På väg till Skövde berättar läkaren Per Adolf Edgren hur de upphunnes av vargar. Det är vinter och vargarna jagar hästarna som drar släden. De är ute efter hästarna får vi förmoda. Ekipaget lyckas undkomma. Det är en spännande historia som han nedtecknat i sin dagbok. Det är under den tidigare hälften av 1800-talet. Händelsen står beskriven i boken Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar (Linde, 1976).
När jag läste boken reflekterade jag inte mycket över händelsen. Nu med mer kunskap tänker jag mig att det bästa hade varit att stanna släden och försöka skrämma bort vargarna. Det visar dock hur rädd man var för vargen och den rädslan finns kvar i många av oss än idag.
Det andra jag kom att tänka på var vad det berodde på att vargarna jagade hästarna och släden? Jag utgår från att händelsen är sann. Det jag tänker mig är att desperat beteende på grund av hunger och det fick mig att tänka på Sveriges viltförvaltning.
Detta har jag tagit upp tidigare inlägget Jägarna, älg och varg del 1 som då handlade om ilskan som råder mellan jägare och skogsbolag.
Där citerar jag vad Naturvårdsverket skriver om jakt i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 (2022). Det tåls att återciteras då den handlar om den viktiga roll som jägarna har i vårt samhälle när det kommer till viltförvaltningen.
Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta.
Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.
Viltförvaltningen har olika mål som ska vägas mot varandra för att uppnå en gemensam vision som utgår från följande övergripande perspektiv: ”bevarande av viltarter”, ”brukande av viltet som resurs” och ”begränsning av skador och olägenheter av vilt” (Naturvårdsverket, 2022:9).
En formulering som jag tycker är värt att framhålla här är att de nämner egenvärde, något som jag har diskuterat på bloggen. (Se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.)
Det finns ett egenvärde i att viltarter som är en del av Sveriges fauna finns i vår natur.
Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 13.
Viltarterna betydelse är således inte främst definierade utifrån människans nyttovärde utan utifrån arternas existens.
Tanken om viltförvaltning har en två hundraårig historia i Sverige och grundar sig på effekterna av Gustav IIIs beslut att släppa jakten fri för dem som inte tillhörde aristokratin. Det var förödande för många viltstammar.
Överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis började försöka förändra hur man bedrev jakt för att bevara rådjurs- och älgstammen (Mattsson, 2016). I inlägget En tänkande apas föreställningar om jakt går jag igenom det något utförligare.
På samma sätt som jag tidigare har diskuterat bevarandebiologi så är det inte självklart vad som menas med viltförvaltning. I kapitlet ”Viltförvaltningens teoretiska grund” (Carlsson, Danell, Lundberg, 2010) skriver författarna att det är en svår fråga eftersom organismerna ingår i ett ekosystem där de är beroende av varandra.
Oavsett vad vi bestämmer oss kan de enskilda arterna eller bestånden inte ryckas loss ur sitt biologiska sammanhang, eftersom de är beroende av och påverkar en rad andra organismer.
(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:209)
Det innebär att om biotoper förstörs i allt för stor utsträckning eller att vissa arter försvinner då kommer hela systemet att påverkas. Det sker kaskadeffekter, vilket innebär att inverkan kommer att ske i olika delar av näringssystemet.
Om det inte finns någon organiserad viltförvaltning finns risken att ekosystemet kollapsar. Carlsson, Danell och Lundberg beskriver det i figuren nedan. De utgår från att naturen är en gemensam resurs som kan nyttjas. Hur den nyttjas kan ske antingen reglerat eller oreglerat. Tillträde till delar i naturen kan också vara öppet eller stängt. Till exempel hade aristokratin i Sverige (Sörling, Mattson och Danell, 2016) och i övriga Europa (Cartmill, 1993) reglerat nyttjandet och stängt tillträdet till jakten. Vilket, utgår jag ifrån, gjorde att det fanns en hel del klövvilt. I Sverige ändrades detta i och med Gustav III. Som tidigare nämnts gjorde det att man ånyo var tvungna att reglera.
I Sverige har vi således pendlat mellan hur vi ser på nyttjande och tillträde. Förenklat kan man säga att genom att numera ha ett öppet men reglerat system. Det har fått effekten att nu har vi återigen en livskraftig älgstam och mycket annat klövvilt.
