Månad: september 2023

Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin

Jag stod vid fönstret och väntade på att vattnet skulle koka upp. I öster steg solen. I trädgården där gräset är högt och lätt att dölja sig såg jag någon slags trast röra sig. Jag tog fram kikaren. Direkt upptäckte den rörelsen i fönstret, förstod att den var iakttagen och gömde sig. Men jag hann se att det var en taltrast. Jag har sällan sett dem och blev glad över denna morgongåva.

Igår kväll tänkte jag på vad jag skulle skriva idag. Jaktämnet känns uttömt för tillfället. Istället kom jag att tänka på bevarandebiologen Michael Soulé, en av de tidigare tänkarna och utvecklarna av rewilding.

I en artikel i tidskriften Wild Earth skriver han och Reed Noss, också en bevarande biolog, om rewilding. De menar att det finns i grunden två sätt att se på bevarandebiologi. Det ena är bevarande av mångfald, där man ser till representation av olika organismer. Det andra som de förespråkar är rewilding som bygger på ett återställande av vildmark där djur, framför allt rovdjur, kan röra sig över stora ytor:

We refer to the older and more conventional of these as biodiversity conservation; it stresses the representation of vegetation or physical features diversity and the protection of special biotic elements. The other we refer to as rewilding; it emphasizes the restoration and protection of big wilderness and wide-ranging, large animals—particularly carnivores.

Soulé & Ross, 1998

Deras tankar utgår från ett nordamerikanskt perspektiv som har mycket större ytor än vad Europa har. Därför har också den europeiska rewildingrörelsen en annorlunda vision som är mer anpassad efter europeiska förhållanden.

I båda fallen handlar det om att införa vissa nyckelarter för att det fattas funktioner i näringsväven. Idéen är att skapa ett dynamiskt system, snarare än att främst bevara enskilda arter.

Ekopark Raslången

Jag minns ett möte med en biolog på Grimsö. Personen forskar på rovdjur i Sverige. Denna generösa person gav mig en timma av sitt liv för att sitta ned och prata rovdjur med mig. Jag hade bokat några nätter på SLU Grimsö Forskningsstation med någon slags vision om att få möta forskare i ständiga samtal och med stora visioner. Istället mötte jag tysta och ganska introverta personer som mest undrade vad jag var för en konstig figur, som kom fram och ville prata (jag förstår dem).

Rovdjursbiologen däremot lät mig sitta ned och besvarade mina frågor. Till saken hör att jag hade kontaktat personen i förväg, så jag stampade inte bara in på kontoret. Senare har jag då och då skickat frågor och jag har fått både svar och artiklar.

Det jag dock vill komma fram till är att personen var en väldigt representativ person för forskningssverige. Det handlade bara om data; vad visade den insamlade datan och vad kunde man säga utifrån den utan att våga sig ut på osäkrare hypoteser. Detta har jag stött på om och om igen i Sverige. En generositet med tid, men ovilja att se till de större perspektiven.

Den forskare som jag känner till som vågar visa på alternativ är Carl-Gustaf Thulin, också en väldigt generös person. Under tiden jag var på X (Twitter) uttryckte han sig visionärt, men blev också väldigt hårt åtgången av vissa på ett ytterst osmakligt sätt. Det är en av anledningarna till att jag betackade mig den plattformen.

Badland, North Dakota

Jag tror att kombinationen forskning, kunskap och visioner är något som till stora delar fattas i Sverige. Här stöter jag snarare på ett positivistiskt kunskapsideal, som i grunden, enligt Michael Polanyi, är ett ”misslyckande inom vetenskapsfilosofin” (2013,51). Han menar inte att en forskare ska hitta på saker eller slarva med datan för att nå fram till en slutsats, utan att forskare har inte bara en explicit kunskap utan också en tyst kunskap.

Den tysta kunskapen är en omedveten kunskap som låter oss ana vad datan kan betyda utan att vi kan förklara den med tydlig och välavvägd bedömning. Han skriver i Den tysta dimensionen (2013):

Tyst kunskap visar sig vara grunden för (1) giltig kännedom om ett problem, (2) forskarens förmåga att arbeta med det ledd av sin känsla av att nalkas den lösning och (3) en giltig anticipation av de ännu obestämda implikationerna av den upptäckt man till sist når fram till.

2013:50
Piqueyrot

På många sätt är det ett positivistiskt kunskapsideal som har tagit oss hit idag. Det bygger på ett insamlande av data, analys och slutsatser. Dessa i sin tur används av andra forskare vilka bygger vidare på en större kunskapsbyggnation.

I denna byggnad skapas det olika rum, vilka i sin tur får sina delar och byggnationen växer. Till slut finns det ingen som har någon överblick, däremot finns det dem som genom sin kunskap, tyst och explicit, förmår att koppla samman delar och därigenom kan få syn på helheten, die Gestalt.

Att koncentrera sig på enskildheterna riskerar att förståelsen för helheten går förlorad. Polanyi påstår till och med att det kan hämma en verklig förståelse. Det kan illustreras med bevarandebiologin som jag inledde med.

Michael Soulé skriver i artikeln ”What is conservation?” (1985) att det är en discplin som skiljer från flera andra, eftersom det är att det är en krisdisciplin. Den handlar om att åtgärda något som har gått fel. Det i sin tur betyder, fortsätter han, att man måste agera innan alla fakta finns på bordet. Svårigheten är dock att disciplinen är förbunden med en mängd andra discipliner, varav vissa inte ens är en del av biologin.

Han illustrerar det i artikeln med att jämföra med de olika discipliner som ingår i behandling av cancer.

Soulé, 1985:728

Som vi ser i figuren är det inte bara genetik och populationsbiologi utan också samhällsvetenskaper och ekofilosofi.

Det är här, menar jag som den tysta kunskapen kommer in eftersom det kräver en mångkunskap, πολυμαθής (polymathes), om en mängd olika områden. I det fodrar också ett mod att yttra det som den tysta kunskapen skönjer.

Det innebär, avslutningsvis, att när etablerade forskare och mångkunniga personer framför sina påståenden som de inte fullt kan backa upp med all tarvande data då öppnar de upp för kritiska samtal som för kunskapen framåt.

De pekar på nödvändiga beslut som bör fattas för att den närsynte och enfaldige inte ska gå ned i ett hål som den inte förmår komma upp ur. Det handlar således inte om att en namnkunnig forskare ska bli någon slags Messias, däremot att den samlade kunskapen påvisar en förekommande kris som inte går att upptäcka i det enskilda utan i endast i de samlade enskildheterna, i Gestalten.

Referenser:

Polanyi, Michael (2013). Den tysta dimensionen. Göteborg: Daidalos

Soulé, M. E. (1985). What is conservation biology? BioScience, 35(11): 727–34.

Soulé, M . and Noss, R . (1998) Rewilding and biodiversity: complementary goals for continental conservation. Wild Earth, 8(3) (Fall, 1998): 18–28.

Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna

Efter skolan under mitt år som utbytesstudent hängde jag på ett lokalt café. Jag bodde i Bagley, Minnesota, nära den kanadensiska gränsen. Min värdfar tyckte inte om att jag var där, då, enligt honom, indianer och annat löst folk hängde där. Jag var utbytesstudent och nyfiken. Där spelade jag biljard med mina vänner som till hörde chippewafolket, ursprungsbefolkningen i området. De var utstötta och fattiga. Jag brydde mig inte om vad han sa och han tog inte upp det igen.

