Maggie kan stigarna vid Sandhammaren. Hon vet vilka som leder ned till stranden där hon jagar pinnar som vi kastar i vattnet. Hon sträcker ut sig när hon springer förbi oss med pinnarna i munnen så att vi inte ska kunna ta tillbaka dem.
Det var en grå dag igår. Längs Maggies stig kom vi till en liten glänta. En tall hade fallit. Dess bark hade fallit av och stamman låg grå. Ekens gula höstlöv lyste upp platsen. Jag var tvungen att stanna och inta färgprakten.
Sandhammaren
Jag var nyfiken på hur stranden hade klarat stormen Babette. Jag mindes det jag hade sett dagen efter i Simrishamn då jag och Maggie vandrade runt. Blåsten och vågorna hade vräkt upp sanden och fört den femtio meter inåt land. Cykelbanan låg under sand och nästsista kröken på Tommarpsån innan den rann ut i Östersjön hade ändrats.
Vid bron är nu en meterbred sanddriva i Tommarpsån
Sandhammarstranden såg ut som vanligt tyckte jag först. Men så såg jag hur sanddynan som löpte längs med stranden hade kapats.
Sandvallen och tallarna sticker upp längre bort.
Medan Maggie jagade pinnen som jag kastade i vågorna tittade jag på hur väl stranden och området bakom hade klarat sig. Visserligen hade vågorna slagit upp och ätit sig in i sanddynan, men strandrågsrötterna hade hållit emot och hållit kvar sanden. Med tiden kommer kanten trilla ned och rundningen återkomma. Men nu ser vi hur ståndaktigt växtligheten håller emot.
Strandrågens rötter som håller kvar sanden.
Vallen var ungefär en meter hög på sina ställen och för att ta sig upp tog jag sats. Maggie kom efter. Vi gick upp för sanddynerna. På toppen växte tallar och på insidan, skyddade från vinden, bredde ljungen ut sig. Björkarna höll sig längre in.
Skyddade bakom vall växer ljung och gräs. Maggie undrar varför jag prompt vill att hon ska titta mot kameran.
Under promenaden tillbaka tänkte jag på vad jag hade läst och skrivit i gårdagens inlägg, Bevarandebiologins inställning till människan. Jag tänkte på Hans Lidmans beskrivning av en torraka i Pärlugglans skog (1960) som jag hade läst på morgonen. Han berättar om spillkråkan som hackar ut ett bo som sedan knipan tar över. Jag tänkte på en artikel av Michael Soulé et al. (1988/2014) som beskriver hur de fragmenterade kanjonerna i San Diego sakta töms på trastar och tas över av generalisterna för att chaparallvegetationen försvinner när villaförorterna byggs ut. Och jag tänkte på artikeln Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility (Marvier, Karieva & Lalasz, 2012) som jag nämnde i gårdagens inlägg.
Mina upplevelser och upplevelserna som de beskriver handlar om olika perspektiv kring samma sak; hur tar vi medvetna människor hand om vår natur? Vår verkan får konsekvenser, men om vi istället för att ständigt vilja forma efter våra behov kunde se hur naturen gör, finns det en väg bort från mycket av förstörelsen.
Genom att se hur naturen fungerar genom att iaktta de olika delarnas samverkar får vi syn på lösningarna. Ekarna som en gång växte längs med Sandhammaren höggs ned och sanden drev in över åkrarna. Ekar och tallar planterades. Ytterst har strandrågen brett ut sig. Effekterna av stormarnas kraft mildrades och sanden drev inte in över åkrarna.
För att få syn på detta måste man röra sig ute i naturen, iaktta och fundera på hur allt hänger samman. Det går inte att bara läsa forskningsrapporter eller vackra naturbetraktelser. Förvisso handlar det delvis om allmänna lagar, men hur dessa framträder i det lokala skiljer sig oftast från andra lokaler. Bästa sättet att kunna betrakta och begrunda är att ge sig ut med sin hund för att leka vid strandkanten en grå dag i slutet av oktober. Kanske väcks man ur sina tankar av något som får en att stanna till och känner det vidunderliga som döljs under allt manifesterad i en höstgul ek? Då förstår man att värna och vörda hör samman och att vi är en del av något större.
Soulé, Michael E. et al. (1988/2014). Restructured dynamics of rapid extinctions of chaparral-requiring birds in urban habitat land. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 99–140.
Det har ännu inte ljusnat ute. Maggie ligger i soffan och efter morgonläsningen tumlar tankarna omkring. Jag ska göra ett försök att påbörja en slags etisk diskussion som jag tänker föra under veckan. Vi får se hur långt jag kommer. Först behöver jag etablera ett par teser eller i alla fall ett par utgångspunkter.
Tankarna kretsar kring bevarandebiologi och tar sin utgångspunkt ur två generationer av tänkare. De kommer ur olika discipliner, vilket delvis påverkar hur de tänker.
Den framlidne biologen Michael Soulé som jag ofta har återkommit till skriver i artikeln The ”new conservation” (2013/2014) om en ny generation som framhåller att bevarande går att kombinera med ekonomisk tillväxt. Till detta är han djupt kritisk.
Because its goal it to supplant the biological diversity–based model of traditional conservation with something entirely different, namely an economic growth–based or humanitarian movement, it does not deserve to be labeled conservation.
Soulé, 2014:345
Den artikel som hans kritik framför allt tar sin utgång i är artikeln Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility (Marvier, Karieva & Lalasz, 2012). Han menar att de i sin diskussion utgår från människans behov för att därefter se hur de kan samverka med naturen. Soulé fortsätter och skriver att de nya bevararna (conservationists) utgår från att bevarandet av biologisk mångfald har förlorat kontakten med vanligt folks ekonomiska verklighet.