För att återgå till de skrämmande upplevelserna som läkare Per Adolf Edgren hade under sin färd mot Skövde kan vargarnas beteende mycket väl bero på hur utarmad den svenska faunan var efter Gustav IIIs beslut.
Det är också värt att betänka att effekterna är långvariga. I slutet av 1800-talet fanns det fortfarande knappt någon älg i Sverige, men med den svenska älgförvaltningen och jakten så har den återhämtat sig. Se artikeln ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien” (Johansson, 2023) för en snabb överblick. 120 år senare diskuteras det återigen hur livskraftig älgstammen är och dess relation med vargen. Om detta ämnar jag skriva om i morgon.
Det är idag den andre december och det är dags att avsluta den bildserie av trädgården som jag har gjort under året. Jag fick rådet av en kollega att placera varje bild bredvid varandra, men bloggformatet tillåter inte det. Istället hoppas jag att ni vill klicka på länken Den andre varje månad och dels se bilderna, samt att läsa de reflektioner som jag har gjort. Ibland har de hört ihop med bilderna och ibland, som idag, har de ingenting med dem att göra. Under nästa år kommer jag inte att fortsätta att ta bilder varje månad i trädgården.
Referenser:
Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.
Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press
Johansson, Staffan (2023). ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien”. Magasin Vildmarken. Publicerad 26 oktober 2023 (hämtat 231202)
Linde, Gunnar (1976). Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar. Skövde: Karlstedts bokh.
Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber
Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Det finns ett egenvärde i att viltarter som är en del av Sveriges fauna finns i vår natur.”
Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 13.
Citerat ur din text.
Naturvårdsverket har rent objektivt fel.
För att något ska ha ett ”värde” måste det finnas någon som gör värderingen. Denna någon är i det här fallet Naturvårdsverket, eller i i förlängningen och med ett vidare perspektiv – vi människor. Fast alla människor i hela världen skulle inte hålla med. Så texten borde egentligen lyda:
”Många människor i den rika delen av världen tycker att det har ett värde att viltarter som är en del av Sveriges fauna finns i vår natur.”
Talgoxarna, blåmesarna, domherrarna och nötväckorna som just nu besöker vårt fågelbord ger förmodligen fullständigt fan i om alla viltarter som hypotetiskt skulle kunna finnas i Sverige verkligen finns här. Samma sak gäller din Maggie och vår Eddie. Dom varken vet, förstår, eller bryr sig.
Det är vi människor som just nu lever gott, med hög levnadsstandard, som har råd att göra värderingen att vi kan avstå en mikroskopisk del av vår levnadsstandard för att ”viltarter som är en del av Sveriges fauna” ska finnas i vår natur. Men varken universum, jorden, andra djur- och växtarter eller människor i extrem fattigdom delar vår värdering.
Arters ”egenvärde” är ett mänskligt påfund och ingen naturlag.
GillaGillad av 1 person
Tack Lars för din kommentar.
Jag läste den innan jag gick ut med Maggie och har under promenaden grunnat på det här med värde. Jag vill göra några ingångar som jag är nyfiken på vad du tänker kring.
Låt oss börja med några felaktigheter. Du skriver att det enbart är rika med hög levnadsstandard som tänker att ”viltarter som är en del av Sveriges fauna”. Jag väljer att tolka det som att du menar att det inte bara handlar om Sveriges fauna utan om lokal fauna generellt. Skälet till att jag skriver att det är en felaktighet kan hänvisas till väldigt många kulturer där man har andra sätt att se på naturen än det gängse sättet i Sverige. Många gör inte samma skarpa distinktion som vi i väst mellan natur och kultur. Många har jaktregler som inte grundas i ett funktionalistiskt sätt att se på världen utan som är grundat i deras ontologi, det grundläggande synsättet i tillvaron. En bra introduktion är Beyond nature and culture av Phillipe Descola om du är nyfiken.
Ett annat exempel kommer från boken Wild hope: on the front lines of conservation success av Andrew Balmford som jag har hänvisat till flera gånger. Där beskriver Balmford den toleransnivå som de fattiga byborna har i Assam som ligger Indiens östra del för djuren och då framför allt för noshörningen. I deras ontologi hör dessa djur och organismer hemma och ska därför skyddas.
