Maggie kan stigarna vid Sandhammaren. Hon vet vilka som leder ned till stranden där hon jagar pinnar som vi kastar i vattnet. Hon sträcker ut sig när hon springer förbi oss med pinnarna i munnen så att vi inte ska kunna ta tillbaka dem.
Det var en grå dag igår. Längs Maggies stig kom vi till en liten glänta. En tall hade fallit. Dess bark hade fallit av och stamman låg grå. Ekens gula höstlöv lyste upp platsen. Jag var tvungen att stanna och inta färgprakten.
Jag var nyfiken på hur stranden hade klarat stormen Babette. Jag mindes det jag hade sett dagen efter i Simrishamn då jag och Maggie vandrade runt. Blåsten och vågorna hade vräkt upp sanden och fört den femtio meter inåt land. Cykelbanan låg under sand och nästsista kröken på Tommarpsån innan den rann ut i Östersjön hade ändrats.
Sandhammarstranden såg ut som vanligt tyckte jag först. Men så såg jag hur sanddynan som löpte längs med stranden hade kapats.
Medan Maggie jagade pinnen som jag kastade i vågorna tittade jag på hur väl stranden och området bakom hade klarat sig. Visserligen hade vågorna slagit upp och ätit sig in i sanddynan, men strandrågsrötterna hade hållit emot och hållit kvar sanden. Med tiden kommer kanten trilla ned och rundningen återkomma. Men nu ser vi hur ståndaktigt växtligheten håller emot.
Vallen var ungefär en meter hög på sina ställen och för att ta sig upp tog jag sats. Maggie kom efter. Vi gick upp för sanddynerna. På toppen växte tallar och på insidan, skyddade från vinden, bredde ljungen ut sig. Björkarna höll sig längre in.
Under promenaden tillbaka tänkte jag på vad jag hade läst och skrivit i gårdagens inlägg, Bevarandebiologins inställning till människan. Jag tänkte på Hans Lidmans beskrivning av en torraka i Pärlugglans skog (1960) som jag hade läst på morgonen. Han berättar om spillkråkan som hackar ut ett bo som sedan knipan tar över. Jag tänkte på en artikel av Michael Soulé et al. (1988/2014) som beskriver hur de fragmenterade kanjonerna i San Diego sakta töms på trastar och tas över av generalisterna för att chaparallvegetationen försvinner när villaförorterna byggs ut. Och jag tänkte på artikeln Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility (Marvier, Karieva & Lalasz, 2012) som jag nämnde i gårdagens inlägg.
Mina upplevelser och upplevelserna som de beskriver handlar om olika perspektiv kring samma sak; hur tar vi medvetna människor hand om vår natur? Vår verkan får konsekvenser, men om vi istället för att ständigt vilja forma efter våra behov kunde se hur naturen gör, finns det en väg bort från mycket av förstörelsen.
Genom att se hur naturen fungerar genom att iaktta de olika delarnas samverkar får vi syn på lösningarna. Ekarna som en gång växte längs med Sandhammaren höggs ned och sanden drev in över åkrarna. Ekar och tallar planterades. Ytterst har strandrågen brett ut sig. Effekterna av stormarnas kraft mildrades och sanden drev inte in över åkrarna.
För att få syn på detta måste man röra sig ute i naturen, iaktta och fundera på hur allt hänger samman. Det går inte att bara läsa forskningsrapporter eller vackra naturbetraktelser. Förvisso handlar det delvis om allmänna lagar, men hur dessa framträder i det lokala skiljer sig oftast från andra lokaler. Bästa sättet att kunna betrakta och begrunda är att ge sig ut med sin hund för att leka vid strandkanten en grå dag i slutet av oktober. Kanske väcks man ur sina tankar av något som får en att stanna till och känner det vidunderliga som döljs under allt manifesterad i en höstgul ek? Då förstår man att värna och vörda hör samman och att vi är en del av något större.
Se också Om hur en gammal mans kärleksromaner hör ihop med svensk skogsdebatt.
Referenser:
Lidman, Hans (1960). Pärlugglans skog. Stockholm: LT
Marvier, Michelle; Kaveira, Peter; Lalasz, Robert (2012). Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility. The Breakthrough Institute. https://thebreakthrough.org/journal/issue-2/conservation-in-the-anthropocene. Publicerat 120202, (Hämtat 231028)
Soulé, Michael E. et al. (1988/2014). Restructured dynamics of rapid extinctions of chaparral-requiring birds in urban habitat land. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 99–140.
