Månad: december 2023

En nyårshälsning från Förvilda Sverige!

Kollegan berättade en måndag morgon om all svamp hon hade hittat under helgen. Hon hade varit ute i några timmar och kom hem med kilon. Till skillnad från de flesta andra berättade hon generöst var hon hade hittat den, norr om Brösarp. Vi gav oss av nästa helg och nog hittade vi en hel del.

Några var riktigt stora

Jag har aldrig lärt mig hur en riktig svampskog ser ut. Vad jag menar är väl snarare en riktig kantarellskog, för svamp finns det överallt. Om jag tänker efter lite är det ofta blandat mellan gran, tall, björk. Det är ganska ljusa skogar, gräs och det är lätt att gå där.

Skälet till att jag kom att tänka på detta var några artiklar som jag har läst det senaste. De diskuterar och ifrågasätter inriktningen på det ovanliga när vi pratar biologisk mångfald och framför allt bevarandebiologi. I artikeln ”High focus on threatened species and habitats may undermine biodiversity conservation: Evidence from the northern Baltic Sea” (Virtanen & Moilanen, 2023). De skriver att bevarandebiologin koncentrerar sig på de hotade arterna, men det är de vanliga arterna som upprätthåller ekosystemen som möjliggör att de ovanliga och ofta hotade arterna kan existera. De frågar sig om inte fokus är fel?

Begreppet de nämner är fountation speices, grundarter (min översättning). Begreppet kommer egentligen från marinbiologin och jag börjar där för att det ska bli tydligt vad som menas. Grundararter är de som strukturerar upp och medger att arter kan härbärgera en miljö. Ett korallrev är det bästa exemplet. Just genom detta symbiotiska förhållande mellan polyper knutna till ett kalkskelett skapas en livsmiljö för otaliga andra arter.

Grundarterna pekar således på livsmiljön och menar att det finns vissa arter som dominerar och det är de som skapar strukturen för de andra arterna (Ellison, 2019). Nedan bild visar detta genom exemplet en samling träd som skapar en struktur för olika arter, illustrerade av ett nätverk av noder. Försvinner träden, minskar också antalet arter som förmår leva i miljön.

Figur 1, Ellison 2019

Det här återknyter till mycket som jag har skrivit om tidigare, som ekosystem och näringsvävar, nischer och funktioner, se t.ex. Rewilding: kärnor, rovdjur och korridorer. Vad begreppet gör är att det bygger upp en möjlighet att se hur det hela hänger ihop.

Låt oss ta den där kantarellskogen som jag inledde med. I den kommer det att finnas en hel del arter, varav några kommer att vara dominanta. Ellison beskriver det som en L:form här i ett exempel från Nordamerika där trädet hemlock (tsuga canadensis) dominerar.

Figur 4 Ellison, 2019

I skogen som vi gick i var det olika partier, men låt oss säga att den dominerande arten var gran. Som ni märker här är jag osäker. Hela tiden när jag läser på och är ute i naturen växer min bild av hur saker och ting är strukturerade. Men jag är däremot okunnigare om vilka arter som strukturen består av. Till det ska också nämnas att det finns en topografi som också påverkar. I kantarellskogen var landskapet kuperat.

En samling ekar i den talldominerade skogen vid Sandhammaren.

I mina texter har jag koncentrerat mig på näringsväven och framför allt relationen mellan rov- och bytesdjur. Men om vi tittar i figuren nedan så ser vi att grundararterna är det som strukturerar detta genom den livsmiljö där arterna lever. Likaså ska vi förstå att eftersom det är ett system så påverkar alla delarna helheten.

Figur 2A, Ellison, 2019

Några frågor uppstår här. Den första handlar om trakthyggesbruket och varför det är viktigt att det också finns delar i den lokala geografin som inte förstörs.

Grundararterna skapar en livsmiljö över en lång tid genom att de etablerar förhållanden som kan leva i. Om den livsmiljön huggs ned inom en relativt kort tid och dessutom markbereds måste den återigen byggas upp. Det skapar således ingen stabilitet. Tanken med trakthyggesbruket är att skapa de bästa förhållandena för framför allt en dominant art som till exempel gran eller tall, men inte för andra arter. De andra arterna etablerar sig ändå.

Här ser vi tre av faserna i ett trakthyggsbruk i Rebbetuaröd.

På bilden ovan ser vi koncentrationen av gran, vilket helt dominerar den geografiska ytan. Vi ser även andra arter, men i mycket mindre antal. I det här området finns det dock andra ytor som inte brukas på det sättet, se Vägen mellan Rebbetuaröd och Agusa för exempel. Här finns det också mycket vilt och varg.

Nyheten om att älgen är på väg att återvända till östra delarna av Tyskland spred sig för några år sedan. Tyska naturskyddsföreningen NABU skriver i inlägget Achtung Gegenverkehr: Der Elch kehrt nach Deutschland (se upp i trafiken, älgen vänder mot Tyskland) att landskapet i Brandenburg med sina myrar och strandängar är perfekt för älgen. Det kopplar samman med den andra frågan som jag tänkte på.

Som jag tidigare nämnt finns det anledning att se på växtätarna och hur de rör sig i landskapet snarare än rovdjuren, se Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan land och stad. Om vi bortser från människan är det i grunden växtätarnas som påverkar landskapet. De är så många fler än rovdjuren och de lever på växtligheten.

Tankarna kommer ur en diskussion från artikeln Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization (Bluhm et al., 2023) som handlar om älgen och visentens möjligheter att sprida sig i Europa.

NABU pekar på myrar och strandängar, men det finns även en annan aspekt som medger möjligheter och det är förflyttningen av människor som sker i Centraleuropa. På kartan nedan ser vi vilka områden som passar för visenten och älgen och folkmängden som bor inom de olika områdena. De gröna områdena är glesbefolkade. Stora glesbefolkade områden gör att djuren kan leva relativt ostört.

Figur 2, Bluhm et al. 2023).

Artikelns titel pekar på det som hindrar viltet från att sprida sig och det är just korridorer genom landskapet. Motorvägar är en del, apropå varningen ovan, men också naturliga hinder som floden Oder finns också.

Visenten finns nu främst i skogarna, men de är egentligen bättre anpassade för de öppnare ytorna (Bluhm et al. 2023). Vad de också gör är att de genom sitt betande öppnar upp för andra arter än de dominerande. För vad just grundarterna gör är att de dominerar och då finns det arter som genom sitt beteende som till exempel att de betar eller tar bark från träden medger möjligheter för andra arter att etablera sig (Ellison, 2019).

Det här inlägget har blivit en slags summering av året. Jag har nämnt skogen och trakthyggesbruk, den historiska processen som folkförflyttningarna i Sverige och Europa. Däremot har jag inte nämnt något om trädgården och det får vänta. Inlägget är redan för långt.

Så nu vid årets slut och en slags avslutning av ett år att skrivande om rewilding kan jag därför inte undvika att nämna vargen.

För vad jag har beskrivit ovan är de tre grundbultar i rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer. Det finns livsmiljöer som fungerar som kärnor, där grundarter skapar livsmöjligheter för en mängd olika arter. Däremellan bör det finnas korridorer vilket möjliggör en spridning och rörlighet av arterna för att sprida gener. Rovdjuren skapar en dynamik genom att de dels tar de svagare, men också får viltet att röra på sig.

Vargen är symbolen för den förändring som sker i Europa. Den etablerar sig i allt större delar av Europa och var den än kommer väcker den debatt genom sin närvaro. Att Loke, trickstern i nordisk mytologi, är förknippad med ulven är då inte särskilt märkligt. Han var expert på att skapa osämja mellan asarna.