På caféet träffade jag en hel del intressanta typer. Jag minns två äldre män som kom dit och drack kaffe och pratade med den ena servitrisen, en väninna till mig som jobbade efter efter skolan. De var tjuvjägare och hade ständigt ett par historier om hur de hade lurat länsman. Den enda berättelsen som jag minns var när den yngre av dem, en man med stort mörkt skägg och sorgsna ögon, berättade hur han hade blivit stoppad med en nyskjutet rådjur i bakluckan. Polisen hade inte rätt att öppna bakluckan, om jag minns rätt, och tjuvjägaren höll sig lugn trots att han visste att polisen visste att han nyligen hade skjutit ett rådjur illegalt.

De båda var ett par Åsa-Nissetyper och jag tyckte de var spännande att lyssna till. Jaktbrott såg jag inte som något allvarligt brott som stöld, mord eller knarkhandel. Nu ser jag annorlunda på det, men det beror i stor grad vilket djur som jagas. Vargjakten i Sverige, som bedrivs både legalt och illegalt, är jag kritisk till. De som skjuter örnar begriper jag mig inte på. Rovjakten på elefanter i Afrika ser jag som förkastlig.

Maggie i närheten av Rebbetuaröd.

Jaktbrott är intressant ur flera aspekter Det är inte bara för att det är en del av brottsintresset och väcker känslor, utan det är också synen på det. Till exempel hör jag norrlänningar som påstår att nästan alla har en illegalt skjuten ren i frysboxen. Jag tror inte att det stämmer, men det talar för en brist på respekt för samens egendom då man i samma andetag skrattar.

En anledning till problematiken tror jag är beteckningen vilt. Få skulle skratta om jag berättade att jag hade skjutit en av Franks kalvar och lagt i frysboxen. Boskap definieras som tam och egendom, medan renen är vild, även om den också är egendom.

Flera författare talar just om synen på det vilda och hur det influerar synen på jaktbrott. Ulf Nyrén berättar i Rätt till jakt: En studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789 (2012) att på 1700-talet gjorde man skillnad på människans rätt och naturrätten och menade att Gud hade givit människan rätten att härska över djuren.

Mängden rättsfall visar emellertid att det inte fanns någon överdriven respekt för lagar kring naturresurser som kunde ha diffusa ägandeförhållanden. Att denna brist på respekt även omfattade vilda djur är troligt. Första Moseboks skapelseakt stadgade att människan var djurens överman, ett påbud som ingen positiv rätt kunde ändra. Det var med andra ord inte moraliskt förkastligt att tillgodogöra sig resurser ur Guds skapelseverk om än människors lagar sade något helt annat.

Nyrén, 2012:209

En liknande inställning berättar Kjell Danell och Roger Bergström om i kapitlet ”Uppbyggnad och fokusförändring 1870–1938” i boken Jaktens historia i Sverige: Vilt-människa-samhälle och kultur (red. Danell, 2016). De berättar om en länsman som säger till en misstänkt tjuvjägare: ”Far hem och skjut älgar du också, så ni slipper svälta” (2016:237).

I inställningen till jaktbrott finns det även ett motstånd mot de styrande. Det diskuterar Erica von Essen med andra i artikeln ”Deconstruction the poaching phenomena” (von Essen et al. 2014). Av flera perspektiv fann jag två extra intressanta för det svenska sammanhanget och då framför allt för den illegala rovdjursjakten. Den ena handlar om en neutralisering av sitt handlande och den andra om en motståndshandling mot de styrande. Jag har tidigare berättat om jägarna i Briére som sköt fågel i protest (Mischi, 2013), se Konflikter och möjligheter när livsstilar möts.

Neutraliseringen bygger på ett rättfärdigande utifrån andra värden än att man har skjutit ett djur olagligt. Det är således en normativ syn som rättfärdigar brottet utifrån de värden som ett lands lagar framhåller. I fallet vargen kan det handla om att man skyddar lokalbefolkningen eller att den inte hör hemma i Sverige. Jag minns även ett Uppdrag granskning där en grupp jägare åkte runt i bygden och dödade vargar. Om jag minns rätt så rättfärdigade de sitt handlande utifrån ett omhändertagande av bygden. Man kan även vända på det och se dem som protesterar mot den legala vargjakten genom att störa vid jakttillfället.

Att se jakten som ett motstånd mot de styrande har flera förklaringar. De kan ske genom att man gör skillnad mellan ”oss och dom”. I fallet Briére såg man EU:förordningar som fel och gjorde motstånd genom att döda fåglar. I BRÅ:s studie Illegal jakt på stora rovdjur (2007) påpekar författarna att:

Den illegala jakten ses bland vissa grupper mer som en förståelig protest mot ett större hot (makten, myndigheterna) än som ett överskridande av rätt och normer som beslutats i demokratisk ordning.

BRÅ, 2007:55

De två jägarna jag mötte i Bagley gjorde det varken av fattigdom eller i protest mot samhället. De var inga statuspersoner i samhället utan hade jakten som livsstil; jag tror de bara älskade att jaga.

I denna livsstil finns en aspekt som slog mig då jag läste Nyréns avhandling om jakten. Visst såg man det som ett skäl att få mat eller att protestera mot överheten som tyckte att de hade ensamrätt, men många bönder ansåg inte att de hade tid att jaga utan hade fullt sjå med att överleva. Att jaga var således ett tecken på antingen rikedom, då du hade tid och pengar, eller desperation. Däremellan var det ett slöseri med tid. Jag kommer att tänka på Gusten i August Strindbergs roman Hemsöborna (1887) när jag läser det. Han låter sin mors gård förfalla för att han hellre vill ligga ute i kustbandet och skjuta fågel.

Jakt är mångtydigt och synen på den berättar för oss om hur uppdelat samhället är. Uppdelningen kan åskådliggöras genom att visa på hur olika människor har svarat i rapporten Attityder till varg och vargförvaltning (Ericsson et al, 2013). Det finns vissa kommuner som tydligt skiljer sig från de andra. Författarna skriver: ”Mest positiva är invånarna i Ovanåker (87 %), Älvdalen (80 %), Nordanstig och Vansbro (78 %) därefter Hudiksvall och Avesta (77 %).” (Ericsson et al, 2013:14).

Attityder till varg och vargförvaltning (Ericsson et al, 2013:14)

Tanken att det inte bara yttrar sig i kritik utan i faktisk handling väcks av fler än mig. I varginventeringen syns det tydligt var det finns vargrevir och inte. Årets varginventering börjar snart men den som pågick mellan första oktober och 31 mars visar på ett stort hål i Dalarnas län.

Inventering av varg vintern 2022–2023 (Svensson et al.; 2023:13). Bilden är beskuren av mig.

Så hur kan vi förstå den illegala vargjakten i Dalarna? Är det en livsstil som hotas. Det är nära till renskötseln som bedrivs i södra Härjedalen, se den röda linjen. Ses den som ett hot mot jakten? Eller är det en protest mot de styrande som sitter långt bort? Eller är det en inställning hos en grupp i samhället som har tagit på sig ”ansvaret” att hålla området vargfritt?

Jag vet inte skälen och de skiljer sig säkert från person till person. Men att det fortgår tyder på en hög acceptans från de övriga i samhället. För är den en sak som är säkert så vet fler vilka det är, än de som uttalar sig. Kanske vågar man inte eller så neutraliseras deras beteende genom att de tar hand om bygden eller gör motstånd mot staten? Att det kan fortgå säger en hel del om Rättssverige och det är inte positivt.

