanske har de gjort en kontrollad brand där?

Det här är den öppna platsen och det har vuxit upp en del.
Det är svårt att se om det har brunnit, men på den här tyckte jag såg det och på de långa barren som var mer grå än bruna.

2022 var det en stor brand i Bourdeaux. Den kom allt närmare Bourdeaux och brandmän kom från hela Europa för att hjälpa till att släcka. Polackerna var liksom i Sverige de stora hjältarna.

Det som dock får mig att fundera under min promenad är om denna nationalparks existens. Naturen är inte statisk. Den utvecklas genom störning. För tallen är det elden. Det är dess möjlighet att föröka sig och kunna etablera sin dominans. Men om elden hålls undan blir tallarna som redan vuxit sig stora de som förblir utan att det sker en föryngring.

En nationalpark får inte bli en klenod som ska hållas i ett statiskt tillstånd. Det är detta som är ett problem med mycket av naturvården. Den söker bevara i ett tillstånd som är en del av människans föreställning om hur det borde vara. Rewilding eller förvildning ser detta som en problematisk föreställning. Nationalparken är inriktad på dåtid och för att upprätthålla föreställningar om hur det borde se ut och vara.

Jag åkte mellan Hourtin och Pauillac. Det var rader med tallplanteringar i olika tillväxtfaser. De uppvuxna står i raka rader. Ormbunkar täcker marken. Jag fick för mig att de bedriver trakthyggesbruk här. Det slog mig att kanske kräver även tallen ett slags trakthygge för att kunna frodas här?

Det här är en inhägnad del som jag antar inte tillhör nationalparken.

Detta leder mig till ett par tankar inspirerade av samtal på twitter. Deras tweets ingår i en längre tråd, men är delvis tagna ur sitt sammanhang.

Det som lyser igenom är att ”ekologisk” forskning inte intresserat sig för brukande, men att en del av dess företrädare ändå påstår sig basera sina dogmer om skogspolitik på evidens. Vems fel? Intressant fråga.

@pholmgren 10:01, 230726, Peter Holmgren

Samt Lars Lundqvist som skriver i samma tråd:

Ekologer som studerar biologisk mångfald har sällan lärt sig skogsbrukets terminologi och beskriver inte skogen med de begrepp som används av skogsbruket. Det gör det svårt eller omöjligt att koppla studierna till brukandet. (09:37)

Hur kan det vara någon annans fel om ekologer inte beskriver brukad skog med skogsbrukets termer när de studerar hur skogsbruk påverkar biologisk mångfald?

@Lundqvist_SLU 09:53, 230726

I deras påståenden finns några saker att begrunda.

Det första är att jag som skriver har ganska ytlig kunskap vilket gör att när jag har skrivit om nationalparken så måste jag söka efter informationen för att sedan få in den i något slags narrativ. Det jag ser kan jag inte göra några säkra konstateranden om utan gör förmodanden. Det är viktigt, anser jag, att vara noga med sina begränsningar och utgå från det.

Det andra som jag vill trycka på är perspektiv och hur de styr hur vi ser och förstår ett fenomen. Det formas dels ur vår tidigare kunskap, men också vilka begrepp som vi använder. Perspektiven och begreppen får oss att skifta vad det är vi ser.

Jag är duktigare på fåglar, intresserar mig för fåglar och fokuserar därför på dem. De trädarter som jag kan en del om är ek och tall, vilket gör att jag lägger märke till dem. Jag är främst intresserad av ekologin, snarare än enskilda arter, samtidigt som jag inte primärt ser till skogsbruket utan upplevelsen av att röra mig i miljön.

Vad både Lundqvist och Holmgren nämner i sina tweets är just att ekologerna använder ekologiska termer för att undersöka skogsbruket, vilket i deras mening blir fel. Tillåt mig en tolkning av vad de menar efter att ha följt deras argumentation i tråden nämnd, men också andra.

Skogsbruk bör man förstå utifrån skogsbrukets syfte, det vill säga att utifrån kunskap som har samlats in i över 150 år tillämpa den praktiskt i syfte att kunna få ut högsta möjliga vinst på en marknad. Det viktigaste är att det är en samlad erfarenhet som de ger uttryck för och som ständigt prövas vetenskapligt och praktiskt. Att förneka deras kunskap som förlegad eller att kalla den naturfientlig är att förolämpa dem.

