Månad: november 2023

Vargen, dovhjorten och Kinnekulle

”På Kinnekulle finns ingen orörd natur,” skriver Länstyrelsen i Västra Götaland om detta platåberg vid Vänerns strand. Likväl är det en vacker plats, dit vi återvände ofta när vi bodde i Skövde. Vi vandrade vid olika platser. Jag har druckit ur källan där Olof Skötkonung döptes. Den medeltida kyrkan i Husaby är väl värd ett besök.

För den som vill se det brukade landskapet, det exploaterade och det varsamt omhändertagna rekommenderar jag att vandra mellan Blomberg och Hällekis.

Det som ständigt slog mig när jag var där var hur mycket dovhjort det var. Nu när jag skriver det här kollar jag upp lite information om det lär jag mig nya ord som ”hjortavskjutning” (Hällekis Kuriren, 2021), och ”avdrivningsjakt” (götene.se, 2022). Sveriges Radio har ett inslag som heter ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma'” (sr.se, 2023). Wilhelm Klingspor skrev i Hällekis Kuriren att det fanns 3424 hjortar vid inventeringen 2021.

Att övergivet stenbrott, planterad skog och en anlagd vandringsled är tre exempel på hur Kinnekulle ständigt brukas och nyttjas av de som bor där.

Dovhjorten inplanterades i Sverige under senare delen av 1500-talet för att jagas. De hölls i hägn, men att hålla inne dem torde vara omöjligt. De hoppar vackert och graciöst över stängsel.

Som vi förstår på ord som ”hjortavskjutning” och ”avdrivningsjakt” har de börjat att bli ett stort problem i trakterna. Att de har kunnat bli så många beror på att de inte har naturliga fiender, ja då om inte människan räknas. Det finns också en hel del mat, alltifrån bokskog till trädgårdar. De är tämligen orädda, även om de är naturligt skygga och ger sig av om man närmar sig dem.

Det intressanta här är att ett vargpar torde göra susen. Som Mech och Boitani skriver i ”Wolf social ecology” (2003) behöver vargar en parningspartner, mat och ett exklusivt territorium . Nu är det som så att det finns ett revirmarkerande par i Klyftamons naturreservat som ligger öster om Götene (Länsstyrelsen i Västra Götaland, u.å.).

Google Maps

Tidigare har det skådats varg på Kinnekulle och Freddie Wendin och Lena Brodin berättar om sitt vargmöte när de ordnade i trädgårdslandet, se Vårt möte med varg en 2008. De berättar även att en varg hittades död i närheten en tid senare.

Således finns det redan ett revirmarkerande par i Klyftamon. Möjligen har de fått valpar i år. Den lokala dagspressens artiklar ligger bakom betalvägg så jag kan inte läsa artiklarna, men i ingressen dryftas det. Honan kommer från Sjundareviret och hannen från Vargavidderna. De har således lämnat sin tidigare flock och mött varandra i denna biotop av myrar och barrskog. Det är imponerande hur honan har kunnat ta sig till denna plats från Sjundareviret som ligger söder om Södertälje.

Om det stämmer att de har fått valpar kommer deras avkommor att börja sprida sig i området. Kanske kommer de att råda bot på dovhjortsmängden och vildsvinen? Frågan är hur de boende kommer att reagera på spridningen. Wendin och Brodin skriver till exempel att en varg hittades död utan att vara precisare.

Trakten runt Kinnekulle är en av de äldsta jordbruksområdena i Sverige. Det finns gott om tamdjur. Förhoppningsvis kommer vargarna att hålla sig till viltet.

Kinnekulle och trakten kring Götene är ett exempel på den komplexitet som råder i Sverige när det kommer till rovdjursfrågan. Å ena sidan visar mängden dovhjort på ett ekosystem i obalans och den kan återställas genom vargens och andra rovdjurs närvaro. Å andra sidan finns risken att tamdjur kommer att rivas och den kommer att öka ju fler vargarna blir. Närvaron kommer att gillas av vissa, medan andra kommer att känna en stor osäkerhet.

Politiska beslut som jag stödjer vill att Sverige ska ha en vargstam. Det betyder att vi måste diskutera det utifrån ett komplext sammanhang, där olika aspekter kommer samman utan att kunna ge enkla svar. För en vargstam som en betydande del av befolkningen inte gillar kommer att leda till tjuvjakt och till osämja i bygderna, se Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Vargens närvaro och symbolik visar på hur ekologi och antropologi inte kan särskiljas. Frågan är därför hur vi föreställer oss ett samhälle och vilka föreställningar som ligger till grund för de visionerna?

Referenser:

Borg, Torbjörn (2023). ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma’”. SR.se. Publicerat 230502 (hämtat 231126).

Brolin, Lena & Wendin, Freddie (u.å.). Vårt möte med varg en 2008. Vargbesök på Kinnekulle. (Hämtat 231126)

Götene Kommun (2022). Avdrivningsjakt på hjort i Hällekis. Götene Kommun. Publicerad 221208 (hämtad 231126)

Klingspor, Wilhelm (2021). ”Hjortavskjutning kring Kinnekulle summerad”. Hällekis Kuriren. Publicerad 210430 (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Kinnekulle. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Stora Rovdjur. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Vargen och vad är en metapopulation?

Men, sade eleven, komplicerat och komplext är väl samma sak!

Nej, svarade jag, för komplexitet handlar om att olika delar är sammansatta, vilket gör det svårt. Det är sammansättningen som gör det komplext, dock utan att det måste vara särskilt komplicerat.

Vargens existens i Sverige är komplext och ju mer jag sätter min in i det ju komplexare tycks det mig. Det är därför jag envisas med att ständigt föra in nya aspekter. Idag vill jag undersöka ännu en, vargen och metapopulation.

Eftersom jag inte är biolog utan endast en amatör som ständigt fördjupar mig i ekologins värld stöter jag ständigt på nya termer och begrepp som jag inte begriper mig på. Ett sådant som jag har tampats med är metapopulation. Jag stötte på det i boken Corridor ecology (Jodi et al., 2019). Då jag samtidigt läste om hur vargen sprider sig Mech & Boitani (2003) vilket jag tar upp i Hångla inte med vargar började jag fundera på om och hur detta hänger ihop.

Låt oss klargöra grundproblematiken ur ett mänskligt perspektiv. Vissa vill ha varg och det finns politiska beslut som stöder det, även om det diskuteras hur många som det ska finnas, se Referensvärde för varg i Sverige (Naturvårdsverket, 2023). Andra som Jägarnas riksförbund är helt emot ”frilevande varg i Sverige”, se Jakt på de stora rovdjuren – då är vi rätt val för dig!?