Referenser:

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Danell, Kjell (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Första upplagan Stockholm: Liber

Danell, Kjell; Bergström, Roger (2016). ”Uppbyggnad och fokusförändring 1870–1938”. ss. 227–241. Ur Danell, Kjell (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Första upplagan Stockholm: Liber

Ericsson, G., Sandström, C., Kagervall, A. and Johansson, M. (2013). Attityder till varg och vargförvaltning. Report 2013:1. SLU

von Essen, Erica; Hansen, Hans Peter; Nordström Källström, Helena; Peterson, M. Nils. & Rai Peterson, Tarla (2014) Deconstruction the poaching phenomena. British Journal of Criminology. Vol. 54:632–651. doi:10.1093/bjc/azu022.

Mischi, Julian (2013). Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside. Ethnography, 14(1), 64–84.  https://doi.org/10.1177/1466138112440980

Nyrén, Ulf (2012). Rätt till jakt: en studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2012

Strindberg, August (2020). Hemsöborna: skärgårds-berättelse. Stockholm: Modernista

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö

Synen på vargen och samhällets förändring

Vi gick över ett kalhygge. Det var varmt och planen var att gå runt den lilla sjön i Dimbo inte långt från Falköping. Maggie stannade och jag vände mig om för att se vad det var som hon uppmärksammade. Då fick jag se ett lodjur som skred bort från oss. Jag kunde inte tro mina ögon.

Jag tittade på öronen, Jo det var tofsar på dem. Storleken, jo det var väldigt stor katt. Jag såg tecknen, men min själ kunde inte fånga in det som jag såg. Under hela den fortsatta promenaden tänkte jag på vad jag hade sett. Jag hade upplevt det som overkligt och minnet blev mer skimrande och samtidigt dimmigt. Ständigt frågade jag mig om det verkligen hade skett. Jag var lycklig.

Lodjuret hade skridit, totalt orädd. Förmodligen hade det legat på hygget och jag hade passerat den utan jag hade sett det. Efter vi hade gått förbi och Maggie hade upptäckt det, tyckte det att det var dags att gå.

Lodjuret som jag fick uppleva i detta jordbrukslandskap är något som alltfler får göra. Både varg och björn befinner sig i närheten av bebyggelsen. Vargen utrotades i Sverige, men återvände på 1980-talet. De är opportunister och vandrare.

Rovdjuren återvänder till områden där de förr rörde sig. På bilderna nedan ser vi hur vargar har fördelat sig i dagens Europa och var européer bor tätt och utspritt. Den högra bilden handlar om nettoprimärproduktion, vilket, om jag förstår det rätt, handlar om den mängd energi som det finns i marken, vilket i sin tur torde betyda hur mycket det kan växa där.

Det vi framför allt ser är att i Sverige är vargen koncentrerad i mitten av landet. Att lägga till är att där koncentrerar sig även de andra rovdjuren. Det är glest bebyggt och på grund av klimat och tradition så är skogsbruket en stor del av näringen där. Det gör att älg och andra hjortdjur har föda, vilket i sin tur lockar rovdjuren.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Ständigt återkommer jag till frågan kring kultur och natur. För mig är vargen den art där dessa två begrepp möts. Svenskar har föreställningar om vargen, positiva och negativa, samtidigt som det är ett opportunistiskt rovdjur som livnär sig på framför allt hjortdjur som varg. Vargen väcker känslor och åsikterna är många om den.

Ekologin handlar om hur allt hör samman och kan ses som en väv. Det betyder att de olika delarna också påverkar varandra. Det djur som påverkar mest är människan och påverkan är komplex. Inom ekologin talar man om kaskad effekter och syftar på vad som sker om en del försvinner eller kommer till i näringsväven.

På bilden nedan ser vi människan som står i centrum och genom sitt totala agerande skapar effekter i näringsväven. Till exempel om människan utrotar vargen kommer de större hjortdjuren som älg att gynnas eftersom de blir av med en fiende. Människan kan genom jakt påverka deras antal. Men också räven gynnas av vargens försvinnande eftersom även den får en fiende mindre. Det i sin tur missgynnar mindre bytesdjur som harar. Trakthyggesbruket med sina stora arealer med nyplantering gynnar älgen då de betar tallskott, barken och så vidare, se till exempel Viltskador i röjningsskogen. Det gör att älgen växer i antal. Sedan vargen återvände har den koncentrerats i skogsrika områden där det finns tillgång på byten.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Vargens sågs förr som ett hot mot överlevnaden. Den är en opportunist och koncentrerar sig inte på ett slags byte. Det innebär att de var en ständig risk för människornas boskap, vilket var en av anledningarna till att man ville utrota dem. När Sverige blev mer tätbefolkat och nyodlingen ökade, intensifierade man också jakten på rovdjuren, med resultatet att vargen under en lång tid försvann. I och med att den försvann kunde man också förändra hur djurhushållningen bedrevs. Djuren behövdes inte längre övervakas på samma sätt och nu handlade det snarare om att hålla dem i hagarna än att de riskerade att bli dödade.

I och med att rovdjuren sprider sig i Europa och bli fler i antal uppstår det konflikter, varav en av delarna beror på att man hade utvecklat ett sätt att bedriva djurhushållning på ett annorlunda sätt (Davoli et al, 2022). I länder som Rumänien där varg och björn aldrig utrotades behöll man herdarna.

Det finns även andra påverkansfaktorer. Få är idag beredda på grund av kostnadsskäl och kulturella anledningar att leva som herdar. Det är hårt, lönar sig föga och dessutom har man andra framtidsplaner.

I inlägget Jakt, livstil och och hävd: Varför fakta inte hjälper nämnde jag tre ”konfliktteman”: Hotet mot livsstilen, mot näringen samt styrande och styrda (BRÅ, 2007). Tidigare har jag nämnt rovdjurens påverkan på livsstilen som många lever, men också hur skillnader i syn på naturen utifrån ens livsstil, Konflikter och möjligheter när livsstilar möts. I inlägget har jag velat visa på de effekter som människans handlingar får på naturen, samt hur vissa näringar påverkas nu när rovdjuren åter är en del av de västeuropeiska samhällena.

Som avslutning vill jag nämna att skälet till att vargen utrotades kom från de styrande och nu talar de styrande om att nu ska vi ha en god rovdjursstam (något som jag är enig med). I detta finns en ödets ironi. Det visar framför allt på hur synen på vargen och naturen förändras över tid och hur det förändras följer ur hur samhället ser ut. Att vargens återkomst tillåts och att det finns olika syn på detta är delvis därför ett resultat på hur annorlunda Sverige idag ser ut. SCB:s graf får avsluta och illustrera inläggets tema.

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

Referenser:

Marco Davoli, Arash Ghoddousi, Francesco Maria Sabatini, Elena Fabbri, Romolo Caniglia, Tobias Kuemmerle, (2022). Changing patterns of conflict between humans, carnivores and crop-raiding prey as large carnivores recolonize human-dominated landscapes, Biological Conservation, Volume 269, https://doi.org/10.1016/j.biocon.2022.109553.

Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625
http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917)

Skogskunskap (2023) Viltskador i röjningsskogen. Skogskunskap. Senast korrigerad den 230824 (hämtat den 230923)

Konflikter och möjligheter när livsstilar möts

För 200 år sedan, skriver SCB (2015), bodde 90 % av Sveriges befolkning på landsbygden till skillnad från idag då 85 % bor i tätorter.

