Månad: januari 2024

Mufflonfår, Gisslingö och vad ett samhälle är

På väg från Sandhammaren såg jag havsörnen ute på fältet. Det var några hundra meter från Gislövshammar, på fältet. Jag vände bilen, körde tillbaka till platsen och stannade. Den åt något och brydde sig föga om mig. Det var en årsgammal örn. De yngre fåglarna, berättade en erfaren fågelskådare en gång för mig, tenderar att vara mindre rädda. Rädslan kommer med åldern.

Krattekar vid Sandhammaren

Havsörnen höll på att utrotas från Sverige. Det var miljögifter, PCB och DDT, som gjorde att deras fortplantning hotades. De förbjöds och numera växer havsörnarnas antal. Förutom att det är vackra och mäktiga fåglar, visar också deras återväxt på att samlade åtgärder kan ge resultat.

Skälet till att jag inleder med detta är att jag sedan gårdagen har ägnat min uppmärksamhet åt en ö i Stockholms skärgård, Gisslingö. Där frodas mufflonfåren som jag nämnde i Det är jobbigt med demokrati. Hur de har kommit dit vet ingen, men en privatperson som driver ett jaktföretag har anklagats för att ha fört dit dem. Han har friats i rätten.

De som först uppmärksammade mufflonfåren och privatpersonen i media är Tidningen Skärgården, se Stora problem med vilt på Gisslingö (Augustsson, 2022) och Strid kring jakttorn på Gisslingö (Augustsson, 2023). Där kan vi läsa om turerna kring mannen som bedriver jaktföretaget Roslagens Jakt & Vilt.

När mufflonfår upptäcktes 2014 på ön anmäldes detta till polisen som menade att man inte kunde göra något, se artikeln Betalat för reservat med mufflon i (Aronsson, 2023) ATL. Just arten är intressant då de är väldigt stationära, vilket betyder att sannolikheten att de har gått över isen är låg. Någon måste ha fört dit dem.

Utifrån informationen som finns tillgänglig verkar en eller flera personer har tagit mufflonfår till Gisslingö. Där härjar de fritt. Försök att lokalbefolkningen att åtgärda detta leder ingenstans, medan ägaren till jaktbolaget tjänar pengar på deras närvaro. Länstyrelsen väljer att avvakta:

I reservatsbeslutet från 2015 skriver länsstyrelsen också att de då inte ansåg att det behövdes någon reglering av viltstammarna, men att de skulle följa hur viltet påverkade naturvärdena i reservatet.

Aronsson, 2023
En krattek kunde en gång bred ut sig, men nu har tallen i öster vuxit sig stor och bred. Den fångar upp ljuset och eken får allt mindre ljus.

Medan jag läste detta började jag begrunda vad ett samhälle är. Här har vi en privatperson som agerar på ett sätt som inte tycks gagna någon annan än honom. Hur bör ett samhälle agera i slika fall?

Igår skrev jag att vi håller på att civiliseras till döds i Sverige. Civilisation kommer från latinets civis som betyder typ stadsbo. Att vara civiliserad skulle då vara att man har slagit sig ned i en stad och blivit en del av gemenskapen där.

Ett samhälle skiljer sig från staden och civilisationen. Enligt SAOB är ordet ett fornsvenskt ord som betyder att hålla samman. Igår skickade mig en vän ett latinskt ordstäv: Non nobis solum. Det betyder: inte för oss själva ensamma. Jag tänker mig att det kan vara en bra definition på samhälle. Den politiske tänkaren Cicero förknippas med citatet och skriver i sammanhanget att vi människor är skapade för att kunna hjälpa varandra och ”vi bör följa naturen som vår ledare till detta mål” (Om plikterna, 1:22; 2021:57). Cicero skrev detta då han såg hur Julius Caesar tog makten i Rom och den gamla republiken försvann för det som skulle bli kejsartiden.

Gustaf Regnér frågar sig 1803 vad ett samhälle är i dess allmännaste betydelse och besvarar det med att det är att arbeta för det gemensamma bästa.

Hvad är Samhälle, taget i dess allmännaste bemärkelse? (Svar:) Ett mellan flera ingånget förbund, att med samlade krafter befordra gemensamt bästa.

Första begreppen av de nödigaste vettenskaper. Till svenska barns tjänst. (1803) (SAOB)

Ett samhälle behöver inte bara vara en ansamling av människor. Det kan också vara en koloni vampyrfladdermöss. Grundläggande i ett livskraftigt samhälle är att det inte finns parasiter. Natur- och samhällsvetare har upptäckt att i de flesta icke-hierarkiska samhällen finns det institutioner som reglerar parasiterna, eller free riders som de kallas i litteraturen.

Blodsugande fladdermössen är intressanta eftersom de delar med sig av blodet till de alla ungarna i kolonin. De gör det så länge som de ser att de andra honorna gör det samma. I ett experiment fångade forskarna in en hona och tömde henne på blodet i munnen. Snart upptäckte de andra honorna att hon inte matade deras ungar och slutade helt sonika att mata hennes (Garter & Wilkinson, 2013). I ett fungerande samhälle finns det således ett samarbete.

I Robert Axelrods bok The evolution of cooperation (1984/2006) diskuterar han den grundläggande frågan om vad har jag att vinna på att gå in i ett samarbete eller att avbryta det. Han menar att om det handlar om att upprätta ett samarbete över tid gäller det att inte utnyttja sina fördelar för då riskerar hela samarbetet på att bryta samman. Därför tenderar deltagare att bestraffa dem som inte samarbetar för att få dem att inte avvika. I boken tar han upp många intressanta exempel som till exempel att i Första världskrigets skyttegravar tenderade soldaterna på båda sidorna att sikta för att inte döda. Men om om någon från den ena sidan bröt mot denna upprättade överenskommelse sköt man en tid för att döda tills en ny pakt uppstod.

Krattekar på Sandhammaren.

Om ett samhälle bygger på samverkan och en del av parten inte anser att det är rättvist uppstår det konflikter. I äldre tiders samhällen bestraffades parasiterna hårt, men det gjorde att även de som kanske var oskyldiga råkade illa ut. I vårt samhälle har vi därför upprättat lagar så att enbart anklagelser inte räcker. Det måste också kunna bevisas. Kan brott inte bevisas eller för den delen att det bara upplevs som orättvist uppstår ytterst svåra situationer. Konflikten mellan älgjägare och skogsägare är ett sådant, se till exempel Success by agreement?Uncovering power struggles in translating Swedish moose policy (Sjölander-Lindqvist, Hansson-Forman & Sandström, 2023).

I studien beskriver Sjölander-Lindqvist et al. skogen som ett utrymme där flera delar kommer samman. Det är inte bara älg, jägare och skogsägare utan även biologisk mångfald och människor som promenerar. Det finns således en mängd olika sociokulturella värden som möts i skogen.

[F]orest space, which is an important setting not only for moose but also for meat provision, wood production, agriculture, biodiversity and opportunities for human recreation. This provides a management situation where balancing of the various ecological, climatic, economic and socio-cultural values is difficult.

(Sjölander-Lindqvist, Hansson-Forman & Sandström, 2023:326)

För att kunna undersöka problematiken emellan olika grupper som tillbringar tid i naturen kan vi se till nedan figur från Vilt, människa, samhälle (Danell & Bergström, 2010). I Sverige har vi allemansrätt vilket betyder att marken, både privat och allmän, fritt får utnyttjas, dock inom vissa parametrar. Nyttjandet är således reglerat, medan tillträdet är öppet. Om en skogsägare vill avverka över 0,5 hektar måste det godkännas.* Om man får jaga eller inte är reglerat inte bara efter ägodom, utan också tid på året och även geografiska områden.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:218)

Om vi återvänder till Gisslingö i Stockholms skärgård har någon släppt ut mufflonfår och även kronhjortar. De har med tiden förökat sig och bestånden hålls inte ned av jakten. De utfodras, men äter också i trädgårdar, betar ned de skyddade dvärgbjörkarna. Grannarna störs. Däremot får de inget skydd från Länsstyrelsen. Den enda som tycks vinna på detta är ägaren till Roslagens Jakt & Vilt som erbjuder viltjakter.

Om vi utgår från frågan om motståndskraft som jag tog upp igår och funderar på hur ett sådant samhälle kan se ut, så bygger det i grunden på samarbete över tid. Om det samarbetet ansträngs för mycket kommer det att ske fler och fler avhoppare. Om vi följer litteraturen, som Axelrod, kommer vi även att få uppleva när de som inte följer samarbetet och inte får sitt straff av samhällets institutioner kommer att bli bestraffade på andra vis.

Men detta är främst ingen politisk utan en antropologisk blogg som i grunden handlar om rewilding. Från början tog jag upp mufflonfåren med anledning av den rewilding som delar i jägarkåren har ägnat sig åt. Gisslingsö är inget enskilt exempel utan de finns även i utanför Uppsala och Vara, se Mufflonfår förstör åkrar – nu ska stammen minskas (Westin, 2020).

Den rewildingrörelse i Europa som är seriös, utgår från undersökningar och tillstånd, inte från handlingar på eget bevåg. Det är en vilja att i samklang med samhällena utveckla inte bara det ekologiska utan även att med lokalbefolkningen kunna skapa något som bidrar till det gemensammas bästa, naturen och människorna.