Maggie stolt efter att ha lyckats spåra rådjursklöven

En metapopulation kan beskrivas på olika sätt, men i grunden utgår man från ett landskap där en populationer av en art lever. De är spridda i landskapet och när arten försvinner i ett område intas det av arten igen (se bild nedan).

Grundteorin kommer från genetikern Richard Levins som begrundade hur parasiter kan kontrolleras. Han skapade en matematisk modell för hur metapopulation fungerar. Den tänker jag inte försöka förklara.

Om vi tittar på de fyra exemplen nedan så ser vi hur arter rör sig i olika riktningar. De har olika områden där de kan överleva. Här blir det något tekninskt, men om jag förstår det rätt inriktar sig begreppet metapopulation på hur väl arten kan överleva genom att utgå från det större området. Så om vi tittar på C nedan (Levin’s classic) så har vi 6 områden. Om arten försvinner i ett område kommer det ånyo att besättas av samma art. Det skapar en livskraftig population. Om vi jämför det med D så är de olika områdena för långt ifrån varandra för att områden där arten har försvunnit kan återintas. D är ett exempel på utdödendeskuld (se t.ex. Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocens pris).

Illustration ur Corridor Ecology (Jodi et al., 2019:24)

Poängen med den matematiska modellen är att se hur livskraftiga olika arter är. Om vi tar vargen som exempel så har de ett revir som styrs av ett alfapar. Deras avkommor kommer snart att börja röra på sig. Först genom att driva runt i utkanten av reviret för att möjligen sedan lämna reviret helt för att skapa ett helt nytt revir.

I inlägget Hångla inte med vargar visade jag hur reviren ligger in till varandra i Gävleborgs län. De röda markeringarna visar på familjerevir och de lila på revirmarkerande par. Att betänka är då att familjereviren består av ett alfapar med valpar i olika åldrar. Det innebär att vi talar om små grupper av vargar på stora ytor. Jag har tittat runt i olika publikationer och det är svårt för mig att se hur stora de olika grupperna är. Men, om jag förstår det är det endast ett par i till exempel Lomsjön, se nedan.

Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022 (Viklund & Nordin, 2022:15)

Just storleken på grupperna menar jag är värt att ha i åtanke när vi hör eller läser att ett revir har skapats. Det ser det ut som om det är väldigt mycket varg, men i grunden är det ett fåtal i varje revir.

På bilden nedan ser vi hur den största mängden varg är koncentrerade norr om Vänern och Vättern. Cirklar är familjegrupper, medan trekanterna är revirmarkerande par (Svensson et al.; 2023:13). Se inlägget Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna för en längre betraktelse.

I den övre delen av bilden finns en röd linje och den markerar var renbetesområdet börjar eller slutar beroende om man bor i södra eller norra Sverige. För att kunna fortsätta diskutera metapopulation och komplexitet måste vi ha den linjen i åtanke.

Inventering av varg vintern 2022–2023 (Svensson et al.; 2023:13). Bilden är beskuren av mig.

Vargen i Sverige har en dålig genetisk variation. Svensson et al. skriver i ”Inventering av varg vintern 2022–2023” att ”[d]en skandinaviska vargpopulationen härstammar från sex invandrade vargar från den finsk-ryska populationen.” (2023:20). Enligt rapporten är den beräknade mängden vargar i Sverige 510 och dessa härstammar från de sex invandrade vargar sedan 1983.

Inaveln är alltså väldigt hög. För att den inte ska bli högre behövs det att nya vargar migrerar till Sverige. Det är här metapopulationen kommer in. För om vi ser till vargens förekomst i ett större geografiskt område, ser det ut som på bilden nedan, tagen ur artikeln ”Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf (Canis lupus) population (Laikre et al., 2016).

Artikeln är från 2016 vilket gör att siffrorna inte är desamma som de ovan angivna. Som vi ser på bilden är vargen fördelad i olika områden, där det stora antalet är i Ryssland. Det är således dessa vargar som sedan börjar sprida sig och etablera sig i norra Tyskland och i Skandinavien. Som vi ser på bilden har de framför allt etablerat sig i Svealand i Sverige.

Se bild 1 i Laikre et al. 2016.

Författarna skriver att biologer och beslutsförfattare är överens om att en livskraftig vargstam är endast möjlig om vi ser den ur ett större geografiskt område där de kan röra sig fram och tillbaka för att undvika inaveln som har skett i Sverige.

Jag vill understryka att de menar att vargindivider inte bara ska lyckas ta sig ned till södra delarna av Sverige utan att bli skjutna eller dö av annan orsak, de ska också kunna ta sig norrut igen. Enligt författarna är denna rörelse fram och tillbaka över stora ytor för att ha en bred genpool som definierar metapopulationen i norra Europa.

För att komma fram till denna slutsats har de en komplicerad matematisk modell där de kan visa på de olika rörelserna (se nedan).

Se bild 2 i Laikre et al. 2016.

Jag skrev medvetet komplicerat för vad denna modell inte tar med i beräkningen är komplexiteten i vargfrågan. Nu är inte det deras syfte. De vill bidra med en aspekt för att förstå den större komplexiteten i frågan.

Så avslutningsvis försöker jag i detta och i andra inlägg försökt att belysa att vargen kan inte förstås endast utifrån ett perspektiv.

För att ta två exempel på vardera kant. Å ena sidan fick jag berättat för mig om en vän till familjen vars hund blev ihjälbiten av en varg. Personen är fortfarande traumatiserad av händelsen. Å andra sidan ur ett ekologiskt perspektiv, där vi tittar på metapopulationer, är inte det relevant. Bevarandebiologen Michael Soulé skriver till exempel att för bevarandet av arter kan vi inte se till de enskilda djurindividerna utan måste se till populationen (Soulé, 1985/2014). Och däremellan är det. Fortsättning följer.

Referenser:

Hilty, Jodi A., Lidicker, William Zander & Merenlender, Adina Maya (2019). Corridor ecology: the science and practice of linking landscapes for biodiversity conservation. 2:d edition. Washington, DC: Island Press

Laikre, L., Olsson, F., Jansson, E. et al. (2016). Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf (Canis lupus) population. Heredity 117, 279–289. https://doi.org/10.1038/hdy.2016.44

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Naturvårdsverket (2023). Referensvärde för varg i Sverige. Naturvårdsverket. Senast uppdaterad 231011 (hämtad 231125)

Soulé, M. E. (1985/2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Hångla inte med vargar

Tre saker om vargen som jag tänkte beröra är djurrättsaktivister, hur vargen sprider sig och att det finns för många klövdjur*. Låt mig börja med en video från programledaren och djurrättsaktivisten Anneka Svenska.

