Vildrenen i New Foundland och Labrador tilläts inte längre att jagas 2013 av det provinciella styret. Under lite över 20 år hade beståndet minskat från 800’000 till endast 27’000. Även om inte orsakerna till minskningen var kända bestämde det lokala styret att inte ens innu och inuiterna fick jaga ren.
Prote Poker som var hövdingen för innunationen gick emot beslutet och menade att det var ett hot mot deras levnadssätt. De tänkte inte upphöra med sin jakt. Problemet som de såg det var att relationen hade brutits mellan vildrenen och Kanipinikassikueu, hövdingen för atîku, deras namn för vildrenen. Förhållandet, enligt Poker och de andra äldre i stammen, upprätthölls genom jakt och genom att man höll sig till vissa regler. De unga i stammen hade brutit mot reglerna och nu var man tvungna att återgå till det traditionella jaktsättet för annars riskerade de att vildrenen försvann helt.
Vad vi ser här, menar antropologen Mario Blaser (2016), är två helt olika sätt att uppfatta tillvaron. Provinsstyret sökte kunskap genom att undersöka miljön och räkna antalet vildren. Inuiterna och innufolket såg på tillvaron utifrån en etablerad relation som de upprätthöll genom att följa rituellt handlande.
Jag kom att tänka på den här historien medan jag var ute och gick med Maggie i snöslask och mörker. För som historien pekar på är det just hur olika vi kan uppfatta tillvaron och dess betingelser.
I inlägget Den andre varje månad och viltförvaltningen förde jag och Lars Lundqvist ett samtal kring värde. Jag skattar samtalet högt av många anledningar. Lars avslutade den fint genom att påpeka att vi oftare borde klargöra och tydliggöra våra åsikter för andra.
Det var dessutom ett svårt samtal eftersom frågorna var kluriga. För kan vi säga att det finns ett egenvärde eller ett inneboende värde i naturen?
Enligt Lars kan vi inte det. Han menar att värde tilldelas och det kräver en människa. Eftersom det är en människa så är det också en subjektiv bedömning. Det ledde fram till frågan om ansvar och han skrev i kommentarerna att ”[a]nsvar är för övrigt något man tar (eller inte), inte något man har. Eftersom man väljer att ta eller inte ta ansvar så är även det i högsta grad personligt, subjektivt.”
Jag håller inte med hans grundinställning, då jag anser att det finns ett inneboende värde. I det här inlägget vill jag försöka visa att även om man inte håller med mig i min gudstro och menar att värde endast är subjektivt, så anser jag att det inte förtar ansvarsfrågan.
Jag vill här förändra premissen något. Låt oss utgå ifrån att värde tilldelas subjektivt, men med tillägget att tilldelningen inte sker av den enskilde utan av kollektivet. Det kollektiva ansvaret leder in oss i nya betingelser.
Låt mig postulera några premisser som jag fortsättningsvis utgår ifrån: Det som vägleder det kollektiva är kunskap. Det innebär att tillkommen kunskap kan förändra den inledande vägledande premissen.
Kunskap är ett komplicerat begrepp. Exemplet med provinsstyret och inuiterna och innufolket visar på att det finns olika sorters kunskap. Kunskapen är kopplad till olika ontologier, olika sätt att se på varat. Det betyder att om kunskapen skiljer sig kan vi komma fram till olika slutsatser.
Detta är en gammal frågeställning. Immanuel Kant var en person som begrundade de etiska problemen som uppstod i och med upptäckten att det fanns olika värdesystem.
Han menade att vi i stället måste utgå från plikter och regler för att komma fram till det rätta handlandet. Problemet, menade han, är just att vi inte kan förlita oss på en gud, en inneboende ordning eller naturrätt. Därför, menade han, att vi måste sätta upp axiom som förbinder oss till ett visst handlande, det så kallade kategoriska imperativet. Han skrev att:
Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.
Grundläggning av sedernas metafysik.
Utifrån det kategoriska imperativet vill jag göra en provisorisk maxim för att ha något att bygga vidare på.
Dina handlingar ska styras utifrån den vedertagna kunskap som står till förfogande. Vad jag menar med det är att eftersom kunskapen ständigt växer innebär det att viss kunskap blir förlegad och därför bör vissa fattade beslut anpassas efter den nyare och accepterade kunskapen.