Ekologi däremot handlar om det totala systemet och hur de olika organismerna interagerar. Dess främsta syfte är alltså att förstå helheten och bygger inte på tillämpning även om förståelsen av hur ett system fungerar kan användas. Rewilding påstår det till exempel och bevarandebiologi bygger på ekologiska kunskaper.

I jämförelse med skogsbruket är dock ekologi en relativt ung vetenskap. Det var först på 1960-talet som man började föra ihop olika discipliner under ett begrepp där inte minst systemteorier har varit viktiga. Inom ämnet ryms oerhört mycket, vilket man också tar hänsyn till inom skogsbruket.

Det viktiga här är dock den sammanblandning som sker när man blandar skogsbrukets och ekologins begrepp. Det är också därför som jag anser att Holmgren har en stor poäng när han skriver att ”’ekologisk’ forskning inte intresserat sig för brukande, men att en del av dess företrädare ändå påstår sig basera sina dogmer om skogspolitik på evidens”.

Att skylla enbart på ekologerna som Lundqvist gör, menar jag är fel, samtidigt som han gör en viktig poäng när han skriver att de inte ”lärt sig skogsbrukets terminologi och beskriver inte skogen med de begrepp som används av skogsbruket”. Ekologer tycks därför inte visa sig införstådda i skogsbrukets kunskap och erfarenheter och ändå kritiserar de dem.

Begrepp är viktiga som verktyg eftersom de hjälper oss att få syn på det som de skapats för att tydliggöra. Genom att lära sig varandras begrepp kan man också förstå vad den andra syftar på. Ett exempel: både skogsbruket och ekologin ser sig som del av ett system. Men vad de fokuserar på är olika och en viktig skillnad är att den förra är kopplad till en marknad och till samhällsekonomin. Där skogsbruket ser sig som kopplad till marknaden ser ämnet ekologi inte till marknaden utan till exempel till hur en biotop fungerar.

I detta får jag dock intrycket av ingen av parterna tycks vara intresserade av varandras kunskaper och perspektiv. Det tycks mig som om det grävs en allt större grav mellan de olika grupperna och det tycker jag är synd. Båda grupperna bör samtala med varandra. Skogsbruket är viktigt i Sverige, både för jobb och nationell ekonomi. Den ekologiska kunskapen är viktig för att förstå hur naturen fungerar och genom att se den som ett system göra den robustare för de förändringar som kommer att ske genom klimatförändringarna. Dessa kommer också att påverka skogsbruket, som företrädarna är ytterst medvetna om.

När jag rastade Maggie en morgon såg jag en stor flock svarta fåglar landa på sjön. De flög till stranden och tillbaka. Det var förunderligt. Jag hämtade kikaren. Det var en stor grupp storskarvar. Jag hade aldrig sett det beteendet förr. Jag undrade vad en så stor grupp skarvar gjorde för fiskmängden i sjön, då utifrån perspektivet hur de ekologiskt påverkade och inte ur sportfiskarna som stod på bryggan en bit bort med sina kastspön.

Ytterst på stranden när havet återvände

Jag tänker inte äta bläckfisk, sa jag. De är intelligenta. Men varför äter du gris? fick jag till svar. De är ju också intelligenta.

På restaurangen smakade jag senare på bläckfisken. Den var god.

Senare på dagen gick vi längst ute på stranden. Vattnet började komma tillbaka. Det rann över den vågformade sanden och bröt de låga dynerna.

Saint Germaine sur Ays strand.
Pricken är Maggie.

En bit västerut tittade jag på fåglarna som hade samlats där vattnet nu var på väg tillbaka. Det var en flock kentska tärnor, skrattmås, trutar och vadare som snäppor och pipare i olika storlekar. Medan Maggie lekte i vattnet stod jag och försökte urskilja vad för olika arter det var. Kärrsnäppor med sitt svarta bröst, såg jag. Strandpipare skulle förekomma hade det stått på en skylt, men sikten var för dålig för att urskilja någon säkert.