*Tack Lars för kommentar. ”Föryngringsavverkning om minst 0,5 hektar ska du anmäla till Skogsstyrelsen senast sex veckor i förväg. Detsamma gäller avverkning för annat ändamål än virkesproduktion. Du behöver inte skicka in en anmälan om avverkning vid röjning eller gallring.” Skogstyrelsen

Referenser:

Aronsson, Ulf (2023). Betalat för reservat med mufflon i ATL. Publicerad 231012 (hämtad 240128)

Augustsson, Peter (2022). Stora problem med vilt på Gisslingö. Tidningen Skärgården. Publicerad 221109 (hämtad 240128)

Augustsson, Peter (2023). Strid kring jakttorn på Gisslingö. Tidningen Skärgården. Publicerad 230329 (hämtad 240128)

Axelrod, Robert (2006[1984]). The evolution of cooperation. London: Penguin

Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.

Carter, Gerald G.; Wilkinson, Gerald S. (2013). Food sharing in vampire bats: reciprocal help predicts donations more than relatedness or harassment. Proceedings of the royal society b: Biological sciences. Vol. 280:1753. https://doi.org/10.1098/rspb.2012.2573

Cicero, Marcus Tullius (2021). Om plikterna. Göteborg: Daidalos

Sjölander-Lindqvist, Anneli; Hansson-Forman, Katarina; Sandström, Camilla (2023). Success by agreement? Uncovering power struggles in translating Swedish moose policy. Environmental policy and government. Vol: 33:3, ss.325–335. https://doi.org/10.1002/eet.2033

Svenska Akademiens ordbok (SAOB). Samhälle (tryckår 1964).

Westin, Eva (2020). Mufflonfår förstör åkrar – nu ska stammen minskas. ATL. Publicerad 201026 (Hämtad 240128).

Motståndskraft eller civiliserade till döds

Snön har smält. Väderförändringen gjorde att på bara några dagar var snötäcket borta här i Simrishamn med omnejd. Tommarpsån svallar. Den rinner över in bland kolonilotterna och grillplatsen vid Tobisvik. Väster om Simrishamn rinner det ut över den lägsta delen av åkrarna och in bland al och knäckpil.

Tomarpsån med blick mot Gröstorp. Bilden är tagen i mörkret

När jag och Maggie gick i mörkret tänkte jag på vildsvinen som håller till i buskagen. Jag lyssnade för jag kunde se ytterst lite i dunklet, men hörde ingenting. Jag var fylld av tankar som har pulsat runt i mig sedan vi över nyår bodde i den lilla jaktstugan i Norge, läs Nej, det var inte slenderman.

Då hade vi bott strömlöst och vattenlöst i några dagar. Jag hade fått gå upp på natten för att tända kaminen igen för att det inte skulle vara för kallt på morgonen. Klockan fyra på eftermiddagen hade det blivit mörkt och stearinljusen tändes. Efter första dagens oro i kroppen hade min själ anpassat sig till platsen och ro överkom mig istället. Jag tänkte på en boktitel av Christopher Ryan Civilized to death: the price of progress (2019). Han menar att den samhällsomställning som har skett sedan den yngre stenåldern, då människan gick från jägare och samlare till jordbrukare, har gjort oss både mindre lyckliga, mindre robusta och framför allt mindre anpassade till hur vår art är utvecklad.

Då tänkte jag främst på titeln, för jag märkte hur gott tillvaron i jaktstugan gjorde för min själ, samtidigt som jag förstod hur beroende jag var av det globaliserade samhället. Ett barnsligt exempel är att vi hade med oss pecorino till nyårsmiddagen.

Sedan vi kom tillbaka har det varit kraftiga oväder. Snökaos och extremväder är ord som har förekommit. Som ni ser står det till och med på min mobil, så att jag inte kan missförstå att det här är ovanligt.

Screenshot från min mobil.

Men det är ju inte ovanligt! Och jag började just fundera över vad det är för idéer som sprids i vårt samhälle. På väg hem från Norge körde vi igenom ymnig snö, men det var välplogat. Söder om Göteborg började det snöa tung och blöt snö. Kanske borde vi ha stannat? Istället hade vi kunnat vänta en dag till exempel hos släktingar till oss som bodde längs vägen. Men det var jobb dagen efter och därför körde vi vidare. Snöoväder ska inte få hindra oss. Att vi inte räknade in en extradag för hemkörning ifall något skulle hända, ska inte vi beskyllas för.

Men var det extremt väder? Nej, däremot var det vår beslutsamhet att ta oss hem som gjorde det jobbigt.

Återigen klingade orden att vi är civiliserade till döds. Några dagar senare talade överbefälhavare Micael Bydén i SVT från Sälen och sade att ”vi måste förbereda oss på kristider” (SVT, 2024). Några dagar senare anklagades han av Göran Greider för att vara vilja kriga:

Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. 

Micael Bydén kan naturligtvis inte säga högt att han längtar efter krig, 2024

BRIS lyfter fram att barnen blir rädda, se Efter uttalandet – många barn rädda för krig i Sverige (SVT, 2024) och detta ser jag som en allmän trend att inte kunna hantera ovisshet, som sociologen Zygmunt Bauman skriver i Flytande rädsla (2007):

Rädslan är det namn vi ger vår ovisshet: vår okunnighet om hotet och vad som bör — och kan och inte kan — göras för att främja det, om det inte står i vår makt att avvärja det helt.

Bauman, 2007:8.

Eftersom ovisshet väcker oro, som sedan väcker rädsla och det mår man dåligt av, förekommer ett försök till att undvika att tala om det. Eller att normala vinteroväder beskrivs som ”extrema”. För mig är snarare denna förvrängning av det normala till något onormalt besynnerlig och faktiskt oroande.

Tomarpsån med blick mot Karltorpsvägen. Bilden är tagen i mörkret.

När jag har funderat på Bydéns ord har ordet ”motståndskraft” kommit till mig. Är vi motståndskraftiga? I det kommer delvis en inre föreställning, men framför allt handlar det om hur vi organiserar det omkring oss. Hur ser infrastrukturen ut? Har vi vågat möta oron genom att se var brister finns?

Vad berättar det för oss när stranden håller på att försvinna under bodarna vid stranden i Tobisvik?

Maggie får också vara med, även om hon högst ovilligt satte sig på mitt kommando.

Talar jag med Simrishamnsbor berättar de för mig att stormarna kommer från väster. Men den här vintern har det kommit två gånger från öster. Förra gångens verkningar beskriver jag i På hundpromenad efter stormen Babette. Nu talas det om i kommunen om de som har fått skador ska ersättas eller ej. Men frågan borde handla om man byggde på lösan sand från början.

Motståndskraften uppkommer genom förmågan att se till det komplexa och agera därefter. Rädsla är inte komplext. Det är en känsla inför upplevd ovisshet. Vi kan inte bygga ett motståndskraftigt samhälle där vi inte påtalar det ovissa. Jag tror inte att svenskarna är fredskadade utan vi har gjort allt funktionalistiskt friktionsfritt. Fabriken är samhällets metafor.

Målet uppkom delvis ur en tanke som pågått sedan industrialiseringen där har fått oss att tro att det handlar om tanken att har vi bara tillräckligt med kunskap så kommer vi att kunna kontrollera det ovissa. Det är upplysningens paroll, det upplysta mörkret.

Tommarpsån rinner norrut innan kröken om sandbanken.

Vårt samhälle har byggts för att fungera så effektivt som möjligt och det har vi delvis lyckats med. Det är en fantastisk prestation. Våra förfäders arv är rikt. Men liksom svärdet är tveeggat, har också arvet sina mörka sidor.

Jaktstugan låg en kilometer in i skogen. Det gick uppför då vi tog oss tillbaka. Efter fyra dagar hade vi samlat på oss en hel del skräp. Detta skräp märks inte då man snabbt bär ut påsen till soptunnan eller någon gång i månaden kör till återvinningen. Men när man får pulsa och bära sitt eget skräp en kilometer uppför får man en ny insikt om hur mycket skräp vi samlar på oss under några dagar.

På hemväg.

Det är inte vädret som börjar bli extremt utan samhället har effektiviserats för mycket. Urverket måste ständigt ticka rätt på hundradelen. Motståndskraften minskar, samtidigt minskar vår tolerans för ovisshet, med oro och rädsla som följd. Det normala tycks plötsligt onormalt för att klockan inte tycks gå rätt på hundradelen. Vi håller på att civilisera oss till döds.

Referenser:

Bauman, Zygmunt (2007). Flytande rädsla. Göteborg: Daidalos

Greider, Göran (2024). Micael Bydén kan naturligtvis inte säga högt att han längtar efter krig. DN. Publicerad 240108, uppdaterad 240109. (Hämtad 240127).

Ryan, Christopher (2019). Civilized to death: the price of progress (2019). New York: Avid Reader Press

SVT (2024). ÖB: ”vi måste förbereda oss på kristider”. SVT. Publicerad 240108, uppdaterad 240109. (Hämtad 240127).

SVT (2024). Efter uttalandet – många barn rädda för krig i Sverige. SVT. Publicerad 240109, uppdaterad 240111. (Hämtad 240127).