Eleverna på skolan, där jag jobbar, känner till min förkärlek för vargar. En av dem kom och visade mig en video på en blond kvinna som sitter i ett snölandskap. En varg kommer upp till henne, börjar slicka henne vid mungipan och till slut ser det ut som om de hånglar. Efter lite sökande hittade jag vem det var, Anneka Svenska. Hon är programledare och djurrättsaktivist. Går man in på hennes Instagram eller youtubekanal Animal Watch finns det rikligt med foton och videor på henne med vargar. På en ylar hon med en grupp som ligger runt henne.

För mig är det den värsta form av djurrättsaktivism.

För det första är vargar rovdjur. De dödar för att leva. Vargar som inte är rädda för människor kan vara farliga. Att få folk att tro att de är gossedjur och lika tämjda hundar är framställa en falsk bild av verkligheten.

För det andra tänker jag på något jag läste i Wild hope: on the front lines of conservation success (Balmford, 2012). I slutet av denna inspirerande bok tar han upp sju punkter för att kunna skapa ett framgångsrika bevarandeprojekt. En av dem är Ett delat problem (”a problem shared”).

Jag tror att vi bör förändra hur vi ser på naturen och leva mer i enlighet med ekosystemen. Det kräver en viss samhällsförändring och ett skifte i föreställningar. I detta krävs det en någorlunda gemensam verklighetsbild och för det krävs det att vi ser inte bara världen som gemensam utan också att en förståelse för problem som människor har, i det här fallet med vargen.

Vargen kan vara ett bekymmer för vissa människor. På grund av deras livsstil, var de bor, lokal kultur etc. så finns det en mängd upplevda svårigheter. I vargtäta områden kan det vara rädsla för att låta barnen vänta på skolbussen mörka vintermorgnar, oro att gå ut med hunden i skogen eller att man inte längre kan jaga. Att då visa upp töntiga bilder med tämjda vargar är inte att ta andra personers oro och problem på allvar. Det är att inte erkänna att vargen kan vara ett jätteproblem och att bortse från att det är ett rovdjur som dödar.

Vid Hävlingestugorna i norra Dalarna

Vargen är ett fantastiskt djur. Dess enda fiender är människan och den är således en apex predator, ett topprovdjur, som äter det mesta. Den är duktig på att anpassa sig till olika miljöer och finns därför över i stort sett hela världen. Den är en opportunist som lever i flockar. Den är alltså inte helt olik människan.

Ordet ”varg” har en intressant historia. Det latinska namnet är canis lupus. Det äldre namnet är ulv, vilket är besläktat med de andra germanska namnen, som wolf på tyska och engelska. Varg däremot betyder tjuv och våldsverkare. Det kommer från det fornisländska uttrycket ”vargr í véum”, tjuv i helgedom (SAOB, varg). Det säger en hel del om den nedärvda synen på vargen. Jag tror att det är viktigt att ha med sig i diskussionen.

Så vi har alltså två poler hitintills. Å ena sidan en gullig större hund som man kan yla med och å andra sidan en våldsverkare. Verkligheten är naturligtvis någon annanstans.

Vargen lever i flockar som leds av en alfahona och en alfahane. De har ett stort revir. Flocken är hierarkisk. Det är bara en hona som förökar sig och det är alfahanen som är fadern. Det betyder att för att kunna föröka sig måste man antingen besegra endera av alforna eller ge sig av. Det är detta som gör att de sprider sig över så stora ytor.

Spridningen är således ett sätt för dem att föröka sig (Mech & Boitani, 2003). Det finns olika strategier. En är att ett par knoppar av sig och skapar ett närliggande revir. Det är detta som jag förmodar har skett i Gävleborgslän, där vargreviren ligger tätt intill varandra som ett pärlband. De röda är familjerevir, medan de lila är markerande par.

Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022 (Viklund & Nordin, 2022:15)

Andra sätt att sprida sig är att lämna territoriet för att sedan söka sig till nya jaktmarker. Det är dessa individer som har nått Skåne. När de väl etablerar sig karvar de ut ett revir och börjar att föröka sig. Mech och Boitani skriver om vargens sociala ekologi i det fina verket Wolves: behavior, ecology, and conservation (red. Mech & Boitani, 2003) och beskriver en vargpopulation som ett väldigt dynamiskt system där ett förökande par ”pumpar ur sig” (”pump out”) mängder av avkommor som sedan sprider sig över enorma ytor.

[A] wolf population can be viewed as a highly dynamic system in which breeding pairs hold territories and pump out numerous offspring that travel about, criss-crossing the population and striving to gain their own breeding positions. In this flux, each pack tries to hold its position while competing with neighbors that try to expand their territories /…/ as well as with new breeding pairs, local lone wolves, and immigrants that are all trying to leverage themselves into the population structure.

Mech & Boitani (2003:39f).
Vid Hävlingestugorna i norra Dalarna

Det är här vi kommer till tredje delen i detta alldeles för långa inlägg.

Vargen, som jag nu har upprepat ett antal gånger, är ett rovdjur och det lever av klövdjur. I inlägget Nog fan tänker vi inte som ett berg tar jag upp hur vi människor har olika syn på naturen och det kan skapa konflikter. Jag nämner skadorna på tallen som älgen åsamkar dem. Det intressanta är där hur två olika synvinklar framträder, skogsägare och jägare. Detta är just det jag menar med att vi måste dela eller i all fall förstå problemet som den ena eller flera upplever.

Älgen ses som ett problem för skogsägare och skogsbolag och flera menar att de är alldeles för många. I översiktsartikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes,monitoring and management recommendations” (Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020), tar författarna upp att detta i en europeisk kontext och inriktar sig på klövdjur över lag.

Vad är ett överflöd? frågar de sig inledningsvis och understryker att det är dels ett mänskligt perspektiv då det skiljer sig beroende på perspektiv. Älgjägarna i Sverige håller inte med skogsägarna. Det är också ett ekologiskt perspektiv i betydelsen att djuren börjar förstöra det lokala ekosystemet. De betar exempelvis ned för mycket av terrängen vilket skapar erosion.

Två skäl till att klövdjuren har kunnat sprida ut sig och uppnå så stora antal är dels mängden mat. Tallplanteringarna för älgen, raps- och majsåkrar för vildsvin och avsaknaden av rovdjur och då framför allt vargen. Vargen bidrar med att hålla nere populationerna. De driver djuren så att de inte betar för hårt och de attackerar sjuka djur, vilket minskar risken för spridning av till exempel svinpest (Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020), vilket nu är ett problem i Västmanland och riskerar att sprida sig.

