Den andre varje månad och Aldo Leopold

Jag väcks ur mina tankar där jag och Maggie går i Tobisvik. Grågässen lyfter från Östersjön och flyger in mot land. De är en ljudlig skara. Längre ut och högre ser jag gäss som kommer norrifrån på väg söderut. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad det är för några. Kanske är det bläs- eller prutgäss?

De kommer i grupper och jag får en tår i ögat. Jag tycker det är så vackert. Det är inte att himlen är blå utan det är denna årsrytm som de berättar om. Hösten är här och snart är det vinter. Mörkret, vinden och blåsten har också berättat det för mig, men det är fågelstrecken på våren och hösten som gör mig lycklig.

Förr tänkte jag sällan på årsrytmen. Det var naturintresset som gjorde mig till en iakttagare. Jag minns när jag gick med Maggie på fälten utanför Skövde. Luften var klar, löven gula och röda och så kom gässen. Ännu hade inte fågelintresset gripit tag i mig, utan det var endast promenaderna med Maggie som inte lät mig försjunka i mina tankar. Eftersom jag är en läsare började jag söka efter böcker som kunde hjälpa mig att förstå. Jag har inte tålamodet att sitta ned och iaktta myror i timmar som entomologen E.O. Wilson. Hellre läser jag hans böcker. Half–Earth: Our planets fight for life (2016) kan jag rekommendera i sammanhanget eftersom den menar att hälften av jordens yta borde skyddas.

I reportaget Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans (2012) i New Yorker av Elizabeth Colbert lärde jag mig om rewilding. Som så mycket vi läser mindes jag inte den förrän långt senare och just då när jag började lägga märke till årsrytmen.

Under läsandet var det dock en man som ständigt dök upp i den amerikanska litteraturen. Det var Aldo Leopold och boken A sand county almanac (1949). Den utkom ett år efter hans död och är en vackert skriven bok om årsrytmen, om de små organismerna, ekosystemen och mötet med människan. Han levde i den brytpunkt då det mekaniserade jord- och skogsbruket blev alltmer dominerande och då man började skymta den påverkan som människan hade på sin omgivning. Det är en bok som berättar om och låter oss få syn på ett annat perspektiv, där människan inte är i centrum utan snarare tränger på och in i vildmarkens domäner.

Han själv började som jägmästare för att sedan övergå till viltvård och i samband med det var han delaktig i försöken att utrota vargen. Med tiden ändrade han sin inriktning till bevarandebiologin. Han kämpade för inrättande av större geografiska områden av vildmark. Hans stora monument är dock den tämligen korta essäsamling A sand county almanac.

Det är en bok som för samman kunskapen om naturen, hur allt hör samman, hur platsen förändras över tid och hur alla organismer påverkar vår omgivning. Hans iakttagande har varit en ouppnåelig vision för mig och i stället får jag njuta av det i skrift. Det ekologiska blandas med det filosofiska och för honom är naturen verkligen en bok.

Every farm, in addition to yielding lumber, fuel, and posts, should provide its owner a liberal education. This crop of visdom never fails, but it is not always harvested.

s. 77f i Ballantine (1986)

Citatet kommer från kapitlet ”November” där han beskriver sin skog i Wisconsin som han köpte på äldre dagar.

”Soon after I bought the woods a decade ago, I realized that I had bought as many tree diseases as I had bought trees. My woodlot is riddled by all the ailments wood is heir to. I began to wish Noah, when he loaded the Ark, had left the tree diseases behind. But … it soon became clear that these same diseases made by my woodlot a mighty fortress, unequaled in the whole country.

s. 78, Ibid

Detta ”fort” har blivit ett skydd för tvättbjörnar som gömmer sig för jägaren i en halvt vindfälld lönns rotsystem. Eller för skogshönsen som äter av gallstekelns larver som är gömda i potatisgallen på ekbladen. Och så fortsätter han att visa på hur trädens sjukdomar leder till att otaliga organismer kan finna sin nisch och överleva. Han var en förkämpe för det sammanlänkade landskapet, så utdöendeskulden blev alltför hotande, läs Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.

Jag tänker på det när jag till den den sjuka kastanjen i trädgården. Barken har släppt, veden börjar murkna och löven har rostfläckar. Men när jag sitter i trädgården med min pipa ser jag hur nötväckan, blåmesen, talgoxen ständigt är på jakt. I bland dess grenar håller duvor till. En morgon när jag var ute funderade jag på vad som sjöng så vackert upptäckte jag en kolttrast. Den satt i pilen bladverk. Även rödhaken och svarthättan hördes i från buskarna och från Brunnsparken ljudade råkor och kajor. En trädgård behöver träd och buskar och inte de öppna gräsytorna. Då är den ständigt levande, även mitt i ett villaområde.

Det händer så mycket i denna lilla trädgård att jag ofta har drabbats av informationsöverbelastning, vilket beskrivs i ett annat den-andre-varje-månad. Därför håller jag mig till fåglarna än så länge och låter det iögonfallande räcka.

Aldo Leopolds öga stöddes av år av iakttagande, läsande och forskande. Han hade det som Michael Polanyi kallade för tyst kunskap, se Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin.

Referenser:

Colbert, Elizabeth (2012). Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans. New Yorker, publicerad 121216. (Hämtad 231007)

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Wilson, Edward O (2016). Half-earth: our planet’s fight for life. New York: Liveright Publishing Corporation, a division of W.W. Norton & Company