Att jag skriver ulven och inte vargen har att göra med vargens etablerande i Danmark och den kommer från samma regioner som älgen och visenten, från Polen (Sunde, Olsen, Elmeros, 2023). Djuren knyter ihop Europa och visar på att gränserna är politiska beslut och inte geografiska. Vi ser hur Europa blir en vildare plats, där viltet vill ha sin plats, bör få det och tar den.

För mig är det ett tecken på ett enat Europa med mindre gränser och hinder. Jag tror på ett vildare Sverige och ett vildare Europa.

Referenser:

Bluhm, Hendrik et al. (2023). Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization. Diversity & distribution. Vol. 29:423–437. DOI: 10.1111/ddi.13671

Ellison, Aaron M. (2019). Foundation Species, Non-trophic Interactions, and the Value of Being Common, iScience. Vol 13: 254-268, https://doi.org/10.1016/j.isci.2019.02.020.

Netz, Harmuth (u.å.). Achtung Gegenverkehr: Der Elch kehrt nach Deutschland. NABU. (Hämtat 231222).

Sunde, Peter; Olsen, Kent; Elmeros, Morten (2023). Vurdering af nuværende og fremtidig bestandsstatus for ulv i Danmark. Miljøstyrelsen. Århus Universitet.

Virtanen, E.A. & Moilanen, A. (2023). High focus on threatened species and habitats may undermine biodiversity conservation: Evidence from the northern Baltic Sea. Diversity & Distribution, Vol. 29: 979-985. https://doi.org/10.1111/ddi.13710

En julhälsning från förvilda Sverige!

Jag ska berätta en hemlighet, säger jag till mina religionselever när jag introducerar världsreligionerna. Vi ska alla dö!

Jag brukar visa dem en bild på en ring och igenom den går det en pil. Det representerar två sätt att se på tiden, den cykliska och den linjära. Den cykliska benämner jag mytos och den linjära logos. Tankarna kommer från antikens Grekland där μῦθος (mythos) och λόγος (logos) representerade två sätt att definiera kunskap.

Kommentaren till bilden för att hjälpa mig att komma ihåg vad jag ska säga lyder: Tiden upphör inte. Men samtidigt vet vi att den liknar det som har varit. Människor föds och dör. Men samhället tycks bestå. Det betyder att samhället är ett kosmos, en världsordning.

Myten är berättelsen som skapar mening. Det kan inte logiken göra. Däremot kan logiken bidra till myten. Eftersom den cykliska tiden (μῦθος) står för det som tycks vara oföränderligt kommer de föreställningarna som är förknippade med myten till slut att bli ohållbara. Då sker paradigmskiften. Logos tågar obönhörligt framåt, även om många vill inte erkänna förändringen.

Jag kom att tänka på detta under läsningen av Discordant harmonies: A new ecology for the twenty-first century (Botkin, 1990). Biologen Daniel B. Botkin går igenom de myter och föreställningar som ligger till grund för hur vi förstår miljön omkring oss. Han pekar på metaforer som maskinen, gudomlig ordning och så vidare som även om vi inte vet om det ändå påverkar vår förståelse.

Skillnaden mellan det mytiska och det logiska tänkandet är att det senare kan man testa. Problemet inom ekologin, skriver Botkin, är att den samlade kunskapen inte rymmer tillräckliga tidsrymder för att kunna ge oss tillräcklig kunskap. Det är därför vi använder metaforerna, fast vi tenderar att glömma bort att de i grunden är heuristiska hjälpmedel för att göra världen begriplig.

Det finns dock viss information som kan ge oss den saknade kunskapen och det är pollen ansamlingar som ligger på botten av sjöar. Den äldsta pollen ligger lägst och den yngsta överst. Forskaren kör ner ett rör i sedimenten och fryser sedan ned innehållet, vilket sedan gås igenom.

Här ska jag inte gå igenom de olika fynden, utan snarare peka på att pollen visar på stora förändringar. Naturen är inte en maskin som fungerar efter mekaniska föreställningar. Så som det ser ut nu har det inte alltid gjort.

Blåhammaren i Jämtland

För 14000 år sedan var Sverige täckt av is. För cirka 9000 år sedan hade den smält och på de isfria områdena uppstod med tiden ett tundralandskap som på bilden ovan. Växtlighet och djur började etablera sig och en ekologi uppstod. Människorna följde djuren och på så sätt var även de med och formade ekologin i Sverige från början.

Även om naturen inte är en maskin så finns det processer som ständigt är där. Pilen som ständigt rör sig framåt men som inte når målet. Den eviga förändringen som gör att myten till slut måste ändras. Detta är fakta och ändå föredrar vi att tro på myten, det som vi är vana vid, tron att cykeln är oföränderlig.

Just denna oföränderlighet gör att vi reagerar och ger mening åt det ovanliga. Å ena sidan uppskattar vi det ovanliga. Å andra sidan skrämmer det oss. Förr talade vi om omen. Som fågelskådare reagerar jag framför allt på det ovanliga. Rödhakens närvaro konstaterar jag, men när jag i norr får se blåhakar blir jag exalterad. I gästinlägget Re-wilding del 2: Om hur värderingar av det ovanliga lurar oss skriver Lars Lundqvist om just detta och menar att vi upphöjer det exotiska över det vanliga.

Från Ekoparken Raslången

Botkin skriver om sjölandskapet i norra Minnesota där folk gillar att paddla kanot. De vill bevara, skriver han, men vad är det de vill bevara? Tundran som var där? Nej, svarar han, det är föreställningen om att vara pälsjägaren eller indianen som rörde sig i landskapet för några hundra år sedan. Det är känslan av att befinna sig i vildmarken. Här vill jag tillägga, att de vill bevara föreställningen om att tiden står still.

På många sätt lever vi i en avförtrollad, eller avmytifierad, värld. Det var sociologen Max Weber som myntade begreppet när han begrundade det modernistiska samhället som växte fram vid det förra sekelskiftet. Till trots vad jag har skrivit tidigare tror jag att det förtrollade samhället är viktigt, ja nödvändigt för vår plats på jorden. Mytens kunskap är en annan. Det är det ärvda som sammankopplas med våra erfarenheter och ändå är förändringen konstant.

Det är i den mytiska världen som vi kan ge mening och det är där som vår och andras existens kan få ett värde. Tanken att det är en frälsare som kommer nu när dagarna blir längre pekar på hur värdefulla våra och andras liv är. Vi är inte bortglömda på en planet i en obetydlig galax. Vi har betydelse. Och även om vi lever i en föränderlig värld, så tycks den oss så bestående och värdefull.

Och även här finns myten till hjälp för att förstå. Enligt myten föddes vi i Edens lustgård. Allt tycktes oss för evigt. Men så åt vi av den förbjudna frukten, fick kunskap och då mötte vi den linjära tiden. Men. och det här visar hur den cykliska tiden består, Gud lämnade oss inte. Våra liv har mening, i alla fall enligt myten.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land

Du måste se Leif G.W. och vargen, sade eleven till mig. Jag dröjde. Tiden fanns inte till, men igår efter julavslutningen på skolan lade jag mig i soffan med en kopp te och såg de två avsnitten. Några saker förblev i mina tankar och den jag framför allt begrundade var just detta ständiga upprepande kring konflikten mellan stad och land.

Det är en inramning av människans relation till vargen som gör att den snarare blir en symbol för den diskussion som pågår i Sverige mellan olika samhällsgrupper än att prata om vilt- och rovdjurförvaltning i Sverige.