Men felaktigheterna förtar inte din kritik av Naturvårdsverkets utgångspunkt och jag menar att den intressantare vägen är att utgå från det i stället. Just egenvärde är klurigt. Vad menar man egentligen? Jag minns en av mina första böcker om etik och natur där författaren lyfte fram renflugan eller svalgkormen som en synnerligen otrevlig parasit. Har den ett egenvärde, frågade han sig, med tanke på hur den plågar renar?
Jag tänker mig flera ingångar där inneboende värde är en bättre term och enligt Michael Soulé som jag ofta refererat till ska man definiera det som att arten har ett inneboende värde. Men han koncentrerar sig på ”biotic diversity has intrinsic value” (2014:43). Han fortsätter med att skriva att det faktum en art har utvecklats fram gör att det har ett egenvärde. Samtidigt betyder inte det att den ska räddas till varje pris. Jag läser nu att Arne Næss ifrågasatte att det var så principiellt, däremot skriver han att en art har rätt till självförverkligande. Som jag tänker finns det en väg ur detta genom att se det relationellt.
Vad menar jag med detta? Ett ekosystem är ett komplext sammanhang där olika delar är beroende av varandra. Ju mer specialiserad en art är desto mer beroende är den av vissa förhållanden. Utifrån Soulés sätt att se på det har den utifrån den evolutionära resan ett egenvärde. Själv ser jag det som ett värde i relation till andra. Här vill jag vara försiktig. Kant sa att inget får vara ett medel för att nå ett mål utan ett mål i sig. Det betyder att arten har ett värde i sig genom dess existens i ekosystemet.
Jag vill ge ett exempel på hur jag ser det utifrån promenaden idag. Jag och Maggie gick i en vid hage som är indelad i olika sektioner. På toppen av slänten hade vildsvinen bökat runt. Tjälen var inte särskilt djup och de kunde böka upp jorden. En gulsparv nyttjade det uppbökade för att söka efter frön. Vildsvinens bökande medgav att gulsparven kunde hitta näring och på så sätt överleva kylan. Evolutionen har delgivit vildsvinen ett värde för att gulsparven och andra arter ska kunna utnyttja deras framfart. Deras existens är har ett inneboende värde i relation till de andra arterna.
Till diskussionen hör att i de flesta ekosystem finns det en viss redundans genom mångfalden. Arter kan försvinna och gör det naturligt genom evolutionen utan att systemet i sig upphör att fungera. Du skulle förmodligen inte hålla med om att ett ekosystem har ett värde i sig. Fast jag hävdar att det har det utifrån det relationella beroende som arterna har av det, då de annars skulle dö.
Jag ser också det nihilistiska sätt att se på världen som problematisk då värden skapar mening. Nu skriver du visserligen att det är människor som ger mening, så möjligen är det fel av mig att se dig som nihilist. Liksom du ser ett värde i Eddie, liksom jag ser ett värde i Maggie, så kan vi inte se det utifrån universum utan endast i den relation med våra hundar.
Jag blev en smula trött och känner att jag uttrycker mig lite rörigt, men hoppas att mina grundtankar är klara nog. Jag är nyfiken på dina reflektioner.
GillaGilla
Jodå, jag förstår vad du och de olika författarna menar, men det är tveklöst ”bullshit”. 😉
Människan värderar arter olika beroende på hur viktiga de är för oss. Arter som ställer till stora problem har vi inga som helst moraliska problem att utrota, eller åtminstone försöka utrota. De mikroorganismer som orsakar sjukdomar som malaria, TBE, ebola, smittkoppor, lepra, osv försöker vi aktivt utrota. Jag har aldrig hört någon som fått en svår infektionssjukdom säga ”tänk vilken insats jag gör för biologisk mångfald”. Inte heller den villaägare som fått hussvamp, eller vägglöss, eller restaurangen som fått kackerlackor, osv. Har Maggie nån gång fått löss? Gladde du dig då åt insatsen för biologisk mångfald eller försökte du ha ihjäl dom?
De naturfolk du nämner värnar ofta vissa arter, men strävar aktivt efter att bli av med andra. Ovanpå detta har vi vårt sätt att värdera ovanligheter högre än det vanliga, utom när det gäller exv sjukdomar eller ”naturkatastrofer”. Bara det faktum att vi benämner vissa naturfenomen som ”katastrofer” visar väl vår inneboende drift att värdera utifrån någon form av nyttoperspektiv, även om ”nyttan” ibland inskränker sig till underhållningsvärdet.