Vargen fyller således en viktig funktion i ekosystemet genom att det är ett topprovdjur. Dess enda egentliga fiende är människan. Den är en opportunist som tar de lättaste bytena, vilket skapar konflikt med människan då de rör sig ger sig på boskap. Att framställa det som ett mysdjur att yla tillsammans med är bedrövligt och förlöjligar dem som har fått sina får rivna. För att väcka acceptans för vargen handlar det snarare om att utveckla nya sätt att leva med den och skademinimera dess drifter. Det är ditåt diskussionen bör ledas.

*Från början skrev jag ”hovdjur”, då det är den gängse översättningen av ungulate, vilket är ordet som förekommer i artikeln av Acevedo et al. Men efter en kommentar av Lars Lundqvist (se kommentarer) bestämde jag mig för att ändra till ”klövdjur”. Se mitt svar.

Referenser:

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Carpio, Antonio J.; Apollonio, Marco; Acevedo, Pelayo. (2020). ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations”. Mammal Review. https://doi.org/10.1111/mam.12221.

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse

Under flera år bodde jag i Skövde. Jag och Maggie gick långa promenader. Vi undersökte omgivningarna. Det var under den tiden som jag blev allt mer intresserad av ekologi. Naturen är en bok som man läser bäst utan att man lyssnar på något i lurar. Långa promenader utan telefonsamtal, musik, ljudböcker eller poddar öppnar oss det omkringliggande för oss.

Vi gick längs Våmbskleven. Där gick järnvägen mellan Skövde och Skara. Nu är det en cykelbana. Skaravägen och cykelbanan skär två streck över Billingen, detta berg som höjer sig över Västgötaslätten. En gång var det en sjön nu är det bördig jordbruksmark. Längs med vägen löper ett viltstängsel som hindrar djuren från att röra sig mellan östra och västra Billingen.

Cykelbanan är vägen som löper parallellt med Skaravägen. (Maps.google)

Just detta hinder funderade jag en del på och tänkte att en faunapassage eller ekodukt skulle passa där.

Den streckade ytan är ett förslag på en faunapassage. (Maps.google)

Under resan i Europa i somras såg jag många ekodukter. Dessa passager minskar djurkollisioner, tillåter djur att röra sig över större ytor. Även om jag ser fler i Sverige är de fortfarande ytterst få. De är kostsamma. Faunapassagen Sandsjöbacka över E6:an söder om Göteborg kostade 80 miljoner kronor.

Trafikverket skriver:

E6 mellan Mölndal och Kungsbacka har i analyser visat sig vara ett stort vandringshinder för både människor och djur på grund av att vägen är hårt trafikerad och kantad av viltstängsel. För att motverka denna barriäreffekt har vi byggt en ekodukt, viltuthopp och färister samt effektiviserat stängslingen. På så sätt binder vi samman grönområdena öster om E6 med naturreservatet och Natura 2000-området i Sandsjöbacka på västra sidan. Vi förväntar oss också att antalet viltolyckor på E6 ska minska, vilket förbättrar säkerheten för både människor och djur.

E6, faunapassager vid Sandsjöbacka (Trafikverket, 2020).

Samhället håller på att förändras. Föreställningar förändras vilket delvis drivs av en ökad kunskap om ekologi, vilket här ska förstås i vid mening. Det är inte bara kunskapen utan andra värderingar som blir starkare. Föreställningen om naturen och allt vad som inbegrips i det förändras.

Ytligt sett är vi mindre beroende av naturen. Vi lever i ett konsumtionssamhälle, vilket betyder att vi handlar det vi behöver och vill ha istället för att själva producera det. På ett djupare plan är vi mer beroende av det som naturen ger i andra länder. Förutom människoliven som släcks i Ukraina förstörs också den svarta jorden, den bördiga jord, vars vete gör att människor i andra länder kan överleva.

Filosofen Karl Marx talar om alienation, att vi blir främmande inför samhället. Detta sker när vi inte längre är en del av produktionen. Igår i affären stod jag och vägde mellan vilken gurka jag skulle köpa, den en ekologiskt odlade eller den som inte var ekologiskt odlad. Båda var från Spanien. Jag såg på gurkan utifrån dess prislapp och funderade på om det var omoraliskt att köpa den den som inte var ekologiskt odlad. Just gurkan är ett intressant exempel på hur en växt har blivit en produkt, en vara.

Marx skriver att man måste förstå en produkt, en vara, i sitt sammanhang och inte för vad den är. Han kommer fram till detta genom att skilja på olika dess bruksvärde, dess nyttovärde och dess bytesvärde.

Luft, vildväxande skog och annat, skriver han, kan vara värdefullt i brukandet även om det inte har ett bytesvärde. På samma sätt kan en sak, som min fars hemodlade gurkor, vara både nyttiga och en produkt av mänskligt arbete, utan att vara en vara. För att det ska bli en vara måste det få ett bytesvärde. Det blir den först när det får ett ”samhälleligt bruksvärde”.

Ett ting kan vara bruksvärde utan att vara bytesvärde. Detta är fallet om dess existens [Dasein] för människorna inte förmedlas av arbete. Så är det med luft, jungfrulig mark, naturlig äng, vildväxande skog o.s.v. Ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att vara vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde, men inte vara. För att producera vara måste man inte bara producera bruksvärde, man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde. Slutligen kan inget ting vara värde utan att vara bruksföremål. Är det utan nytta, så är också det arbete det innehåller utan nytta, räknas inte som arbete och skapar därför inget värde.

Kapitalet del 1 (Marx, 1970/1876)

Igår skrev jag om hur skogen blev värdefull och hur den tidigare främst hade setts som en resurs för bruken, se Skogsbrukens betydelse för Sverige idag. Lars Lundqvist skriver i kommentarsfältet att den användes även för bränsle och byggnadsmaterial för människorna. För att fortsätta Marx begrepp ser vi hur skogen, egentligen träden, från början hade ett bruksvärde utan att egentligen ha ett bytesvärde. Det var först när samhället förändrades och industrialiseringen satte igång som skogen fick sitt bytesvärde.

Som vi ser blir de enskilda träden värdefulla genom det nyttovärde som de ger. Det värdet riskerades att förstöras genom sättet man brukade skogen på, vilket skapade ett nytt sätt att arbeta med skogen. I inlägget nämner jag trakthyggesbruket.

