Det var fullt av nyckelpigor. De kröp bland grässtrån, på mina byxor, i min nacke. Jag satt lutad mot en sten och rökte min pipa. Solen var framme och jag vilade min blick på kalhygget. Mossan var fortfarande torr, trots att det hade regnat mycket. Kantarellerna som vi hade plockat var bleka, torra och fasta; de är de godaste.
Maggie och jag samarbetade under kantarelljakten, hon med sin nos och jag med mina ögon. Ibland såg jag det gula, men där det var öppnare bland bokträden upptäckte hon de blekta kantarellerna bland de torra löven. Det är överdrivet att kalla det för jakt, snarare rörde vi oss likt samlare i terrängen.
Där jag satt lutad mot stenen och tittade från skogsbrynet ut mot kalhygget kom åter önskan att ta jägarexamen. Jakten intresserar mig. Men det åtagandet har ännu inte passat in i mitt liv.
En anledning är Maggie. Hon är väldigt skotträdd. I Agusaområdet, där vi befann oss, har Svenska Jägareförbundet ett vilthägn. Man kan ägna sig åt troféjakt om man är sugen på att betala höga summor. För Maggie är platsen förknippad med skott och därför är det med tveksamma steg som hon rör sig i området. I vintras var hon dock nöjd när hon upptäckte blodet i snön efter vildsvinsjakten som hade pågått under förmiddagen. Hon slickade i sig det frusna blodet.
Födsel och död är en del av naturen, även om vi människor har svårt för det senare. Likaså har vi svårt för döden och än tydligare blir det när vi kommer in på att döda.
Teknisk uttryckt kan man säga att liv är energi och energikällan kommer antingen från solen eller från andra organismer som vi förtär. I vårt samhälle försöker vi dölja att vi äter andra djur. De förpackade köttbitarna med sina olika namn som entrecôte eller högrev förklarar varifrån köttet kommer på djuret, men döljer att det kommer från ett djur som en gång har levt.
Dessa förpackningar döljer också den köttindustri som har gjort att vi har råd att äta kött i olika former varje dag, även om vissa delar snarare ägnas åt fest än vardagen. De döljer också att när vi äter kött är det ett förkortat liv som vi tuggar i oss. I jakten sker ett möte med en annan själ. I bytets ögon möter vi en blick in i vår själ från en annan själ och det berör oss.
Köttindustrin har försökt att arbeta bort mötet med en annan själ. I jakten ingår det fortfarande. På ett märkligt sätt är det inte naturligt för oss att döda. Vi gör det och ändå är det något som måste överträdas. Jägare jag pratar med, poddar om jakt som jag lyssnar på eller i myterna, ständigt förekommer denna gräns som man måste träda över då vi dödar ett annat djur. I myterna kan du bestraffas om du dödar oförsiktigt. Agamemnon var tvungen att offra sin egen dotter Ifigenia för att blidka jaktgudinnan Artemis efter att han hade dödat hennes heliga hjort.
Jakten i alla kulturer är fylld med ritualer och ritualiserat beteende. I vårt sekulariserade samhälle förklaras det genom viltvård, men i grunden hade det kunnas skötas av naturen självt. Naturen är inte beroende av människan utan vi är beroende av naturen, men genom kulturen har vi tämjt den och formulerat en myt om vi plats i skapelsen. I jakten blir det tydligt, då den inte främst är för att livnära oss. Köttindustrin är effektivare och billigare. Jakt är kultur.
Antropologen Matt Carthill skriver i A view to a death in the morning (1993) om hur specifikt ordet jakt är. Att bara döda är inte jakt. Om jag med mening kör på ett rådjur är det inte jakt. Den som dödar på slakteriet är inte en jägare. Om jag går ut i hagen och skjuter en ko är jag inte en jägare.
The symbolic meaning that has a lot to do with our definition of the term, which is a curiously restricted on. Hunting is not just a matter of going out and killing an old animal; in fact, very little animal-killing qualifies as hunting. A successful hunt ends in the killing of an animal, but it must be a special sort of animal that is killed in a specifik way for a particular reason.
Cartmill, 1993:29
Jakt är märkligt nog ett ytterst kulturellt fenomen, trots att dödandet för överlevnad ingår i livets nödvändighet. Det är en gränszon mellan det civiliserade och det ociviliserade, ett gränsland där djur och människa möts, där vi inte längre kan bortse från att människan är ett rovdjur. Jakten är den kulturella domän som är som närmast naturen och därför är flera tabun förknippade med den. Det är, som Cartmill skriver, ett väldigt specifikt fenomen i det mänskliga samhället.
När jag satt lutad mot stenen och puffade på min pipa var det inte sådan tankar som rörde sig i mitt inre utan snarare välmåendet av att få sitta ute i naturen, nöjd med kantarellerna som jag och Maggie hade samlat. Till dem åt jag en köttbit på kvällen, som jag hade köpt i butiken.