Vi började gå i deras riktning, men jag sa att vi inte skulle störa dem. Vadå, sa hon, de flyttar sig. Men någonstans kan de väl få vara ifred för oss människor, sade jag. Vi gick istället mot de torrlada klipporna längre inåt land. De var övertäckta av ostron.

Ostronskären

Under promenaden tänkte jag på hur samhälleliga och kulturella kategoriseringar alltmer löses upp. Ny kunskap tillkommer som förflyttar det som vi anser är tillåtet att äta eller inte. Är det intelligens och medvetande som ska avgöra? Eller ska vi inte äta kött överhuvudtaget?

I boken An Irish Atlantic rainforest: A personal journey into the magic of rewilding (Daltun, 2022) läser jag om den engelska kolonialiseringen av Irland och hur de inte bara dödade irländare utan hur de högg ned skogen för att berika sig. Men, som Daltun skriver, kan inte skogarnas försvinnande bara bero på engelsmännen utan irländarna själva genom sina får och kor gjorde jobbet.

När Daltun tar över sin mark går han runt på ägorna och märker hur det han tog för att vara en frodig vild skog inte återbildas. Det finns ingen undervegetation. Vilda getter och sikahjortar som vandrar fritt äter de nyspirande trädplantorna. Det är först när han inhägnar sitt område som skogen kan börja att revitaliseras, att förvildningen kan börja.

Saint Germaine sur Ays strand

Gränsdragningar är övergångar från det ena till det andra. Inom ekologin kallas gränszonerna för ekoton, det är där det finns en spänning mellan till exempel de skogslevande och de ängslevande. I yttersta delen av stranden mellan hav och land rör sig snäppor och pipare och gräver i stranden efter kräft- och blötdjur som lever och frodas i mötet med det blöta och det torra.

Även kulturellt gör vi gränsdragningar. De kommer från seder som nedärvts och som sällan ifrågasätts. Mat är intressant, då det finns tydliga gränsdragningar men otydliga förklaringar till varför vi äter vissa saker men inte andra. I möten med andra kulturer eller ny kunskap börjar dessa gränsdragningar att diskuteras. Om jag inte bör äta bläckfisk för de är intelligenta, varför då äta gris om intelligens ska vara gränsmarkören? Diskussionerna kan bli våldsamma, som bokbränning eller yttrandefrihet, skogsbrukare eller trädkramare.

I dessa diskussioner försöker vi rättfärdiga vår ståndpunkt genom hänvisa till helighet, intelligens, skyddad biotop eller skogsplantering. Vårt samhälle är också mindre hierarkiskt. Dels kommer det genom att utbildningsnivån har stigit i samhället, dels genom att makthavare har visat sig vara korrupta eller opålitliga. Då de som förr satt med makten har ifrågasatts tenderar tilliten att bli allt mindre, vilket också gör att kunskap ifrågasätts och istället hystar vi fakta på varandra.

Jag skiljer på fakta och kunskap eftersom fakta måste sättas in i sammanhang och det är först då som kunskap uppstår. Något kan vara faktamässigt rätt och ändå vara fel. För att se skillnaden kräver ofta ett långt och träget arbete med ämnet. En annan aspekt är att människor har olika kunskap genom den disciplin man arbetar inom och därför kan komma till olika slutsatser. Experter tenderar av ha en väldigt specifik kunskap, men kan därför vara okunniga då ämnesövergripande aspekter krävs.

Vi återvände till sanddynerna med sin torktåliga växtlighet. Sånglärkan sjöng i skyn utan att jag såg den. Det var naturreservat där vi gick, ånyo en gränsdragning.

Referenser:

Daltun, Eoghan, (2022). An Irish Atlantic rainforest: A personal journey into the magic of rewilding. Hachette Books Ireland: Dublin

På promenad i Normandie

Igår morse vaknade jag av en kattugglas hoande. Jag kände inte igen lätet utöver att jag förstod att det var en uggla. Det var i gryningen och jag använde appen Merlin Bird ID som har blivit något av ett beroende. Jag fick reda på att det var en tawny owl.

Något senare började andra fåglar sjunga. Det var svarthätta, rödhake och koltrast. Jag gick och lade mig igen.