Det är jobbigt med demokrati

Maggie söker i tallskogen vid Sandhammaren. Det brakar till en bit bort. Jag tror det är en älg, men är koncentrerad på Maggie. Så ser jag en bit bort hur en flock vildsvin löper längs stigen. Jag håller in henne och följer dem med blicken.

Jag minns fortfarande första gången då jag såg en flock. Det var på Kroppefjäll utanför Dals Rostock en julafton. Förra året såg jag en flock i Agusa. Mest ser man dock deras härjningar, deras bökande som river upp marken likt plogar och hjälper arter att slå rot.

Jag försökte fota dem, men de kom för fort och för långt borta.

Jag tänkte på vildsvinen då jag under morgonen har läst om attityder i Sverige och EU till rovdjur, om hur rewilding ses i ögonen på olika och hur regeringar är skyldiga att förverkliga beslut som har fattats på överstatliga nivåer. Samt sist men inte minst hur vi vanliga människor ska ta emot och fram för allt acceptera dem.

För att exemplifiera detta vill jag visa en figur från Dressel et al. (2020) som jag tidigare har tagit upp i inlägget Bestämmer jägarna för mycket. Här är det vänster kolumnen som är det viktiga för resonemanget. Man kan se att en stor del av de beslut som påverkar Sverige fattas utanför landets gränser.

Figur 2 (Dressel et al., 2020).

Men bara för att beslut fattas och sedan ska förverkligas betyder inte det att det är möjligt att förverkliga dem och att det dessutom inte sker under motstånd. För att de ska kunna implementeras, enligt Bennet et al. (2022) måste det finnas ett godkännande underifrån.

Nedan ser vi en figur, där endast den nedre hälften visas. På sätt och vis är det delen som heter ”local” i figuren ovan. Ovanför benämns ”Multi-level governance context” och kan ses i artikeln Addressing the Swedish large carnivore controversy: Identifying road blocks in collaborative governance to reduce conflict” (Bennet et al., 2022).

Som vi ser nedan så finns det en samarbetsprocess. För att den ska kunna fungera måste det som ska implementeras ha legitimitet, deltagande och tillit. Finns det så kan resten bli livskraftigt (viability) och konflikterna kan hanteras.

Figur 1 (Bennet et al., 2022)

Problemet som uppstår är om vissa delar erkänner och dessutom godkänner representationen och deltagandet, vilket betyder att deras önskan åhörs.

Det är här som attitydundersökningar blir intressanta då de dels kan visa vad majoriteten tycker, dels hur stor del som tycker det samma. Men desto viktigare är att begrunda hur stor del minoriteten är. För om en betydande del inte är för ett beslut kommer svårigheter att uppstå i förverkligandet av besluten. Det är där livskraften avgörs och om konflikter kommer att uppstå. Jag vill använda rovdjurens vara eller icke-vara som exempel.

Bloggen Revolution Rov skriver i inlägget att en majoritet av landsbygden är för rovdjur. De grundar ställningstagandet utifrån resultatet av en europeisk enkät, se Undersökning: vargar bör skyddas strikt, säger majoriteten av landsbygdens invånare. Jag läste enkäten och mycket riktigt, stora delar av Europas landsbygdsbor är för rovdjur. Se Survey: wolves should be strictly protected, majority of rural inhabitants say. Det är svårt att tro att det är så när jag läser svensk och europeisk press eller följer rovdjursdebatten på jägarnas hemsidor.

Det intressanta med resultaten är att det liknar det som kommer fram i en svensk undersökning, se En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning (Dressel et al., 2021). I den svenska undersökningen skiljer det sig inte jättemycket mellan de olika delarna i Sverige. Men minoriteterna är trots allt betydande. Här utgår jag endast från Sverige.

I den europeiska undersökningen svarar 67 % av de tillfrågade svenskarna att de stödjer ett strikt beskydd av vargar och andra stora rovdjur: ”67 % support the strict protection of wolves and other large carnivores” (Savanta, 2023:11). På frågan om vad de tilltalade i den svenska enkäten svarar på frågan ”Vad tycker du om att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns i Sverige?” är majoriteten positiv. Jag har fört ihop ”Tycker om” och ”Tycker mycket om”: björn: 78 %, järv 71 %, lo 80 %, varg 69 %, samt kungsörn 88 % (Dressel et al. 2021:12).

En intressant sak i den europeiska översikten var att landsbygdsborna även fick frågan om de upplevde att de blev bra representerade av dem som förde deras talan: I Sverige svarade man att ”Only 18 % of respondents feel well-represented by farming interest groups, and only 16 % feel well-represented by hunting interest groups.” (Savanta, 2023:11). Så vi är åter tillbaka till delaktighet och upplevelse av att bli hörd och upplever en betydande minoritet att de inte blir hörda eller att deras åsikter inte får genklang har vi ett problem. Då spelar det ingen roll om 67 % är för ett strikt beskydd eftersom 33 % är inte det.

En ek där hackspettarna har sökt föda. Från Sandhammaren.

Skälet till att jag inledde med vildsvinen är för att de är en del av den återinplantering (rewilding) av djur som har skett under lång tid i Sverige. Det handlar om hur privatpersoner och organisationer har agerat för att förverkliga sina visioner. Oftast har det varit kungar eller adelsmän och syftet har oftast inte varit för att förändra ett ekologiskt förött landskap utan för att jägare vill ha fler byten.

Rewilding can be defined as the reorganisation or regeneration of wildness in an ecologically degraded landscape with minimal ongoing intervention.

Butler et al., 2021

Vildsvinet är ett exempel. Det utrotades, men flera gånger har personer tagit det åter till Sverige. Kung Fredrik I placerade en kull på Öland för jakt, men bönderna protesterade så mycket att de utrotades. Den stam som vi har idag i Skåne kommer från en hägn från Linderödsåsen. Läs mer på Jägareförbundets sida Vildsvinets historia.

Numera har mufflonfår börjat dyka upp i naturen. Kanadagäss är ett tidigare exempel. Utifrån andra hänsyn än jakt har man inplanterat bäver. Sedan 1966 är vargen skyddad i Sverige, men den invandrade först under 1980-talets början. Som vi ser har rewilding pågått länge i Sverige och oftast har det varit överheten som har fattat besluten.

Just detta med överheten i bred betydelse är intressant, då det visserligen har funnits sätt att bekämpa deras beslut under ifrån. Tjuvjakt är ett exempel. Under etiketten jakt kan du läsa mina inlägg i ämnet, men nu funderar jag mer över relationen mellan överhet och undersåte. Grunden är att det har skett en förändring i Sverige, inte bara politiskt genom demokratins införande utan också hur vi ser på relationen mellan de som bestämmer och de som ska se till att det bestämda förverkligas. Se till exempel Simonssons rapport Naturhänsyn i skogsbruket – avgörande händelser och viktiga personer bakom utvecklingen (2021).

Vargen, framför allt är ett exempel på hur det uppstår konflikt mellan överhet och undersåte, men också mellan majoriteten som är för och den stora minoriteten som är emot. I den svenska undersökningen var visserligen bara 12 % emot vargen (”ogillar starkt 7 % och ”ogillar” 5 %, Dressel et al. 2021:12), men är det en handlingskraftig grupp så kan det ändå ske saker, se inlägg Tjuvjägare, attityden och vargarna som inte finns i Dalarna.

Avslutningsvis i detta inlägg där alldeles för många trådar kommer att lämnas lösa så finns det många visioner, föreställningar och önskningar. Vissa har makten att kunna handla, medan till exempel tjänstemän vid Naturvårdsverket upplever sig som väldigt styrda (Bennet et al., 2022) och andra som överkörda (BRÅ, 2007). Till detta finns det en annan del som jag har berört i exemplet vildsvin. De sprider sig och skapar inte bara lycka hos sådana som mig utan också stora skador. Inplantering och rewilding kan få stora effekter, varav flera av dem inte alltid är önskade, i alla fall inte av alla. Vad gör vi då?

If implemented, rewilding initiatives may alter the social-ecological systems within which they are situated and thus generate sudden and unforeseen outcomes.

Butler et al. 2021.

Ja, den här gånger kommer trådarna att få hänga. Under följande inlägg planerar jag att pilla mer med dem. Poängen med min blogg är just alla dessa trådar som dinglar, där överhet och undersåte, staten och kapitalet, natur och människa, och så vidare ständigt återkommer för att sedan försvinna för ett tag. Så även om det är alldeles för många uppslag i det här inlägget så visar detta just vad min blogg handlar om: komplexitet.

Referenser:

Bennett, Juliana; Sjölander-Lindqvist; Annelie; Sandström Camilla; Larsson Simon; (2022). Addressing the Swedish Large Carnivore Controversy: Identifying Roadblocks in Collaborative Governance to Reduce Conflict. Frontiers in Conservation Science. Vol 3. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fcosc.2022.952242. DOI=10.3389/fcosc.2022.952242

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Butler, J.R.; Marzano, M.; Pettorelli, N.; Durant, S.M.; Du Toit, J.T.; Young; (2021). Decision-Making for rewilding: An adaptive governance frame work for social-ecological complexity. Frontiers Conservation Science. DOI: 2,681545.doi:10.3389/ fcosc.2021.681545

Dressel, Sabrina; Johansson, Maria; Ericsson, Göran; Sandström, Camilla. (2020). Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital. Environmental Science & Policy, Vol 104, ss. 88-97, https://doi.org/10.1016/j.envsci.2019.11.011.

Dressel, Sabrin; Sandström, Camilla; Bennett, Juliana; Ericsson, Göran. (2021). En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning. SLU. Rapport 2021:8.

Revolution Rov (2023). Undersökning: vargar bör skyddas strikt, säger majoriteten av landsbygdens invånare. Revolution Rov. Publicerad 240108 (Hämtad 240121)

Savanta (2023). Understanding rural perspective: A survey on attitudes towards large carnivors in rural communities. Euro group for animals. Publicerad 231130 (hämtad 240121).

Simonsson, Per (2021). Naturhänsyn i skogsbruket – avgörande händelser och viktiga personer bakom utvecklingen. SLU. Report, 2021.

Svenska Jägareförbundet (2022). Historik. Svenska Jägareförbundet. Publicerad 120909, ändrad 221019 (hämtad 240121).

Nej, ingen massutrotning, men…

Först lägger jag inte märke till koltrasten. Sedan ser jag den ta små sumakbär. Jag förundras över hur modig den är. Den har inte utvecklats att äta just dessa bär. Möjligen är det likheten med rönnen? Jag vet inte, på vilka grunder som koltrastar fattar sina beslut. Men det visar på hur anpasslig den är, vilket gör den till en överlevare. Den finns över hela landet, men endast i södra delen under vintern. På somrarna sitter de på taknockarna och bevakar sina revir. Deras sång ljuder.

Jag tänkte aldrig på dem förrän jag flyttade till Skåne och främst var det Kerstin Ekmans bok Gubbas Hage (2018) som fick mig att lägga märke till dem. Hon beskriver hur hon saknade dem under åren hon bodde i Jämtland.

Den sitter alldeles still då den har lagt märke till att jag iakttar den i fönstret. Precis efter bilden flög den iväg.

Jag kom att tänka på koltrasten som finns över hela Europa när jag läste om hur arter är utspridda, att vissa är många och vissa är ovanliga. Det började i en ledarartikeln ”Någon massutrotning av arter förekommer inte Sverige” (Simonsson, 2024) i ATL, som jag läste precis innan jag skulle somna. Det är ingen bra idé och jag somnade irriterad.

Ledarartikeln ville dra blickarna till rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (2023) biologerna Mats Hannerz och Per Simonsson har skrivit för Skogsindustrierna. Det är intressant läsning, märkte jag idag på morgonen. Den går igenom svensk skogshistoria och tar upp olika delar om till exempel biotopskydd och annat som påverkar dagens skogsbruk.

Vad Simonsson påpekar i ledarartikeln är att rödlistandet är ett bra verktyg i miljödebatten, men den är också problematisk. Han skriver:

Tyvärr är det väldigt många som missförstår vad det innebär att en art är rödlistad.  I den allmänna debatten beskrivs det ofta som att rödlistade arter är arter som håller på att dö ut från landet. Men detta är helt fel.

Någon massutrotning av arter förekommer inte Sverige” (Simonsson, 2024)

Varken i ledarartikeln eller rapporten förekommer dock en djupare diskussion av vad ”rödlistad” och andra beteckningar betyder. Detta ämnar jag göra nu och det kommer att bli en smula tekniskt och nivån ligger i gränslandet för min kunskap, så läs kritiskt.

Den stora upptäckaren Alexander von Humboldt upptäckte att ju närmre ekvatorn han kom desto mer ökade mängden arter. Det andra han kom fram till är att storleken på en areal har betydelse för hur många arter som finns på den. Hur detta hör ihop kom man inte fram till förrän senare, då botanisten Hewett Cottrell kom fram till att det finns ett mönster i relationen mellan ytan och mängden arter. Än bemärkansvärt är att en liten ytan kan innehålla väldigt många arter, men efter ett tag kommer mängden att plana ut.

Graf från Win-Win Ecology: How the Earth’s Species Can Survive in the Midst of Human Enterprise (Rosenzweig, 2003:104).

Detta mönster har man återkommande upptäckt över hela världen. Det andra är att antalet arter är beroende av levnadsförhållandena och vilka möjligheter det finns att överleva. En biotop som är relativt stabil över miljontals år kommer att få alltmer nischade arter. I en föränderlig miljö, måste arterna, som koltrasten, kunna anpassa sig till förändringarna för att överleva. Det betyder att om en yta som har varit relativt oförändrad, plötsligt eller under relativt kort tid, börjar förändras kommer vissa arter att ha svårt att överleva.

Även om arter utrotas är de flesta förunderligt tåliga. De rörliga kan förflytta sig till liknande habitat, medan andra minskar i fåtal tills de når en gräns då deras habitat inte längre ger dem de överlevnadsbetingelser som de kräver.

I Discordant harmonies (1990) beskriver biologen Daniel B. Botkin trumpetartranorna i USA vars habitat kraftigt har minskat genom utdikningar, jakttryck, samt att de stördes av människor. Det innebar att endast 100 individer fanns kvar och dessa levde i ett ytterst begränsat område. Botkin undersökte deras livsmöjligheter och kom fram till att om inget radikalt skedde så skulle de överleva, om än i ett ytterst litet antal.

Trumpetartranorna begränsades till en liten geografisk yta. Andra arter som den vita och den svarta storken övergav Sverige. Den vita storken är tillbaka och den svarta gör trevande försök att etablera sig igen, se inlägg Den andre varje månad 2/3 och att bereda väg. Det här berättar om vikten av en metapopulation, se Vargen och vad är en metapopulation. Metapopulation betyder att svarta storkar finns i ett större geografiskt område och om tömda habitat finns kvar, finns också chansen att de återvänder. Det finns tecken på att det gör det och arbete sker med att aktivt påverka detta (Thulin, Sörhammar & Bohling. 2022). Se också Natursidans artikel Lovande förutsättningar för svarta storkens återkomst (Hansson, 2022).

En bok bidar sin tid vid Sundsby säteri

Även om arter är tåliga och så länge som de finns minst en hona och en hane finns det möjlighet till reproduktion. Det är här dock som vi bör införa ett nytt begrepp och det är stokastik, eller slumpmässiga faktorer som kan påverka en art.

I Conservation science: balancing the needs of people and nature (Kareiva & Marvier, 2011) tar författarna upp två begrepp, stokastisk demografi och stokastisk miljö. Författarna utgår från svartfotad iller för att beskriva hur populationen påverkas av slumpmässiga faktorer. I exemplet är det 13 individer, men endast 3 av dem är honor. I genomsnitt har en hona 70% överlevnadschans på ett år. Det betyder att risken är stor att endast två honor överlever (3 x 0,7=2,1). De får 1 till fem avkommor, vilket betyder att de har stor chans att återhämta sig, då de ökar exponentiellt. Så om 2 honor får 5 avkommor är de 10 nästa år. Är det då endast 3 honor som föds, varav 2 överlever är det fyra honor. Och om alla får fem avkommor så det 20 avkommor, och så vidare. Alla dessa individer kommer att vara väldigt nära besläktade, vilket innebär att om ett virus kommer så riskerar det att slå ut hela populationen.

Lägg dock till detta att de är beroende av en viss typ av miljö, vilket är präriehundars övergivna gångar. Det finns ett begränsat antal av dem, vilket innebär att vissa måste börja röra på sig när det blir fullt. Det i sin tur förutsätter att det finns en övergiven präriehundkoloni inom rimligt avstånd.

Det är delar som detta som de olika listorna tar hänsyn till. De vill säga vilka möjligheter på lång sikt har de att överleva? Hur tåliga är det för miljöförändringar, som att skogsdungen brinner ned eller att ett kalhygge skapas? Finns det möjligheter att förflytta sig?

I diskussionen om de olika listorna bör man ha i åtanke inte bara reproduktionen och stokastiska förändringar i åtanke utan framför allt vilka livsbetingelserna som finns och den mänskliga påverkan. Så om många svenska arter är beroende av ädellövskog och den görs om till jordbruksmark kommer dessa arter att påverkas. Simonsson skriver i ledarartikeln:

Det finns knappt omkring 1400 rödlistade skogsarter som man bedömer påverkas starkt negativt av avverkning. Av dessa är det 750 arter som finns i ädellövskog. Flertalet av dessa är rödlistade bara för att ädellövskogar är ovanliga i Sverige och eftersom dessa har avverkats och omvandlades till jordbruksmark under de senaste 2000 åren.

Någon massutrotning av arter förekommer inte Sverige” (Simonsson, 2024).

Listorna berättar således vilka överlevnadschanser som en viss art har. Om en viss art minskar drastiskt pekar det således på förändringar som har skett i deras livsbetingelser. Det motsatta gäller givetvis också.

I rapporten Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (2023) tar Hannerz och Simonsson upp förändringen av älgpopulationen där en indikation på att arten minskar är att skogarna blir mörkare, vilket minskar bärriset, som blåbär och lingon. Om älgen rödlistas betyder inte det att den är utrotningshotad, däremot tyder minskningen på att några faktorer har gjort att man bör vara vaksam på vad som sker i deras habitat.