Snarare tror jag att vi i stället borde utgå från viltet och hur det rör sig i landskapet. Det leder till en förståelse för det ekologiska snarare än det antropologiska. I ekologin ingår människor genom att vi sätter premisserna som organismerna har att utgå ifrån.

Tiveden

Det är genom hur vi formar av landskapet som vissa arter trivs och andra minskar. I artikeln ”Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization” (Bluhm et al., 2023) påpekar författarna att ofta koncentrerar vi oss på rovdjuren, men vi glömmer bort att det är växtätarna som är drivande i de ekologiska processerna. De skapar förutsättningarna för rovdjuren och asätarna, påverkar hur bränder beter sig, hur vegetationscykler och så vidare.

I artikeln ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent” (Ausilio et al., 2021) undersökte författarna vilken påverkan som vargen har på växtligheten genom att deras närvaro får växtätare och att röra på sig.

Utgångspunkten är de numera kritiserade slutsatserna från Yellowstone där forskare menade att vargens närvaro gjorde att wapitihjortar rörde på sig mer. Det i sin tur medförde att de inte kunde beta ned aspen lika mycket som förr. Därför började aspen växa vid strandbankarna vilket påverkade floden och gjorde att bävern kom tillbaka. (Se Nog fan tänker vi inte som ett berg.)

Författarna till ovan artikel undersökte svenska förhållanden och kom fram till att skadorna på skogen inte blev mindre på grund av vargens närvaro. Snarare var det så att mängden älg var större i vargreviren, vilket gjorde att skogsskadorna inte minskade. Det som påverkade älgens beteende var istället skogsvägar och andra tecken på mänsklig närvaro, vilket gjorde att de drog sig längre in i skogarna. Vargen följer älgen.

Älgskalle

I grunden menar jag att det finns andra perspektiv på frågan och det är frågan hur vi ser på naturen. Varför utgår vi från vargen och rovdjuren, när det snarare handlar om mängden bytesdjur? Eftersom det finns väldigt mycket bytesdjur i Sverige, från vildsvin till älg är det naturligt att varg och andra rovdjur trivs i den svenska naturen.

Låt oss kort fundera över den svenska naturen genom att begrunda de brukades skogarna. De är numera mörkare och till exempel blåbären kräver ljus, vilket gör att på många ställen i Skandinavien minskar blåbären. Blåbären i sin tur är en nyckelart för väldigt många arter, inte bara för hjortdjuren. (Eldegard et al., 2019). Det andra som påverkar är att skogarna har kortare omloppstid, vilket gör att vissa arter inte får chansen. Allt detta påverkar växtätare som hjortdjur. De kan till exempel koncentreras i vissa geografiska områden, snarare än att de fördelar sig över större ytor. (Se t.ex. Wallgren, 2022).

Älgen, till exempel, genom sin storlek och sin stora mun har förmågan att leva på näringsfattigare tallskott (Spitzer et al., 2021), medan andra hjortdjur inriktar sig på gräs, blåbär och lingon och annan näringsrika lågbuskar inom odonsläktet.

Rådjuret är en annan intressant illustration då det är ett relativt krävande hjortdjur som inriktar sig på lättsmälta örter (Bjärvall, 2010). Denna nisch har gjort att de gärna söker sig till villaträdgårdar. Eftersom rådjuret är ett annat av vargens byten finns det exempel på när den tar rådjur nära människor.

Om vi ser till vilttillgången i Sverige ser vi att genom att förändra förvaltningen har det uppstått stora populationer. (Se till exempel Bestämmer jägarna för mycket?) Om vi ser i ett perspektiv på några hundra år har vi inte tidigare haft så stora mängder vilt och det till lycka för de flesta. Det leder till att rovdjuren också ökar och de följer även viltet.

Framför allt under det senaste seklet har vi ändrat hur vi ser på naturen och vårt ansvar för den. Vi är trevande. Kunskapen om ekologi är ny. Låt oss därför inte fastna för vissa perspektiv utan låt oss undersöka olika möjliga synvinklar. Är program som Leif G.W. och vargen bästa vägen? Det är ganska ytligt och befäster det redan sagda. Men som samtalsinledare fungerar det i alla fall. Låt oss fortsätta på djupet. För det krävs det inte bara prövning av olika perspektiv utan också att man tar del av kunskapen som forskare hela tiden ökar. Den får inte vara orörd utan måste förtäras, på så sätt bringar den näring.

Referenser:

Ausilio, Giorgia; Sand, Håkan; Månsson, Johan; Mathisen, Karen Marie; Wikenros, Camilla. (2021). ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent”. Frontiers in Ecology and Evolution. 10.3389/fevo.2020.577963

Bjärvall, Anders (2010). Däggdjur i Sverige: alla våra vilda arter. Stockholm: Bonnier fakta

Bluhm, Hendrik et al. (2023). Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization. Diversity & distribution. Vol. 29:423–437. DOI: 10.1111/ddi.13671

Eldegard, Katrine; Scholten, Janneke; Stokland, Jogeir N.; Granhus, Aksel; Lie, Marit. (2019). The influence of stand density on bilberry (Vaccinium myrtillus L.) cover depends on stand age, solar irradiation, and tree species composition,
Forest Ecology and Management, Vol 432. ss. 582–590, https://doi.org/10.1016/j.foreco.2018.09.054.

Leif G.W. och vargen (2023). TV4. (Sett 231219).

TV-programmets titel (Produktionsår). Säsong X, avsnitt X [TV-program]. TV-kanal, Datum och klockslag för sändningen. 

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management, Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

Wallgren, Märtha (2022). Skogsbruket och beteskadorna – en verklig och en
pedagogisk utmaning. I Johansson, Catrin et al. (red.) Skogens värden – forskares reflektioner. Mittuniversitetet. ss. 126–127.

Bestämmer jägarna för mycket?

Tack och lov vet inte frugan vad korven kostar, sa jägaren jag pratade med. Han syftade på hur mycket pengar han lade på att jaga. Det är inget billigt nöje, tillade han.

Jaktgubbarna var ursinniga på min far när han vägrade att låta dem plocka upp älgen från grannens mark, berättade norrlänningen för mig. Efter han blev Jehovas vittne gick fadern inte med på att älgen som sköts på rätt sida markgränsen föll på grannens mark släpades över på ”rätt” sida och där slaktades.

Maggie sniffar nyfiket.

Dessa två möten får introducera detta inlägg som kommer att bli väldigt virrigt. För ju mer jag sätter mig in i älgen desto snurrigare blir det, eller komplext för att uttrycka mig akademiskt.

Min tanke från början var att undersöka vargen utifrån dess bytesdjur älgen. Men det jag upptäckte var hur älgen, detta partåiga hovdjur, som jag som barn fick lära mig var skogens konung, hör ihop med så mycket i Sverige. Jag tänkte beröra detta ytligt, men det har utvecklats sig till ett famlande i alla riktningar. Igår började jag trevande med att beskriva älgen (se Älgskallen).

Å ena sidan är, som jägaren jag inledde med uttryckte det, jakt väldigt dyrt. Då talar vi inte bara i pengar utan också i tid. 2021 fanns det nästan 300 000 registrerade jägare som löste jaktkort i Sverige (Svenska Jägareförbundet & Neumann et al., 2022). Det djur som det läggs mest tid på är just älgen (Mattsson, Boman & Ericsson, 2008). Enligt författarna lade jägarna i genomsnitt ned 9 jaktdagar på älgen, men då är det inte inbegripit all den tid som pågår innan och efter jakten. Enligt Älgdata sköts det 76 397 älgar under säsongen 22/23 över hela landet. Flera jägare jag har pratat med har inte ens skjutit någon älg, någon inte ett enda under hela sin jägarbana.

