Förvilda Simrishamn! 4

Jag och Maggie gick den sista delen mot Glimåkra. Vi gick längs med en grusväg som löpte längs ett fårstängsel. Plötsligt stannade Maggie. Noga studerade hon ett stort vitt föremål som låg vid fårstängslet. Hon rörde sig fram och tillbaka, men vågade sig först inte närma sig det. Hon luktade och tog några steg emot det, drog sig tillbaka och höll på så ett tag. Till slut vågade hon sig fram och nosade på det genom stängslet. Jag skrattade. Det var ett uppochnedvänt vattentråg i metall som hon så nyfiket och oroligt undersökte.

Tillåt mig att använda denna händelse för ett kort filosofiskt resonemang. Miljön omkring oss innehåller en överväldigande mängd intryck. Vi kan inte ta in allt och därför väljer vi ut vad det är vi ser. Å ena sidan gör vi det aktivt, men för det mesta sker det passivt. Det vi framför allt upptäcker är det som skiljer sig från det vanliga. På så sätt skiljer vi oss inte från djuren. Maggie visade på ett sätt.

Allt det som finns i omgivningen har en inneboende kraft, skriver Hegel, Andens fenomenologi (2008). Det är ett abstrakt sätt för att uttrycka att varje ting har möjligheten att upptäckas, men det som vi upptäcker, eller som Hegel skriver, det som framträder, skiljer sig åt mellan oss alla. Ibland överlappar det. Andra gånger får vi säga till: Men ser du inte…

Dessa framträdelser är också kopplade till kunskap. Det är vad vi vet som formar vad det är vi ser. Det i sin tur innebär att vi också är begränsade, dels av vad vi vet, men också det som vi klarar av att ta in; det vi varseblir.

Varje gång som jag går ut på mina promenader med Maggie går vi förbi Tommarpsån här i Simrishamn. Jag tycker om åar. Så gör Maggie. Hon vill att jag ska kasta pinnar som hon kan hämta. Ibland kan hon vara envis och vill inte gå förrän jag har kastat. När jag inte har lust släpper jag kopplet och går iväg. Först står hon kvar, så kommer hon sedan och får en godis.

Sedan jag gick rundan vid Vesslarps vindskydd framträder andra saker än förr. Visserligen såg jag de höga åkanterna och vassen, men de förmedlade ingen information till mig utan var bara en del av landskapet. Nu berättar de saker för mig.

Numera ser jag att vid lågvattnet är där en liten kantavplaning vid åkanten. Här skuggar träden vattnet vilket gör att det inte kan växa särskilt mycket till skillnad från andra sidan gångbron.

Här når ljuset ned från väster. I det grunda vattnet kommer det upp vass som fungerar som en sedimentfälla. Växtligheten åt åkern till fångar upp en del av näringsavfallet som följer med regnet, vilket förhindrar en del från att nå den redan övergödda Östersjön.

I en rapport från VISS (VatteninformationsSystem Sverige), som @limnolog på Twitter visade mig, läser jag att den ekologiska statusen är ”måttlig”. De skriver:

Ån är framförallt påverkad av övergödning, men då ån är rätad och rensad är även morfologi och hydrologi påverkad. I ån finns även ett flertal vandringshinder som påverkar akvatiska organismer negativt.

Tommarpsån, 2020 (årtalet är när mätningen gjordes.)

Tommarpsån är 42 km lång. Den börjar inleds vid Kronovalls slott, gör en lov söderut mot Smedstorp innan den rinner österut mot Simrishamn och Östersjön. Det står att den dels har rätats och är rensad vilket har påverkat hur den rinner. Det i sin tur gör att organismerna påverkas.

Det finns en mängd vattenhinder som påverkar konnektiviteten, alltså hur organismerna kan röra sig i den.

På höstarna kommer öringen. Nät läggs i så stor mängd vid mynningen att det är ett under att de hittar in. Fritidsfisket är dåligt reglerat, i den meningen anser jag. I alla fall stöter öringarna på olika vattenhinder som gör att de inte kommer längre än till Smedstorp. VISS skriver:

Ett flertal vandringshinder finns i vattenförekomsten. Dammutskovet vid Snoggedal och dämme vid Smedstorpsdammen är bedömda som definitiva vandringshinder. Ullspinneriet, Kvarnen i Ö. Tomamarp, nedlagd kvarn vid S. Tommarp, Lövestads kvarn, Järestads mölla, fördämning vid Moagården, dämmen vid Brännorna, vägbro vid Gärsnäs gods och vägtrumma norr om Onslunda är bedömda som partiella. Dämme vid Bjäresjömölla, kvarndämme vid Tommarp och Kulla mölla är bedömt som passerbart.

Tommarpsån, 2018 (årtalet är när bedömningen gjordes.)

Ullspinneriet och kvarnen vid Östra Tommarp förhindrar, men går det att ta sig förbi dem. Vid Smedstorpsdammen är det stopp.

Om man vandrar Gårdslösaleden österut från Smedstorps station och går över väg 11 kommer man till Tommarpsån. Där finns det tjockskalig målarmussla. De är beroende av fiskar som öring. Musslans larver sätter sig i gälarna på fiskarna och färdas med dem tills de släpper och kan etablera sig på flodbotten. Ett ”definitivt vandringshinder” gör att de möjliga platser som de kan växa på minskar.

På bilden nedan har jag markerat var dammen är och var musslorna går att hittas. Själv såg jag inga där när vi var ute och gick.

Under promenaderna ser vi hur människorna i området har förändrat sin omgivning och att det har fått konsekvenser. Det är en kulturbygd. Frågor som uppstår är hur många av dessa dämmen som är nödvändiga? Egentligen borde det vara möjligt att förändra så att till exempel öringarna får chansen att gå längre upp och på det sättet kunna bredda målarmusslans livsmiljö.

Ju mer kunskap som vi får desto mer framträder i naturen omkring oss. Promenaderna har alltid varit långa, men pauserna blir längre.

Medan Maggie leker i vattnet ser jag klibbalarna, söker efter forsärla och funderar över vad kalkugnen som drevs här långt i från boningar påverkade vattnet.

Platsen på bilden är längre upp i Tommarpsån från Smedstorpsdammen. Här är det sumpskog, död ved och stenar i olika storlek. Det är således en perfekt plats för öringen att fortplanta sig. Men dammen längre ned är ett ”definitivt hinder”.

I Sveriges vattendrag finns det en mängd gamla kulturrester från ett Sverige som såg annorlunda ut där dessa rester fyllde ett syfte, som till exempel dämmen till möllor. Möllorna är borta, men dämmena finns kvar och hindrar fiskar som öring att ta sig uppåt och därmed målarmusslan från kunna breda ut sig och frodas.

Att förvilda handlar inte bara om att införa visenter eller bävrar utan framför allt att se på hur landskapet har förändrats och hur det förhindrar landskapets möjliga mångfald. Det är att se till framtiden och träget arbeta för att göra en ekologiskt rikare miljö möjlig.

Tidigare inlägg att att förvilda Simrishamn: 1, 2 & 3.

Referenser:

Hegel, Georg Wilhelm Friedrich (2008). Andens fenomenologi. Stockholm: Thales

VISS (u.å). ”Tommarpsån”. VISS, https://viss.lansstyrelsen.se/Waters.aspx?waterMSCD=WA88611708. (Hämtat 230706)