Lugnås
Personligen är jag tveksam till mycket av hans kritik av flera anledningar. Om vi börjar med ovan nämnda artikel i som publicerades av The Breakthrough Institute så handlar den om ett antal olika trådar. Deras första argument är att väldigt mycket av jorden är redan skyddad, upp till 13% vid publikationen, påstår de. Informationen hämtar de från World Database on Protected Areas – WDPA. Jag kan inte avgöra hur mycket som stämmer av det. Poängen däremot handlar om det verkligen är nödvändigt att skydda så stora områden?
För, fortsätter författarna, även om vi skyddar vackra områden så fortsätter förstörelsen av andra områden. Det borde betyda, menar de, att ett nytt tänkande snarare är nödvändigt, där vi inte främst utgår från bevarande utan ser hur samhället kan formas så att det samlever med naturen. Detta är en tanke som jag själv stöder och bloggens titel syftar just på detta. Hur det ska se ut kräver att en mängd olika parter jämkas med den kunskap som finns tillgänglig.
Det är här nästa del i Soulés kritik kommer in. I verk som Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011), vilket han kritiserar och det senare verket The new wild: why invasive species will be nature’s salvation (Pearce, 2015) ifrågasätts mycket av bevarandebiologernas arbete. Dels kritiserar de alarmismen, men också den fruktlösa kampen mot miljöförändringarna. De menar till och med att i vissa fall kan man bejaka dem, lägg märke till ”saving” och ”salvation” i undertitlarna. Jag rekommenderar båda böckerna.
Innan vi kommer till avslutningen vill jag understryka att alla författarna som nämns är djupt kritiska till det som sker med den biologiska mångfalden och oroar sig för miljöförstörelsen som pågår över hela världen. Samtidigt, framhåller de, att det finns väldigt mycket data som visar att naturen är tåligare än vad många av den äldre skolans bevarandebiologer vill medge. Fred Pearce utgår till exempel från forskningsrapporter och skriver i artikeln Biodiversity in logged forests far higher than once believed (2013) att biodiversiteten i den brukade tropiska regnskog inte är så låg som många har påstått.
Övergiven byggnad i Berlin
I diskussionen om bevarande är inte datan entydig, vilket visar på att vi inte enbart kan stirra oss blinda på siffror. Likväl är det ur datan som en stor del av kunskapen kommer och utifrån den måste vi göra tolkningar.
Antropocen har flera olika betydelser, men följer ur förståelsen att arten homosapiens påverkar Gaia mer än någon annan enskild organism någonsin har gjort. Detta, menar jag och andra, skapar etiska frågor som vi ständigt måste återkomma till. Redan i en av sina första artiklar om bevarandebiologi påpekar Soulé att det inte bara är en fråga om data utan om värden.
Ute har det ljusnat, även om dagen ser ut att bli grå. Jag har fört ett teoretiskt samtal om naturen. Nu är det dags att ge sig av ut och njuta av den, trots det gråa. Stövlarna ska hållas leriga.
Under natten hade jag legat och hört stormen Babette. Stormbyarna drog i snabb takt förbi och regnet smattrade mot fönstret. På förmiddagen gick jag och Maggie ut på promenad. Jag lämnade mobilen hemma för att bekämpa den betvingande känslan av att den tvunget ska vara med. Som jag skriver på Hans inlägg Frånlandsvind # 1 vars fina foton dokumenterar havets tillbakadragning på Råssö ångrar jag beslutet.
Medan vi gick ned mot stranden låg det lite spridda grenar och löven hade dragits av träden, men inget som gjorde intryck. Det var kav lugnt i luften som det så ofta är efter stormar. Den kalla luften som vi har upplevt under en tid hade bytts mot högre temperaturer.
Det var först när vi kom ned till stranden som vi fick se hur vind och våg hade lyft sanden från stranden över cykelvägen och ned i Tommarpsån. I kröken vid bron låg en sanddriva och ändrade förloppet.
Jag fick ett par foton av min andra hälft som senare under dagen gick ut med Maggie
Gräset hade lagts under sand och nyponbuskarna stod nu enskilt och spritt. Vid vändplanen hade en damm bildats och gräsänderna trampade omkring.
Vågorna var fortfarande höga och Maggie surade för att jag inte hittade någon pinne att kasta. En grönfinksflock sökte mat i nyponbuskarna. Jag såg mig fascinerat omkring. Under de fyra år som jag har bott här har landskapets inte förändrats lika markant. Det mesta kommer nog att återgå till det som var, men Tommarpsån kommer att flyta lite annorlunda.
Här har vågorna slitit loss stenarna från vallen som ska skydda mot havet
Tobisvik var förr ängar. Dit förde bönderna i Gladsax sin boskap för att beta. Nu är där en camping. Den skyddas av enbuskaget som löper på toppen av sanddynen och innanför den växer gräs skyddat från det bräkta vattnet i Östersjön. Eftersom dessa stormar sker ganska sällan är det lätt att tro att de inte sker igen, varpå man bygger strandnära. Kommuner som ska ha längre perspektiv missköter sig när de tillåter bebyggelse på fel platser. Jag minns artiklarna från översvämningarna i somras då försäkringsbolagen stämde Gävle kommun. Då handlade om misskötsel av vatten- och avloppssystemet, se SVDGävle krävs på miljardbelopp efter skyfall.