Vi är i Normandie något norr om Lessay. Det luktar koskit från gården mittemot och trädgården är inhägnad så Maggie kan springa fritt. Ett stort fikonträd står vid altanen. Någon mil bort ligger stranden. Det är ebb och vattnet riktigt suger i benen när man går på den långgrunda stranden. Det odlas ostron i nätsäckar på upphöjda bäddar. De rensar vattnet.

Där sanddynerna är bevuxna och sanden har rasat har det blivit som låga väggar. I dem är det hål. Det är backsvalorna som har byggt sina bon. Silkeshägrar går i dammarna som har bildats av lågvattnet och fångar fisk. Storspoven stod ensam och stilla som den trodde att den inte syntes. Utöver det var det skrattmås, vanlig mås och trutar, samt enstaka strandskator, som är min favorit.

Vägarna här är smala alléer och kantas av höga vallar som ramar in åkrarna.

D528

I dessa vallar som är bevuxna av träd och murgröna ser man hur insekter har byggt bon.

Rue du Manoir

Vallarna verkar bestå av jord, rötter och gamla staket som med tiden har delvis har multnat. De hindrar inte rådjur från att röra sig mellan majsåkrar och hagar där det går kor och hästar. En tanke som jag får är att de även hindrar näringsläckage då hindrar regnvatten från att rinna iväg.

En ekstubbe täcks sakta av murgröna.

Är detta just ett sätt som människa och det vilda kan samsas? Småfåglarna har de höga och låga trädkronorna att röra sig i. I lövvalven kan de gömma sig för ormvråkarna som seglar ovanför. I jordvallarna kan insekter som humlor gräva sin bon.

Trädslagen som växer i vallarna är många. Ek och hassel har jag sett och många fler, men jag är dålig på att känna igen de olika arterna.

Det här är ett äldre sätt att bedriva odling som har kommit ur det här landskapets villkor, men jag tänker mig att det kan inspirera till att förändra södra Sveriges åkrar så att fler arter kan få utrymme. Är det möjligt med dessa vallar i Sverige där insekter kan bygga sina bon? Säsongen är kortare och solen är mindre stark. Kanske behövs de öppna fälten för att maximera solljuset?

Det är så mycket jag inte vet. Jag går runt i landskapet och tar in information, men det fattas kunskap för att kunna sätta in det i sitt sammanhang. Det är så kunskap byggs, genom iakttagelser, funderingar, läsning och tålamod. Vi måste tillåta oss att vara nybörjare.

Förvildning mitt i Luxembourg?

I backarna sitter pundare med sina heroinförstörda kroppar. De gömmer sitt heroin i rabatterna så att inte polisen eller deras vänner tar det. Mina vänner ser dem ibland desperat med sina bara händer gräva efter det som släcker deras begär. Enligt mina vänner blev många utslagna under corona.

Luxembourg med Grund nedanför klipporna.

Grund är dalen som delar den gamla Luxembourg med det nya. Dit flyttade hantverkare för att vara nära Alzette, floden som rinner igenom dalen.

Bild mot gamla stan

Vattnet har reglerats genom murar. Den gamla kvarnen finns inte kvar. Dammar och slussar håller tillbaka vattnet. Om staden förr blev attackerad kunde dalen fyllas med vatten.

Murarna och broarna där man kan gå över Alzette.
Samma plats med pallkragarna i den kollektiva trädgården

Under de senaste decennierna har det kommit väldigt mycket regn vilket har gjort att Grund har översvämmats. Därför har man längre västerut där bäcken Pètrusse rinner börjat ändra om så att vattenförloppet kan stiga och sänka. De har gjort kantavplaning som också blir en äng när vattnet är lågt som nu när det är så varmt.

I dalen Pètrusse

De har även lagt stenar i olika storlekar så att vattnet rinner långsammare. Där kan också öringar och andra fiskar lägga sina ägg.

Bron in till gamla stan

På kvällen satt vi på altanen och hörde grodorna. På dagarna stod gråhägern och sökte efter grodor och fisk.

Vad vi ser är hur man genom att förändra hur floden rinner dels kan förhindra eller förhindra översvämningar. Likaså ser vi hur organismer kan återkomma genom att vattnet rinner långsammare genom det slalomliknande förloppet.

