Om vår fristad

Sommarkväll vid Svartån (1961) inleder Hans Lidman med påståendet att alla söker vi oss en fristad, en plats att dra oss undan till.

Det kan vara en glänta i skogen, en bergknalle med blånande sikt, en park i storstans närhet.

Lidman, 1961:7

Under min tid i Henån var det en bergsknalle. Jag gick på högstadiet, läste mycket och sökte mig sedan ut i skogen. Jag hade en specifik väg jag gick för att nå bergsknallen. Precis väster om stallet gick en stig in i skogen. Det var som en öppen port kantad av unggranar för att sedan komma in i en sal av högvuxna furor som det gick en bäck igenom. Ljuset var skymt och jag fortsatte upp längs slänten tills jag kom till en glänta som egentligen var ett hygge.

Igenom hygget gick en skogsväg och på andra sidan var en tio meter hög klippvägg som jag följde tills jag kunde klättra upp för att nå platån.

Ibland fortsatte jag djupare in i skogen, men innan jag återvände hem gick jag upp till bergsknallen. Där hälsade jag på en tanig och lavbevuxen björk. Sedan gick jag ut på knallen för att titta på utsikten. Oftast tittade jag söderut över skogen. Jag ville inte se Henån. Där trivdes jag inte. Jag ville bort.

Som vuxen återvände jag till den platsen. Tafatt hälsade jag på björken och tittade ut över nejden. Borta var all den själsliga tillhörighet som jag hade upplevt. Brottet med den jag hade varit och den jag var, minnet och nuet, hade klippts av.

Lidmans bok väckte detta minne. Jag lånade hem hans bok efter jag hade läst i Aldo Leopolds bok A Sand county almanac and Sketches here and there (1949). Jag hade hört talas om Lidman och funderade på om han och Leopold liknade varandra.

Likheterna är det ständigt omnämnandet av djur och växter, de korta målande beskrivningarna av platserna och placerandet av sig själv i landskapet. De berättar om sin tillhörighet till naturen, men på olika sätt. Leopold lyfter blicken och placerar platsen i ett större sammanhang. Lidman rör sig vidare i landskapet.

Svartån är ensamhetens å, slagugglans hemvist, de stora äventyrens vatten. Den ligger svept i vildnadens täta mystik, gömd och glömd av de flesta.

Här händer det att älgen går ner och badar en solvarm julidag, hit söker sig utter och mink för att frossa på läcker småöring, här slår spillkråkan sin trumvirvel i ekoklar försommarmorgon.

Lidman, 1961:25

Leopold berättar om berget Escudilla i Arizona. Där levde en gammal grizzlybjörn. Ingen hade sett den, men då och då kom den och dödade någon ko från boskapshjordarna som strövade fritt på sluttningarna.

Old Bigfoot was a robber-baron, and Escudilla was his castle. Each spring when the warm winds had softened the shadows on the snow, the old grizzly crawled out of his hibernation den in the rock slides and, descending the mountain, bashed in the head of a cow.

Leopold s. 142 i Ballantine (1986)

Ingen såg någonsin björnen, berättar han, men tiden förändrades. Motorvägen nådde snart till denna avlägsna del och cowboysen som bodde där med sin livstil började förstå att nya tider hägrade. En statligt anställd jägare kom till platsen för att döda grizzlyn. Efter olika försök lyckades han genom att spänna upp ett självutlösande gevär. Grizzlybjörnens huvud skickas till National Museum där vetenskapsmännen diskuterade den latinska beteckningen.

The Congressmen who voted money to clear the ranges of bears were the sons of the pioneers. They acclaimed the superior virtues of the frontiersman, but they strove with might and main to make an end of the frontier.

Leopold s. 145 i Ballantine (1986)

Dessutom, fortsätter han, politikerna som skickade jägaren förstod inte att något mer än bara björnen dog på berget Escudilla. Dess själ dog. ”It’s only a mountain now.” (1986:145).

Sommarkväll vid Svartån är befolkad av djur och växter, skrev jag inledningsvis och Lidman berättar små ögonblicksbilder om dessa, som gärdsmygen som matar gökungen eller ekorren som klättrar upp på en barkbit som flyter i ån. Det är inga ovanliga djur utan är något som vi alla kan uppleva om vi ger oss ut i naturen. Det behöver inte vara långt eller exotiskt. Det kan vara en liten park med några bokträd en aftonkväll där fladdermusen jagar insekter, som platsen där jag rastar Maggie på kvällen. Många nätter hörs kattugglan. Då kan man stanna till några sekunder extra även om Maggie drar och vill hem.

Nu syns Jupiter på natthimlen i öster.

Referenser:

Leopold, Aldo (1986/1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Lidman, Hans (1961). Sommarkväll vid Svartån. Stockholm: LT