Å andra sidan, som den andra jägaren jag syftade på, så är ett jaktlags mark begränsad. Älgen tillhör markägaren, som mannen som tillhörde Jehovas Vittne underströk för sina irriterade jaktkamrater. Älgen är inte ett stillastående djur utan den rör sig över stora avstånd. I norr rör den sig längre och i söder kortare, men området de rör sig i är mer än 1000 hektar för honorna och dubbelt så mycket för hanarna (Bjärvall & Ullström, 2010). Samtidigt är storleken på en genomsnittlig jaktmark i Sverige 45 hektar (Sandström, Wennberg Di Gasper & Öhman, 2013).

Sluttning upp mot Billingen

Sveriges jägare har tilldelats en roll i svensk viltförvaltning som gjorde mig förvånad. Naturvårdsverket skriver i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 (2022) att viltförvaltningen fördelas på en mängd olika grupper i samhället, men författarna understryker jägarna ”arbete är en förutsättning för en framgångsrik förvaltning av många vilt arter” (2022:26). Förvåningen kan tyckas märklig för den insatte, då det torde vara naturligt att jägarna tilldelas ett stort ansvar när jag tänker efter. Men jag kommer från en annan vinkel.

För mig är naturen främst ett ekosystem där de olika nivåerna reglerar sig själva genom att det finns en balans mellan rovdjur och bytesdjur. Således ser jag inte automatiskt människan som den aktive här. I svensk viltförvaltning den mänskliga närvaron dock vara det naturliga.

Varför är det då så i Sverige?

Av flera anledningar, varav vissa har jag varit inne på tidigare då jag har nämnt att regleringen av jakt har lett till höga viltstammar i Sverige (se Den andre varje månad och viltförvaltningen, läs gärna också samtalet som följde på inlägget i kommentarsfältet).

Inför presentationen av anledningarna vill jag nämna följande meningen i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029: ”Markägarnas sätt att bruka sin mark har samtidigt stor betydelse för hur vilt stammarna utvecklas” (2022:26). Älgen har på grund av konkurrens med de andra hjortdjuren hittat sin nisch bland tallplantor (Spitzer et al., 2021), till skogsindustrins irritation och konflikter med jägarkåren. Sandström et al. (2013) ger exemplet Kronobergslän för att undersöka konfliktytorna. Där påpekar de har till exempel stormar gjort att mycket av den mogna skogen har blåst ned. Omplanteringarna skapar perfekta förutsättningar för älgen.

Även 1960-talet avslutades med en präktig storm som skapade ofantliga skador för skogsindustrin, men också utmärkta livsmöjligheter för älgen. Om vi tittar på den vänstra spalten nedan ser vi hur älgavskjutningarna höjdes kraftigt under 1970- till början av 1990-talet. En del är till följd av tillgången på föda.

Figur 1 (Dressel et al. 2022)

Men det finns andra saker som är intressanta att se. Lägg märke till hur lågt avskjutningen var i förhållande till idag före 1970-talet och framför allt på 1940-talet och före. Dels ser vi hur regleringen ökade, samtidigt som de ekologiska förutsättningarna fanns på grund av mycket mat en effekt av hur skogsbruket bedrev, samt stormar. Dels ser vi också hur jaktsverige börjar omorganiseras.

I ”Betänkande av Utredningen om en bättre älgförvaltning” (SOU, 2009:54) läser vi att ”[f]ram till slutet av 1930-talet bedrevs jakten efter älg nästan enbart som allmän jakt, dvs. rätt att under en viss jakttid skjuta obegränsat antal älgar” (2009:42). Med tiden började man tänka om och 1987 stod den nya jaktlagen färdig. I den fördelades besluten på olika nivåer. Längst ned är jägarna och markägarna. Delar har tillkommit som att vi måste ta hänsyn till EU, men vad som är typiskt för den är att besluten fattas så nära den lokala nivån som möjligt.

Dressel et al. har beskrivit den i en figur. Den är intressant på många vis, framför allt att de understryker det sociala kapitalet som ligger till grund för beslutsfattandet. Det är de lila, gröna och oranga pilarna i figuren nedan. Med det menar de just den personliga kontakten mellan olika personer. Det positiva i det är att det byggs upp en tillit inom systemet. Det negativa är att de som inte ingår i systemet inte blir delaktiga.

Figur 2 (Dressel et al., 2020).

Enligt Dressel och medförfattarna har det skapats ett system som har en adaptiv kapacitet, det vill säga att därigenom kan beslut anpassas efter lokala förhållanden och är därmed tämligen rörliga när förhållandena förändras.

Avslutningsvis vill jag påminna om hur ett djur kan leda oss till så många frågor om ett land. Vi ser hur orsaker utanför människans kontroll skapar förutsättningar för en slags livsstil, att många fler kan ägna sig åt jakt, än vad som förr var möjligt. Likaså ser vi hur reglering också är en stor del i det som har möjliggjort detta. Ett av skälen som jag inte har nämnt är vikten av att koncentrera sig på kalvarna. Det tredje som jag har nämnt är det fokus som finns på att jägarna ska förvalta viltet. De har sina incitament, vilket också styr deras beslut, vilket kan stå i konflikt med andra delar av Sverige.

Det är just den här intressekonflikten som jag tycker är intressant. För som figur 2 ovan visar så har jägarkåren, alltså 3 % av Sveriges befolkning, väldigt mycket att säga till om när det kommer till Sveriges natur och hur den bör förvaltas.

Är det verkligen rimligt?

Referenser:

Bjärvall, Anders (2010). Däggdjur i Sverige: alla våra vilda arter. Stockholm: Bonnier fakta

Dressel, Sabrina; Johansson, Maria; Ericsson, Göran; Sandström, Camilla. (2020). Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital. Environmental Science & Policy, Vol 104, ss. 88-97, https://doi.org/10.1016/j.envsci.2019.11.011.

Mattsson, Mattsson; Boman, Mattias; Ericsson, Göran (2008). Jakten i Sverige– Ekonomiska värden och attityder jaktåret 2005/06. Rapport från adaptiv förvaltning av vilt och fisk nr. 1.

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Neumann, Wiebke; Levers, Chrisitan; Widemo, Fredrik; Singh, Navinder J.; Cromsigt, Joris P.G.M.; Kuemmerle, Tobias. (2022). Hunting as land use: Understanding the spatial associations among hunting, agriculture, and forestry. Ecology and Society Vol: 27(1):2. https://doi.org/10.5751/ES-12882-270102

Sandström, Camilla; Wennberg Di Gasper, Sofia; Öhman, Karin (2013). Conflict resolution through ecosystem-based management: the case of Swedish moose management. International Journal of the commons. Vol. 7:2, ss. 549-570
DOI: 10.18352/ijc.349.

SOU. (2009). Uthållig älgförvaltning i samverkan: betänkande. Stockholm: 2009:54.

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management, Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

Svenska Jägareförbundet (2023). Tio snabba frågor om jakt. Svenska Jägare förbundet. Publicerad 20230105, Ändrad: 20230328 (hämtad 231217)

Älgskallen

Det är en aprildag för sju år sedan. Det var ett nytt område i en del som jag ofta besökte på norra Billingen. Jag vill minnas det som en varm vårdag då jag och Maggie gick längs en grusväg i skogen. Hon gick i spårlinan så att hon kunde röra sig över större ytor. Jag följde efter och blickade då och då på kartan för att se så jag inte hade vikit av på fel väg.

