Stadsdelen i norra delen av centrala Berlin heter Mitte. Där gick muren mellan Öst och Västberlin och den delen som tillhörde den västra sidan hette Wedding. Muren bestod av två murar och i mitten gick ingenmansland. När muren revs visste man inte riktigt vad man skulle göra med dem. På sina håll började man bygga ihop det, men parken vid Nordbahnhof lät man bitar av muren stå kvar och gjorde området till dels ett promenadområde, dels till ett område där naturen får härja otuktat.
På bilden nedan ser man hur björkar har tagit sig upp längs östra delen mot Wedding och på västra delen ser vi hur lekytor har byggts och stålramper har byggts så att organismer kan röra sig fritt.
Vi bodde på västsidan av parken som tillhörde östsidan i några år. Jag gick ofta i parken. Hundar sprang lösa. I södra delen var beachvolleybollplaner. Det var ingen vacker park, men jag tyckte om att gå där. Björkarna som hade trängt sig upp ur asfalten fascinerade mig.
Det är lätt att glömma bort den inneboende växtkraft i naturen. Jag märker det när jag pratar med många som ständigt läser om hur illa läget är med klimat som ändras och mångfalden som blir allt mindre. Det finns mycket skrämselpropaganda i detta. Fakta döljs bakom iögonfallande rubriker och ödesdigra reportage. Då är det lätt att missa hur mycket som faktiskt görs i världen.
Under veckan har jag lyssnat på Ben Goldsmiths podcast Rewilding the world. Han intervjuar olika personer som berättar om sina olika projekt runt om i världen och den förändring som de medför. Jag rekommenderar läsaren att lyssna på dessa avsnitt och fundera på hur vi kan öka mängden förvildningsområden i Sverige.
Shining a light on Kazakhstan’s Golden Steppe with Mark Day
Kazakstan är känt för Sovjetunionens ödesdigra projekt med att göra landet till en åker. Detta fungerade för en tid, men sedan blev det en ekologisk katastrof i många områden. En del av landet kallas för Altyn Dala, den gyllene stäppen, och där håller man på att skapa en gigantisk nationalpark, som är lika stor som Tyskland och Frankrike tillsammans.
Det är saigaantilopens hem. Länge tillhörde den en av de utrotningshotade djuren, vilket delvis berodde att man menade att pulvret av hornen kunde bota feber och förkylningssymtom (Doughty, 2019). 95 % av dem höll på att dö ut, men nu har de återhämtat sig. Men det är inte den enda utan också vildåsnor, kameler, varg och andra djurarter som kan föröka sig.
Rewilding the desert with Dr Stephen Browne
Saudiarabien håller på att förändras. Landet håller på att öppnas upp och en del av projekt 2030 är att öka turismen. Al-‘Ula är ett område i nordvästra Saudiarabien söder om Jordanien. Det bor beduiner och boskapsskötsel bedrivs. Som så många andra ställen så avfolkas regionen. I projektet Royal Commision for Alula håller de på att återskapa den savann som var där tidigare. Man beräknar att introducera 1500 olika djur som den arabiska oryxen, leoparder, gazeller med mera.
Området var känt för sina gräsytor. Efter vårregnen växte gräset högt och därför tog beduiner från när och fjärran sina får och lät dem beta ned allt. Nu har man ändrat på detta och endast de lokala tillåts göra det. Man har även infört kontrollerad jakt, vilket gör att olika antiloper kan återhämta sig. Den arabiska oryxen var utdöd i det vilda men håller nu på att återintroduceras på savannerna.
Det som båda projekten har gemensamt är att de inriktar sig på människorna som bor i området. Det betyder att man utbildar parkväktare, biologer och ekologer. I båda projekten pågår det utveckling av turism, vilket också kommer att öka möjligheterna att bo kvar i områdena. I det ingår också att områden är gigantiska vilket leder till att organismerna får utrymme att breda ut sig och att det ekologiska systemet både återställs och kan utvecklas till något nytt.
Bringing people and nature together with Astrid Vargas
Det tredje exemplet är i från Europa och Spanien specifikt. Där har man lyckats att rädda det iberiska lodjuret. Det är mindre än det svenska lodjuret och dess huvudföda är kaniner.
I Spanien är kaniner en nyckelart, vilket betyder att det är många organismer som är beroende av dem. Försvinner kaninerna så påverkas många organismer. Ett av offren var lodjuren. Skälet till att de försvann var ett människoskapat virus. Det hade framställts för att döda de invasiva kaninerna i Australien. Sedan fördes det till Spanien och kaninerna började dö ut. Med det dog även lodjuren.
Det fanns endast 90 stycken kvar när Astrid Vargas och andra började att föda upp lodjur. De lärde dem att jaga och att döda, vilket är två olika färdigheter som de måste lära sig. Numera finns det runt 1700 lodjur i Spanien.
De goda nyheterna är inte bara att de iberiska lodjuren är på väg tillbaka utan det arbete som Astrid Vargas har gjort för att få med sig dem som bor där och som är direkt påverkade av lodjurens återkomst. Det är till exempel de som har får som riskerar att förlora lamm till lodjuren.
Avslutningsvis vill jag peka på att det är viktigt att se möjligheterna i tillvaron. Väldigt mycket handlar om vilja. Det andra handlar om kunskap. Vad Ben Goldsmith visar i sina program är att kunskapen om hur vi kan förändra världen till det bättre genom samarbeten och överensstämmande visioner är viktigare än att endast se ned i bråddjupet.
Det tredje och avslutande är att för att detta ska fungera måste så många som möjligt se hur det kan påverka den enskilde. Om Al-‘Ulaprojektet innebär att beduiner kan fortsätta med sin livsstil istället för att överge sina förfäders marker, på samma sätt som kazakerna som har bott i utkanten av den gyllene stäppen nu kan fortsätta att bo där för att det nu finns arbeten, i samklang med ekologins komplexa samband, så behöver inte framtiden vara så dyster utan tvärtom rosig. Ben Goldsmiths program visar att det sker mycket i olika delar som många av oss är omedvetna om.
Referenser:
Doughty, Hunter (2019). Beyond regulating trade: understanding the consumers driving Saiga horn demand. Oxford news blog. Publicerat 190911 (hämtat 231021)