Vad Marx pekade på är att tingen har ett instrumentellt värde, vilket betyder att värdet ges utifrån det man kan uppnå med det. Detta kan man använda på flera områden. Vi kan till exempel diskutera utifrån normer och fundera på varför vi har vissa normer och inte andra. Vissa av dessa normer är instrumentella, vilket betyder att normen är ett ”medel för att uppfylla en annan (högre) norm” (Næss, 1981, 83).

Ett värde är således en föreställning om ett ting i ett samhälleligt sammanhang. Värdet tillkommer alltså när det har blivit en del av ett sammanhang och det är här tudelningen mellan samhälle och natur blir intressant.

För det finns ett annat perspektiv och det är att inte utgå från en saks förhållande i ett samhälleligt sammanhang utan ifrån dess inneboende värde. Biologen Michael Soulé postulerar normativt i artikeln ”What is conservation?” (1985/2014)  En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40/1985)) och ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42/1985)). 

Arne Næss skriver i Ekologi, samhälle och livsstil (1981):

Också djur och växter har rätt till utveckling och självförverkligande. De har livets rätt.

Markering i original. (Næss, 1981:284).

Det inneboende värdet förändrar perspektivet, men det gör det också komplexare. Det innebär nämligen att definitionen inte görs utifrån dess användning (instrumentalitet) utan ifrån något annat. Vi lämnar dess bruksvärde. Næss talar om rättigheter och syftar på en naturrätt som är en del av naturen. Det innebär också att en arts existens inte definieras utifrån dess funktion i ekosystemet, utan utifrån dess skapelse.

Tiveden

Om vi återgår till ekodukten och faunapassagen som jag önskar mig mellan östra och västra Billingen så handlar det om att de olika djurens rätt att få röra sig över stora ytor. Många djurs genotyp, alltså hur de är skapade, är att de behöver stora ytor att röra sig på. De behöver dem för att kunna hitta föda, föröka sig och förflytta sig på grund av väder- och klimatförändringar. Deras rätt till utveckling och självförverkligande leder till att de behöver korridorer i ett urbant landskap.

En ekodukt kan således instrumentellt motiveras utifrån minskningen av olyckor, vilket Trafikverket gör, eller så kan det motiveras utifrån djurens inneboende rätt till rörelse.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta genom att peka på vikten av att skilja mellan någots instrumentella och inneboende värde. Jag menar nämligen att vi blir alltmer alienerade från naturen. Det skapar en förändring i hur vi ser på naturen. Det kan gå i flera riktningar. Två förslag är att å ena sidan kan synen fortsätta att utgå från det instrumentella värdet, exemplifierat i begreppet ekosystemtjänster. Å andra sidan kan det göra att vi kan se till det inneboende värdet i naturen och se att till exempel ekodukter handlar inte främst om att minska viltolyckor utan att tillåta djur och växter möjligheten till rörelse.

Referenser:

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.

Marx, Karl (1970/1876). Kapitalet, första upplagan. Marxists Internet Archive. (Hämtat 231112)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

Trafikverket (2020). E6, faunapassager vid Sandsjöbacka. Trafikverket. Senast uppdaterad 200120 (hämtat 231112)

Skogsbrukets betydelse för Sverige idag

Vad har skogsbruket betytt för Sverige? Hur har det svenska skogsbruket utvecklats under historiens gång? Vad är skillnaden mellan skogsbruk på Kroppefjäll i Dalsland och Loma Alta i Ecuador?

För att besvara första frågan utgår jag från de två poddsvsnitt som jag har lyssnat på under veckan: Skogspoddens avsnitt Skogsnäringens expansion 1850 – 1900 med Erik Valinger, samt Historiepoddens avsnitt Så blev Sverige rikt: ett avsnitt om sågverksindustrin. Båda konstaterar att vore det inte för råvaran skogen och sågverksindustrin som utvecklades under framför allt senare delen av 1800-talet är det inte säkert att Sverige hade blivit det rika land som det är idag.

Själv är jag inte förtjust i siffror, men likväl är de viktiga att visa för att tydliggöra skogens vikt för Sverige.

Sveriges yta idag består av 68 % skog. Endast 3 % av Sveriges yta beskrivs som bebyggd eller anlagd mark (SCB, 2023). Här i Skåne är det svårt att förstå men ju längre norrut man åker i Sveriges inland desto påtagligare blir den.

Marken i Sverige (SCB, 2023).

8,9 % av de 68 % skogsmarken är skyddad. 61 % av det är i de fjällnära regionerna. Siffrorna är enligt Naturvårdsverket från 2022. (Naturvårdsverket, u.å.).

Skog, formellt skyddad (Naturvårdsverket, u.å))

Dessa tal kan man bryta ned i än mer definierade bitar, som produktiv och improduktiv skogsmark och så vidare. Poängen är att Sverige består av mycket skog och en majoriteten av den är ägnad till en av Sveriges basindustrier, skogen och dito. 14,2 % av Sveriges totala industriproduktion är beroende av skogen.

Industriproduktionens sammansättning (Ekonomifakta, 2023)

Innan sågindustrin startade i Sverige i mitten av 1800-talet var skogen framför allt en bränslekälla. Där högg man ned träd för att göra träkol som sedan användes på bruken i framställning av stålstänger som under flera hundra år var Sveriges stora exportprodukt. I mitten av 1800-talet ändrades detta och som vi ser är skogsindustrin fortfarande en av grunderna i det svenska välståndet.

Det viktiga att förstå här är att i Sverige har skogsindustrin utvecklat ett system som har gjort att råvaran trä inte upphör. Det gör man framför allt genom trakthyggesbruk. Det innebär att ett geografiskt område delas in i fyra delar, som genomgår fyra faser, föryngring, ungskog, gallring och slutavverkning.

Om trakthyggesbruk (Föreningen Skogen, u.å.)

Att trakthyggesmetoden är så vanlig beror på den forskning och samlade erfarenheten som skogsnäringen gjorde, se Skog i förändring (Hagner, 2005). När skogen endast skulle fungera som bränsle till bruken var återväxten viktig, men det var inte såg viktig hur skogen såg ut. Andra produkter, som plankor, kräver en annan sammansättning. Valet av trädarter är även det utvalt efter skogsindustrins önskemål.

I stället för ”önskemål” höll jag på att skriva ”behov”, men så mindes jag filosofen Arne Næss ord om skillnaden mellan behovs- och preferensutsagor, se inlägget Den andre varje månad: det etiska samtalet och vargen i S:t Olof. Detta leder in mig på det som jag framför allt ville säga och varför jag nämnde Loma Alto i Ecuador.