Vi kom till glänta i skogen. Ett litet kalhygge som öppnade upp den täta granskogen. Det var en vägkorsning. Vägen åt vänster knöt ihop den här rundan med andra rundor, men det visste jag inte då. Jag gillar att knyta ihop mina promenadrundor i allt större cirklar.

Maggie fann något i det vårbleka gräset och jag gick för att kika på vad det var. Det var en älgskalle.

Maggie sniffar på en älgskalle på Billingen

Förmodligen hade älgen skjutits under jaktsäsongen. Huvudet hade lämnats. Kanske var det ett sätt att ge tillbaka till naturen?

I veckan tänkte jag på innufolket och inuiterna som jag skriv om i Ignorance i bliss och hur de ser jakten som ett sätt att upprätthålla relationen med vildrenen. Jag låg i soffan och tänkte på hur vi i vårt samhälle snarare ser till den enskilda delen och hur vi i vårt samhälle delar upp i enskildheter, snarare än att se till sammanhanget.

Det enskilda som inte ses i det större sammanhanget gör oss ignoranta för det större och riskerar därför att förlora sin betydelse. Jag tänkte på en fågelvinge och hur den hör ihop med en fågel, som medger dess flygförmåga. Det är ett gammalt sätt att tänka som berättar om att det enskilda livet inte är det samma som dess miljö och ändå är det.

I den buddhistiska texten ”Milindapanha” möter kungen Milinda ”den vördnadsvärde” Nagasena. Kungen frågar honom vad jaget är. Istället för att svara börjar Nagasena ställa frågor:

Mina trosbröder tilltalar mig som Nagasena, ers majestät, vad är i så fall detta Nagasena? Är det håret på den mannen som är Nagasena, högvärdige?

Milindaphana, ur Buddha talade och sade, 1971:147

Kungen svarar ”förvisso inte” och så fortsätter dialogen där Nagasena ställer fler och fler liknande frågor. Poängen är att Nagasena existerar, men vad han är går inte att fånga. Jag vill gå ännu längre genom att också placera Nagasena i ett sammanhang och utan det så skulle han inte existera.

När helheten är uppdelad behöver delarna namn. Lao Tzu

På samma sätt som jaget existerar samtidigt som det inte går att beskriva vad det är blir frågan om naturen lika svårfångad. Låt oss återgå till älgskallen som Maggie hittade på norra Billingen och fråga oss vad en älg är?

På Wikipedia läser vi att de tillhör släktet ”partåiga hovdjur och de störst nu levande hjortdjuren” och ”förekommer i skogsmark och trivs i miljöer med sjöar och våtmarker” (älg). Vi har en kategorisering och en lokalitet, men det fångar inte den tysta jätte som skymtades i regndiset, för att sedan vara försvunnen utan att jag hade hört den röra sig.

Jag och Maggie kom runt hörnet på en skogsväg och där stod tre älgar och betade på de meterhöga tallplantorna. De gav sig av in i skogen. Tallplantor är inte älgens första val av föda. Hellre äter de växter av odonsläktet, som blåbär och lingon, vilka innehåller mycket mer näring. I artikeln ”Small scrubs with large importance?” (Spitzer et al., 2021) undersöker Robert Spitzer och medförfattarna älgens ekologi och förhållande till de andra hjortdjuren.

I Sverige, skriver de, lever fyra hjortdjur, älg, rådjur, dovhjort och kronhjort. Liksom i övriga Europa finns det en stor population av hjortdjur och andra klövdjur (se också Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020). Det leder till att de formar sina nischer (se inlägg Funktion, nisch och stjärtänder). Älgen genom sin storlek är en slags Nordens giraff, skriver Spritzer et al., genom att den når högre och har en stor mun med stora tänder vilket gör att de kan beta av tallen. Tallen är inte särskilt energirik och energifattig, men just genom att de förmår att ta stora tuggor får de i sig tillräcklig med näring. De andra hjortdjuren har inte den förmågan, vilket har gjort att älgen har kunnat ta den ekologiska nischen.

De ekologiska nischerna skapar en väv av förhållanden i naturen. Genom tallplanteringarna har älgen genom sin förmåga att ta del av den näringen kunnat anpassa sig till människans brukande av skogen. Det har också satt henne i konflikt med människorna genom kostnaderna som betandet orsakar.

Från den här punkten skulle jag kunna ta flera olika vägar framåt. Men jag väntar med dem. Vad jag här ville peka på var att genom att fokusera på det enskildheterna riskerar vi att missa att helheten är större delarna. Älgen formar och har formats av det nordliga landskapet. Den är en del i den väv som inte bara handlar om näring utan också om relationer. Människan genom sin verkan påverkar älgens förutsättningar av leva och älgen försöker bara leva sin natur.

Genom att sätta sig ned på huk och studera älgskallen så kan vi uppleva att detta vita kranium inte bara har tillhört en älg utan också att levde i norra Billingens skog. Den var ett resultat av evolutionen, av omständigheter och en dag på senhösten gick den ut på ett hygge och träffades av en jägares kula. Den slaktades. Blodet rann ned i jorden. Det som inte jägaren tog med sig bröts ned av organismer som tog del av dess samlade energi.

Utifrån denna älgskalle ser vi de olika nivåerna i näringsväven. Vi får syn på ekosystemets struktur och kan ana dess inre förhållanden mellan växter, växtätare, rovdjur och sedan nedbrytarna som ständigt pågår.

I denna väderblekta älgskalle ser också det som endast människan med sitt medvetande kan förstå och som vi gärna värjer oss emot, det som fångades i den latinska sentensen som alla de romerska kejsarna fick viskat i sitt öra: memento mori (Kom ihåg att du är dödlig).

Referenser:

Carpio, Antonio J.; Apollonio, Marco; Acevedo, Pelayo. (2020). Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations. Mammal Review. https://doi.org/10.1111/mam.12221.

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management,
Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

Älgar. (2023, november 9). Wikipedia . Hämtad 08.40, december 16, 2023 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=%C3%84lgar&oldid=54107496.

Ignorance is bliss

Vildrenen i New Foundland och Labrador tilläts inte längre att jagas 2013 av det provinciella styret. Under lite över 20 år hade beståndet minskat från 800’000 till endast 27’000. Även om inte orsakerna till minskningen var kända bestämde det lokala styret att inte ens innu och inuiterna fick jaga ren.

Prote Poker som var hövdingen för innunationen gick emot beslutet och menade att det var ett hot mot deras levnadssätt. De tänkte inte upphöra med sin jakt. Problemet som de såg det var att relationen hade brutits mellan vildrenen och Kanipinikassikueu, hövdingen för atîku, deras namn för vildrenen. Förhållandet, enligt Poker och de andra äldre i stammen, upprätthölls genom jakt och genom att man höll sig till vissa regler. De unga i stammen hade brutit mot reglerna och nu var man tvungna att återgå till det traditionella jaktsättet för annars riskerade de att vildrenen försvann helt.

Vad vi ser här, menar antropologen Mario Blaser (2016), är två helt olika sätt att uppfatta tillvaron. Provinsstyret sökte kunskap genom att undersöka miljön och räkna antalet vildren. Inuiterna och innufolket såg på tillvaron utifrån en etablerad relation som de upprätthöll genom att följa rituellt handlande.

En tamren i norra Härjedalen

Jag kom att tänka på den här historien medan jag var ute och gick med Maggie i snöslask och mörker. För som historien pekar på är det just hur olika vi kan uppfatta tillvaron och dess betingelser.