Har ekosystem ett värde? Ja, i den mån de ger oss något vi behöver för vår överlevnad, eller åtminstone lite underhållning, men naturligtvis gäller samma resonemang för hela ekosystem som för enskilda arter. Det är vi som väljer att beskriva ekosystemen och vi som väljer att ge dom ett värde. Men rent objektivt bara ÄR dom, som dom är här och nu, varken bra eller dåliga.
Så jag vidhåller att detta med ”alla arters egenvärde” eller ”ekosystems egenvärde” är en lyxhobby vi har råd med så länge vi inte drabbas av katastrofer, sjukdomar, svält, krig, osv. Ibland tänker jag att allt detta är bra exempel på människans medfödda hybris, vår medfödda inställning att vi egentligen är viktigare än alla andra arter, just genom vår förmåga att tänka och att att vi i nån mening visar vår godhet genom att ge andra arter, inte alla men väldigt många, och naturen ett ”egenvärde”.
Men vi gör det bara ur vår synvinkel på våra villkor, när vi har råd med det.
Den som påstår nåt annat – ”Bullshit!” 😉
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar. Detta samtal ämnar jag fortsätta.
Passande nog stötte jag på följande aforism i Nietzsches Morgonrodnad där han just kommenterar den objektive.
111 Till objektivitetens beundrare – Den som iakttog ombytliga och starka känslor, men dålig omdömesförmåga och ringa fallenhet för intellektuell hederlighet bland släktingar och vänner som han växte upp tillsammans med som barn, och som således har förbrukat sin bästa kraft och tid med att efterbilda känslor: han kommer som vuxen att märka hos sig själv att varje ny sak, varje ny människa genast väcker hans sympati eller motvilja, avundsjuka eller förakt; nedtryckt av denna erfarenhet, inför vilken han känner sig vanmäktig, beundrar han känslan neutralitet eller ”objektiviteten” som ett underverk, som ett genidrag eller den mest sällsynta moraliska handling; han kan omöjligt tro att också den bara är ett barn av uppfostran och vana.
GillaGilla
För mig är det viktigt att hålla isär fakta, vad vi tror oss veta om världen, och värderingar, om jag tycker något är bra eller dåligt (eller indifferent). Nietzsches bild förutsätter att det finns en motsättning, att man måste välja objektiva fakta ELLER värderingar. För mig hänger de ihop. Att jag VET något leder inte automatiskt till en viss ÅSIKT.
Insikten att det är jag som gör valet att ge andra arter ett ”egenvärde” (eller inte) gör att ansvaret hamnar hos mig. Det är mitt val och mitt ansvar. Inte någon annans och inte någon någon guds.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Jag påstår inte att det inte finns fakta, däremot menar jag att värde utgår ur fakta. Jag tänker mig värde som något som kommer nedifrån och upp. Att saker inte finns för evigt betyder inte att det är värdelöst. Så döden tar inte bort värdet.
Först vill jag kort kommentera det du skrev för två kommentarer sedan. Att vi benämner naturfenomen som katastrofer pekar på vår oförmåga att göra saker och ting begripligt. Då lyfte du fram virus som är en del av evolutionen. Här visar du på hur vi människor försöker förstå oss på och kategorisera allt i vår omvärld. Vi tilldelar det olika värde. Det pekar också på just vad det högre medvetandet har gjort med oss. Vi är inte bara vetande apor utan framför allt apor som gör oss föreställningar om vår omvärld. Att vi gör oss föreställningar gör att vi inte kan se på vår omgivning objektivt. Likväl är det vår drift att hela tiden skapa oss fungerande föreställningar som gör att vi kan bli objektivare och närmre en tydlig förståelse hur biologin fungerar. Fakta kommer ur föreställningarna.
Nu till mitt försök att begrunda hur värde skapas nedifrån och upp. Filosofen Charles Sanders Peirce hade en tredelning som hjälper mig att se på hur fakta skapar ett värde. Det är inte helt överförbart, men det hjälper mig på vägen och förhoppningsvis blir min tankegång tydlig.