I den fina boken Wild hope: on the front lines of conservation success (Balmford, 2012) beskriver författaren den förändring som skedde när invånarna i området Loma Alto skyddade regnskogen. Dimma består av vattendroppar och de täta dimmorna som kommer in från Stilla havet bär med sig så mycket vatten att även om det inte regnar så håller sig området fuktigt. Det gör att byn har vatten året om. Att det sker är beroende av den tropiska regnskogen som fångar upp vattnet i dimman.

Regnskogen höll på att huggas ned för att göra träkol, samt för att skapa bete för boskapen, men genom lokalas och biologers arbete upphörde man med det för att undvika torkan. I ett område några kilometer bort gjorde man inte det och nu är man beroende av vattenleveranser.

Medan jag läste om detta tänkte jag på de svenska betesmarkerna, skogen och industrin, vilket ledde in mig på värderingar och föreställningar, men också förutsättningar.

Om vi börjar i industrin så har inläggets långa bakgrund handlat om hur en kunskap har utvecklats i Sverige, vilket har gjort en råvara till en nödvändig del av svensk basindustri. Sättet som skogen har brukats har lett till att fortfarande är Sverige 68 % beskogat. I Ecuador och i många andra länder där skogsbruket och boskapsskötseln betydligt destruktivare än i Sverige.

Frågan varför det är så visar på en aspekt i Sveriges historia som inte tas med i skogsdebatten och det är hur kunde denna råvara bli till en så stor tillgång?

I texten ”The Lack of Institutional Supply: Why a Strong Local Community in Western Ecuador Fails to Protect its Forest” (1998) beskriver C. Dustin Becker och Clark C. Gibson situationen i Loma Alto och vad de fokuserar på är bristen på fungerande institutioner.

En samhällsteori begrundar vikten av fungerande institutioner i ett samhälle. Frågan som författarna ställer utifrån exemplet Loma Alto är varför råvarorika samhällen inte lyckas förvalta sina råvaror på ett sätt som tillkommer det större samhället? För att det ska kunna ske en utveckling menar teorin att tre delar i samhället måste fungera.

Individer i en lokal gemenskap, skriver de, måste ha en råvara som är högt värderad och att det finns incitament för att förvalta den på ett hållbart sätt. För det andra måste det finns regler om ägande vilket leder till att individer kan tjäna på förvaltningen. För det tredje måste det finns mikroinstitutioner på den lokala nivån som reglerar råvaran.

Författarna skriver att det intressanta med Loma Alto är att dessa tre delar finns där, men ytterligare en faktor har gjort att regionen har misslyckats i en hållbar förvaltning. De mikroinstitutioner som de hade skapat reglerade nämligen inte hur lokalbefolkningen tog hand om skogen. Det hade lett till att man hade huggit ned för mycket, samt att man hade gjort om för stora delar till betesmark.

I Balmfords Wild hope lär vi oss hur de förändrade detta och för oss finns det lärdom för att förstå vår egen historia.

En skogsbrant någonstans i Sverige

Om vi återgår till Sverige och dess historia så har med tiden dessa institutioner utvecklats. Bönder fick delar i skogen under den stora avvittringen. Till en början såg de inte värdet i den, men i och med att industrialismen påbörjades fick råvaran ett värde. Olika institutioner utvecklades med tiden vilket gjorde att utnyttjandet och förvaltandet av en lokal råvara kunde ge arbetstillfällen, samt skatteintäkter, ledde till att ett av Europas fattigaste länder 100 år senare är ett av de rikaste och förblir det. Och dessutom är består Sverige av 68 % skogsmark.

I miljö- och klimatdebatten menar jag att det är viktigt att vara historiemedveten. Med historiemedvetenhet menas att det förgångna påverkar nuet och både det förgångna och nuet påverkar hur framtiden kommer att gestalta sig. Det är genom historien som vi får förståelse för dagens samhälle och det är genom den förståelsen som vi kan samtala om hur framtidens samhälle bör gestalta sig. I de samtalet måste tanken om förutsättningar förekomma. Till det tillkommer värderingar och föreställningar, och om det ämnar jag skriva i morgon.

Referenser:

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Becker, C. Dustin; Gibson, Clark C (1998). ”The Lack of Institutional Supply: Why a Strong Local Community in Western Ecuador Fails to Protect its Forest”. Ur FAO (1998). Forest resources and institutions. Community Forestry Working Papers, No.3. (hämtat 231111)

Föreningen Skogen (u.å.). Om trakthyggesbruk. Föreningen Skogen, http://www.skogen.se. (Hämtat 231111)

Föreningen Skogen (u.å.). Avvittringen i korta drag. Föreningen Skogen, http://www.skogen.se. (Hämtat 231111)

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Naturvårdsverket (u.å). Skog, formellt skyddad. Naturvårdsverket. (Hämtat 231111)

Naturvårdsverket (u.å). Ängar och hagar. Naturvårdsverket. (Hämtat 231111)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

SCB (2023). Marken i Sverige. SCB. Senast uppdaterad 230601 (hämtat 231111)

Öljemark, Jacob (2023). Industriproduktionens sammansättning. Ekonomifakta. Senast uppdaterad 230830 (hämtat 231111)

Den andre varje månad: det etiska samtalet och vargen i S:t Olof

Maggie nosade i gräset vid Ankedammen i Jonebergsparken. Gräsänderna strömmade upp mot oss. De måste vara vana vid att bli matade. Maggie tittade på dem utan att veta vad hon skulle göra. Vi gick vidare i solskenet. Jag var på väg för att köpa bensin till gräsklipparen. Ängen skulle klippas. Pilskotten hade jag redan klippt ned.

Efter klippningen läste jag valda kapitel ur Arne Næss filosofiska verk Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi (1981).

När jag läste boken första gången reste jag i Sydafrika och Zimbabwe. Jag hade stoppat in tidningsklipp, som jag nu kastar förutom en kopia av förordet till Guardians of the Soil: Meeting Zimbabwe’s Elders (Hove & Trojanow, 1996). Då strök jag under några meningar från den poeten Chenjerai Hove om hur visdomen kommer ur iakttagandet av naturen. Han skriver:

A tree has a leaf. The leaf cheats the onlooker. We call the tree green. Instead of remembering that the leaf is only a part, a small one, of the tree. The Shona people of Zimbabwe looked at the tree and learnt that the leaves cheat.

En poet vrider och vänder på orden. Om vi är tålmodiga väcker det andra tankar. Jag tänker på Næss utläggning av värderingar och hur hans tålmodiga genomgång av dess olika aspekter. Hans mål är att bygga ett system som han kallar ekosofi T. Ett system är viktigt, menar han, för att det gör klart för en själv var man står och det leder till en förmåga att presentera något genomtänkt och giltigt. Han skriver om system att:

‘Varje påstående som ställer krav på giltighet, förutsätter att det själv utgör en del av ett tillnärmelsevis totalt system’. Fruktbarheten hos denna tes består huvudsakligen i en implicerad uppfordran till medvetenhet om ett påståendes förutsättningar och situationsramar.