I inlägget Den andre varje månad och viltförvaltningen förde jag och Lars Lundqvist ett samtal kring värde. Jag skattar samtalet högt av många anledningar. Lars avslutade den fint genom att påpeka att vi oftare borde klargöra och tydliggöra våra åsikter för andra.

Det var dessutom ett svårt samtal eftersom frågorna var kluriga. För kan vi säga att det finns ett egenvärde eller ett inneboende värde i naturen?

Enligt Lars kan vi inte det. Han menar att värde tilldelas och det kräver en människa. Eftersom det är en människa så är det också en subjektiv bedömning. Det ledde fram till frågan om ansvar och han skrev i kommentarerna att ”[a]nsvar är för övrigt något man tar (eller inte), inte något man har. Eftersom man väljer att ta eller inte ta ansvar så är även det i högsta grad personligt, subjektivt.”

Jag håller inte med hans grundinställning, då jag anser att det finns ett inneboende värde. I det här inlägget vill jag försöka visa att även om man inte håller med mig i min gudstro och menar att värde endast är subjektivt, så anser jag att det inte förtar ansvarsfrågan.

Jag vill här förändra premissen något. Låt oss utgå ifrån att värde tilldelas subjektivt, men med tillägget att tilldelningen inte sker av den enskilde utan av kollektivet. Det kollektiva ansvaret leder in oss i nya betingelser.

Låt mig postulera några premisser som jag fortsättningsvis utgår ifrån: Det som vägleder det kollektiva är kunskap. Det innebär att tillkommen kunskap kan förändra den inledande vägledande premissen.

Kunskap är ett komplicerat begrepp. Exemplet med provinsstyret och inuiterna och innufolket visar på att det finns olika sorters kunskap. Kunskapen är kopplad till olika ontologier, olika sätt att se på varat. Det betyder att om kunskapen skiljer sig kan vi komma fram till olika slutsatser.

Vid Sälkastugorna

Detta är en gammal frågeställning. Immanuel Kant var en person som begrundade de etiska problemen som uppstod i och med upptäckten att det fanns olika värdesystem.

Han menade att vi i stället måste utgå från plikter och regler för att komma fram till det rätta handlandet. Problemet, menade han, är just att vi inte kan förlita oss på en gud, en inneboende ordning eller naturrätt. Därför, menade han, att vi måste sätta upp axiom som förbinder oss till ett visst handlande, det så kallade kategoriska imperativet. Han skrev att:

Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.

Grundläggning av sedernas metafysik.

Utifrån det kategoriska imperativet vill jag göra en provisorisk maxim för att ha något att bygga vidare på.

Dina handlingar ska styras utifrån den vedertagna kunskap som står till förfogande. Vad jag menar med det är att eftersom kunskapen ständigt växer innebär det att viss kunskap blir förlegad och därför bör vissa fattade beslut anpassas efter den nyare och accepterade kunskapen.

Frågan som uppstår är i vilken riktning och utifrån vilken kunskap?

Filosofen Hans Jonas diskuterade det i sitt verk Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (1984/1979), Ansvarets princip: försök till en etik för den teknologiska civilisationen. Hans utgångspunkt är just Kants kategoriska imperativ och Jonas menar att nyckelordet är ”kan”.

Kunna och kunskap berättar om att man måste ha förmågan och vetskapen för att var mäktig handlingen. Detta har två aspekter som jag vill peka på. Det ena är Lars Lundqvists kritik av det som jag och andra skriver om att den inneboende värdet skulle komma ifrån en position där vi har nått ett välstånd som ger oss dito möjlighet.

Det är vi människor som just nu lever gott, med hög levnadsstandard, som har råd att göra värderingen att vi kan avstå en mikroskopisk del av vår levnadsstandard för att ”viltarter som är en del av Sveriges fauna” ska finnas i vår natur. Men varken universum, jorden, andra djur- och växtarter eller människor i extrem fattigdom delar vår värdering.

Se kommentarer till Den andre varje månad och viltförvaltningen.

I detta har han rätt i att de med hög levnadsstandard har andra val, men som vi såg i exemplet med inuiterna och innufolket så styrs även de av värderingar som de menar är inneboende och då i relationen till vildrenen.

Min poäng är att just genom att man kan så leder det till ett bör.

Kunskapen och kunnandet måste sättas in i ett sammanhang för att vi ska kunna rikta våra ansträngningar. Jonas påstår att vi har ett ansvar för framtida generationer och det formar etiken. Han formulerar om imperativet till att du ska handla så verkan av din handling överensstämmer med upprätthållandet av äkta mänskligt liv på jorden. ”Handle so, daß die Wirkungen deiner Handlung verträglich sind mit der Permanenz echten menschlichen Leben auf Erden.“ (1984:36).

I mitt resonemang utgår jag således från två förpliktigande ståndpunkter. Å ena sidan ska kunskapen vägleda och å andra sidan det som vägleder är att även kommande generationer ska kunna åtnjuta ett liknande välstånd som det vi har.

Då vi inte kan veta vilka verkningar på jorden våra handlingar kommer att få, menar Jonas, att vi ska idka försiktighetsprincip. Fast han uttrycker det mer drastiskt och menar att vi ska använda oss av fruktans heuristik. Detta för att vi inte vet vilka verkningar och implikationer som vårt handlande kommer att leda till och att de kan vara synnerligen destruktiva.

Utifrån det skrivna menar jag att å ena sidan bör inte traditioner, som inte styrks av en kunskap som kan verifieras av en gemensam verklighetsbild, styra beslut idag. Därför menar jag att provinsstyret gjorde rätt i sitt beslut. De hade räknat och uppskattat vildrenantalet och därför stod deras faktiska kunskap över indianernas. Således menar jag att även om unnifolket och inuiterna inte hade deras ontologiska utgångspunkt så borde de följa beslutet.

Däremot så pekade indianernas uppfattning på en annan aspekt, som man dock i det kritiska läget inte kunde ta hänsyn till. De ansåg att relationen till vildrenen hade brutits. Vad de pekar på är att en förståelse att framtida generationer påverkas av hur vårt handlande får verkningar i framtiden. Deras syn på tillvaron liknar mer Jonas syn på vilket ansvar som nutiden har på framtidens förutsättningar. Detta visar det tillkortakommande som en nihilistisk världsbild har.

Jag menar alltså att vårt handlande påverkar framtidens förutsättningar och det leder till att vi har vi ett inneboende ansvar för hur de beslut vi fattar kommer att forma de betingelser som framtidens människor kommer att leva utifrån. Eftersom vi inte kan förutse vilka konsekvenser våra beslut kommer att få bör vi följa fruktans heuristik. Därför har vi en plikt som kringskär våra handlingsmöjligheter. Vi är förpliktigade av framtidens generationer.

Om jag vill vara cynisk innebär det att ju mindre jag vet desto mindre ansvar har jag. Det, menar jag, är en moraliskt fel ståndpunkt.

Referenser:

Blaser, Mario (2016). ”Is Another Cosmopolitics Possible?”. Cultural anthropology. Vol. 31 No. 4. https://doi.org/10.14506/ca31.4.05

Jonas, Hans (1984). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. Frankfurt (Main): Suhrkamp

Vargen som vägrar låta sig fångas

60 vargar ska förflyttas till södra Sverige, läser jag i rubriken. Jag har fått en artikel skickad till mig från min far. Jag ler för mig själv och tänker att det där är idioti. Jag berättar för honom om försöket med att flytta en varghona för några år sedan. Magasinet Filter har skrivit det underhållande och tragikomiska reportaget ”Sagan om världens dyraste varg” (Brännström, 2020) om varghonan som vägrade göra som människorna ville.