Som jag har tagit upp i tidigare kommentarer uppstår värdet i relationen till något annat. Peirce menar att hur något ska uppfattas beror på om det kan definieras som index, ikon eller en symbol. Index är till exempel ett avtryck i snön, som syftar på att det har gått ett djur här. En ikon är till exempel en vägskylt, som här passerar älgar. En symbol är däremot kulturspecifik på så sätt att om du inte ingår i kulturen kan du inte förstå vad den syftar på, som att älgen är djurens konung.
I din kritik antar jag att du inriktar dig på symboliken, det vill säga att vi tilldelar något värde utan att det har en tydlig relation till fakta. En ek kan symbolisera en massa saker, men till syvende och sist är det ett träd som kräver ljus. Får det inte ljus dör det. Det är en organism.
Här är jag enig med dig, men då menar jag att eftersom väldigt många organismer är beroende av ekens existens, så har den ett inneboende värde. Dels på en indexikal nivå i och med att för organismerna i en specifik miljö innebär den möjlighet till existens eller inte. Dels på en ikonisk nivå då den indikerar att på den här platsen borde det finnas dessa organismer.
Genom att skilja på dessa tre och undvika att hamna på den symboliska nivån kan vi hålla oss till fakta och samtidigt godkänna det inneboende värdet i det som existerar. Nästa fråga är vad det värdet innebär och det är där den etiska diskussionen tar över.
Så i och med att något har skapats och utvecklats har det ett inneboende värde. Det i sin tur betyder inte att vi inte får hugga ned säg en ek, men att vi har ett ansvar inför eken då den innebär att det som har utvecklats evolutionärt för att överleva i den specifika miljö inte kan överleva.
GillaGilla
Nej, värde är subjektivt medan fakta, hur något är eller att något finns, är objektivt. Värde förutsätter alltid ett subjekt, någon som värderar.
Dina tre indelningar förändrar inget eftersom även de utgår från människans perspektiv. Släpp det en stund.
Skogskovall har ett värde för törskatesvampen, eftersom den värdväxlar mellan tall och skogskovall. Men skogskovall saknar värde för renlav, eftersom skogskovall inte påverkar renlaven på något vis och renlav inte har någon åsikt om skogskovall. På samma sätt har en ek ett värde för de individer som lever i eller av just den eken, men inte för andra organismer, vars liv inte påverkas av den eken.
Ansvar är för övrigt något man tar (eller inte), inte något man har. Eftersom man väljer att ta eller inte ta ansvar så är även det ii högsta grad personligt, subjektivt.
GillaGillad av 1 person
Tack för utbytet. Vi har olika syn och vi har fått fram var den skiljer sig.
GillaGilla
Fast du har bara skrivit vad andra tycker, inte förklarat din egen slutsats och logiken bakom den.
Enkel fråga: Gäller det ”objektiva” egenvärdet för arter/organismgrupper eller för varje enskild individ av arten?
GillaGilla
Jag tänkte att jag var tydlig, men då du frågar kan jag försöka att förtydliga det något.
Som du förstår är detta ett utvecklande av idéer, vilket gör att jag, utöver samtalet, uppskattar hur du hjälper mig att tänka tydligare.
Jag vill se det på olika plan. Det finns en grundläggande betingelse och det är skapelse och död. Det för mig betyder inte att det som för en tid lever är utan värde. Värdet tillkommer i relationen till andra, vilket inte främst ska förstås som nyttan utan just att existensen skapar förutsättningarna för annat liv. Ur existensen, kan annat också existera, och det medger ett inneboende värde i relation till annat liv.
Jag vill dela upp detta i tre delar som jag har gjort tidigare (index, ikon och symbol) och menar att det subjektiva värdet kommer först på det symboliska planet.
För rovdjuret är bytet av värde för utan dess existens kan det inte existera. På ett liknande sätt är ett bytes existens beroende av rovdjuret eftersom det skapar förutsättningarna för att de inte ska bli för många. Relationen måste balanseras för att systemet ska kunna upprätthållas.
Ett system är en samling komplexa relationer där arterna kan dels ses enskilt, dels som funktioner för att systemet ska kunna upprätthållas. Det är därför mångfald är bra i sig. En mångfald kan uppstå i ett relativt stabilt system, då alltfler organismer kan bli alltmer specialiserade.
