Jag tänker inte äta bläckfisk, sa jag. De är intelligenta. Men varför äter du gris? fick jag till svar. De är ju också intelligenta.
På restaurangen smakade jag senare på bläckfisken. Den var god.
Senare på dagen gick vi längst ute på stranden. Vattnet började komma tillbaka. Det rann över den vågformade sanden och bröt de låga dynerna.
Pricken är Maggie.
En bit västerut tittade jag på fåglarna som hade samlats där vattnet nu var på väg tillbaka. Det var en flock kentska tärnor, skrattmås, trutar och vadare som snäppor och pipare i olika storlekar. Medan Maggie lekte i vattnet stod jag och försökte urskilja vad för olika arter det var. Kärrsnäppor med sitt svarta bröst, såg jag. Strandpipare skulle förekomma hade det stått på en skylt, men sikten var för dålig för att urskilja någon säkert.
Vi började gå i deras riktning, men jag sa att vi inte skulle störa dem. Vadå, sa hon, de flyttar sig. Men någonstans kan de väl få vara ifred för oss människor, sade jag. Vi gick istället mot de torrlada klipporna längre inåt land. De var övertäckta av ostron.
Under promenaden tänkte jag på hur samhälleliga och kulturella kategoriseringar alltmer löses upp. Ny kunskap tillkommer som förflyttar det som vi anser är tillåtet att äta eller inte. Är det intelligens och medvetande som ska avgöra? Eller ska vi inte äta kött överhuvudtaget?
I boken An Irish Atlantic rainforest: A personal journey into the magic of rewilding (Daltun, 2022) läser jag om den engelska kolonialiseringen av Irland och hur de inte bara dödade irländare utan hur de högg ned skogen för att berika sig. Men, som Daltun skriver, kan inte skogarnas försvinnande bara bero på engelsmännen utan irländarna själva genom sina får och kor gjorde jobbet.
När Daltun tar över sin mark går han runt på ägorna och märker hur det han tog för att vara en frodig vild skog inte återbildas. Det finns ingen undervegetation. Vilda getter och sikahjortar som vandrar fritt äter de nyspirande trädplantorna. Det är först när han inhägnar sitt område som skogen kan börja att revitaliseras, att förvildningen kan börja.
Gränsdragningar är övergångar från det ena till det andra. Inom ekologin kallas gränszonerna för ekoton, det är där det finns en spänning mellan till exempel de skogslevande och de ängslevande. I yttersta delen av stranden mellan hav och land rör sig snäppor och pipare och gräver i stranden efter kräft- och blötdjur som lever och frodas i mötet med det blöta och det torra.
Även kulturellt gör vi gränsdragningar. De kommer från seder som nedärvts och som sällan ifrågasätts. Mat är intressant, då det finns tydliga gränsdragningar men otydliga förklaringar till varför vi äter vissa saker men inte andra. I möten med andra kulturer eller ny kunskap börjar dessa gränsdragningar att diskuteras. Om jag inte bör äta bläckfisk för de är intelligenta, varför då äta gris om intelligens ska vara gränsmarkören? Diskussionerna kan bli våldsamma, som bokbränning eller yttrandefrihet, skogsbrukare eller trädkramare.
I dessa diskussioner försöker vi rättfärdiga vår ståndpunkt genom hänvisa till helighet, intelligens, skyddad biotop eller skogsplantering. Vårt samhälle är också mindre hierarkiskt. Dels kommer det genom att utbildningsnivån har stigit i samhället, dels genom att makthavare har visat sig vara korrupta eller opålitliga. Då de som förr satt med makten har ifrågasatts tenderar tilliten att bli allt mindre, vilket också gör att kunskap ifrågasätts och istället hystar vi fakta på varandra.
Jag skiljer på fakta och kunskap eftersom fakta måste sättas in i sammanhang och det är först då som kunskap uppstår. Något kan vara faktamässigt rätt och ändå vara fel. För att se skillnaden kräver ofta ett långt och träget arbete med ämnet. En annan aspekt är att människor har olika kunskap genom den disciplin man arbetar inom och därför kan komma till olika slutsatser. Experter tenderar av ha en väldigt specifik kunskap, men kan därför vara okunniga då ämnesövergripande aspekter krävs.
Vi återvände till sanddynerna med sin torktåliga växtlighet. Sånglärkan sjöng i skyn utan att jag såg den. Det var naturreservat där vi gick, ånyo en gränsdragning.
Referenser:
Daltun, Eoghan, (2022). An Irish Atlantic rainforest: A personal journey into the magic of rewilding. Hachette Books Ireland: Dublin