Under hösten är planen att jag kommer att ägna en hel del inlägg åt jakten i dess olika aspekter. Vi får se vart det tar vägen.
Referenser:
Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Finns många frågeställningar kring jakt att gräva ner sig i. Du kopplar det till kultur. Idag kanske, men för vissa bara en sport, för andra ett viktigt bidrag till kosten eller en kvarleva från bygemenskapen.
Du utgår från att människan är ett rovdjur. Det blir lätt en förenklad förklaring. Genetiskt är vi fortfarande samlare och inte speciellt fysiologiskt välrustade som predatorer. Klarar rått kött dåligt med våra tänder och behöver skjutvapen för att slippa närkontakten med bytet. Att döda tamdjur blir då enklare.
Har själv aldrig medvetet jagat för föda, fast då ljuger jag, fritidsfiskare som jag är. Det är självklart också en form av jakt, som i mitt fall är historiskt kopplat till mat på bordet. Har därför inte så mycket till övers för s.k. ”catch and release”.
Så, min lösning är en succesiv omställning, att vi väcker samlargenerna i oss med minskad klimatpåverkan och bättre hälsa.
GillaGillad av 1 person
Liksom du skrev för ett tag sedan har det varit svårt att komma igång igen efter semestern och jakt tog längre tid än vad jag tänkte mig att komma in i. Jag är ju varken fritidsfiskare eller jägare utan en som rör sig i naturen.
Det du tar upp är intressant och något som jag läste om i en väldigt bra bok om jaktens historia i västvärlden. Det ska jag gå in på i nästa inlägg har jag tänkt mig.
GillaGillad av 1 person
Det finns något ursprungligt i både jakt, fiske och att plocka bär eller svamp. Att jakt och fiske sen innehåller mer utanpåverk, ritualer, beror väl delvis på att det kräver mer utrustning och kunskap. För jaktens del även formella kunskaper och godkända prov.
Jag hade ingen erfarenhet av jakt med vapen innan jag började på Skogis. Däremot hade jag i flera år ”jagat” med kamera. Var ute tidiga morgnar med teleobjektiv och fotograferade. Jag gillade djur så naturligtvis var jag emot jakt. Nån vecka efter att jag börjat på Skogis började jag följa med några av kursens jägare ut på jakt och … blev fast. Jag skaffade egen hagelbössa och har jagat sen dess. Några år senare skaffade jag också min första jakthund, en spaniel. Just nu ligger den femte i ordningen, en 2-årig jaktcocker, och sover vid mina fötter här i kökssoffan.
Jagar jag för bytets skull? Nej.
Varför jagar jag då? Fågeljakten med egen hund handlar till stor del om samspelet med hunden. Kan man inte uppnå det med agility eller nosework? Nej, därför att det är på allvar på ett helt annat sätt när man jagar. Även för hunden.
Älgjakten handlar däremot till en del om kött, men även om jaktlaget. Det är nåt urmänskligt att sitta runt brasan och diskutera gamla och kommande jakter, vad någon sett, hundarnas arbete, osv. Att sitta på älgpass kan vara långtråkigt ibland, men andra gånger är det en njutning. Och man märker väldigt bokstavligt hur skogen växer. Passet vid hyggeskanten är plötsligt passet i kanten av ungskogen som blivit så hög och tät att det inte längre fungerar som älgpass. Å andra sidan har nån annan ungskog vuxit upp så det går att se in i den, under trädens kronor.
Jakten ger andra upplevelser av skogen än svamppromenaderna.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Jo, jag kan tänka mig att det ger andra upplevelser, djupare på många sätt tror jag. I alla samhällen finns det en ritual kring jakt, antingen det handlar om invigning av pojkar till att bli jägare eller att vissa byten får endast jagas av de invigda. Jägarexamen kan man se som ännu en yttring av det och det ansvar som kommer med diplomet.
Antropologer har också påpekat att det oftast är män som är jägare bör ses som ett komplement till kvinnorna. Kvinnorna ger energi till samhällen genom sitt barnafödande, det som gör att ett samhälle kan växa vidare. Jägaren tar hem energi som kan få samhället att leva.
Jakten tycks också vara något som inte kommer naturligt. På engelska kallas det för ”buck fever” den upplevelse som jägare kan uppleva när de ska skjuta, den totala omöjligheten att trycka av. I jägarsamhällen säger de att djuren har tagit deras själ.
Att jägare också inte får döda urskiljningslöst förekommer också och de påstår att naturens ande bestraffar den jägare som dödar för mycket.
Och i all denna antropologi så finns det långtråkiga i att sitta pass och upptäcka att det som en gång var ett hygge nu har blivit en skog, som du så målande beskriver.
GillaGilla