I ledarartikeln skriver Simonsson att, enligt Artdatabanken*, har nio arter försvunnit från Sverige sedan 1850 och att skogsbruket har varit en bidragande orsak. En han nämner är den svarta storken, men som vi sett ovan betyder inte det att den har utrotats utan att den fram tills nu inte har sett Sverige som en levnadsduglig plats. Däremot undersöker den om förändringarna numera finns där (se Thulin, Sörhammar & Bohlins arbete, 2022 ).

Artdatabanken har analyserat senaste rödlistan vad gäller barrskogsarter som försvunnit eller hotas av dagens skogsbruk. Deras bedömning är att man med viss säkerhet kan hävda att skogsbruket legat bakom eller varit bidragande orsak till att nio arter försvunnit från landet sedan 1850. Tre av dessa arter försvann före 1950,till exempel svart stork, medan sex arter har försvunnit efter 1950. För tre av dessa bedömer man att färre bränder varit en viktig orsak till att de försvunnit.

Någon massutrotning av arter förekommer inte Sverige” (Simonsson, 2024).

Avslutningsvis vill jag påpekar hur komplext det hela är. Jag blir ständigt förundrad hur vidunderligt svåröverblickbart ekologi är. Men det som framför allt slår mig är hur vi tenderar att hamna i teknikaliteter. Det finns något i vår föreställningsvärld som gör att vi ser världen på ett väldigt begränsat sätt. Det är därför som jag alltmer försöker att tala om värden. Men dessa värden kan man endast fånga om man befinner sig ute i naturen. Därför vill jag avsluta med att berätta om min promenad med Maggie i onsdags.

Det snöade ymnigt. Vi gick längs med Tommarpsån. Vi kom förbi en kurva och där såg vi en räv. Den slank in i buskaget. Maggie blev upphetsad och drog i kopplet. Hon följde spåren, visserligen i fel riktning. Där såg jag också hur vildsvinen hade rört sig mellan buskagen. Det var tyst. Jag stannade upp.

Det var så förbannat fint att få befinna sig där bland räv, vildsvin, koltrastar och det som jag inte då såg, men som jag visste var där. Det värdet kan inte listor fånga. Det måste man uppleva.

*Tack till en noggrann läsare. Tidigare skrev jag att Simonsson menade att skogsbruket hade bidragit till de nio arternas försvinnande, men det är enligt Artdatabanken som det nu står.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Ekman, Kerstin (2018). Gubbas Hage. Stockholm: Albert Bonniers Förlag

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Hansson, Erik (2022). Lovande förutsättningar för svarta storkens återkomst. Natursidan. Publicerad 220220 (hämtad 240120)

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2011). Conservation science: balancing the needs of people and nature . Greenwood Village, Colo.: Roberts and Co.

Rosenzweig, Michael L. (2003). Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise. New York: Oxford University Press

Simonsson, Per (2024). Någon massutrotning av arter förekommer inte Sverige”. ATL. Publicerat 240119 (hämtat 240120)

Thulin, C-G.; Sörhammar, M.; Bohlin, J.  (2022).”Revansch för svart stork?”, Vår fågelvärld. 2022:2.

Skogen är vårt gemensamma arv

En hög och bred stenmur går bredvid stigen. Den är mossklädd och innanför står höga granar och utanför är det blandad lövskog. På en ung ek är ett oranget märke målat. Jag vet att jag och Maggie är på rätt väg. Vi är ute och vandrar.

Sedan jag blev lärare har jag avslutat läsåret med att vandra i fyra, fem dagar tillsammans med Maggie. Det är ett sätt för mig att släppa den stress som har byggts upp under året för att kunna inleda den långa semestern som vi lärare åtnjuter. Eftersom jag bor i Skåne brukar jag välja etapper av Skåneleden som är så isolerade som möjligt. Delar av förra årets vandring har jag redan beskrivit i några inlägg, se En lång hundpromenad.

Bilden nedan visar den plats jag inledde med och samtidigt den förändringen som har skett i det svenska landskapet, hur vi har gått ifrån ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle, vilket jag kort berörde i Regeringen vill att skogen ska vara till för alla. Sverige har gått från ett samhälle där befolkningen har levt och arbetat på landsbygden till att flytta in till städerna. En kultur har förändrats och en ny håller på att uppstå där olika livsstilar etablerar sig och möts. Jag ska beröra detta utifrån ett historieekonomiskt perspektiv, för att därefter diskutera det utifrån skogsbruket och skogsindustrin.

Vid Nyteboda i norra Skåne

Inom ekonomisk historia brukar man tala om tre sektorer i samhället: den primära, sekundära och den tertiära. När majoriteten i ett samhälle går från en sektor till en annan talar man om strukturförändringar. Jag utgår här från Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid (Neal & Cameron, 2016).

Primärsektorn: ”omfattar de aktiviteter vilkas produkter hämtas direkt från naturen: jordbruk, skogsbruk och fiske.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). I produktionssamhället lever majoriteten i den primära sektorn. Man lever nära naturen, är beroende av det som den ger och ens förmåga att nyttja den.

Sekundärsektor: ”de verksamheter där naturprodukterna behandlas eller förädlas.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Den sekundära sektorn har ständigt varit närvarande i Sverige. På bilden ovan skulle jag tolka att muren kom till för att hålla inne boskap. I slutet av 1800-talet började en stor mjölkproduktion att ske. Man gjorde smör som exporterades till Storbritannien. (Hedenborg & Kvarnström, 2015).

Tertiärsektor: Denna kallas också för servicesektorn och inbegriper alla de tjänster som ingår i den ekonomiska strukturen. (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Även den tertiära sektorn har ständigt funnits närvarande, som till exempel bokhållare, men det är framför allt i och med industrialiseringen som den blir framträdande. Under 1900-talet är det tjänstemannen som blir dominerande eftersom alltmer blir mekaniserat (Magnusson, 2010).

Sammanfattningsvis ser vi hur Sverige framför allt under 1900-talet har genomgått en radikal strukturförändring, inte bara att levnadssättet har gått från den primära till den sekundära och den tertiära utan också genom urbaniseringen som jag ofta har återkommit till här. Lättast illustrerad genom SCB:s graf:

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

I ett samhälle utvecklas även institutioner, vilket här ska förstås som de delar som strukturerar samhälle. Professorn i ekonomisk historia skriver att i Sverige gick man från en hushållsbaserad marknadsekonomi till en kapitalistisk marknadsekonomi. Detta har format hur det lokala har varit sammankopplar med det omkringliggande. (Magnusson, 2010).

Den hushållsbaserade ekonomin utgick från byn. Magnusson skriver att institutionen byn oftast bestämde hushållets funktioner snarare än var summan av antal hushåll. Den var i sin tur kopplad till världen genom skatt, ränta eller avrad. Det enskilda hushållet var kopplat till ett ”godssystem”, vilket var ett tankesätt som utgick från att hushållet och byns överskott skulle tillfalla överheten. Överskottet avyttrades i staden för att verktyg och annat skulle komma till hushållet. Detta sammankopplade byn med staden. (Magnusson, 2010)

Den kapitalistiska marknadsekonomi utgår från förekomst av hopsamlad kapital som kan användas i annan produktiv verksamhet. Det inbringar mer kapital. Aktörerna skiljer sig från det första systemet genom att de inte är hantverkare eller bönder utan kapitalister. Deras verksamhet syftar till vinst och inte till hushållning. De kan transportera varor över långa avstånd för att utnyttja skillnader i pris, tillskillnad från den förra där priserna var allmänt kända. De knyter samman regioner. (Magnusson, 2010).

Maggie med en kompis längs Gårdlösaleden utanför Smedstorp

Låt oss nu övergå till exemplet med skogsbruket för att visa hur förändringen från den primära till den tertiära, samt hur den hushållsbaserade till den kapitalistiska marknadsekonomin skapade genomgripande strukturförändringarna i samhället.

Jag har tidigare berört dagens situation i Skogsbrukets betydelse för Sverige idag, men här kommer jag att ge en längre tidshorisont och jag utgår från Stig Hagners genomgång av SCA:historia i hans bok Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (2005).

Han skriver att under 1600-och 1700 talet började det tidigaste ”industriella skogsutnyttjandet i Norrland” (2005:46), vilket i vår terminologi beskriver övergången från primär till sekundär sektor. Vad som skedde var att kronan tilldelade järnbruken ”rekognitionsskogar” från vilka de kunde utvinna träkol som skulle användas i järnbruken. Till en början arrenderades de, men framför allt under 1800-talet bildades bolag som köpte upp skogar.

Detta är en del av den svenska industrialiseringen, då man började använda skogen till mer än till hushållet. Sågverk byggdes vid de norrländska älvarnas mynningar och drevs först av vattenkraft för att sedan använda ångkraft (Magnusson, 2010). Till en början säsongsarbetade många vid sågverken under vintern, medan man skötte om sin gård under resten av året. Detta förändrades med tiden och många flyttade in till städerna där sågverken fanns. På flera sätt fick man en stadig inkomst i stället för att endast leva av det som gården gav.