Idag började jag försöka förstå vad vad Länsstyrelsen Gävleborg menar och sökte efter information på deras hemsida. Men där står det inget. Det är bara ett uttalande av Sandra Wahlund, chef för viltenheten på länsstyrelsen i Gävleborg, (sr.se, 2023) som jag hittar och som alla tycks hänvisa till. Är det inte officiellt? Varför säger hon så?

Det finns många saker som löper genom mina tankar när jag läser och hör om detta. Jag tänker beta av dem enligt följande: Vargens sociala ekologi och hur de rör sig, samt en del hugskott.

Sveriges Radio skriver i anslutning till inslaget Länsstyrelsen: Flytta över 60 vargar till södra Sverige att ”Länsstyrelsen vill flytta mellan 60 och 85 vargar till det södra förvaltningsområdet där Skåne ingår när vargstammen ska spridas jämnare över hela landet”(sr.se, 2023). I Förvaltningsplan för stora rovdjur i Skåne 2021-2024 (Länstyrelsen Skåne, 2021) finns en översikt på hur Sverige är indelat. I översikten nedan ser vi att det är över en relativt stor yta som är i åtanke.

(Länstyrelsen Skåne, 2021:6)

Men detta förtar inte det märkliga i uttalet. Frågan är nämligen hur det ska ske, då det inte handlar om att att samla 60 till 85 vargar på ett flak och förflytta dem till det Södra rovdjurförvaltningsområdet.

Under tiden som jag har skrivit den här bloggen har jag fördjupat mina kunskaper i vargen. I flera inlägg har jag berört hur vargen rör sig. Här vill jag göra en kort beskrivning över hur de etablerar sig och sedan hur de som population breder ut sig, se också inläggen Vargen och vad är en metapopulation och Hångla inte med vargar.

En vargpopulation, skriver Mech och Boitani (2003), kan ses som ett dynamiskt system där ett vargpar etablerar i ett revir. De får valpar och efter några år knoppas de av genom att de etablerar ett närliggande revir. När det har fått pågå ett tag ligger reviren i kant och ser ut lite grand som en genomskuren bikupa. Jämför de två bilderna nedan. Den första är en översikt för hur reviren har utökats i nordvästra Minnesota och den andra är i Gävleborg.

”Wolf social ecology” Mech & Boitani, 2003:71

Jämför likheterna i strukturen med hur det ser ut i Gävleborgs län nedan.

Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022 (Viklund & Nordin, 2022:15)

Avknoppningen betyder att vargarna i området är nära besläktade. Mellan reviren finns det även en viss dynamik där de rör sig fram och tillbaka, men det förekommer också aggressiva möten där det naturliga är att en av kombattanterna dör.

[N]eighboring wolf packs tend to be genetically related. The closer one pack lives to another, the greater its chance of being related to the other. This tendency results from the budding and splitting processes constantly under way in a vigorous population, as well as from attempts by dispersed offspring to fill in interstices among pack territories.

Mech & Boitani (2003:106)

När reviren är etablerade finns det två faser till, enligt Mech och Boitani (2003). Dels är det några individer som ”flyter runt” (floaters) mellan reviren. Jag tolkar att det blå reviret ovan skulle kunna vara en sådan. Dels finns det dem som sprider sig (dispersers). Det kan ta tid tills de etablerar sig i ett revir vilket visar sig i exemplet med vargarna i Skåne:

Observationer av vargar i Skåne har blivit vanligare under den senaste 10-års perioden. /…/. Observationer av varg har ökat under 2020 och flera olika ensamma vargar har bekräftats under 2020/2021. I februari 2021 kunde länsstyrelsen bekräfta att två vargar etablerat revir på Linderödsåsen.

(Länstyrelsen i Skåne, 2021:12.)

Enligt DNA:prover på spillningen har det visat sig att tiken är ifrån ”Långbogenreviret i Östergötland och hanen kommer från reviret Kesberget i Västmanland” (2021:12). I inlägget Vargen, dovhjorten och Kinnekulle berättar jag om ett annat vargpar som har etablerat ett revir mellan Skövde och Kinnekulle. Det är alltså spridare från olika delar av Sverige som möts i ett nytt område.

Maggie gillar inte myggen

För att vargar och andra rovdjur ska kunna etablera sig i ett område måste det finnas tillgång på föda. Länstyrelsen i Skåne skriver att den är god i länet och därför finns det bra förutsättningar för etablering inte bara av varg utan även kungsörn och lodjur.

De biologiska förutsättningarna för rovdjursetablering i Skåne är goda på grund av den stora tillgången på naturligt förekommande, potentiella bytesdjur för rovdjuren. Dessutom finns även stora arealer av lämpliga livsmiljöer för varg, lo och kungsörn.

(Länstyrelsen i Skåne, 2021:9.)

Att det är så beror på den viltförvaltning som har pågått i Sverige under de senast hundra åren, se Den andre varje månad och viltförvaltningen.

Det intressanta är här att genom god förvaltning, genom jägarnas disciplinerade och reglerade jagande finns det stora populationer av klövvilt. Detta skapade förutsättningarna för en stark vargstam.

Även hur skog och mark brukas har skapat en gynnsam situation. Skogsbrukets tallplanteringar lockar älgen, vilket i sin tur gör att vargen kommer (Ausilio et al., 2021). Att vargen i detta läge kommer till områden får effekter. Dels är risken större att tamdjur rivs eller dödas, vilket Länsstyrelsen i Skåne tar upp, dels att vargens bytesdjur börjar röra på sig över större ytor.

Sandhammaren

I Sverige är det människorna som har format landskapet genom sitt verkande. Genom lantbruk och skogsbruk är det vi som sätter de villkor som djuren har att anpassa sig till. Detta undersöks i artikeln ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent” (Ausilio et al., 2021). De undersöker hur närvaron av varg påverkar älgbeståndet, och hur det i sin tur påverkar älgjakten och skadorna på skogen.

Vad de kommer fram till är att i det området som de undersökte var närvaron av älg högre i de etablerade vargreviren än utanför. Mängden älg påverkade i sin tur hur skadad skogen var på grund av deras betande.

Varför försöker jag föra in denna artikel i ett inlägg som handlar om hur dumt det låter att förflytta vargen? Jo, för att än en gång understryka att det som gör att vargar etablerar sig är just närvaron av föda. Det låter onödigt att påpeka det, men det som får dem att röra på sig är när födan minskar i ett område. De som framför allt rör sig är är de som flyter omkring mellan reviren och som sedan sprider sig till andra områden. Men det finns en annan vinkel på detta och det är att vargar tenderar till att återvända till områden som har övergivits eller som har blivit tomma, till exempel genom att vargarna har dödats.

Avslutningsvis i detta röriga inlägg med alldeles för många idéer och hugskott vill jag säga att det finns något märkligt i vissa av de idéer som politiker och tjänstemän kastar ur sig. Det är som om de inte har de biologiska faktorerna klart för sig. Det finns en underliggande vantro på kontroll, men allt är väldigt komplext. Det som görs på ritbordet stämmer ytterst sällan med förhållandena i naturen.

Jag vill jämföra detta med ett samtal jag har om värden efter det jag skrev i gårdagens inlägg. I en kommentar för jag fram Charles Sanders Peirce idé om index, ikon och symbol. Han menade att människan förstod vår omgivning utifrån tecken och vårt förhållande till dem.