I The Rewild Podcasts senaste avsnitt handlade det om floden Meuse som har svämmat över och hotat hus och hem för människor. Sedan 2005 arbetar ekologer och gruvföretag för att restaurera floden så att den kan svämma över och dra sig tillbaka. I landskapet bildas ett flodlandskap där fåglar, bävrar, karp och färna kan leva.
Efter Tobisvik går vi förbi dungarna av en och björk. Engrenar har brutits av medan björkar har förlorat sin krona. Vi svängar av upp mot Böljeslagsvägen och där får jag se min första skogsduva. De är normalt väldigt skygga. Jag vet inte om den är skadad. Den ena vingen hänger lite märkligt. Dess mörka fjäderdräkt liknar prutgåsens. Den är på fotoavstånd, men jag får i istället memorera den, därav tanken på prutgåsen.
Vi går upp mot dammen och då kommer en flock stjärtmesar. Jag tittar glad efter dem där de flyger mellan björkarna. Maggie vill bada och vid dammen släpper jag henne. Då flyger en rovfågel upp från ljungen. Den är ljusbrun och inte stor nog för att vara en glada och inte heller liten nog för en sparvhök. Den cirklar en bit bort öster till. En glada intresserar sig för den. Då får jag se att det var en uggla, med sitt runda huvud.
Efter viss sökning idag så tycks det ha varit en jorduggla. De streckar vid den här tiden och flera exemplar har setts i Simrishamn enligt artportalen.
Medan jag står och kikar kom en pappa förbi med sina söner. Jag tänker först berätta om det jag kikare efter, men de är på väg och ugglan har försvunnit ned mot Östersjön.
Maggie får lekt lite i dammen, därefter går vi vidare. Gångstigen är fylld av smågrenar som har blåst ned. När vi kommer till högsta norra punkten har en ek knäckts och vi får ta oss igenom grenarna. Uti på heden får jag se en buskskvätta sitta ensam på en sten. Fördjupningarna är fyllda med vatten.
När vi vänder åter till skogen är Maggie vaksam, men själv märker jag inget.
I skogen är det överallt kungsfågel som ljudligt söker efter föda. Vi går sedan hemåt. Jag är upprymd av allt jag har sett.
Efter stormar är det som om det är något i atmosfären, ett lugn för att nu är det över och samtidigt en glädje. Det gick bra den här gången.
Stadsdelen i norra delen av centrala Berlin heter Mitte. Där gick muren mellan Öst och Västberlin och den delen som tillhörde den västra sidan hette Wedding. Muren bestod av två murar och i mitten gick ingenmansland. När muren revs visste man inte riktigt vad man skulle göra med dem. På sina håll började man bygga ihop det, men parken vid Nordbahnhof lät man bitar av muren stå kvar och gjorde området till dels ett promenadområde, dels till ett område där naturen får härja otuktat.
På bilden nedan ser man hur björkar har tagit sig upp längs östra delen mot Wedding och på västra delen ser vi hur lekytor har byggts och stålramper har byggts så att organismer kan röra sig fritt.
Parken vid Nordbahnhof i Berlin
Vi bodde på västsidan av parken som tillhörde östsidan i några år. Jag gick ofta i parken. Hundar sprang lösa. I södra delen var beachvolleybollplaner. Det var ingen vacker park, men jag tyckte om att gå där. Björkarna som hade trängt sig upp ur asfalten fascinerade mig.
Det är lätt att glömma bort den inneboende växtkraft i naturen. Jag märker det när jag pratar med många som ständigt läser om hur illa läget är med klimat som ändras och mångfalden som blir allt mindre. Det finns mycket skrämselpropaganda i detta. Fakta döljs bakom iögonfallande rubriker och ödesdigra reportage. Då är det lätt att missa hur mycket som faktiskt görs i världen.
Under veckan har jag lyssnat på Ben Goldsmiths podcast Rewilding the world. Han intervjuar olika personer som berättar om sina olika projekt runt om i världen och den förändring som de medför. Jag rekommenderar läsaren att lyssna på dessa avsnitt och fundera på hur vi kan öka mängden förvildningsområden i Sverige.
Kazakstan är känt för Sovjetunionens ödesdigra projekt med att göra landet till en åker. Detta fungerade för en tid, men sedan blev det en ekologisk katastrof i många områden. En del av landet kallas för Altyn Dala, den gyllene stäppen, och där håller man på att skapa en gigantisk nationalpark, som är lika stor som Tyskland och Frankrike tillsammans.
Det är saigaantilopens hem. Länge tillhörde den en av de utrotningshotade djuren, vilket delvis berodde att man menade att pulvret av hornen kunde bota feber och förkylningssymtom (Doughty, 2019). 95 % av dem höll på att dö ut, men nu har de återhämtat sig. Men det är inte den enda utan också vildåsnor, kameler, varg och andra djurarter som kan föröka sig.
Saudiarabien håller på att förändras. Landet håller på att öppnas upp och en del av projekt 2030 är att öka turismen. Al-‘Ula är ett område i nordvästra Saudiarabien söder om Jordanien. Det bor beduiner och boskapsskötsel bedrivs. Som så många andra ställen så avfolkas regionen. I projektet Royal Commision for Alula håller de på att återskapa den savann som var där tidigare. Man beräknar att introducera 1500 olika djur som den arabiska oryxen, leoparder, gazeller med mera.
Området var känt för sina gräsytor. Efter vårregnen växte gräset högt och därför tog beduiner från när och fjärran sina får och lät dem beta ned allt. Nu har man ändrat på detta och endast de lokala tillåts göra det. Man har även infört kontrollerad jakt, vilket gör att olika antiloper kan återhämta sig. Den arabiska oryxen var utdöd i det vilda men håller nu på att återintroduceras på savannerna.
Det som båda projekten har gemensamt är att de inriktar sig på människorna som bor i området. Det betyder att man utbildar parkväktare, biologer och ekologer. I båda projekten pågår det utveckling av turism, vilket också kommer att öka möjligheterna att bo kvar i områdena. I det ingår också att områden är gigantiska vilket leder till att organismerna får utrymme att breda ut sig och att det ekologiska systemet både återställs och kan utvecklas till något nytt.
Det tredje exemplet är i från Europa och Spanien specifikt. Där har man lyckats att rädda det iberiska lodjuret. Det är mindre än det svenska lodjuret och dess huvudföda är kaniner.
I Spanien är kaniner en nyckelart, vilket betyder att det är många organismer som är beroende av dem. Försvinner kaninerna så påverkas många organismer. Ett av offren var lodjuren. Skälet till att de försvann var ett människoskapat virus. Det hade framställts för att döda de invasiva kaninerna i Australien. Sedan fördes det till Spanien och kaninerna började dö ut. Med det dog även lodjuren.
Det fanns endast 90 stycken kvar när Astrid Vargas och andra började att föda upp lodjur. De lärde dem att jaga och att döda, vilket är två olika färdigheter som de måste lära sig. Numera finns det runt 1700 lodjur i Spanien.
De goda nyheterna är inte bara att de iberiska lodjuren är på väg tillbaka utan det arbete som Astrid Vargas har gjort för att få med sig dem som bor där och som är direkt påverkade av lodjurens återkomst. Det är till exempel de som har får som riskerar att förlora lamm till lodjuren.
Avslutningsvis vill jag peka på att det är viktigt att se möjligheterna i tillvaron. Väldigt mycket handlar om vilja. Det andra handlar om kunskap. Vad Ben Goldsmith visar i sina program är att kunskapen om hur vi kan förändra världen till det bättre genom samarbeten och överensstämmande visioner är viktigare än att endast se ned i bråddjupet.
Det tredje och avslutande är att för att detta ska fungera måste så många som möjligt se hur det kan påverka den enskilde. Om Al-‘Ulaprojektet innebär att beduiner kan fortsätta med sin livsstil istället för att överge sina förfäders marker, på samma sätt som kazakerna som har bott i utkanten av den gyllene stäppen nu kan fortsätta att bo där för att det nu finns arbeten, i samklang med ekologins komplexa samband, så behöver inte framtiden vara så dyster utan tvärtom rosig. Ben Goldsmiths program visar att det sker mycket i olika delar som många av oss är omedvetna om.
Kajor, måsar och trutar gjorde skenattacker mot den stora fågeln som kom in från Östersjön vid Tobisvik. Jag och Maggie gick utanför campingen. Ibland skymdes fågeln av björken. Jag stod vid kröken av Tommarpsån. De kom närmare. Först trodde jag det var en glada, sedan en ormvråk, men storleken var fel. Ju närmre de kom desto mer exalterad blev jag. Det måste vara en örn, tänkte jag, medan jag sökte efter tecknen på dess kropp.
Idag är jag tämligen säker på att det var en ung havsörn. I klorna hade den en ålliknande fisk och de mindre fåglarna omkring gjorde allt vad de kunde för att örnen skulle tappa fisken. De försvann över Tobisborg och vi gick vidare in mot Simrishamn.
För den uppmärksamme finns den där hela tiden. Naturen och djuren som en räv som plötsligt går över spåren när man väntar på tåget. Sedan jag började skåda fågel har jag upptäckt minst ett trettiotal som jag utan möda får syn på. Under de år då jag kryssade fåglar kom jag upp i över hundra och det utan att ens försöka. Det enda som behövdes var att inte gå runt med musik eller podd i öronen.
Maggie studerar bäverspåren vid ingången till ett bäverbo i ett Natura 2000 i Skövde.
Uppmärksamheten föder nyfikenhet och det leder till en ökad uppmärksamhet. Ingen stannade och frågade vad jag kikade efter. Ingen tittade ens upp och då missade de kampen om fisken som pågick ovanför deras huvuden.
Aldo Leopold (1949) skriver om vildmarken, om det orörda, där han fritt kan röra sig och skjuta gås när han vill. Han sörjer den orörda naturens försvinnande. Det var en dröm han närde. I Hans Lidmans bok Pärlugglans skog (1960) är det människorna och djuren som ständigt befinner sig i närheten av varandra. Det finns en irritation hos många. Enok som nästan dör under jakten efter en järv eller Lenabo-Anders som kastar bort sina knivar i snön i sin irritation över lavskrikorna som stör honom när han lastar timmer. Lidman rör sig från djurens till människornas perspektiv.
Blåhammaren i Jämtland
I artiklarna ”Conservation biology: Its scope and its challenge” (Soulé & Wilcox, 1980 /2014) och ”What is conservation biology?” (Soulé, 1985) har perspektivet ånyo skiftat och det är det allomfattande ögat som blickar ut över en natur vars beståndsdelar har försvunnit. I båda artiklarna försöker författarna reda ut vad bevarandebiologi är. I deras tankar utgår de från att det finns en världsomfattande kris i naturen vilket gör att bevarandebiologin just uppkommer som ännu ett fält inom biologins många förgreningar. Nu fyrtio år senare ser vi än tydligare hur det håller på att utveckla sig.
Det som dock är viktigt i deras texter är att de försöker nysta i vad vi, som kollektiv, verkligen vill och det är ingen lätt fråga även om vissa ständigt talar om handling. Vad ska vi prioritera? I Sverige har vi planterat in myskoxar. De klarar sig knappt. Ska de skyddas? Vad är det viktiga? Orkidén Knärot var en nyckelart som tydde på gammelskog, nu diskuteras det om den verkligen ska skyddas, se Är det rimligt att förbjuda skogsbruk där knärot hittas?.
Soulé skriver två normativa postulat som jag menar är viktiga: En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40/1985)) och ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42/1985)). Ur de normativa påståendena uppkommer en rad problem att ta hänsyn till. Flera av dem har jag tagit upp på den här bloggen (se de om utdöendeskuld) och här vill jag kort beröra skyddad natur.
Det stora problemet som Soulé tar upp är de geografiska ytorna. Är den skyddade naturen för liten uppkommer problem som till exempel att sjukdomar sprider sig lätt. Därför förespråkar han stora arealer, men då kommer vi in på den brukade marken, som gran- och veteåkrar och bebyggelse. Det är här som jag tror att en kombination behövs, där vissa delar lämnas orörda (t.ex. Natura 2000), andra tas om hand i syfte att bevara mångfalden och däremellan bör det finns korridorer. Här kan vanliga villaägare göra mycket och liksom vissa förväntar att lantbrukaren ska lämna en del av sin åker, så borde även villaägarna göra detta, se Nature’s best hope (Tallamy, 2019).
Det är viktigt att vi ständigt har de olika perspektiven i åtanke när vi samtalar om naturen i ett samhälls- och biologiskt perspektiv. Jag valde att skriva samhälle först då det är den bofasta människan som bestämmer över de andra arternas miljö, allt från villaägaren, kommunpolitikern, till något bolag. Det är här som Soulés ord om varför normativa postulat är viktiga. Genom att ha vissa grundläggande postulat som vägleder tänkandet kan det också fokuseras och inte bli lika uppdelat. Han skriver att ekologer ständigt hamnar i svårigheter när de postulerar att ekologisk mångfald är bra. Även de hamnar i svårigheter när de väger det ena mot det andra.
When pressed, however, ecologists cannot prove that their preferences for natural diversity should be the standard for managing habitats.
2014:42/1985
Själv tror jag inte att varken vetenskap eller postulat räcker utan det måste finnas en upplevelse av att tillhöra naturen, att vara nyfiken på naturen omkring oss. Då menar jag inte att var och en ska önska sig en egen vildmark, utan jag tror att det räcker med att uppmärksamma det fantastiska omkring oss.
Man kan börja med att räkna hur många fåglar som man får syn på under en promenad, blommor som växer i diket eller lavar på en ekstam. I stället för att använda musik- och poddcastappar kan man använda sin mobiltelefon som hjälpmedel för att få ett namn på det vi ser eller hör. Det benämnda finns för oss.
Det handlar om var och vad som vi uppmärksammar. För plötsligt är det där, som när jag en gång tittade upp och fick se en alldeles vit hermelin stå och uppmärksamma mig innan den snabbt slank ned i ett hål. För det är inte bara vi som ser organismerna. De ser även oss.
Lidman, Hans (1960). Pärlugglans skog. Stockholm: LT
Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology? BioScience, 35(11): 727–34.
Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press
Soulé, Michael E. & Wilcox, Bruce E. (1980/2014). Conservation biology: Its scope and its challenge. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 19–30.
Sommarkväll vid Svartån (1961) inleder Hans Lidman med påståendet att alla söker vi oss en fristad, en plats att dra oss undan till.
Det kan vara en glänta i skogen, en bergknalle med blånande sikt, en park i storstans närhet.
Lidman, 1961:7
Under min tid i Henån var det en bergsknalle. Jag gick på högstadiet, läste mycket och sökte mig sedan ut i skogen. Jag hade en specifik väg jag gick för att nå bergsknallen. Precis väster om stallet gick en stig in i skogen. Det var som en öppen port kantad av unggranar för att sedan komma in i en sal av högvuxna furor som det gick en bäck igenom. Ljuset var skymt och jag fortsatte upp längs slänten tills jag kom till en glänta som egentligen var ett hygge.
Igenom hygget gick en skogsväg och på andra sidan var en tio meter hög klippvägg som jag följde tills jag kunde klättra upp för att nå platån.
Ibland fortsatte jag djupare in i skogen, men innan jag återvände hem gick jag upp till bergsknallen. Där hälsade jag på en tanig och lavbevuxen björk. Sedan gick jag ut på knallen för att titta på utsikten. Oftast tittade jag söderut över skogen. Jag ville inte se Henån. Där trivdes jag inte. Jag ville bort.
Bilden är från någon annan plats.
Som vuxen återvände jag till den platsen. Tafatt hälsade jag på björken och tittade ut över nejden. Borta var all den själsliga tillhörighet som jag hade upplevt. Brottet med den jag hade varit och den jag var, minnet och nuet, hade klippts av.
Lidmans bok väckte detta minne. Jag lånade hem hans bok efter jag hade läst i Aldo Leopolds bok A Sand county almanac and Sketches here and there (1949). Jag hade hört talas om Lidman och funderade på om han och Leopold liknade varandra.
Likheterna är det ständigt omnämnandet av djur och växter, de korta målande beskrivningarna av platserna och placerandet av sig själv i landskapet. De berättar om sin tillhörighet till naturen, men på olika sätt. Leopold lyfter blicken och placerar platsen i ett större sammanhang. Lidman rör sig vidare i landskapet.