Næss (1981:80).

För att anknyta till Chenjerais ord gör det systematiska tänkandet att vi förhoppningsvis inte påstår att vi pratar om trädet, när vi egentligen bara påtalar att löven är gröna.

I gårdagens inlägg påtalade jag vikten av att värderingarna är tydliga, vilket bygger på att jag själv och andra förstår förutsättningarna. I detta finns det också en inramning i samtalet som vi alla behöver vara vaksamma på.

Allt för ofta, menar Næss, låter vi det teknokratiska tänkandet ta över, då det låter mer vetenskapligt och värderingsutsagorna döljs. Han tar exemplet med en motorväg som planeras att byggas. Byggnadschefen motiverar skälen med att de har räknat på det och att datan menar att den bör byggas. Byggandet av motorvägen blir det enda giltiga alternativet och därigenom fråntas de som ifrågasätter byggandet sin legitimitet.

I denna anda används behovsutsagor. Ett exempel som han nämner är industrin som ”har behov av dubbelt så mycket energi” (1981:88). Slika påstående, menar han, döljer de underliggande värderingarna och motargumenten blir ett förnekande av ”behoven”, det nödvändiga. Likaså, skriver han, är att hävda att vida och abstrakta begrepp som industri har ”behov” är att besjäla dem.

Levande varelser har behov. Frågan uppstår då om det är möjligt att tillfredsställa dem. Att äta är ett behov, men vad vi föredrar att äta är en preferens. Genom att vi uttrycker en preferens, blir värderingen tydlig. Därför vill han snarare att man använder sig av preferensutsagor.

Låt oss ta exemplet rovdjursfrågan i Sverige. I inlägget Nog fan tänker vi inte som ett berg tar jag upp spridningen av vargen i Europa. Vargens utbredning möts både positivt och negativt. Ur ett ekologiskt perspektiv är vargen viktig eftersom den uppfyller vissa funktioner som att den får vilt som älg att röra på sig vilket minskar sjukdomar. Ur skogsbrukets perspektiv är det bra då det minskar skadorna på tallplanteringarna. Däremot finns det vissa livsstilar som påverkas. Till exempel upplever vissa en rädsla när de rör sig i skogen. Jakten med lösa hundar påverkas då det inte är ovanligt att vargen dödar hundar.

Här finns det olika värderingar som är potentiellt i konflikt. Å ena sidan finns det positiva delar med vargen och å andra sidan uppstår det problem. Genom att här tydliggöra värderingarna och se dem som preferensutsagor blir skiljelinjerna synliga. Till exempel tänker vi oss en som bedriver fårskötsel vilket försvåras av närvaron av varg, samtidigt som fårskötsel är en viktig del i att hålla landskapet öppet. Problemet kan uttryckas i en formel. Fårägare föredrar att vargen inte vistas i närheten av hennes får. Dessa preferensutsagor kan uttryckas ur flera perspektiv och konfliktlinjerna blir då tydliga.

Utifrån utsagorna kan man se till vilka prioriteringar som bör få företräde. Genom att konflikterna är definierade, kan man utgå från om det finns en överordnad utsaga. Ett aktuellt exempel från här i trakten läser jag om i Jägarnas riksförbunds tidskrift Jakt & Jägare. De skriver att en ”genetiskt viktig varg” inte får skyddsjagas trots att den har dödat tre får i S:t Olof, Genetiskt viktig varg – länsstyrelsen stoppar skånsk skyddsjakt (Grahn, 2023). Ett överordnat mål gör att vargen får leva, medan fårägare i trakten riskerar att fler får rivs.

Næss poäng är att genom att att se till preferenserna, som kan grunda sig i upplevda behov, kan problemet diskuteras. Grundförutsättningar och situationsramar fastställs och olika möjliga lösningar presenteras. Har det funnits möjlighet att sätta upp rovdjursstängsel? Kompenseras fårägarna för förlusten? Hur ska vi se på genetiskt viktiga vargar? Ska de prioriteras även om de river får? Likaså är frågan om Jägarnas riksförbund använder händelserna för att argumentera för sin ståndpunkt att de är helt emot ”frilevande varg i Sverige”, se Jakt på de stora rovdjuren – då är vi rätt val för dig!?

Etik handlar om värderingar och hur de i sin tur påverkar vår syn på handlingar. Länsstyrelsen i Skåne har avslutningsvis beslutat att skyddsjakten är tillåten, men beslutet har överklagats och den ”är pausad i väntan på att förvaltningsrätten tar ställning till överklaganden som kommit.” (Länstyrelsen Skåne, 2023)

Trots att det är november är det fortfarande grönt. Jag klippte ned pilskotten från roten. Först hade jag tänkt att lämna ett grövre skott, men valde att klippa bort alla.
Kastanjelöven sprider sig över gräset. Solljuset och värmen gör att gräset fortfarande växer.
Idag klippte jag ängen. Jag krattade även undan gräs och blommor. Egentligen ska det ligga kvar så att de fröar av sig, men eftersom jag inte hade gjort det tidigare skulle det bara ligga och ruttna i vätan. Nu hoppas jag att nya blommor kommer nästan år. En gång planterade jag backtimjan, men den har övertagits av gräs och andra bredbladiga växter.
Det här hörnet är intressantast tidigt på våren. Det är här den tidigaste vårblomstern kommer. Under resten av året tar gräset över.

Referenser:

Grahn, Ossian (2023). Genetiskt viktig varg – länsstyrelsen stoppar skånsk skyddsjakt. Jakt & jägare. Publicerad 231018 (hämtat 231102).

Hove, Chenjerai; Trojanow, Ilja. (1996) Guardians of the Soil: Meeting Zimbabwe’s Elders. München: Frederking & Thaler Verlag

Länsstyrelsen Skåne (2023) Skyddsjakt i reviret Linderödsåsen efter fjärde konstaterat vargangrepp. Länsstyrelsen Skåne. Publicerat 231025, uppdaterat 231027 (hämtat 231102)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

Värderingarna måste bli tydliga

Svartfläckig blåvinge är fascinerande. Den har inte bara backtimjan som värdväxt utan är också beroende av hedrödmyran. Den myran är i sin tur beroende av att gräset inte är för högt, vilket betyder att ett betande djur som ett får är nödvändigt för att de ska kunna frodas. Vad denna vackra fjäril berättar för oss är hur innesluten hon är i miljön, alltså i det ekologiska system som är nödvändigt för hennes överlevnad.