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

Johan Asplund berättar i boken Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991) om hur industrialiseringen splittrade samhällen. Människor flyttade in till städerna (Gesselschaft). Där förlorade de gemenskapen (Gemeinschaft), men de vann också anonymiteten och möjligheterna till att kunna utveckla sig i nya riktningar.

Det är stora skillnader att flytta till staden eller till landet. Det har jag själv märkt under alla mina olika flyttar. I staden glider man in, men känner man ingen blir man fort ensam. På landet hälsar man på varandra, nickar, stannar till och pratar några ord. Ofta handlar de första orden om att kategoriseras och placeras in. Var bor du? Vad är din anknytning? Man kommer till en redan etablerad gemenskap. Med tiden upptäcker man att gemenskapen kan vara både sårig och splittrad.

I städerna behöver man inte foga sig på samma sätt som på landet. Det handlar mer om mina behov, då de andra som inte tillhör bekantskapen är okända. Även om man fortfarande är beroende av andra är det inte kopplat till andra personer utan till fastighetsbolag eller kommunen. Frågan om bonden Frank har hunnit ploga efter nattens snöfall byts till ilska om inte kommunen har röjt upp.

I mötet med dessa världar kan det uppstå konflikter mellan de olika livsstilarna. Här tänkte jag presentera tre exempel där Gessellschaft kommer till Gemeinschaft för att förändra. Det första fallet är i Frankrike, det andra i Tyskland och det tredje är i Rumänien.

Antropologen Julian Mischi skriver i artikeln ”Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside” (2013) om Briére i Frankrike. Det är en nationalpark vid floden Loires utlopp. Det är ett träskland där en mångfald av fåglar, insekter, växter och människor trivs. De som har bott där i generationer, skriver Mischi, har haft som sed att jaga fågel. Det har drygat ut deras kost och varit ett nöje. Majoriteten har varit arbetarklass som har arbetat i den lokala industrin och levt enligt sina seder och bruk. Men tiderna förändras. Industrin har försvunnit och fler har upptäckt denna landsända. Från städer som Nantes har medelklassen flyttat ut. Biologer har upptäckt mångfalden i träsklandet. Dessutom har det kommit EU:direktiv där habitat ska skyddas på ett helt annat sätt än innan.

De nyinflyttade började klaga på att de sköt fåglar i träsket. De nya hade sökt sig till en region där de ville uppleva naturen genom promenader och cykling, snarare än genom jakt. De hade andra ideal och såg till miljön som något orört som skulle skyddas. Miljökämparna använde EU direktiv för att driva igenom kortare jaktsäsong, mindre ytor att jaga på och vissa fåglar blev förbjudna att skjuta.

Dessa nya direktiv kom från personer och institutioner som inte bodde där och som inte brydde sig om de seder som man hade i området. Lokala protesterade genom att öppet bryta mot jaktregler. Fåglarna de sköt gav de till ålderdomshem och de var villiga att sitta i fängelse för sina brott. Enligt Mischi var det en typisk klasskonflikt som hade uppstått där de bättre bemedlade kunde ge direktiv till dem som inte hade samma makt.

Att få jaga fåglar hade varit ett privilegium. Det var förbundet med skillnaden mellan djur och människa. De som bodde där hade varit fattiga i pengar, men rika på traditioner. Stoltheten som kommer därur, vill de som kommer långt bortifrån ta ifrån dem.

Vad vi ser är beslut som fattas långt borta av människor som inte lever där, som inte känner till sederna och även ditflyttade som vill ändra på det som har varit. Men seder är nedärvda. De är en del av en kultur och ett levnadssätt som man har för vana att leva. Den som kommer utifrån har inte den tysta kunskapen om hur livet fungerar i omgivningen. Det är lätt att då se brister och felen. Men det är svårare att se att det fungerar, innebär trygghet och framför allt stolthet för dem som bor där. Att ifrågasätta livsstilen blir därför ett sätt att ifrågasätta dem som personer.

I Tyskland har förändrade villkor i arbetslivet givit många möjligheten att jobba hemifrån. Det har gjort att många flyttar ut från städerna till byarna. De vill bo nära naturen och sänka sina boendekostnader. Dessutom har det blivit allt vanligare att människor flyttar ut tillsammans. De har gemensamma byggprojekt och skapar egna byar, skriver Judith Lembke i reportaget „Wer ins Dorf zieht, muss sich anpassen“ (2021). Överskriften betyder den som flyttar till byn måste anpassa sig och är ett citat av borgmästaren i Freiamt i södra Schwartzwald.

Borgmästaren i Freiamt berättar för journalisten att det har uppstått konflikter då de nya inte uppskattar olika seder, som till exempel när de lokala gifter sig. Då kommer den lokala jaktföreningen natten innan och avlossar några skott för brudparet. Det tycker inte de nyinflyttade om. Vissa har klagat på att det stinker när lantbrukarna gödslar.

Vissa ser bara billig mark att bygga på, säger borgmästaren, men förstår inte att de flyttar ut på landet. Det är viktigt, fortsätter hon att man förstår att man måste visa sig i byn. Där sker allt genom personliga kontakter och det finns redan gemenskap där. Visst kan man ta dit nya idéer, fortsätter hon, men man ska inte försöka att köra över de som redan bor där. Då går det illa, avslutar hon.

I Donaudeltat i Rumänien pågår ett projekt av Rewilding Europe (RE). Det benämns som Danube, Europe’s unrivalled wetland. I projektet finns flera olika delar som har stött på olika reaktioner enligt humanekologen Mihnea Tanasescu.

I artikeln Field Notes on the Meaning of Rewilding (2017) beskriver han dels Rewilding Europes grunder, som att de vill etablera djurarter där för att införa vissa funktioner i ekosystemet som har satts ur spel genom människornas verkningar där. Likaså vill de hjälpa till att utveckla det lokala företagandet för att kunna minska utflyttningen.

I RE:s arbete ser Tanasescu olika aspekter. Dels pekar han på hur nöjda många var när de fick taurosboskap och vattenbufflar. Tauros är form av heckboskap som har avlats fram för att likna uroxen som fanns i Europa. Lagmässigt var det inget problem, då de sågs som boskap. De ville även etablera kronhjort, men då sade myndigheterna nej, även om argumentet framfördes att de hade funnits där innan.

RE:s arbete med att hjälpa lokala att utveckla en ekoturism ser Tanasescu mer kritiskt på, då han menar att det inte ser till det grundläggande problemet i regionen. Det är en fattig region och under kommunismtiden arbetade man inte för att utveckla delen. Det som behövs är därför inte ekoturism främst utan fungerande infrastruktur, skolor och rent vatten.

Dagens samhälle förändras och samtidigt finns det traditioner, seder och bruk som hänger kvar. 1900-talet var ett århundrade som handlade om om förändring till det bättre. Det bättre definierades av ideologier och det skulle gå snabbt. Vi lever med 1900-talets arv och fokus på fart. Men i farten glöms människor bort.

Filosofen Roger Scruton skriver om landsbygden som han kom att älska i On hunting (1998). Efter sina många flyttar upptäckte han ett litet hörn på den engelska landsbygden där han kunde läsa och skriva, föda upp hästar och funderar kring skönheten. Han blev under sina sista 30 år allt mer fientlig mot Gesselschaft och den nedsättande synen på landsbygden. Han såg förändringen och hur de som levde och verkade försvann från landsbygden och de som kom såg det mer som ett turistmål än som en levande hembygd.

”Many of the occupants that kept people on the land have disappeared. While created by work, the landscape is destined for leisure. And yet, if the leisure does not involve those who live and work in rural areas, the landscape will cease to be theirs and become a theme-park for suburban visitors.”

Scruton. 1998:29

Det finns en viss trend i Sverige att människor flyttar ut från städerna. Framför allt är det inrikesfödda som lämnar.

Kopierat från publikationen ”Flyttningar mellan län, varifrån och varthän 2002-2021” (SCB, 2023:7)

Det positiva är landsbygden på flera ställen kommer att få mer människor, högre skatteunderlag och möjligheter till utveckling. Det kan också betyda att konflikter ökar mellan dem som har en gemenskap med sina seder och bruk och de som kommer med sina ideal och föreställningar. Ur det skulle något vitalt framträda. Men det kan också bli en landsbygd som blir en plats man pendlar från, en slags sovplats, ännu ett Gesselschaft, där var och en sköter sig själv.

Referenser:

Asplund, Johan (1991). Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft. Göteborg: Korpen

Lembke, Judith (2021). ”Wer ins Dorf zieht, muss sich anpassen“. FAZ. Publicerat den 210428 (hämtat 230917).

Mihnea Tanasescu (2017) Field Notes on the Meaning of Rewilding, Ethics, Policy & Environment, 20:3, 333-349, DOI: 10.1080/21550085.2017.1374053

Mischi, Julian (2013). Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside. Ethnography, 14(1), 64–84. https://doi.org/10.1177/1466138112440980

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917)

SCB (2023). Flyttningar mellan län, varifrån och varthän 2002—2021 Demografiska rapporter 2023:1

Scruton, Roger (1998). On hunting. South Bend, Ind.: St. Augustine’s Press

Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Det var oländig terräng, en brant med tät och ogallrad granskog. En bit åt norr gick ett viltstängsel och väster om mig var en brant klippa. Granskogens täthet och molnigheten gjorde att jag hade förlorat riktningen om inte branten hade visat riktningen. Maggie var med mig. Jag höll i linan för att hon inte skulle sticka. En stenbumling hade skapat en naturlig öppning. Där såg jag avföringen från ett lodjur.

Jag fylldes av spänning och hoppades få syn på lodjuret. Men det gjorde jag inte. De är skygga. Däremot förmodade jag att det var i närheten för Maggie hade blivit väldigt spak och höll sig tätt intill mig.

Jag mindes det jag hade läst om jägare som berättat om sin frustration när deras hundar förlorat allt sitt mod när de får vittring på ett rovdjur. Det fick mig även att tänka på den ilska som många som är emot vargen ger uttryck för då de menar att de inte kan släppa sin hundar lösa.

En vintern hittade jag dessa lodjursspår.

Ännu ett minne är under en diskussion när en kollega till mig förklarade att vargen skulle utrotas för att hon inte kände sig säker när de besökte deras lantställe i Värmland. Jag tyckte hon var töntig och självisk. Senare i livet minns jag dock den känsla när jag såg björnspår i snön i Orsa. Återigen var jag med Maggie och jag höll extra hårt i kopplet. Jag var inte rädd för min egen skull, men för hennes.

Björnspår utanför Orsa

Varför tar jag upp detta med känslor som rädsla och annat när det borde handla om fakta? Egentligen borde jag ju ha pepprat min kollega med argument från ekologin. Men det hade inte övertygat henne.

Om fakta vore det som är nyckeln till oss som kämpar för vargen och rovdjurens existens så hade det varit enkelt. Se på rovdjurens nyckelroll i ekologin. Men det handlar sällan om det.

Forskning visar tvärtom att till exempel många jägare som är vargmotståndare har hög ekologisk kunskap. I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar författarna att många av jägarna snarare har bättre kunskap än vad många andra har. Egentligen är det naturligt då de måste känna till villebrådet.

I BRÅ:s rapport 2007:22 Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land? (2007) visar rapportförfattarna att det snarare är andra faktorer som spelar in. De ser tre ”konfliktteman”: Hotet mot livsstilen, mot näringen samt styrande och styrda.

Två citat från BRÅ får illustrera attityder hos människor som handlar om livsstil som konflikttema:

Stefan: Jag är 64 år nu och sedan 1970 har jag varit ute och jagat och gått i skog och mark. Jag har plockat svamp och bär och det har aldrig varit några problem. Jag har kunnat släppa hunden och han har kommit tillbaka och jag har inte behövt vara bekymrad. Nu när man köper en pejlutrustning för närmare 6 000 kronor så… Ja, har man otur så får man pejlutrustningen, men inte hunden, tillbaka.

Sune: Det var väl -94 som de första vargarna kom hit och då förändrades livet helt enkelt. Då gick man ut i skogen och släppte hunden och gjorde en eld och satte sig och drack kaffe och grillade korv eller någonting. Så fick hunden upp en hare som kom förbi och ja… det var att man satt och njöt av livet bara. Men nu är man orolig hela tiden att: ”Nu börjar han skrika snart.” Det bästa med jakten idag det är ju när man får hunden med sig hem igen.

(2007, s. 38)

Vargens närvaro har förändrat Stefans och Sunes livsstil. Den traditionella jakten med lös hund har försvårats. Enligt Viltskadestatistik (SLU, 2022) angreps 56 hundar 2021 av vargar ”i situationer som inte handlade om jakt på rovdjuret ifråga” (SLU, 2022:18). Under 2022 angreps 41 stycken i liknande sammanhang (SLU, 2023:18). Att komma med fakta som konkurrens mellan arter eller att vargen är en naturlig del av faunan, skulle inte bita. För dem handlar det om en livsstil som hotas.

En annan aspekt som framförs är svårigheten att jaga, då man anser att viltet försvinner. Som i följande exempel:

”Det är tomt på vilt i skogen”, berättar Jens som är hundförare i laget. ”Det är mycket märkligt. Inte ett enda djur stötte hunden upp. Ingen vittring, inga spår, ingenting. Vi funderar på att ställa in älgjakten i år. Det är ju ingen idé om det inte finns några djur. Och inte vågar man släppa hunden riktigt heller eftersom det verkar finnas både varg och lo. Det blir inget roligt att jaga då, man blir bara förbannad och ledsen. Vi får se hur vi gör i år.”

(2007, s. 41)

För dem handlar det om en attityd som kommer ur en upplevelse av tillhörighet eller hävd. Ordet har anor till fornsvenskan. ”[H]äfþ, innehavande, besittning, besittningsrätt, hävdvunnen rätt, bruk” enligt SAOB:s etymologiska definition. Hävdvunnen rätt som ger en besittningsrätt för att uttrycka sig tautologiskt. Det är en livsstil som har uppkommit i det lokala, men påbuden kommer utifrån och framförallt uppifrån.

Det hör ihop med det andra konflikttemat ”styrande och styrd” och den frustrerande upplevelsen av att inte vara hörd.

Bengt: De lyssnar ju inte på oss. Ingen lyssnar till vad vi här på plats tycker. Den största anledningen till att folk bryter mot de här jaktlagarna är att de känner sig överkörda av myndigheterna och de som bestämmer i Stockholm.

(2007, s. 41, förf. markering.)

Detta tycks överhuvudtaget vara ett verkligt problem i samhället, vilket ständigt nämns i medierna. Om det tas ut på rovdjuren så har vi oskyldiga offer.

Det finns de som har påstått att Sverige inte har någon kultur. Den attityden är typiskt för ett land som styrts av ett ingenjörstänkande, som journalisterna Katarina Barrling Hermansson och Cecilia Garme skriver om i essän Saknad: på spaning efter landet inom oss (2022). Det stämmer inte och i Sverige finns det dessutom många kulturer. Det är lokala livsstilar som har framträtt under århundraden och som har blivit till en vana och något som ses som något naturligt.

Om olika livsstilar stor i motsats uppstår det konflikter. I den konflikten är fakta en ytterst liten del och ofta kan båda sidorna framhålla motstridiga uppgifter. Jag tror här att det är viktigt att man förstår den frustration som människor upplever att de är tvungna att förändra en livsstil. För de ingenjörstänkande och de som tror att det räcker med fakta ur biologiboken är frustrationen obegriplig. Då är det lätt att skratta åt eller bli irriterad på personer som min gamla kollega som ville att vargen skulle utrotas för att hon upplevde att hon inte kunde gå på hundpromenader vid sitt lantställe.

Jag skulle kunna hårdra det och påstå att i Sverige finns det ingen natur utan bara kultur. Faktan är invävd i våra föreställningar som utgår från livsstilar som uppkommit ur vårt sätt att leva. Förändringar sker framför allt när livsstilen ändras på grund av nya levnadsförhållanden och inte genom fakta. Sverige är ett kulturellt brokigt land och det beror inte på invandringen. I den kulturella konflikten blir rovdjuren symboler för vilken sida man tillhör.

Ändringar: Efter kommentarer från Lars Lundqvist om att jag felaktigt påpekade att Sune och Stefan bröt mot lagen när de släppte sina hundar fritt har jag nu ändrat detta och i stället lagt till statistik från SLU om hur många hundar som har skadats i jaktsammanhang. Dessutom kan följande tilläggas: ”Under perioden 1997 – 2021 har det totala antalet rovdjursangripna hundar varierat mellan 0 (1997) och 70 (2009) stycken.” (SLU, 2022:18). Även sista meningen i näst sista stycket av inlägget är ändrat på grund av den anledningen. Jag tackar för noggrann läsning.

Referenser:

Barrling Hermansson, Katarina & Garme, Cecilia (2022). Saknad: på spaning efter landet inom oss. Stockholm: Mondial

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back”. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

SLU (2022). Viltskadestatistik 2021: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–2. Grimsö:SLU

SLU (2023). Viltskadestatistik 2022: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2023–3. Grimsö:SLU

Stadsbon söker friheten på landsbygden

Jakttornet kan användas i många år till. Det står på en höjd med blick över granodlingen. Men här ska det inte jagas mer, säger min vän som är en av de många som har lämnat storstaden för landsbygden. Jägarna som har jagat här i 25 år är inte längre välkomna. Marken går som en lång remsa mellan två andra marker. Det bryr sig min vän inte om. Han vill inte att det skulle jagas på hans mark.

Jakttornet på bilden står mellan Agusa och Rebbetuaröd och står inte på min väns mark.

Medan vi står och pratar om att han infört jaktförbud på sin mark rekommenderar han mig två av Axel Lindéns böcker: Fårdagboken (2017) och Tillstånd (2020). Med beundran framhåller han framförallt den senare. Den måste jag läsa.

Efter att ha läst den första med stor behållning, påbörjade jag nyfiket den andra. Den första bokens dagboksanteckningar var som aforismer över livet. Den senare är en sammanhållen bok som får mig att tro att dagboksanteckningarna har utvecklats till kortare essäer om sakens tillstånd. Jag läser den motvilligt utan att begripa varför. Efter ett tag pausar jag läsningen. Det är en märklig bok. Jag vänder på boken och läser baksidestexten.  Det står att ”Axel Lindén är en motvillig skogsägare, och en tjurskallig sådan.”

Han har flyttat ut på landet, lämnat sitt arbete i akademin och fått överta sina föräldrars skog. Han vill ta hand om den på sitt sätt. Hans ensamma arbete i skogen varvas med en allt större uppgivenhet över sin omgivning och världens tillstånd. Ofta tycks grannar komma förbi, men istället för möten till samtal tycks han uppleva sig iakttagen, bedömd och som någon mindre vetande. På samma sätt tycks han redan från början ha bestämt sig för att de andra inte heller är värda att lyssna på. Samtidigt som författaren inte vill samtala och utbyta med sina grannar, försöker han och hans fru hjälpa en afghansk yngling som har fått beslut om att han inte får stanna. Trevande försöker han tala med honom, tar med honom upp i skogen, men tycks själv hamna i någon slags letargi över att saker försvinner bortom hans kontroll. Ynglingen utvisas.

Varför lägger han ner all energi på en främling, frågar jag mig, men inte på dem från bygden som vill prata med honom? Rikedomen i boken är hans förmåga att skriva så att man lockas att läsa mellan raderna. Men där min vän ser honom som en hedervärd person förvånas jag över hans högdragenhet. Som i följande utdrag:

– Vad är det för konstig avverkning du har gjort?

Jag har lärt mig att inte försöka svara. Han är inte intresserad av vad jag har att säga. Han pratar om skiftet där maskinerna var. Jag vet att det inte ser ut som en vanlig avverkning. Det är ett experiment, på sikt kan det bli en mer naturlig skog, Jag väntar tyst på hans fortsättning. Det är konstigt hur lika alla gubbar är.

– Det blåser väl ner så småningom.

Lindén, 2020, s. 99.

Mannen som tilltalar honom är jägare och ”gubbe”. Han är en av de oförstående.

Det som gör att läsningen fortsätter är att tankar väcks kring vad som utspelar sig mellan författaren och jägare. Det ena är att då det är ett experiment, något nytt och därför outforskat, tycks det väcka motstånd hos de konservativa och inskränkta ”gubbarna”. Författaren skulle då vara en slags rebell och nydanare. Men det jag läser in är snarare att han på grund av sin okunskap inte förmår förklara och rättfärdiga sitt mål. Författaren tycks inte förstå att även den traditionella kunskapen trots allt bygger på en uppbyggd informationsinsamling. För ”de” är ju så slutna och oföränderliga. Det möjliga mötet mellan två olika synsätt tycks, enligt författaren inte vara möjlig. Båda grupperna är slutna.

Att tilläggas är att träden senare blåser ner. Att det nämns hedrar författaren.

Ytterligare ett exempel som väcker funderingar är hur han beskriver sitt märkliga beteende när han ska jaga med gubbarna. Det jag förundras över hur han visar på sin egen misantropi och hur det snarare verkar vara han som är den slutne, i stället för de andra.

Jag kommer alltid några minuter för sent till jaktstugan. De andra blir sura, men de får ju jaga på min mark, tänker jag. Det behövs så lite för att sådana översittarfasoner ska krypa fram. Men jag vill också avskärma mig, jag vill inte sugas in i deras snack. Så jag begränsar mitt umgänge med jägarna. Jag begränsar mitt umgänge överhuvudtaget. Jag vill inte vara som andra. Det går inte att tänka om man umgås hela tiden. 

Lindén, 2020, s. 103.

Under läsningen minns jag essän On Hunting (1998) av den framlidne filosofen Roger Scruton, där han beskriver sin upptäckt av rävjakten. Liksom Axel Lindén har han blivit led på staden och dess inbördes intellektuella strider. Genom sin bekantskap med en änka börjar han upptäcka landsbygden. Han gör det med en ponny som heter Dumbo, som skildras som ett trögt ök som ser sina dagliga ritter som ett omständligt sätt att komma tillbaka till stallet. Han, liksom ryttaren, är inte delaktig i landskapet. De skrittar genom landskapet som Scruton betraktar, men han deltar inte i det. Istället bekymrar han sig över dess förfall.