De gamla murarna och de nya stentungorna som ska göra vattenförloppet långsammare.

Är det här förvildning? Det är ett omformat landskap. Det är ingen återställning av ett förgånget landskap. Det är människors samlade kunskap som gör att landskapet kan skapa ett ekologiskt rikare landskap samtidigt som det förhindrar de skador som uppstår genom starka regn som orsakar översvämningar vilka i sin tur förstör egendom och kostar pengar.

Förvildning kan man enligt naturfotografen och en av skaparna bakom Rewilding Europe Staffan Widstrand graderas på en tiogradig skala. Vad vi ser är hur man i Grund, Luxembourg, förhöjer förvildningen samtidigt som människor får en vackrare miljö att röra sig i. Vad som sker är därför en positiv förändring som får en hög mängd konsekvenser som gynnar inte bara människor utan också olika organismers levnadsmiljö.

Det var med sorg jag såg den misär som har uppstått i Luxembourg med heroinmissbruket. Samtidigt var det fint att se hur Pètrusse och Alzette får nya möjligheter i sitt flöde.

Förvilda Simrishamn! 4

Jag och Maggie gick den sista delen mot Glimåkra. Vi gick längs med en grusväg som löpte längs ett fårstängsel. Plötsligt stannade Maggie. Noga studerade hon ett stort vitt föremål som låg vid fårstängslet. Hon rörde sig fram och tillbaka, men vågade sig först inte närma sig det. Hon luktade och tog några steg emot det, drog sig tillbaka och höll på så ett tag. Till slut vågade hon sig fram och nosade på det genom stängslet. Jag skrattade. Det var ett uppochnedvänt vattentråg i metall som hon så nyfiket och oroligt undersökte.

Tillåt mig att använda denna händelse för ett kort filosofiskt resonemang. Miljön omkring oss innehåller en överväldigande mängd intryck. Vi kan inte ta in allt och därför väljer vi ut vad det är vi ser. Å ena sidan gör vi det aktivt, men för det mesta sker det passivt. Det vi framför allt upptäcker är det som skiljer sig från det vanliga. På så sätt skiljer vi oss inte från djuren. Maggie visade på ett sätt.

Allt det som finns i omgivningen har en inneboende kraft, skriver Hegel, Andens fenomenologi (2008). Det är ett abstrakt sätt för att uttrycka att varje ting har möjligheten att upptäckas, men det som vi upptäcker, eller som Hegel skriver, det som framträder, skiljer sig åt mellan oss alla. Ibland överlappar det. Andra gånger får vi säga till: Men ser du inte…

Dessa framträdelser är också kopplade till kunskap. Det är vad vi vet som formar vad det är vi ser. Det i sin tur innebär att vi också är begränsade, dels av vad vi vet, men också det som vi klarar av att ta in; det vi varseblir.

Varje gång som jag går ut på mina promenader med Maggie går vi förbi Tommarpsån här i Simrishamn. Jag tycker om åar. Så gör Maggie. Hon vill att jag ska kasta pinnar som hon kan hämta. Ibland kan hon vara envis och vill inte gå förrän jag har kastat. När jag inte har lust släpper jag kopplet och går iväg. Först står hon kvar, så kommer hon sedan och får en godis.

Sedan jag gick rundan vid Vesslarps vindskydd framträder andra saker än förr. Visserligen såg jag de höga åkanterna och vassen, men de förmedlade ingen information till mig utan var bara en del av landskapet. Nu berättar de saker för mig.

Fotot taget vid gångbron mot Gröstorp

Numera ser jag att vid lågvattnet är där en liten kantavplaning vid åkanten. Här skuggar träden vattnet vilket gör att det inte kan växa särskilt mycket till skillnad från andra sidan gångbron.

Norrsidan av gångbron

Här når ljuset ned från väster. I det grunda vattnet kommer det upp vass som fungerar som en sedimentfälla. Växtligheten åt åkern till fångar upp en del av näringsavfallet som följer med regnet, vilket förhindrar en del från att nå den redan övergödda Östersjön.

I en rapport från VISS (VatteninformationsSystem Sverige), som @limnolog på Twitter visade mig, läser jag att den ekologiska statusen är ”måttlig”. De skriver:

Ån är framförallt påverkad av övergödning, men då ån är rätad och rensad är även morfologi och hydrologi påverkad. I ån finns även ett flertal vandringshinder som påverkar akvatiska organismer negativt.