Index är det vi ser direkt, till exempel ett vargavtryck i snön pekar på att varg har befunnit sig här. Exempel på ikoner är till exempel de kartorna som jag har visat i inlägget där vi kan se de geografiska områdena där vargen befinner sig i Sverige. Symboler är det kulturspecifika och det är här jag menar att vargdiskussionen ofta hamnar i Sverige.

Vargen blir en symbol för konflikten mellan stad och land och mellan olika regioner i Sverige. När vargen diskuteras på det symboliska planet, tappar vi bort arten och de levnadsvillkor de har utifrån genetiska förutsättningar och hur vi människor har format miljön. Då hittar politiker på idéer som är knepiga och då kan det bli väldigt dyrt, som exemplet med vargtiken i Filters reportage.

Referenser:

Ausilio, Giorgia; Sand, Håkan; Månsson, Johan; Mathisen, Karen Marie; Wikenros, Camilla. (2021). ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent”. Frontiers in Ecology and Evolution. 10.3389/fevo.2020.577963

Brännström, Bertholf (2020). ”Sagan om världens dyraste varg”. Filter. Uppdaterad 20200107. (Hämtad 231203)

Lindwall, Joacim (2023). Länsstyrelsen: Flytta över 60 vargar till södra Sverige. sr.se. Publicerad 231125 (Hämtad 231203)

Länstyrelsen Skåne (2021). Förvaltningsplan för stora rovdjur i Skåne 2021-2024. Länstyrelsen Skåne. Diarienummer: 218-34467-21. (Se https://www.lansstyrelsen.se/skane/djur/jakt-och-vilt/stora-rovdjur.html)

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Den andre varje månad och viltförvaltningen

På väg till Skövde berättar läkaren Per Adolf Edgren hur de upphunnes av vargar. Det är vinter och vargarna jagar hästarna som drar släden. De är ute efter hästarna får vi förmoda. Ekipaget lyckas undkomma. Det är en spännande historia som han nedtecknat i sin dagbok. Det är under den tidigare hälften av 1800-talet. Händelsen står beskriven i boken Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar (Linde, 1976).

När jag läste boken reflekterade jag inte mycket över händelsen. Nu med mer kunskap tänker jag mig att det bästa hade varit att stanna släden och försöka skrämma bort vargarna. Det visar dock hur rädd man var för vargen och den rädslan finns kvar i många av oss än idag.

Det andra jag kom att tänka på var vad det berodde på att vargarna jagade hästarna och släden? Jag utgår från att händelsen är sann. Det jag tänker mig är att desperat beteende på grund av hunger och det fick mig att tänka på Sveriges viltförvaltning.

Detta har jag tagit upp tidigare inlägget Jägarna, älg och varg del 1 som då handlade om ilskan som råder mellan jägare och skogsbolag.

Där citerar jag vad Naturvårdsverket skriver om jakt i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 (2022). Det tåls att återciteras då den handlar om den viktiga roll som jägarna har i vårt samhälle när det kommer till viltförvaltningen.

Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.
Ingången till ett rävgryt

Viltförvaltningen har olika mål som ska vägas mot varandra för att uppnå en gemensam vision som utgår från följande övergripande perspektiv: ”bevarande av viltarter”, ”brukande av viltet som resurs” och ”begränsning av skador och olägenheter av vilt” (Naturvårdsverket, 2022:9).

En formulering som jag tycker är värt att framhålla här är att de nämner egenvärde, något som jag har diskuterat på bloggen. (Se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.)

Det finns ett egenvärde i att viltarter som är en del av Sveriges fauna finns i vår natur.

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 13.

Viltarterna betydelse är således inte främst definierade utifrån människans nyttovärde utan utifrån arternas existens.

Sandhammaren

Tanken om viltförvaltning har en två hundraårig historia i Sverige och grundar sig på effekterna av Gustav IIIs beslut att släppa jakten fri för dem som inte tillhörde aristokratin. Det var förödande för många viltstammar.

Överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis började försöka förändra hur man bedrev jakt för att bevara rådjurs- och älgstammen (Mattsson, 2016). I inlägget En tänkande apas föreställningar om jakt går jag igenom det något utförligare.

På samma sätt som jag tidigare har diskuterat bevarandebiologi så är det inte självklart vad som menas med viltförvaltning. I kapitlet ”Viltförvaltningens teoretiska grund” (Carlsson, Danell, Lundberg, 2010) skriver författarna att det är en svår fråga eftersom organismerna ingår i ett ekosystem där de är beroende av varandra.

Oavsett vad vi bestämmer oss kan de enskilda arterna eller bestånden inte ryckas loss ur sitt biologiska sammanhang, eftersom de är beroende av och påverkar en rad andra organismer.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:209)

Det innebär att om biotoper förstörs i allt för stor utsträckning eller att vissa arter försvinner då kommer hela systemet att påverkas. Det sker kaskadeffekter, vilket innebär att inverkan kommer att ske i olika delar av näringssystemet.

Om det inte finns någon organiserad viltförvaltning finns risken att ekosystemet kollapsar. Carlsson, Danell och Lundberg beskriver det i figuren nedan. De utgår från att naturen är en gemensam resurs som kan nyttjas. Hur den nyttjas kan ske antingen reglerat eller oreglerat. Tillträde till delar i naturen kan också vara öppet eller stängt. Till exempel hade aristokratin i Sverige (Sörling, Mattson och Danell, 2016) och i övriga Europa (Cartmill, 1993) reglerat nyttjandet och stängt tillträdet till jakten. Vilket, utgår jag ifrån, gjorde att det fanns en hel del klövvilt. I Sverige ändrades detta i och med Gustav III. Som tidigare nämnts gjorde det att man ånyo var tvungna att reglera.

I Sverige har vi således pendlat mellan hur vi ser på nyttjande och tillträde. Förenklat kan man säga att genom att numera ha ett öppet men reglerat system. Det har fått effekten att nu har vi återigen en livskraftig älgstam och mycket annat klövvilt.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:218)

För att återgå till de skrämmande upplevelserna som läkare Per Adolf Edgren hade under sin färd mot Skövde kan vargarnas beteende mycket väl bero på hur utarmad den svenska faunan var efter Gustav IIIs beslut.

Det är också värt att betänka att effekterna är långvariga. I slutet av 1800-talet fanns det fortfarande knappt någon älg i Sverige, men med den svenska älgförvaltningen och jakten så har den återhämtat sig. Se artikeln ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien” (Johansson, 2023) för en snabb överblick. 120 år senare diskuteras det återigen hur livskraftig älgstammen är och dess relation med vargen. Om detta ämnar jag skriva om i morgon.

Det är idag den andre december och det är dags att avsluta den bildserie av trädgården som jag har gjort under året. Jag fick rådet av en kollega att placera varje bild bredvid varandra, men bloggformatet tillåter inte det. Istället hoppas jag att ni vill klicka på länken Den andre varje månad och dels se bilderna, samt att läsa de reflektioner som jag har gjort. Ibland har de hört ihop med bilderna och ibland, som idag, har de ingenting med dem att göra. Under nästa år kommer jag inte att fortsätta att ta bilder varje månad i trädgården.

I bakgrunden har jag lagt några hamlade grenar från pilträdet.
Idag ville Maggie vara med.
Pilträdet är fortfarande grönt trots att minusgrader har rått i flera dagar.
Rosenbusken är fortfarande grön, medan bokhäckens löv hänger kvar på grenarna.

Referenser:

Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Johansson, Staffan (2023). ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien”. Magasin Vildmarken. Publicerad 26 oktober 2023 (hämtat 231202)

Linde, Gunnar (1976). Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar. Skövde: Karlstedts bokh.

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm