Problemet med minoriteter

Det var kaos. Vi var vid Fulufjället. Vi gick längs med stigen bland alla andra som skulle se Njupeskär. Till skillnad från de flesta skulle vi även ge oss upp på fjället och vandra där i några dagar. Trängseln på stigen tröttade. Det började bli varmt. Folk genade ned för branten i stället för att ta trapporna.

Väl nere fick jag se några forsärlor. Jag log och ville peka ut dem för de omkringstående, men de tycktes bara vilja ta sina selfies, bocka av besöket och dra vidare. Att komma upp på fjället och komma bort från massan var skönt.

Att jag tänker så är problematiskt av många orsaker.

Under julledigheten har jag ägnat betydande del åt att läsa verket Conservation science: balancing the needs of people and nature (Kareiva & Marvier, 2011). Jag rekommenderar den verkligen. Den väckte många frågor, viss bedrövelse och en del optimism. För den som vill läsa en kort introduktion till deras kärnbudskap rekommenderar jag artikeln Conservation for the people (Kareiva & Marvier, 2007). i Scientific American.

Min blogg har sedan starten knutit an till ett av budskapen med boken, vilket är att vi kan inte tro att vi kan se oss människor som något som står utanför naturen. Ett av problemen med att vi separerar människor från naturen är att vi inte ser oss som delaktiga. Om naturen är något som finns där borta får vi ingen relation med den.

På många sätt är det en minoritet som bryr sig om naturen (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008). De flesta tar den för givet och njuter av att strosa runt ett varv i parken eller det lokala skogsområdet. De åker till platser som Njupeskär för att ta en selfie och åker vidare. En annan del i detta är att majoriteten av dem jag ser är liksom jag etniska svenskar. Efter covid har jag dock stött på allt fler svenskar av utomeuropeiskt ursprung. Det glädjer mig. Ju fler som upptäcker naturen ju fler kommer att bry sig.

Som jag skrev ovan var jag nöjd med att vi kunde vara nästintill ensamma på fjället och att det är ett problem. I artikeln The impact of nature experience on willingness to support conservation (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) visar författarna att det är just en minoritet, en ”elit”, som ägnar sig åt att campa. De har relativt gott ställt och är även villiga att spendera pengar på bevarandet av miljön. Skälet, menar de, är att de skapar sig en relation med naturen då de tältar och vandrar i terrängen. De är också villiga att åka långt och genomgå strapatser för att få den där innerliga upplevelsen.

Denna tanke slog mig också när vi var i Norge. Vår tvåhjulsdrivna bil klarade knappt upp att ta sig upp till backen där skidspåren på bilden är. De bilar jag såg där på toppen var fyrhjulsdrivna och dyra.

Varför är då detta ett problem? Egentligen tycker jag ju det är skönt att i lugn och ro skida i min takt. Det är tyst och fridfullt. Jo, för utan relationen tenderar människor att bry sig mindre (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) och detta kommer att bli ett problem. I det här exemplet är det frågan om skattepengar ska fördelas på att spåra, men det finns större frågor.

Hitintills är den bevarade marken, enligt Kareiva och Marvier (2011), koncentrerad till relativt onyttig mark som höjder och otillgängliga platser. Man har valt att skydda mark som har varit till övers. Resten har brukats. Detta har varit ett problem eftersom den biologiska mångfalden är högre i de bördiga områdena och lägre på den skyddade marken. De skriver ur ett globalt perspektiv, men jag har svårt att tro att det skiljer sig från Sverige.

Det finns även andra påträngande problem och det är att befolkningen på jorden stiger. Trycket på marken kommer därför att öka. Detta medför problem ur bevarandebiologins perspektiv eftersom frågor kring skyddad mark förmodligen kommer att bli intensivare. Är det värt att skydda mark som egentligen kunde brukas på ett kommersiellt sätt? Ja, om det finns turister som är villiga att besöka platserna och bringa inkomster till dem som bor där, som har försakat något annat.

Urbaniseringen har gjort att många har lämnat landsbygden, vilket har gjort att brukningstrycket på många platser har blivit mindre. Åkrar har växt igen. Fast om vi ska handla lokalare kanske det bördiga som lagts i träda genom att det övergavs återigen bli värdefullt och kanske för värdefullt för att man ska anse det vara värt att överlämna till den biologiska mångfalden?

Kärnfrågan blir då att om det endast finns en minoritet som är villiga att betala för att lämna staden och ge sig av ut i naturen, som uppskattar mångfalden snarare än att bara vara där i några timmar med en musikanläggning och grilla, kommer det bli svårt att hävda hur viktig prioriteringen är. Kommer skogsindustrin att göra både frivilliga och påtvingade avsättningar av värdefull mark?

Vad Kareiva och Marvier skriver i Conservation science: balancing the needs of people and nature (2011) är att bevarandebiologin hela tiden måste utgå ifrån människors behov för att ur det skapa intresset och förståelsen för värdet av naturen. Kan människor leva på platserna som blir naturreservat i stället för att skogen brukas för industrin?

Kanske borde mer jakt uppmuntras då det skapar en relation till naturen som inte främst handlar om att skjuta och döda? Även sportfisket borde uppmuntras än mer. De senare är en stor och viktig grupp för återställandet av älvarna, se till exempel Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig.

Många frågor har väckts under läsningen, som till exempel vad och varför geografiska områden bör bevaras? Vad är det vi vill uppnå? Är det vackra och inspirerande områden? Är det en viss biotop eller en eller flera arter?

Vad det hela kokar ned till är att vi kan inte ta människan ur ekvationen och framför allt kan inte politiska beslut fattas utan att de förankras lokalt. Det gäller i Kenya lika mycket som i Sverige.

Jag har haft många föreställningar om vad vi borde göra. Men jag har gått från övertygad till eftertänksam. Vad är det mer specifikt som vi vill uppnå? För bara för att den biologiska mångfalden bör prioriteras innebär det inte att varje liten plätt bör bevaras. Det finns till och med indikationer, skriver Kareiva och Marvier, att ett område som har rik mångfald ändå inte bör prioriteras eftersom arterna i stort finns på andra platser, medan andra platser har en mindre mängd arter men innehåller en viss fauna som vi bör prioritera.

Så avslutningsvis: Vilka är det som bör fatta besluten? Är det biologer, allmänheten eller politiker? De som bor nära eller bör de som bor långt borta vara de som bestämmer? Hur bör besluten fattas? Detta är frågor som jag kommer att återkomma till under året.

Efter jag hade publicerat detta kom jag att tänka på det underbara inlägget av Hans på Liv i fri luft där han berättar om en resa han gjorde i sin ungdom till ishavet för att skåda fågel och se vitval. Ännu har jag inte nått den hängivelsen till naturen, men jag tror det är ditåt vi alla borde sikta. Läs Nostalgica # 4: Varanger tur och retur.

Tidigare har jag berört turismen i inlägg som Turister bringar välsignelse och förbannelse.

Jag har berört problemet med dåligt förankrade beslut med exemplet om tjuvjakt i Sverige i inlägg som Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Referenser:

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2007). ”Conservation for the people”. Scientific American. October: ss. 50–57.

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2011). Conservation science: balancing the needs of people and nature . Greenwood Village, Colo.: Roberts and Co.

Sportfiskarna (2023). Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig. Sportfiskarna: Sverige sportfiskare och fiskevårdsförbund. Publicerat 231117 (hämtat 240103)

Zaradic PA, Pergams ORW, Kareiva P (2009). ”The Impact of Nature Experience on Willingness to Support Conservation”. PLoS ONE 4(10): e7367. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0007367