Tommarpsån, 2020 (årtalet är när mätningen gjordes.)

Tommarpsån är 42 km lång. Den börjar inleds vid Kronovalls slott, gör en lov söderut mot Smedstorp innan den rinner österut mot Simrishamn och Östersjön. Det står att den dels har rätats och är rensad vilket har påverkat hur den rinner. Det i sin tur gör att organismerna påverkas.

Det finns en mängd vattenhinder som påverkar konnektiviteten, alltså hur organismerna kan röra sig i den.

På höstarna kommer öringen. Nät läggs i så stor mängd vid mynningen att det är ett under att de hittar in. Fritidsfisket är dåligt reglerat, i den meningen anser jag. I alla fall stöter öringarna på olika vattenhinder som gör att de inte kommer längre än till Smedstorp. VISS skriver:

Ett flertal vandringshinder finns i vattenförekomsten. Dammutskovet vid Snoggedal och dämme vid Smedstorpsdammen är bedömda som definitiva vandringshinder. Ullspinneriet, Kvarnen i Ö. Tomamarp, nedlagd kvarn vid S. Tommarp, Lövestads kvarn, Järestads mölla, fördämning vid Moagården, dämmen vid Brännorna, vägbro vid Gärsnäs gods och vägtrumma norr om Onslunda är bedömda som partiella. Dämme vid Bjäresjömölla, kvarndämme vid Tommarp och Kulla mölla är bedömt som passerbart.

Tommarpsån, 2018 (årtalet är när bedömningen gjordes.)

Ullspinneriet och kvarnen vid Östra Tommarp förhindrar, men går det att ta sig förbi dem. Vid Smedstorpsdammen är det stopp.

Om man vandrar Gårdslösaleden österut från Smedstorps station och går över väg 11 kommer man till Tommarpsån. Där finns det tjockskalig målarmussla. De är beroende av fiskar som öring. Musslans larver sätter sig i gälarna på fiskarna och färdas med dem tills de släpper och kan etablera sig på flodbotten. Ett ”definitivt vandringshinder” gör att de möjliga platser som de kan växa på minskar.

På bilden nedan har jag markerat var dammen är och var musslorna går att hittas. Själv såg jag inga där när vi var ute och gick.

Smedstorpsdammen (screenshot, 230706)

Under promenaderna ser vi hur människorna i området har förändrat sin omgivning och att det har fått konsekvenser. Det är en kulturbygd. Frågor som uppstår är hur många av dessa dämmen som är nödvändiga? Egentligen borde det vara möjligt att förändra så att till exempel öringarna får chansen att gå längre upp och på det sättet kunna bredda målarmusslans livsmiljö.

Ju mer kunskap som vi får desto mer framträder i naturen omkring oss. Promenaderna har alltid varit långa, men pauserna blir längre.

Medan Maggie leker i vattnet ser jag klibbalarna, söker efter forsärla och funderar över vad kalkugnen som drevs här långt i från boningar påverkade vattnet.

Gårdslösaleden vid kalkugnen.

Platsen på bilden är längre upp i Tommarpsån från Smedstorpsdammen. Här är det sumpskog, död ved och stenar i olika storlek. Det är således en perfekt plats för öringen att fortplanta sig. Men dammen längre ned är ett ”definitivt hinder”.

I Sveriges vattendrag finns det en mängd gamla kulturrester från ett Sverige som såg annorlunda ut där dessa rester fyllde ett syfte, som till exempel dämmen till möllor. Möllorna är borta, men dämmena finns kvar och hindrar fiskar som öring att ta sig uppåt och därmed målarmusslan från kunna breda ut sig och frodas.

Att förvilda handlar inte bara om att införa visenter eller bävrar utan framför allt att se på hur landskapet har förändrats och hur det förhindrar landskapets möjliga mångfald. Det är att se till framtiden och träget arbeta för att göra en ekologiskt rikare miljö möjlig.

Tidigare inlägg att att förvilda Simrishamn: 1, 2 & 3.

Referenser:

Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2008). Andens fenomenologi. Stockholm: Thales

VISS (u.å). ”Tommarpsån”. VISS, https://viss.lansstyrelsen.se/Waters.aspx?waterMSCD=WA88611708. (Hämtat 230706)

Den andre varje månad: Molslaboratorium

Det är den typiska dramaturgin. En till synes idyllisk bild döljer en mardröm. De ponnierna och korna som rör sig i det inhägnade landskapet döljer ett mänskligt experiment som handlar om rewilding.

Hästarna och korna som går fritt lever efter naturens rytm. Då det finns mycket att äta, lever de gott, men när det tryter får de svälta.

Enligt Molslaboriatorium handlar projektet om framtidens natur och att skapa så naturliga processer som möjligt med så lite mänskligt ingripande som möjligt:

Rewilding handler om fremtidens natur. Ved at tage bestik af, hvordan naturen på vore breddegrader har fungeret gennem millioner af år, tilstræber man at genoprette naturlige økologiske processer med så begrænset menneskelig indgriben som overhovedet muligt.

Rewilding Mols

Rewildingexperimentet är kontroversiellt. 2021 polisanmälde Naturstyrelsen laboratoriet för vanskötsel av djur, ”Naturstyrelsen politianmeldt – dyrlæge havde aldrig set noget lignende” (Tantholdt & Bertelsen, 2021). I artikeln ”Molslaboratoriets dyr er evig kilde til debat og forvirring.” (TjekDet, 2023) ger en översikt kring kontroversen.

Jag lärde mig om Molslaboratorium utanför Århus genom ett reportage i Tidningen Djurskyddet, ”Rewilding gör djuren olika inför lagen” (Thelander, 2023). Det är därifrån som jag fick inledningen. Efter den idylliska inledningen radar de upp kritiska exempel som de själva visserligen inte upplever, men som de får berättat för sig.

Deras ciceron är hästveterinären Lotte Bøgedal. Hon påpekar att gräset under tiden Tidningen Djurskyddet besöker platsen är frodigt, men hur det senare under säsongen betas ned tills hästarna bara får i sig sand.

Både hästar och nötkreatur står inne bland träd och björnbärssnår och stoppar i sig det de kan – alternativet är ju att svälta.

Thelander, 2023:27

Hästveterinären Lotte Bøgedal menar att om hennes hästar hade blivit behandlade på det viset hade hon fått höga böter. Vad hon syftar på är att hästarna inte blir avmaskade, får tandvård eller sina hovar verkade.

Hästarna är exmoorponnies och nötkreaturen Galloway, enligt Århus Naturhistoriska Museums hemsida. Till antalet är det 26 hästar och 15 galloway på 120 hektar. Enligt dem följer de dansk lag och de redovisar de olika kontrollbesöken som har utförts och att de senaste åren har polisen och FVST (fødevarestyrelsen), typ som Jordbruksverket i Sverige om jag har förstått det rätt.

Molslaboratorium är en forskningsstation där man kan att låta forskare undersöka hur biotopen förändras över tid av de betande hästarna och nötkreaturen. På Århus Naturhistoriska museum finns en förteckning över de forskningsartiklar och rapporter som har gjort i anslutning till projektet från 2010 och 2020.

I en studie (Brunbjerg, Bruun, Dalby et. al, 2020) som publicerades i Oikos har biologerna undersökt flera platser i Danmark, varav en är Molslaboratoriets område. De menar att det handlar om hur marken brukas och att detta påverkar hur rikt biotopen är på organismer. De menar att stora växtätare påverkar möjligheten för organismerna genom att de håller tillbaka vissa dominanta arter från att ta över.

Detta är något som visas gång på gång och även jag har gjort en kort genomgång av det i inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk, som handlar om hur olika arter kamp för att föröka sig tar sig uttryck. Hästarna och nötkreaturen i Molslaboratiets ägor gör att växtligheten ständigt är under tryck. Om de utfordrades skulle inte samma effekt kunna uppstå.

På bilden nedan, tagen från den äng som jag har anlagt i trädgården, ser vi hur de arter med lång stjälk gynnas. De med kort stjälk fråntas solljuset.

Prästkragarna håller på att blomma ut, medan ängsvädden blommar.