Varje enskild art har ett värde, eftersom dess existens medger andras existens. Dels har varje individ ett värde, dels på grund av den ansamling energi som den innehar, samt fördelar efter sin död. Med sin verkan i världen markerar individen sin existens och sitt värde.
Att döda är en del av existensens villkor och är en nödvändighet för liv. Således har döden även ett inneboende värde genom den funktion av omfördelning av energi som den uppfyller.
Denna del har jag varit tydlig med hoppas jag. Det är här jag menar att vi skiljer oss åt. Du kan, om jag har förstått dig rätt, inte gå med på att värdet uppstår i relationen utan menar att det krävs ett medvetande som subjektivt kan tilldela värde, ergo en människa måste existera. För att använda koanen om det fallna trädet i skogen: Om en människa inte har sett trädet falla, har det inte fallit.
Människan har för mig ett ansvar att utgå från den ansamling inneboende värden som finns i ekosystemet. Betyder det att vi ska låta lössen härja fritt, för att ta ditt exempel? Nej. Betyder det att jag inte får äta kött, eller för den delen grönsaker? Så klart måste vi alla kunna leva och att döda är en naturlig del i existensen. Människan som högre vetande och medveten ett högre ansvar än andra djur då de inte ska orsaka onödigt lidande.
Det är här vi kommer till den symboliska delen och därför blir det mer personligt. Det är också den här delen som styr hur jag föreställer mig universum och hur jag tilldelar värde. Denna del är av nödvändighet subjektiv.
Jag tror på Gud och jag tror även att det finns inneboende värden i universum som bäst kan beskrivas som heliga. Det skapar en etik som genomtränger universum, men som endast människan kan ta ansvar för.
Människor, genom sin kunskapsinsamling om hur naturen fungerar, har därför ett ansvar att bruka den kunskapen för att ta hand om naturen och nyttja den på ett balanserat sätt.
Vad det betyder förändras delvis med vår kunskapsansamling och skiljer sig mellan olika människor och samhällen. Därför behövs samtalet för att jämka mellan de olika subjektiva föreställningarna. Det är också därför det är en del av det symboliska planet eftersom det är en del av de kulturella föreställningarna som påverkar hur vi tolkar ansamlingen av fakta. Således förblir fakta aldrig objektiv, den infogas alltid i en föreställningsvärld.
Så jag tror på det som står i bibeln när det står: ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.” Detta tror jag på personligen, på det symboliska planet, och det avkräver mig ansvar.
Jag hoppas att jag var tydlig nog med min ekokosmologi.
GillaGilla
Ja, nu blev det tydligt!
Det som skapar skiljelinjen mellan oss är huruvida vi tror att det finns något mer än det vi kan se/mäta/uppleva, nåt slags övergripande kosmisk kraft eller vilja som styr allt. För den som tror på en Gud, oavsett religion, så står Gud för denna övergripande kosmiska kraft/vilja, men för mig som inte tror på nånting sånt, som tror på strikt naturvetenskaplig kausalitet utan någon medveten tanke/vilja/kraft bakom.
Om det finns en högre ”vilja/kraft” bakom allting så får allting i någon mening ett egenvärde eftersom det har en mening för den som står för ”viljan” och därmed uttrycker denna högre ”viljas” subjektiva värderingar. Men om allt tvärtom finns av en ren slump så har naturligtvis ingenting något objektivt värde, utan bara subjektivt utifrån varje individuell organisms perspektiv.
Med en religiös tro i ryggsäcken följer, som du skriver, både ansvar och förväntan på att följa/uppfylla den högre ”kraftens” vilja och önskemål. Utan detta blir det upp till mig själv att bestämma min egen etik, ta det ansvar jag vill ta och värdera min omvärld utifrån ett eget ställningstagande.
… och då handlar diskussionen plötsligt om nåt mycket mer och större än om hur vi ska se på andra organismer eller om vi ska värna specifika ekosystem, osv. Då handlar den om rent existentiella frågor, om hur vi ska se på oss själva och vår roll i livet och universum, den korta stund vi finns här.
Och jag tror att det är viktigt att den här typen av grundläggande, personliga skiljelinjer blir tydliga, eftersom de ofta förklarar varför skiljelinjerna finns och därmed gör det lättare att förstå skillnader i åsikter.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar. Må vi fortsätta dessa samtal.
GillaGilla