Svartån är ensamhetens å, slagugglans hemvist, de stora äventyrens vatten. Den ligger svept i vildnadens täta mystik, gömd och glömd av de flesta.
Här händer det att älgen går ner och badar en solvarm julidag, hit söker sig utter och mink för att frossa på läcker småöring, här slår spillkråkan sin trumvirvel i ekoklar försommarmorgon.
Lidman, 1961:25
Den gamla kvarnen i Varnhem
Leopold berättar om berget Escudilla i Arizona. Där levde en gammal grizzlybjörn. Ingen hade sett den, men då och då kom den och dödade någon ko från boskapshjordarna som strövade fritt på sluttningarna.
Old Bigfoot was a robber-baron, and Escudilla was his castle. Each spring when the warm winds had softened the shadows on the snow, the old grizzly crawled out of his hibernation den in the rock slides and, descending the mountain, bashed in the head of a cow.
Leopold s. 142 i Ballantine (1986)
Ingen såg någonsin björnen, berättar han, men tiden förändrades. Motorvägen nådde snart till denna avlägsna del och cowboysen som bodde där med sin livstil började förstå att nya tider hägrade. En statligt anställd jägare kom till platsen för att döda grizzlyn. Efter olika försök lyckades han genom att spänna upp ett självutlösande gevär. Grizzlybjörnens huvud skickas till National Museum där vetenskapsmännen diskuterade den latinska beteckningen.
The Congressmen who voted money to clear the ranges of bears were the sons of the pioneers. They acclaimed the superior virtues of the frontiersman, but they strove with might and main to make an end of the frontier.
Leopold s. 145 i Ballantine (1986)
Dessutom, fortsätter han, politikerna som skickade jägaren förstod inte att något mer än bara björnen dog på berget Escudilla. Dess själ dog. ”It’s only a mountain now.” (1986:145).
Sommarkväll vid Svartån är befolkad av djur och växter, skrev jag inledningsvis och Lidman berättar små ögonblicksbilder om dessa, som gärdsmygen som matar gökungen eller ekorren som klättrar upp på en barkbit som flyter i ån. Det är inga ovanliga djur utan är något som vi alla kan uppleva om vi ger oss ut i naturen. Det behöver inte vara långt eller exotiskt. Det kan vara en liten park med några bokträd en aftonkväll där fladdermusen jagar insekter, som platsen där jag rastar Maggie på kvällen. Många nätter hörs kattugglan. Då kan man stanna till några sekunder extra även om Maggie drar och vill hem.
När jag var ung, skriver Aldo Leopold i sin essä ”Thinking like a mountain” (1949), var jag skjutglad och jag trodde att bara vargen försvann så skulle hjortarna kunna leva och frodas. Han tänker tillbaka på när han stod och såg den gröna glöden dö i en vargs ögon som han precis hade skjutit.
Men, fortsätter han, jag tänkte inte som ett berg. Ett berg ser att om hjortarna som betar i skogen blir för många växer inga nya träd.
I now suspect that just as a deer herd lives in mortal fear of its wolves, so does a mountain live in mortal fear of its deer. And perhaps with a better cause, for while a buck pulled down by wolves can be replaced in two or three years, a range pulled down by too many many deer may fail replacement in as many decades.
s. 140 i Ballantine (1986)
Vad han skriver om är obalansen som uppstår när populationen av en art eller några arter är för stor. Ett rovdjur som vargen kan då balansera det genom att dels döda, dels att få djuren att röra sig över större ytor, vilket minskar betestrycket i ett visst område.
Rovdjuren skapar ett rädslans landskap. Människans jagande är en del av detta då hon genom jakten med eller utan hundar får bytesdjur och även andra djur att röra sig över större ytor. Kändare är dock den inverkan som vargen får. Se Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.
När hjortdjuren rör sig över ett större landskap, betar de inte ned alla de nya skotten och till exempel aspen kan växa upp. Det stabiliserar marken, landskapet blir mer varierat och fler arter kan leva. Jag rekommenderar Christina Eisenbergs bok The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity (2010) för den som är intresserad av inte bara vargen, men också sjöborrens och andra organismers påverkan på sin omgivning.
Ängarna norr och Bäckhalladalen.
Att tänka som ett berg, menar Leopold, är att se till helheten och inte bara till de enskilda delarna. Människan är dålig på det. Vi liksom andra arter ser till vår egen vinning, har våra fördomar och det blir väldigt tydligt i vår relation till naturen.
Diskussionen om älgen mellan skogsbolagen och jägarna är här intressant. Skogsbolagen anser generellt att det finns för mycket älg och jägarna för få. I jakttidningar slår de larm om det låga antalet. För att ta ett exempel så skriver Svensk Jakt att enligt Länsstyrelsen i Dalarna har man skjutit för många under förra årets jakt.
Det ser ut som om länets älgförvaltningsområden kan ha överskattat storleken på sina respektive älgstammar och satt avskjutningsmålen för högt, säger Jonas Nordström, vilthandläggare på Länsstyrelsen Dalarna, i ett pressmeddelande.
Även i Norrbotten är betestrycket stort och utgör ett hinder för tillväxten av skog. Börje Erikssons kollega i norr, Marcus Jatko, konstaterar att 850 000 kubikmeter av ungskogen årligen äts upp av framförallt älgen och därmed hotar återbeskogningen på stora arealer avverkad mark.
Ökad samsyn i älgskogen
Vad det beror på och vem som har rätt är inte här är inte det viktiga utan att peka på de olika perspektiven.
I artikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations” (Carpio, Apellonio & Acevedo, 2020) pekar författarna på sex olika geografiska områden som skapar sex olika perspektiv.
Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).
Skyddade områden är till exempel nationalparker där betestrycket kan bli för hårt. Till exempel är den iberiska ibexen en symbolart och har introducerats i flera nationalparker. Men nu har de spritt sig och förökar sig obehindrat vilket gör att det som skulle vara en symbol har nu blivit ett hot mot ”berget”, för att använda Leopolds symbol.
Jaktreservat är relativt vanligt i södra Europa. I Spanien har landägare stora geografiska områden där de skyddar olika bytesdjur för att sedan låta folk jaga dem för pengar. De matas under perioder vilket leder till för höga populationer och eftersom det inte finns rovdjur kan betestrycket från dem bli väldigt högt vilket förstör marken.
Skogsområden gäller framför allt i norra Europa som i Sverige där de ökade populationerna leder till betesskador vilket i sin tur förstör delar av skogplanteringarna, se citat ovan från Svea Skog.
Jordbruksarealer tar stor skada om till exempel vildsvins- eller dovhjortspopulationerna blir för stora då de är väldigt förtjusta i vissa av grödorna. Vildsvinen till exempel mår gott av odlingen av majs och dessutom lever de skyddade inne bland majsstjälkarna.
Boskapsskötselområden är tvåsidigt. Å ena sidan gynnar de det öppna landskapet, men i kontakten med de vilda djur kan sjukdomar sprida sig.
Urbana områden är det sjätte exemplet på hur ett geografiskt område delas mellan människor och det vilda. Eftersom flera av mina inlägg har handlat om mötet mellan kultur och natur och att oförmågan att tänka som ett berg närmast blir parodisk tänker jag vara något utförligare här.
Exemplet handlar om vildsvin och utgår framför allt från artikeln ”Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations” (Cahill, Llimona, Cabañeros & Calomardo, 2012). Barcelona liksom många andra storstäder blir allt större, vilket gör att kontakten med naturen blir större. Det som en gång var obygd har nu blivit ett villaområde. I villaområdena finns det fullt av mat, allt från matrester till rabatter och trädgårdsland. Det gör att djur som vildsvin söker sig dit, framför allt under sommarmånaderna då det är torrt och det finns mindre mat i skogarna runt Barcelona. Det som dessutom sker är att ju längre djuren vistas i närheten av människor utan att de skräms eller dödas, desto mindre rädda blir de.
Det senaste är något som jag själv har fått upptäcka i Berlin när vi åkte till Schlachtensee för att bada. Där gick stora vildsvinsgaltar bland människor och förstörde soptunnor i sin jakt på matrester. Första gången blev vi rädda, men sedan blev de en naturlig del av våra badutflykter.
Vildsvinen har inte blivit ett problem i Barcelona och Berlin utan i många storstäder. Inte bara trädgårdar förstörs utan golfbanor bökas upp. De kostar massor, men, skriver Cahill et al., här uppstår en etisk konflikt mellan problemen som den urbana människan upplever och att döda levande djur. När kommunens tjänstemän bestämmer sig för att döda delar av dem möter de protester från delar av skattebetalarna och avbryter försöken av rädsla för kritik.
Här finns ännu en konflikt som delvis redan pågår men som riskerar att öka. Först vargen vore en bra lösning på problemet eftersom de tar en del av djuren. Men i detta finns det givetvis en mängd problem. Ett är att det är få som uppskattar att ha varg i närheten. Även de som gillar varg tycker att de bör vara på behörigt avstånd. För det andra så är vargen en opportunist som följer sina bytesdjur, vilket i sin tur betyder att om bytesdjuren närmar sig de urbana områdena så riskerar också vargen att söka sig dit, vilket redan sker i delar av Sverige, se klippet Varg äter rådjur i trädgård.
Jag tror det är lättare att vänja sig vid ett vildsvin som gräver i en soptunna än att uppleva en flock vildsvin som flyr vargar in bland folkmassorna vid badstranden.
Avslutningsvis är det bara att konstatera att få av oss tänker som ett berg. Istället råder perspektiv som utgår från egna behov och föreställningar.
Ekologin är ett komplext fält där det är lätt att ha åsikter, men där de olika sammansättningarna har sina svar som inte alltid jämkar med andras svar. Så mycket handlar om brist på överblick och kunskap. I samtalet gäller det då att ha ett öppet sinne för de olika perspektiven. Vi kommer inte att tänka som ett berg, men i alla fall se komplexiteten.
Cahill, S., Llimona, F., Cabañeros, L. & Calomardo, F., 2012. Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations. Animal Biodiversity and Conservation, 35.2: 221–233.
Carpio, Antonio J.; Apellonio, Marco; Acevedo, Pelayo (2020). Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations. Mammal Review. 51:1: 95-108. https://doi.org/10.1111/mam.12221
Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625 http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625
Jag väcks ur mina tankar där jag och Maggie går i Tobisvik. Grågässen lyfter från Östersjön och flyger in mot land. De är en ljudlig skara. Längre ut och högre ser jag gäss som kommer norrifrån på väg söderut. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad det är för några. Kanske är det bläs- eller prutgäss?
De kommer i grupper och jag får en tår i ögat. Jag tycker det är så vackert. Det är inte att himlen är blå utan det är denna årsrytm som de berättar om. Hösten är här och snart är det vinter. Mörkret, vinden och blåsten har också berättat det för mig, men det är fågelstrecken på våren och hösten som gör mig lycklig.