Molslaboratoriet väcker en mängd både antropologiska och ekologiska frågor. Vissa har jag tidigare har varit inne på, se till exempel Hämpling, pipa och natursyn. I exemplet med Molslaboratorium visas det genom att hästarna och nötkreaturen har en annorlunda ställning än de vilda arterna. De innehar en mellanställning, där de inte kategoriseras som tama men inte heller som vilt. De står under människans lagar, samtidigt som de lyder under viltets betingelser.

Efter läsningen av reportaget kom jag att tänka på när jag var och red i Badlands i North Dakota. Där levde mustanger, hjortar och bisons. Vi såg ofta prärievargar. Hjordarna kunde röra sig över stora ytor. Det var inte inhägnat.

I Indien minns jag hur kor och grisar tilläts röra sig fritt i stads- och bylandskap. Det sker delvis i Sverige där rådjur söker sig till svenska trädgårdar för äpplen och tulpaner. Vildsvin bökar upp golfbanor. Vi stänger in, av goda och praktiska skäl, samtidigt finns det också något tillslutet i vår lagstiftning som manifesterar vår syn på natur och kultur.

Frågan jag ställer mig är hur vårt tätbefolkade landskap, men också med ett lagsystem som inte tillåter hästar och nötkreatur fritt vandra i landskapet, kan förvildas?

Vad vi ser i frågorna kring rewilding eller förvildning är att de öppnar upp för alternativa framträdelser av naturen (se En lång hundpromenad: kalhyggen). Dessa frågor måste, som i fallet Molslaboratorium, bearbetas. I den kompromisslöshet som de visar framtvingas en diskussion om hur vi ser på vad som är naturen och våra olika föreställningar om hur den bör förvaltas.

Fotona nedan togs igårkväll (3/7) då jag har varit i Strömstad i några dagar.

Nu regnar det ute. Men under många veckor gjorde det inte alls och gräset är torrt och visset.

I sydvästra hörnet ser vi hur stubben från pilträdet har fått skott. Smultronen sprider ut sig och ger goda bär.
Här har det inte blivit klippt sedan sista dagarna i maj. De få tusenskönor som kom upp har vissnat. Prästkragarna har blommat ut. Kvickroten sprider sig.
Det mesta har blommat ut. Ängsvaddarnas rosa blomma syns i den östra delen. Gräset håller träget på att ta över.
I det nordöstliga hörnet har solen obarmhärtigt svett gräset. Det senaste regnet har inte hjälpt för att få det att ånyo gro. Där jag inte klippte för att låta prästkragarna komma upp har gräset klarat sig bättre. Rosenbusken blommar på sista versen.

Referenser:

Brunbjerg, Kirstine, Bruun, Hans Henrik, Dalby, Lars, et al. (2020). ”Multi-taxon inventory reveals highly consistent biodiversity responses to ecospace variation”. Oikos. 129: 1381–1392, 2020, doi: 10.1111/oik.07145

Naturhistorisk Museum Århus (2023). ”Status for projektet”, Naturhistorisk Museum Århus. https://www.naturhistoriskmuseum.dk/molslaboratoriet/rewilding-p%C3%A5-molslaboratoriet/status#10599 (Hämtat 230704)

Naturhistorisk Museum Århus (2023). ”Rewilding Mols”, Naturhistorisk Museum Århus. https://www.naturhistoriskmuseum.dk/rewilding-1

Tantholdt, Julie & Bertelsen, Frida (2021). ”Naturstyrelsen politianmeldt – dyrlæge havde aldrig set noget lignende”. Nyheder TV2, publicerat den 20210319. (hämtat 20230704). https://nyheder.tv2.dk/2021-03-19-naturstyrelsen-politianmeldt-dyrlaege-havde-aldrig-set-noget-lignende

Thelander, Jeanette (2023). ”Rewilding gör djuren olika inför lagen”. Tidningen Djurskyddet, Nr 2:26–29.

TjekDet (2023). ”Molslaboratoriets dyr er evig kilde til debat og forvirring. Her er, hvad du skal vide om det udskældte rewilding-projekt”. POV International, publicerat den 20230619 (hämtat den 230704). https://pov.international/molslaboratoriet-rewilding-debat-forvirring/