En dag stannar Dumbo upp, lystrar och hur mycket Scruton än sparkar rör han sig inte. Författaren förstår inte vad som pågår, men det gör hästen. Ett jaktsällskap dyker upp. Först kommer hundarna. Sedan skönjs färgglada ryttare vid ändan av fälten. Då de kommer nära blir det liv i hästen. Författaren förlorar kontrollen över den då den hetsigt sätter igång att följa klungan av människor och hästar. Händelsen avslutas med att han trillar av, men det är början på ett nytt skede i hans liv som kommer att förändra honom.

Upptäckten av en ny livsstil får honom att förändra sig och framför allt att lära känna sin omgivning. Han anpassar sig genom sin klädsel, sitt beteende och till gruppen som han jagar med. Han underkastar sig sitt nya hem, men förblir sig själv just genom förändringen. Men det gör inte Lindén. Han kommer försent, vill inte anpassa sig till jägarna och människorna. Skogsbruk gör han på sitt sätt. Scruton får syn på högre värden som inte är uppenbara på avstånd. Men Lindén vill inte delaktighet utan håller sig på avstånd, kan inte förstå att det finns något värde i deras levnadssätt. Han måste själv tänka, gå ut i skogen och själv förstå, för uppenbarligen håller världen på att gå under.

Båda beskriver jakten. Men där Lindén sitter ensam på pass deltar Scruton i rävjaktens gemenskap. Det är två olika jaktformer som inte går att jämföra, likväl illustrerar de dessa två författare som båda upptäcker sig själva när de lämnar staden och bosätter sig på landet. Scruton hittar äntligen sin gemenskap som han gör allt för att bli en del av, från klädsel och attribut till okritisk hyllning. Lindén tycks inte söka gemenskapen.

I denna kontrast öppnas tanken att å ena sidan kan utflyttningen från staden ses som ett ökat oberoende, ett frigörande från andra. Å andra sidan är det tvärtom, att utflyttningen från staden som kan leda till gemenskap. Men för att en gemenskap ska kunna uppstå måste man vara öppen för de människor som bor där. Landsbygden är inte en plats för att uppfylla sina egna visioner om frihet utan en plats för kultivering.

Det som jag finner så märkligt i Tillstånd är att författaren söker gemenskap med det som inte är en del av det som är framför honom. Han tänker på världen, på flyktingarna, men inte på dem som är omkring honom. De är bara oföränderliga ”gubbar” som inte bryr sig om annat än det egna. I Lindéns värld lyssnar man inte till den andre och begrundar vad han har att säga och svara på det. Det blir tjurigt och bevakat. Man vill säga sitt utan att vilja utbytet och samtalet. Kan gemenskap och förståelse för varandra uppstå om blicken och bekymret handlar om det långt där borta än det som är förhanden?

Medan jag pillar med orden i texten kommer Edith Södergrans ord i dikten Dagen svalnar till mig.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken. 

Dagen svalnar

För är det inte så att det är så mycket lättare att bry sig om dem där borta än att möta de nära. Då riskerar man inte att bli besviken.

Avslutningsvis pratade jag senare med en jägare och berättade om min vän och om hans vägran att tillåta jakt på sin mark. Jägaren var oförstående. Men om han gör det kan han ju få gratis kött, sa han. Eller är han vegetarian? Inte alls, svarade jag. Han stod först tyst.

I grunden, sade han sedan leende, spelar det ingen roll. Jag kan inte kontrollera min hundar och om de jagar rådjuren över hans mark och in på nästa mark så är det inte mitt problem. Så vad han tycker och säger är oviktigt.

Samtalet förbigås än en gång.

Referenser:

Lindén, Axel (2017). Fårdagboken. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Lindén, Axel (2020). Tillstånd: varannan gran, varannan tall och andra orimligheter. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Scruton, Roger (1998). On hunting. South Bend, Ind.: St. Augustine’s Press

En tänkande apas föreställningar om jakt

En dimma hade svept in från Östersjön och hade stannat hela dagen. Det var vindstilla. Jag satt i trädgården, rökte min pipa och drack ett glas vin. Maggie sökte efter gömd mat i det oklippta gräset. I kastanjen sökte småfåglar efter mat, insekter som spindeldjur och annat. Jag hade inte kikaren med mig, men de jag såg tycktes vara blåmesar. På långt håll ser jag ganska dåligt.

Spontant skriver jag att blåmesarna ”sökte” efter mat. Insekterna dödar de, men jag har svårt att se det som jakt. De snarare plockar sin föda. Jakt är en förunderligt begrepp och i ett inlägg beskrev jag det som kultur.

Eftersom jag är antropolog tenderar jag att använda begreppet kultur annorlunda än gemene man, vilket ibland kan leda till missuppfattningar. Så låt mig därför förklara användningen av ordet i sammanhanget utifrån artikeln ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality” av antropologen Robert W. Sussman och den väl läsbara boken View to death in the morning: nature of hunting through history (1993) av antropologen Matt Cartmill.

Jakttorn mellan Rebbetuaröd och Agusa

Vad natur eller naturligt är finns det olika föreställningar om, ergo det kulturella perspektivet. Dessa föreställningar förs vidare genom generationer, liksom de förändras över tid. Kulturen som föreställningar formar bara inte vår vy utan också hur vi agerar och beter oss, samt hur vi förklarar vårt beteende. Att vi behöver förklara vårt beteende tyder på att någon har tillfrågat oss om varför vi gör på ett visst sätt. Det kan vara ett barn, någon från en främmande kultur eller bara den stilla frågan ”varför gör vi på detta viset?” som är frågeställaren.

I och med att vi får frågan nödgas vi till en förklaring eller ett rättfärdigande och dessa kan vara mer eller mindre genomtänkta. Dels kan det bero på om man själv har tänkt igenom frågorna redan innan eller om man överraskas och hittar på något i stunden som låter rimligt. Antropologer tenderar att ta hänsyn till människornas förklaringar för att sedan undersöka dem utifrån en teori och komma fram till helt andra förklaringar.

I ett inslag i P1 morgon (23/8-23) om licensjakten på björn möttes Svenska rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant och Jens Gustafsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas riksförbund. I inslaget hävdade Orrebrant att endast skyddsjakt rättfärdigade jakt på björnar. Gustafsson tyckte snarare att det var självklart att björnar skulle få jagas eftersom ”det är ett jaktbart vilt”. Han sa att ”vi behöver inte titta på det djupare än så”. Då lagen tillåter det, enligt honom och det finns dem som vill jaga i det här fallet björn, finns det inget problem. Fördelen med argumentationen är att han slipper att krångla in sig i frågor som björnpopulation eller etik utan det räcker med att lagen tillåter det och ”det är kul”.

Om jag skulle vilja fultolka honom skulle jag kunna säga att det är dödandet som är kul, men generellt sätt bland jägare är dödandet endast en liten del av hela upplevelsen. Jag pratade med en jägare som har jagat i 20 år och han har ännu inte skjutit en älg. Det är inte därför han ägnar all denna tid åt att stiga upp tidigt på morgonen. Det är gemenskapen, naturupplevelsen och arbetet med sina hundar som gör att han lägger ner alldeles för mycket pengar på jakten.

Frågan är vad för djur vi är och om jakten är något naturligt? Både Sussman och Cartmill ifrågasätter bilden av att människan kan definieras som jägare. Likaså gör Sörling, Mattson och Danell det i boken Jaktens historia i Sverige (2016)

”Människan” är inte jägare mer än hon är samlare eller odlare, men inte heller mindre.”

Sörling, Mattson och Danell, 2016:11

Myten om människan Jägaren är en myt med korta anor. Dels diskuterades det utifrån Darwins teori om artens överlevnad och tankarna om att människan kunde dominera sin omgivning eftersom hon var väl anpassad till det. Men framför allt kom dessa tankar efter Andra världskriget och då färgat av en kritik av vad människan egentligen var för djurart. Myten av människan som jägare användes som en samhälls- eller kanske hellre som en civilisationskritik (Cartmill, 1993 & Sussman, 1999).

Märk väl att detta motsäger inte att människan har jagat, för som Sörling et al. skriver så jagade människan när hon förmådde det. Redan föregångarna till homo sapiens jagade. Men det finns anledning att tänka på den paleolitiska människan som samlare och jägare, hellre än i omvänd ordning som är vanligare. Den dagliga födan bestod snarare av vegetarisk kost, som kompletterades med kött när tillfälle gavs.

Under den yngre stenåldern då människorna lärde sig att domesticera vissa djur och odla systematiskt förändrades samhällena. Jakten blev då mindre viktig för proteinet. I många kulturer blev det ett privilegium för dem med makt. Cartmill tar upp skillnaden mellan den grekiska antiken och romarriket.

Grekerna såg jakten som viktig för det manliga, men det gjorde inte romarna. Odysseus känns igen av sin amma på ärret han fick från en vildsvinsjakt. Men jakten i antikens Grekland är också farlig då man kan reta upp gudarna. Det intressanta är också att jakten är kopplad till gudinnor och inte till manliga gudar.

I romarriket ses jakten som något barbariskt, vilket är märkligt då man på arenor som Colosseum hade gladiatorspel. Men det var ingen jakt på arenan och Cartmill påminner mig om att i Ovidius diktverk Metamorfoser (2022/8 e.Kr.) går det illa för jägarna. Ett exempel är en jägare som förvandlas till en hjort och sedan jagas ned av sina egna hundar.

I det Europa som framträder efter Västroms fall blir jakten ett skyddat privilegium för aristokratin. Kungar och adelsmän straffar dem som jagar utan deras tillåtelse. I England tvingades de vanliga att skada sina hundars tassar för att de inte skulle kunna av jaga kungens villebråd. Marker utsågs för jakt och skogar bevarades för att överheten skulle kunna jaga. Vokabulär och ritualer skapades för att göra jakten till något för de invigda. (Cartmill, 1993). Jakten blev inte främst ett sätt att hitta föda utan:

I det feodala Europa under medeltiden blev jakt också alltmer en övning i vapenbruk och ledarskap för aristokratin under fredstid.

Sörling, Mattson och Danell, 2016:12

I Sverige, skriver Leif Mattson (2016), sker en förändring när Gustav III ger rätten till de ofrälste, alltså de som inte är adliga, att få jaga med samma rättigheter som adeln på sina marker. Detta leder till att högviltet försvinner från stora delar av Sverige.

Personer som överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis, fortsätter Mattsson, börjar arbeta för viltvård så att rådjurs- och älgpopulationen ska kunna återhämta sig. Det är ur dessa insatser som viltvårdskonsulenter och dito får sin roll i Sverige. Jakten har också därmed blivit en företeelse som inte bara förekommer hos aristokratin. I vår tid finns det cirka 300’000 jägare i Sverige i olika samhällsklasser. Att tillägga dock är att även om jakträttigheten inte längre är förbundet med en titel, så är jägarna ”överrepresenterade bland de högsta inkomstskikten” (Sörling et al, 2016:14) och, fortsätter författarna, hos landsbygdsbefolkningen.

Sammanfattningsvis ser vi utifrån människoartens historia att jakt har förekommit, men att den har varit knuten till kulturella föreställningar som vilka som har rätt att jaga, således en fråga om klass och makt, om det är civiliserat eller inte, och framför allt har synen på jakt förändrats. Människan är trots allt den tänkande apan och ur det kommer föreställningar om hur vi borde och inte borde bete oss.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Ovidius Naso, Publius (2022). Metamorfoser. Stockholm: Modernista

Sussman, Robert W. (1999). ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality”. Zygon: journal of religion and science. Vol. 34:3, https://doi.org/10.1111/0591-2385.00226

Sörling, Sverker, Mattsson, Leif & Danell Kjell (2016). ”Jaktens rikedom och mångfald – ett inledande panorama”, ss. 11–18 ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Den andre varje månad och försök att komma igång

Jag fick frågan om varför jag inte har skrivit på länge och svarade att jag har inte förmått att göra det. Ikväll har jag slitit mig från teven för att äntligen sätta igång igen. Det som verkligen fick mig att skriva detta är dels hennes kommentar och när jag såg en fjäril lyfta från äpplena som i alla möjliga storlekar växer tätt på grenarna.

Det är inte bara en fjäril som har hittat dit utan olika steklar och flugor. Någon insekt penetrerar skalet, förruttnelse inträder och det söta fruktköttet lockar olika insekter. För en professionell odlare är det en mardröm, men för mig är denna mångfald av insekter något vackert.

På väg hem häromdagen funderade jag på vad för slags organismer detta kan locka? För även om jag är villig att dela med mig vill jag ändå plocka så jag kan göra äppelmos på de små och vira in de större i tidningspapper så de håller längre.

Körsbären går till fåglarna och plommonen till insekterna, men aromaäpplena vill jag kunna njuta av. Och samtidigt säger vissa ekologer att det handlar om en balans som uppkommer efter tid. Först kommer förlusten med de många ”skadeinsekterna” för att sedan locka till sig deras fiender, som kan vara allt från andra insekter till fåglar.

Jag är spänd på hur det kommer att arta sig.

När jag klippte gräset för en månad sedan trodde jag det skulle bli sista gången. Men brittsommaren och fukten i marken gör att det kommer att krävas en klippning snart. Jag gör det när löven från kastanjen har fallit.

Pilens grenar har vuxit sig stora över året. Nu pryds de av gullris som för första gången har dykt upp detta året. Även en låg lönn har tagit fart i vänstra delen. På den inglasade altanen har vi tomater som vi fick av grannen. De är fortfarande gröna. Syrenen och lönnen i söder tar för mycket av solljuset, antar jag.
På denna solbelysta plats växer klöver, gräs och annat. Här tar sig inte gräset så bra som på andra platser i trädgården. Egentligen behöver jag inte klippa gräset här på hela året. Tusenskönorna som har vuxit här tidigare år berättar om hårt packad jord. Kan det vara skälet? I år var det få tusenskönor.
På ängen i skuggan av den ohamlade pilen växer gräset tjockt och högt. I år har det inte tagit över allt och jag hoppas att det inte kommer att hindra de andra växterna. De som lyckas gör det på höjden. Vallmon lyckades dåligt i år. Kanske var det för lite sol?
Här växer gräset som om jag hade spritt ut gödning. Det är också en solbelyst plats. De plättar som jag skapade med räfsan har vuxit igen. Det är en plats där blommorna ger sig till känna tidig vår, men under sommaren försvinner de för att bida sin tid till nästa vår.