Foto av Johan H av en svartfläckig blåvinge vid Klammersbäcken

En värdväxt betyder att en organism har utvecklats så att den är beroende av dess närvaro på olika sätt. I rapporten Värdväxters betydelse för andra organismer – med fokus på vedartade värdväxter (red. Sundberg et al. 2019) skriver författarna att organismernas relation till värdväxterna varierar. En viss art äter av växten, medan en annan livnär sig på dem som äter av växten.

Kopplingen till växter varierar stort och det finns ett spektrum av nyttjande, allt ifrån de arter som endast nyttjar en växtart eller ett växtsläkte (specialister) till de arter som har kopplingar till en rad växtfamiljer (generalister).

(red. Sundberg et al. 2019:7)

Det vi ser i fallet med den svartfläckiga blåvingen är att de är beroende av backtimjan, hedrödmyrorna och en betande art. Om detta intrikata förhållande lärde jag mig i boken Wild hope: on the front lines of conservation success (Balmford, 2012). För att visa hur vi alla är inneslutna i ett system så lärde jag mig om boken i debattartikel i SVD ”Låt hotade arter bli en tillgång för skogsägare” (Lindén, 2023) och författaren är viltvårdsexpert på LRF och driven bloggen Naturvård med mina ögon som varmt rekommenderas.

Bilden är tagen i Mollösund för över tio år sedan. Jag påmindes om den efter jag hade sett Hans fina bilder i inlägget Klippspöket.

Andrew Balmford är bevarandebiolog och berättar i nämnd bok om ekologiska framgångshistorier för att visa att framtiden inte är svart. Tanken är att väcka lusten till att göra mer och genom de positiva exemplen visa på vikten av handling.

Detta leder mig in på etikens område eftersom varför och hur vi handlar bygger på värderingar. Vi går från varandet till det som bör. Filosofen Hume skriver att vad man borde göra inte är inbegripet i varat. Det finns en skillnad mellan det beskrivande och det normerande omdömet. I samtalet om ekologi bör vi ha detta med oss, då det dels för egen del och dels för andras del är lätt att glömma när vi går från att beskriva till att uttrycka en värdering.

Mollösund.

I sitt verk Ekologi, samhälle och livsstil (1981) presenterar filosofen Arne Næss ord som ekosofi och djupekologi för en vidare publik. Verket är en diskussion om hur vi ska se på vetenskapen, värderingar i skuggan av de miljöförstöringar som hade blivit tydliga under 1960- och 70-talet.

I början av verket diskuterar han problematiken med påståenden som att vetenskapen måste vara objektiv. Som den filosof han är menar han att vi måste vara tydliga med vad vi menar och vilka värderingar som ligger till grund för det vi på bättre eller sämre grunder påstår. Han skriver att om ord som ”objektivitet” och ”vetenskaplighet” innebär ”tillförlitlighet, allmän godtagbarhet, stabilitet” (1981:34) får de en högre kvalitet om de underliggande värderingarna också framkommer.

Han påstår att ”[j]u mer noggrant och fullständigt som värderingspremisserna framställs, desto mer objektiv och vetenskaplig blir framställningen av de faktiska förhållandena” (1981:34). Därtill skriver han att det inte är ”önskvärt att försöka lösgöra värderingar från vetenskapen, det är snarare så att det behövs mer av värderingar” (1981:34), men det viktigaste är att vara tydlig med det.

Vi kan se Næss resonemang i Balmfords presentation av den svartfläckiga blåvingen. Det är inte en tillfällighet att han väljer den fjärilen eftersom han därigenom ekologiskt kan visa på vilket sammansatt system naturen är genom exemplet. I det finns det också en värdering, heden, fjärilen, myran, backtimjan och så vidare är viktiga. Dessutom ingår de i ett politiskt och ekonomiskt sammahang. Han visar att hedarna i Dorset försvinner på grund av att människans behov, som genom bebyggelse och lantbruk, och att det gör att den svartfläckiga blåvingens miljöer försvinner. Till detta tillkommer en annan aspekt och det är att hedarna, enligt honom, i grunden inte är lämpade för jordbruk, men i och med statliga bidrag till lantbruket så får de ett värde.

Miljön heden och dess organismer är inte bara i en biotop utan är också i ett politiskt och ekonomiskt sammanhang. Genom att värderingen blir tydlig kan vi också göra en bedömning av det beskrivna. Vi ser här att även om vi gör en ren konsekvensetisk bedömning tillkommer vilket perspektiv vi har och vad vi framhåller som önskade konsekvenser. Besluten är styrda av värderingar.

Genom att tydliggöra vad man tycker kan en gynnsam värdediskussion uppstå eftersom det blir tydligt vilka föreställningar som leder fram till ställningstagandet. I Næss filosofiska språk lyder det:”Till premisserna måste värdeutsagan föras.” (1981:36). Med det menar han att vi måste se till vilka värden som prioriteras, alltså ”vi bör” eller ”vi bör inte”. Detta förutsätter, skriver han, att ett ”överordnat mål” finns eftersom annars skulle målen bli oändliga. Det finns således ”mål i sig självt” (autoteliska mål).

Här menar jag att Aristoteles tanke om det goda samhället borde vara den underliggande värdeutsagan (Aristoteles, 1993). Genom att tanken om det goda samhället formuleras påbörjas en vidare tanke om vad då det är, för vem, för vad och så vidare. För Næss bör dessa tankar utgå från ett ekosofiskt samtal. Omformulerat i mina ord är frågan hur kan vi på ett vist sätt (sofia) undersöka hur vi kan skapa ett gott hushåll (eko, oikos)?

Avslutningsvis menar jag på att det borde bli tydligare att i miljödebatten för vi ett etiskt samtal. I debatten för vi fram värderingar som bör följa ur ett vetenskapligt framtaget material, där det överordnade målet är det goda samhället. Ett gott samhälle bör inte längre se naturen som tudelad utan som den integrerade del som det är.

Referenser:

Aristoteles (1993[1967]). Den nikomachiska etiken. 2. uppl. Göteborg: Daidalos

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Lindén, Gunnar. (2023). ”Låt hotade arter bli en tillgång för skogsägare”. SVD. Publicerad 230112 (Hämtad 231101)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

red. Sundberg, S., Carlberg, T., Sandström, J. & Thor, G. (2019). Värdväxters betydelse för andra organismer – med fokus på vedartade värdväxter. ArtDatabanken Rapporterar 22. ArtDatabanken SLU, Uppsala.