Förr tänkte jag sällan på årsrytmen. Det var naturintresset som gjorde mig till en iakttagare. Jag minns när jag gick med Maggie på fälten utanför Skövde. Luften var klar, löven gula och röda och så kom gässen. Ännu hade inte fågelintresset gripit tag i mig, utan det var endast promenaderna med Maggie som inte lät mig försjunka i mina tankar. Eftersom jag är en läsare började jag söka efter böcker som kunde hjälpa mig att förstå. Jag har inte tålamodet att sitta ned och iaktta myror i timmar som entomologen E.O. Wilson. Hellre läser jag hans böcker. Half–Earth: Our planets fight for life (2016) kan jag rekommendera i sammanhanget eftersom den menar att hälften av jordens yta borde skyddas.
I reportaget Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans (2012) i New Yorker av Elizabeth Colbert lärde jag mig om rewilding. Som så mycket vi läser mindes jag inte den förrän långt senare och just då när jag började lägga märke till årsrytmen.
Under läsandet var det dock en man som ständigt dök upp i den amerikanska litteraturen. Det var Aldo Leopold och boken A sand county almanac (1949). Den utkom ett år efter hans död och är en vackert skriven bok om årsrytmen, om de små organismerna, ekosystemen och mötet med människan. Han levde i den brytpunkt då det mekaniserade jord- och skogsbruket blev alltmer dominerande och då man började skymta den påverkan som människan hade på sin omgivning. Det är en bok som berättar om och låter oss få syn på ett annat perspektiv, där människan inte är i centrum utan snarare tränger på och in i vildmarkens domäner.
Han själv började som jägmästare för att sedan övergå till viltvård och i samband med det var han delaktig i försöken att utrota vargen. Med tiden ändrade han sin inriktning till bevarandebiologin. Han kämpade för inrättande av större geografiska områden av vildmark. Hans stora monument är dock den tämligen korta essäsamling A sand county almanac.
Det är en bok som för samman kunskapen om naturen, hur allt hör samman, hur platsen förändras över tid och hur alla organismer påverkar vår omgivning. Hans iakttagande har varit en ouppnåelig vision för mig och i stället får jag njuta av det i skrift. Det ekologiska blandas med det filosofiska och för honom är naturen verkligen en bok.
Every farm, in addition to yielding lumber, fuel, and posts, should provide its owner a liberal education. This crop of visdom never fails, but it is not always harvested.
s. 77f i Ballantine (1986)
Citatet kommer från kapitlet ”November” där han beskriver sin skog i Wisconsin som han köpte på äldre dagar.
”Soon after I bought the woods a decade ago, I realized that I had bought as many tree diseases as I had bought trees. My woodlot is riddled by all the ailments wood is heir to. I began to wish Noah, when he loaded the Ark, had left the tree diseases behind. But … it soon became clear that these same diseases made by my woodlot a mighty fortress, unequaled in the whole country.
s. 78, Ibid
Detta ”fort” har blivit ett skydd för tvättbjörnar som gömmer sig för jägaren i en halvt vindfälld lönns rotsystem. Eller för skogshönsen som äter av gallstekelns larver som är gömda i potatisgallen på ekbladen. Och så fortsätter han att visa på hur trädens sjukdomar leder till att otaliga organismer kan finna sin nisch och överleva. Han var en förkämpe för det sammanlänkade landskapet, så utdöendeskulden blev alltför hotande, läs Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.
Jag tänker på det när jag till den den sjuka kastanjen i trädgården. Barken har släppt, veden börjar murkna och löven har rostfläckar. Men när jag sitter i trädgården med min pipa ser jag hur nötväckan, blåmesen, talgoxen ständigt är på jakt. I bland dess grenar håller duvor till. En morgon när jag var ute funderade jag på vad som sjöng så vackert upptäckte jag en kolttrast. Den satt i pilen bladverk. Även rödhaken och svarthättan hördes i från buskarna och från Brunnsparken ljudade råkor och kajor. En trädgård behöver träd och buskar och inte de öppna gräsytorna. Då är den ständigt levande, även mitt i ett villaområde.
Det händer så mycket i denna lilla trädgård att jag ofta har drabbats av informationsöverbelastning, vilket beskrivs i ett annat den-andre-varje-månad. Därför håller jag mig till fåglarna än så länge och låter det iögonfallande räcka.
Gullriset släpper snart sina frön. Pilskotten har vuxit långt över en meter på ett halvår. Jag funderar på att klippa bort alla utom ett skott för att se hur det tar sig. Ännu är solen framme på dagarna att bladen på de olika örterna behåller sin grönhet.Två tusenskönor har tagit sig upp vid muren. Kanske är det värmen som har gjort att de har tagit chansen. Annars börjar gräset sakta gulna.Jag försökte hindra gräset från att ta över genom att kratta bort delar för att ge rum åt andra örter. Men gräset är duktigt på att ta över. Nu ska jag snart klippa den. I vänstra hörnet av bilden är en hallonbuske som jag har planterat. Den trivs inte särskilt väl. Högre än så här har den inte blivit på sina två år. Marken är säkerligen inte tillräckligt sur för den. Den andra plantan växer knappt en decimeter.Även om jag klippte för ett par veckor sedan växer gräset tjockt på denna solvärmda och skyddade plats. Ringblommorna som jag planterade kom inte alls. Klippt gräs förmultnar på riskomposten i hörnet av bokhäcken.