Vi ser här således hur samhället förändras, liksom även institutionerna i och med att man inte längre var en del av ett större hushåll förankrad på landsbygden i byn utan att man bodde trångt i staden och var bunden till arbetena inom träindustrin. Man blev en del av den marknadsekonomin. Detta märktes brutalt när Sverige genomgick en ekonomisk nedgång och framför allt träindustrin drabbades av minskat behov av trävaror. Strejken i Sundsvall 1879 skedde på grund av att man sänkte lönerna drastiskt för arbetarna.

Tännforsen i Jämtland

Strejken ska inte kopplas till SCA utan ska illustrera den skillnad som skedde i och med att man hade gått från att vara beroende av gården och det lokala till att man var knuten till det globala och till skeenden i andra länder. Men inte bara de mänskliga institutionerna förändrades utan också naturen genom att man förändrade älvarnas lopp för att de skulle vara bättre lämpade för att frakta timret från inlandet till kusten. Flottningen innebar ännu en inkomstkälla för lokalborna.

Två stora förändringar skedde i skogsbruket. Det ena var att virkestillgången blev allt mindre, vilket gjorde att man tvingades att minska avverkningen. Det gjorde att SCA började köpa skog istället för att arrendera den. Det skapade en kontroll över innehavet och man kunde även minska skadorna på skogen genom att förbjuda skogsbete. Den andra stora förändringen var teknikförändringen av skogsbruket. Flottningen togs över av lastbilar, skogshuggaren av skogsmaskinförare. Färre och färre personer var lokalt knutna till skogsbruket.

Eftersom man är knuten till marknadsekonomin gör man under perioder även drastiska förändringar för att skapa lönsamhet i verksamheten. Man drar ned på personalen inom alla delar i verksamheten. Hagner skriver om resultatet:

Förändringarna var densamma inom hela storskogsbruket. Den drabbade de norrländska glesbygderna hårt. Processen skedde parallellt med att jordbrukets ekonomiska förutsättningar stadigt dalade. Inlandet norr om Jämtland var redan dessförinnan det mest glesbefolkade området i hela Västeuropa. Det var inte svårt att se hur luften gradvis gick ur landsbygden. De mindre samhällena började se luggslitna ut. Mängden ensligt belägna redan ödegårdar ökade liksom antalet tomma ladugårdar.

Hagner, 2005:54
Sundsby Säteri

Det är här vi kommer till avslutningen, där jag ska försöka att knyta ihop de olika delarna kring frågan om kultur och då kopplad till naturen. För om vi ser till de tre sektorerna, där de flesta av oss befinner sig i den tertiära, så har vi förlorat den direkta kontakten med naturen. På grund av den globala marknaden märker vi inte av de stora problem som bönderna hade förra året med skörden.

Den här förlorade kontakten försöker många av oss skapa på nytt genom att vara ute i naturen och upptäcka den. Många av oss upplever en närmast religiös sinnesstämning då vi rör oss i skogen (Thurfjell, 2020). Att vi har kommit till den här nivån i Sverige är resultatet av vår förmåga att förädla skogen och i det har våra förfäder varit delaktiga i. Det är ett arv som vi förvaltar. Många har brutit upp från byns trygga institution för att börja jobba i den otryggare industrin. Vi har befriats från byns huld på gott och ont.

Industrin brukade Sveriges råvaror, men då enskilda företag var beroende av den internationella marknaden koncentrerade de sig på att skapa marknadsandelar. Detta har förändrat Sverige. Det har ökat välståndet, men också skapat förluster i stora delar av Sverige. Strukturförändringar är i grunden förändringar i människors vardag. Det är natur som har förändrats.

I artikeln ”Forestry and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses” (Elands & Wiersum, 2001) skriver författarna att hur skogen ska brukas och nyttjas kan inte endast överlämnas till markägarnas mål.

And the increased emancipation and forest-consciousness of various stakeholders mean that it is no longer desirable for forest policy makers to base development policies solely on the objectives of the forest owners.

Elands & Wiersum, 2001:14

Jag håller med och skälet som jag ser det är just de strukturförändringar som har skett i Sverige. Hela samhället är beroende av skogen och naturen. Geografiska områden överges på grund av förändringar. Samhällsnyttan måste jämkas med de enskildas levnadsvillkor. Det är inte en fråga stad kontra landsbygd. Det är ett gemensamt arv som också bör förvaltas för de många. Jag vill uttrycka det så här att till skillnad från familjen bryr sig dynastin om framtiden (Daub, 2021). Jag tror vi behöver ha ett dynastiskt tänkande på naturen.

Referenser:

Daub, Adrian (2021). The dynastic imagination: family and modernity in nineteenth-century Germany. Chicago: The University of Chicago Press

Elands, Birgit H.M.; Wiersum, K. Freerk (2001). try and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses. Forest Policy and Economics. Vol 3:5–16. DOI:10.1016/S1389-9341(00)00027-7

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Hedenborg, S., & Kvarnström, L. (2015). Det svenska samhället 1720-2014: Böndernas och arbetarnas tid. Lund: Studentlitteratur AB.

Magnusson, Lars (2010). Sveriges ekonomiska historia. Stockholm: Norstedt

Neal, Larry, Cameron, Rondo E. & Schön, Lennart (2016). Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur.

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917).

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Regeringen vill att skogen ska vara till för alla

Grönsiskan lever av alfrön på vintern. Jag stod och såg på dem hänga från grenarna plockandes de små fröna. Maggie väntade tålmodigt på mig. Innan grönsiskorna hade fångat min uppmärksamhet hade tankarna varit på ett annat plan.

Det går knappt att se de små grönsiskorna i motljuset. Men de är där.

Jag hade läste Lars Lundqvists, som skriver på bloggen, och Jonas Jakobssons debattartikel ”Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket måste dra tillbaka den nya skogsrapporten” (2024) i Altinget. I den beskriver de hur feltänkta slutsatserna är i Rapport 2023–16: Förutsättningar för hyggesfritt skogsbruk och definition av naturnära skogsbruk i Sverige (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023). De menar att den inte tar hänsyn till de svenska förhållandena. Avslutningsvis menar de kategoriskt att rapporten borde dras tillbaka eftersom:

De vandringssägner och myter vi har pekat på har redan fått konsekvenser för möjligheterna att bedriva ett i verklig mening naturnära och värdeskapande skogsbruk i Sverige. Politikerna inom EU, regering och riksdag har matats med fantasier och hypoteser av sina myndigheter. Det är riktigt allvarligt.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket måste dra tillbaka den nya skogsrapporten

Deras kritik av rapporten, som jag endast ska gå in på ytligt, grundar sig på tanken att störningar i skogen medger en större variation av arter, men, menar de, detta fungerar inte i en svensk skog som ska bidra med timmer till skogsindustrin.

Störningarna skapar öppningar i grenverket som medger att en större variation kan tillkomma. De hänvisar till följande citat i rapporten:

Skogsbruket ska i huvudsak efterlikna en kombination av små- och mellanstora störningar orsakade av brand, bete, insektsutbrott, svampangrepp, vind och hydrologisk störning.

Rapport 2023–16:108

Jag stod och tänkte på detta när jag under vägen kom förbi en yta där vildsvin hade bökat upp marken vid stigen.

Vid gångstigen längs Tommarpsån.

De är fascinerande hur de genom sina trynen kan fläka upp marken. Ekologiskt fyller de en viktig funktion då de erbjuder tillfällen för andra arter att etablera sig. Till exempel är gräs fantastiskt anpassad till att ta över ytor och tränga ut andra örter. Jag minns hur jag försökte räfsa upp en bit av gräsmattan för att dels plantera ringblommor, dels ge rum för etablering av vinddrivande frön. Inget resultat.

Bild från den andre september. Endast vid bokhäcken brukar det komma upp blåstjärnor eller Sibirisk Scilla tidigt på våren. Att den heter Sibirisk Scilla visar att det är en invasiv art, men att vi har vant oss vid den och tycker den är vacker. De är ett exempel på hur svårt det är att upptäcka effekterna av en invasiv art (Kareiva & Marvier, 2011).

Lundqvist och Jakobsson påpekar syrligt: ”Skogsbranden får här trots allt vara med, men bara om den är svag, liten eller mellanstor, så att många träd överlever. Stora skogsbränder göre sig icke besvär.” Det var just detta jag tänkte på när jag kom förbi den uppbökade marken. För inom rewilding handlar det just om att tillföra en mängd arter som ”stör” skogen och marken vilket skapar en mångfald. I inlägget På naturens premisser hänvisar jag till Carl-Gustaf Thulin vid SLU som beskriver visenterna som ”ekosystemingenjörer” just genom deras framfart i skogen. Tanken tycks då var en skog där till exempel barkborrar och bränder ses som något positivt.

Utifrån ett rewildingsperspektiv är det en ytterst positiv tanke, men ur skogsbruket betingelser är det sämre. Det är här jag i mina tankar fastnade. För vi är åter tillbaka till de många perspektiven kring naturen, som jag ständigt återkommer till i mina inlägg grupperade under Samhälle och natur.