Frågan som uppstår är i vilken riktning och utifrån vilken kunskap?
Filosofen Hans Jonas diskuterade det i sitt verk Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (1984/1979), Ansvarets princip: försök till en etik för den teknologiska civilisationen. Hans utgångspunkt är just Kants kategoriska imperativ och Jonas menar att nyckelordet är ”kan”.
Kunna och kunskap berättar om att man måste ha förmågan och vetskapen för att var mäktig handlingen. Detta har två aspekter som jag vill peka på. Det ena är Lars Lundqvists kritik av det som jag och andra skriver om att den inneboende värdet skulle komma ifrån en position där vi har nått ett välstånd som ger oss dito möjlighet.
Det är vi människor som just nu lever gott, med hög levnadsstandard, som har råd att göra värderingen att vi kan avstå en mikroskopisk del av vår levnadsstandard för att ”viltarter som är en del av Sveriges fauna” ska finnas i vår natur. Men varken universum, jorden, andra djur- och växtarter eller människor i extrem fattigdom delar vår värdering.
Se kommentarer till Den andre varje månad och viltförvaltningen.
I detta har han rätt i att de med hög levnadsstandard har andra val, men som vi såg i exemplet med inuiterna och innufolket så styrs även de av värderingar som de menar är inneboende och då i relationen till vildrenen.
Min poäng är att just genom att man kan så leder det till ett bör.
Kunskapen och kunnandet måste sättas in i ett sammanhang för att vi ska kunna rikta våra ansträngningar. Jonas påstår att vi har ett ansvar för framtida generationer och det formar etiken. Han formulerar om imperativet till att du ska handla så verkan av din handling överensstämmer med upprätthållandet av äkta mänskligt liv på jorden. ”Handle so, daß die Wirkungen deiner Handlung verträglich sind mit der Permanenz echten menschlichen Leben auf Erden.“ (1984:36).
I mitt resonemang utgår jag således från två förpliktigande ståndpunkter. Å ena sidan ska kunskapen vägleda och å andra sidan det som vägleder är att även kommande generationer ska kunna åtnjuta ett liknande välstånd som det vi har.
Då vi inte kan veta vilka verkningar på jorden våra handlingar kommer att få, menar Jonas, att vi ska idka försiktighetsprincip. Fast han uttrycker det mer drastiskt och menar att vi ska använda oss av fruktans heuristik. Detta för att vi inte vet vilka verkningar och implikationer som vårt handlande kommer att leda till och att de kan vara synnerligen destruktiva.
Utifrån det skrivna menar jag att å ena sidan bör inte traditioner, som inte styrks av en kunskap som kan verifieras av en gemensam verklighetsbild, styra beslut idag. Därför menar jag att provinsstyret gjorde rätt i sitt beslut. De hade räknat och uppskattat vildrenantalet och därför stod deras faktiska kunskap över indianernas. Således menar jag att även om unnifolket och inuiterna inte hade deras ontologiska utgångspunkt så borde de följa beslutet.
Däremot så pekade indianernas uppfattning på en annan aspekt, som man dock i det kritiska läget inte kunde ta hänsyn till. De ansåg att relationen till vildrenen hade brutits. Vad de pekar på är att en förståelse att framtida generationer påverkas av hur vårt handlande får verkningar i framtiden. Deras syn på tillvaron liknar mer Jonas syn på vilket ansvar som nutiden har på framtidens förutsättningar. Detta visar det tillkortakommande som en nihilistisk världsbild har.
Jag menar alltså att vårt handlande påverkar framtidens förutsättningar och det leder till att vi har vi ett inneboende ansvar för hur de beslut vi fattar kommer att forma de betingelser som framtidens människor kommer att leva utifrån. Eftersom vi inte kan förutse vilka konsekvenser våra beslut kommer att få bör vi följa fruktans heuristik. Därför har vi en plikt som kringskär våra handlingsmöjligheter. Vi är förpliktigade av framtidens generationer.
Om jag vill vara cynisk innebär det att ju mindre jag vet desto mindre ansvar har jag. Det, menar jag, är en moraliskt fel ståndpunkt.
Referenser:
Blaser, Mario (2016). ”Is Another Cosmopolitics Possible?”. Cultural anthropology. Vol. 31 No. 4. https://doi.org/10.14506/ca31.4.05
Jonas, Hans (1984). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. Frankfurt (Main): Suhrkamp