Jag vill beröra och sammanfatta några reflektioner jag gjorde utifrån morgonens läsning då jag inte bara läste i Rapport 2023–16: Förutsättningar för hyggesfritt skogsbruk och definition av naturnära skogsbruk i Sverige (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023) utan även ur andra publikationer.

Rapporten är en beställning från regeringen. För att förstå den tror jag att man måste sätta in den i ett större perspektiv och det handlar framför allt om den samhällsförändring som håller på att ske. För att förklara vad jag menar ska jag nedan citera inledningen till avsnittet ”2.5 Det variationsrika skogsbrukets samhällsnytta”.

Det viktiga är här att se hur det handlar om ”samhällsnyttan”, vilket skapar ett väldigt brett perspektiv och därför inbegrips väldigt många olika delar. Se mina understrykningar i citatet med alla delar som ska beaktas.

Hur skogen ser ut och hur den brukas får konsekvenser för olika samhällsvärden, exempelvis produktion av biomassa, rekreationsvärden, biologisk mångfald, skydd mot ras och skred, förutsättningar för renskötsel, motverkande av klimatförändringar, klimatanpassning och upplevelsevärden. En utgångspunkt i arbetet med detta regeringsuppdrag är att det finns utmaningar i dagens skogsbruk som hyggesfritt och naturnära skogsbruk kan bidra till att minska.

Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023:20

Att tänka på är att stora delar av den svenska skogen är till stor del privatägd, från privatpersoner till stora bolag. Det är således ett stort ansvar som läggs på aktörerna, vilket rapporten understryker då författarna påpekar att sedan 1993 finns ”[e]tt större ansvar lades på skogsägaren; frihet under ansvar” (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023:18).

Lundqvist och Jakobsson skriver att grunden till rapporten är baserad på ”vandringssägner och myter” och inte till ”fakta” om vad som är ett möjligt skogsbruk i Sverige. Själv tänker jag snarare på förändringen som pågår i samhället, vilket skapar denna mångfald av perspektiv som ska tillfredsställas.

Backsvalors bon i på stranden i Plage de Saint Germain sur Ay

Samhällsförändringen vill jag illustrera med att jag då och då roar mig med att titta på gårdar hos mäklarhemsidor. Det som har slagit mig är att de ofta skriver om pendlingsmöjligheter. Gårdarna säljs inte främst för att bedriva produktion utan för endast vara en boplats. Försäljningen är riktad till en grupp människor som flyttar ifrån staden till landet, men som har sin försörjning kvar i staden.

Att jag lade märke till detta beror på ytterligare en rapport som jag roade mig med i anslutning till den redan nämnda: Forestry and rural development in Europe Research results and policy implications of a comparative European study (Elands & Wiersum, 2003). Den handlar om hur skogen och landsbygden ska kunna utvecklas beroende på hur det ser ut i dagens Europa.

Forskarna har undersökt hur det ser ut i olika delar i EU angående land och stad. De diskuterar i begreppsdelen problematiken med vad vi menar med landsbygd och stad. Problematiken uppstår genom att man förr endast såg till förhållandet mellan människor och naturen. Det handlade om att livet då var ett produktionssamhälle, där man var relativt självständig genom att man producerade sina egna bruksprodukter och om möjligt sålde sitt överskott. I och med industrialiseringen inträdde konsumtionssamhället. Det innebar att många lämnade sina gårdar och arbetade vid fabrikerna. Då kunde man genom sin inkomst köpa produkterna i stället. Den stora urbaniseringen inträdde och många lämnade landsbygden med dess livsstil för staden.

Förändringen har inträtt nu när nya sektorer har tillkommit vilket för vissa har givit dem möjligheter till att bo på landet eller köpa ett fritidshus och jobba i staden. På fritiden vill många av oss röra oss ute i naturen, allt i från att plocka svamp till att cykla. Likaså har större kunskap tillkommit om biologisk mångfald, lägg därtill att bry sig om miljön har blivit en statussymbol för att öka sitt kulturella kapital. Allt detta har skapat en mängd olika intressen som regeringar i Europa, liksom EU, försöker samordna i rapporter där författarna tilldelas instruktioner för vilka perspektiv som de ska ta hänsyn till.

För att avslutningsvis återgå till Lundqvist och Jakobsson så tror jag att här krockar förutsättningar med att tillfredsställa perspektiv. Utifrån mitt perspektiv handlar det delvis om att en vision måste formas som de olika perspektiven måste förhålla sig till. Den måste vara faktagrundad, vilket innebär att konstatera att olika delar i Sverige har olika förutsättningar, liksom olika intressegrupper.

Eftersom vi lever i en förändringens tid där nya villkor med tiden blir allt tydligare samtidigt som olika intressen kommer att diskuteras och vissa kommer att förlora på förändringarna, medan andra kommer att kunna utnyttja dem. Jag tror inte på femårsplaner, men inte heller otydliga direktiv från ovan. Detta kommer att ta tid. Rapporter kommer att skrivas. Därför är det viktigt att de granskas av olika grupper och att det kommer till mångas kännedom.

Det är genom reflektionen som jämkningen med samhällsförändringarna kan ske.

Referenser:

Elands, BirgitH.M.; Wiersum, K.Freerk (2003). Forestry and rural development in Europe Research results and policy implications of a comparative European study. Forest and Nature Conservation Policy Group Report 2003-02. Wageningen University.

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2011). Conservation science: balancing the needs of people and nature . Greenwood Village, Colo.: Roberts and Co.

Lundqvist, Lars; Jakobsson, Jonas (2024). Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket måste dra tillbaka den nya skogsrapporten. Altinget. Publicerad 240111 (hämtad 240111)

Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen (2023). Rapport 2023–16: Förutsättningar för hyggesfritt skogsbruk och definition av naturnära skogsbruk i Sverige. Skogsstyrelsen.

Problemet med minoriteter

Det var kaos. Vi var vid Fulufjället. Vi gick längs med stigen bland alla andra som skulle se Njupeskär. Till skillnad från de flesta skulle vi även ge oss upp på fjället och vandra där i några dagar. Trängseln på stigen tröttade. Det började bli varmt. Folk genade ned för branten i stället för att ta trapporna.

Väl nere fick jag se några forsärlor. Jag log och ville peka ut dem för de omkringstående, men de tycktes bara vilja ta sina selfies, bocka av besöket och dra vidare. Att komma upp på fjället och komma bort från massan var skönt.

Att jag tänker så är problematiskt av många orsaker.

Under julledigheten har jag ägnat betydande del åt att läsa verket Conservation science: balancing the needs of people and nature (Kareiva & Marvier, 2011). Jag rekommenderar den verkligen. Den väckte många frågor, viss bedrövelse och en del optimism. För den som vill läsa en kort introduktion till deras kärnbudskap rekommenderar jag artikeln Conservation for the people (Kareiva & Marvier, 2007). i Scientific American.

Min blogg har sedan starten knutit an till ett av budskapen med boken, vilket är att vi kan inte tro att vi kan se oss människor som något som står utanför naturen. Ett av problemen med att vi separerar människor från naturen är att vi inte ser oss som delaktiga. Om naturen är något som finns där borta får vi ingen relation med den.

På många sätt är det en minoritet som bryr sig om naturen (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008). De flesta tar den för givet och njuter av att strosa runt ett varv i parken eller det lokala skogsområdet. De åker till platser som Njupeskär för att ta en selfie och åker vidare. En annan del i detta är att majoriteten av dem jag ser är liksom jag etniska svenskar. Efter covid har jag dock stött på allt fler svenskar av utomeuropeiskt ursprung. Det glädjer mig. Ju fler som upptäcker naturen ju fler kommer att bry sig.

Som jag skrev ovan var jag nöjd med att vi kunde vara nästintill ensamma på fjället och att det är ett problem. I artikeln The impact of nature experience on willingness to support conservation (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) visar författarna att det är just en minoritet, en ”elit”, som ägnar sig åt att campa. De har relativt gott ställt och är även villiga att spendera pengar på bevarandet av miljön. Skälet, menar de, är att de skapar sig en relation med naturen då de tältar och vandrar i terrängen. De är också villiga att åka långt och genomgå strapatser för att få den där innerliga upplevelsen.

Ensam i skidspåret Blokkhus, Brandbu.

Denna tanke slog mig också när vi var i Norge. Vår tvåhjulsdrivna bil klarade knappt upp att ta sig upp till backen där skidspåren på bilden är. De bilar jag såg där på toppen var fyrhjulsdrivna och dyra.

Varför är då detta ett problem? Egentligen tycker jag ju det är skönt att i lugn och ro skida i min takt. Det är tyst och fridfullt. Jo, för utan relationen tenderar människor att bry sig mindre (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) och detta kommer att bli ett problem. I det här exemplet är det frågan om skattepengar ska fördelas på att spåra, men det finns större frågor.

Hitintills är den bevarade marken, enligt Kareiva och Marvier (2011), koncentrerad till relativt onyttig mark som höjder och otillgängliga platser. Man har valt att skydda mark som har varit till övers. Resten har brukats. Detta har varit ett problem eftersom den biologiska mångfalden är högre i de bördiga områdena och lägre på den skyddade marken. De skriver ur ett globalt perspektiv, men jag har svårt att tro att det skiljer sig från Sverige.

Det finns även andra påträngande problem och det är att befolkningen på jorden stiger. Trycket på marken kommer därför att öka. Detta medför problem ur bevarandebiologins perspektiv eftersom frågor kring skyddad mark förmodligen kommer att bli intensivare. Är det värt att skydda mark som egentligen kunde brukas på ett kommersiellt sätt? Ja, om det finns turister som är villiga att besöka platserna och bringa inkomster till dem som bor där, som har försakat något annat.

Urbaniseringen har gjort att många har lämnat landsbygden, vilket har gjort att brukningstrycket på många platser har blivit mindre. Åkrar har växt igen. Fast om vi ska handla lokalare kanske det bördiga som lagts i träda genom att det övergavs återigen bli värdefullt och kanske för värdefullt för att man ska anse det vara värt att överlämna till den biologiska mångfalden?

Kärnfrågan blir då att om det endast finns en minoritet som är villiga att betala för att lämna staden och ge sig av ut i naturen, som uppskattar mångfalden snarare än att bara vara där i några timmar med en musikanläggning och grilla, kommer det bli svårt att hävda hur viktig prioriteringen är. Kommer skogsindustrin att göra både frivilliga och påtvingade avsättningar av värdefull mark?

Vid Tommarpsån

Vad Kareiva och Marvier skriver i Conservation science: balancing the needs of people and nature (2011) är att bevarandebiologin hela tiden måste utgå ifrån människors behov för att ur det skapa intresset och förståelsen för värdet av naturen. Kan människor leva på platserna som blir naturreservat i stället för att skogen brukas för industrin?

Kanske borde mer jakt uppmuntras då det skapar en relation till naturen som inte främst handlar om att skjuta och döda? Även sportfisket borde uppmuntras än mer. De senare är en stor och viktig grupp för återställandet av älvarna, se till exempel Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig.

Många frågor har väckts under läsningen, som till exempel vad och varför geografiska områden bör bevaras? Vad är det vi vill uppnå? Är det vackra och inspirerande områden? Är det en viss biotop eller en eller flera arter?

Vad det hela kokar ned till är att vi kan inte ta människan ur ekvationen och framför allt kan inte politiska beslut fattas utan att de förankras lokalt. Det gäller i Kenya lika mycket som i Sverige.

Jag har haft många föreställningar om vad vi borde göra. Men jag har gått från övertygad till eftertänksam. Vad är det mer specifikt som vi vill uppnå? För bara för att den biologiska mångfalden bör prioriteras innebär det inte att varje liten plätt bör bevaras. Det finns till och med indikationer, skriver Kareiva och Marvier, att ett område som har rik mångfald ändå inte bör prioriteras eftersom arterna i stort finns på andra platser, medan andra platser har en mindre mängd arter men innehåller en viss fauna som vi bör prioritera.

Så avslutningsvis: Vilka är det som bör fatta besluten? Är det biologer, allmänheten eller politiker? De som bor nära eller bör de som bor långt borta vara de som bestämmer? Hur bör besluten fattas? Detta är frågor som jag kommer att återkomma till under året.

Efter jag hade publicerat detta kom jag att tänka på det underbara inlägget av Hans på Liv i fri luft där han berättar om en resa han gjorde i sin ungdom till ishavet för att skåda fågel och se vitval. Ännu har jag inte nått den hängivelsen till naturen, men jag tror det är ditåt vi alla borde sikta. Läs Nostalgica # 4: Varanger tur och retur.

Tidigare har jag berört turismen i inlägg som Turister bringar välsignelse och förbannelse.

Jag har berört problemet med dåligt förankrade beslut med exemplet om tjuvjakt i Sverige i inlägg som Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Referenser:

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2007). ”Conservation for the people”. Scientific American. October: ss. 50–57.

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2011). Conservation science: balancing the needs of people and nature . Greenwood Village, Colo.: Roberts and Co.

Sportfiskarna (2023). Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig. Sportfiskarna: Sverige sportfiskare och fiskevårdsförbund. Publicerat 231117 (hämtat 240103)

Zaradic PA, Pergams ORW, Kareiva P (2009). ”The Impact of Nature Experience on Willingness to Support Conservation”. PLoS ONE 4(10): e7367. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0007367

Nej det var inte slender man

Nästan uppe i backen började hjulen spinna i snön. Det gick inte att vända. Vi fick backa. Det var mörkt. Jag försökte att backa långsamt, men bilen började glida okontrollerat bakåt. Så satt vi fast i snödrivan. Vi gjorde så mycket vi kunde och det enda vi lyckades med var att få bilen så att den skar av hela vägen.

Maggie är väldigt skotträdd och därför skulle vi tillbringa nyår i de norska skogarna för att komma undan fyrverkerierna. Nu satt bilen fast i en snödriva. Det var kallt och inget var kul längre. Vi var rådlösa till en början, visste inte om vi skulle gå uppåt eller neråt. Det var mörkt. Till slut hittade vi en hytta som lyste. Jag knackade på och de och grannar till dem hjälpte oss loss. Här i vildmarken måste man hjälpas åt, sade kvinnan.

Vi hade pulsat genom skogen för att nå hyttan och jag frågade henne om hon inte hade blivit rädd när jag plötsligt knackade på. Nej, svarade hon, här finns så mycket ”tusser og troll”.

Vi fick lånat en pulka av dem och tog oss en kilometer genom skogen till den lilla jaktstugan som stod i en glänta. Där skulle vi bo i några dagar. Ägaren hade gått upp en stig åt oss i den meterdjupa snön. Det var fem grader i hyttan och ingen ström.

Endast pannlamporna lyste upp vår väg.

Jag var alldeles trött efter körningen, pulsandet i snön och händelserna. Det var kort före midnatt. Vi fick tänt i spisen. Snart sprakade det och värmen började sprida sig. Det var dags att gå ut och rasta Maggie.

Snön lyste upp skogen, men jag gick med pannlampa ändå. Efter en sväng stod jag plötsligt inför en man. Jag blev livrädd. Men så såg jag att det var en synvilla. Skuggorna hade lekt med mig. ”Mannen” var tre träd som stod på en sätt så att det såg ut som en man.

Maggie tittar mot de tre träden som under natten hade förvandlats till en man.

Rädslan lämnade mig inte och jag mindes kvinnans ord om att det var fullt av oknytt i skogen här. Fantasin började leka med mig. Maran hade gripit tag i mig.

På natten var jag tvungen att gå ut och kissa. Det var kallt där jag stod. Framför mig stod furorna tysta. Mörkret bakom dem tycktes levande. Jag kämpade emot rädslan som grep mig allt mer. När jag var färdig gick fort tillbaka in och det var inte för att jag frös.

Innan jag somnade tänkte jag på hur full jag var med sagor, magiska föreställningar och hur förunderligt det var att trots att jag inte trodde på det, kunde jag inte undvika att min fantasi skenade i natten.

Jag tänkte på sociologen Max Weber som talade om att vi lever i en avförtrollad värld. Med det menade han att våra upptäckter visar hur skrockfulla vi har varit. Våra föreställningar har varit osanna, en samling nedärvd vidskepelse som skulle ha givit vika för upplysningen. Men inte hos mig, tänkte jag. För mig är världen fortfarande förtrollad, i alla fall i mörkret ute i skogen.

Eller, rättare uttryckt, jag tror inte på de gamla sagorna eller på att skogsrår rör sig i skuggorna. Likväl, finns det där under ytan och kommer när jag är ensam en mörk natt i skogen. Så tror jag egentligen på det?

Jaktstugan som vi bodde tre nätter i. Den rekommenderas: Se Stuga i skogen.

En tanke kom till mig dagen efter då jag begrundade min upplevelse. Kanske är det en inre önskan om att inte vara ensam i universum? Att skogen inte är kall inför min närvaro? Att skogsväsena är intresserade av min närvaro? Att det som var omkring mig var inte bara furor med lav som hängde från grenar? Jag tänkte att det omkring mig hör ihop med mig för att det är nyfiket på mig. Den förtrollade världen berättar för mig att jag är en närvaro, att jag inte är ensam.

Den avförtrollade världen bryr sig inte om mig. Det är en fasansfull tanke. Jag vill inte att den ska vara sann. Ändå vet jag att den är sann! För oknytten är egentligen manifestationer för mina rädslor inför det som inte är hemtamt. Att jag blir rädd mitt i en mörk skog på en plats mitt i natten är en normal upplevelse av att stå oskyddad.

Tanken kom att om jag skulle ha frusit ihjäl där skulle furorna inte bry sig. Jag skulle bara brytas ned av verkliga väsen som svampar och insekter. Den inneboende energin som är jag skulle lämna kroppen och bli en del av marken. Jag skulle bli en del av naturen och försvinna i den.

Naturen, slog det mig, bryr sig inte och tar ändå välvilligt emot min kropp. Jag tycker det är en vacker tanken och den hör ihop med den avförtrollade världen. Den som är sann och inte fantasi.

Avslutningsvis frågar sig säkert läsaren varför jag delar med mig av dessa upplevelser och tankar. På vilket sätt hör detta ihop med en blogg som frågar sig om vi ska förvilda Sverige eller inte? Jo, för det som slår mig när jag rör mig i naturen, möter människor och läser forskning är att vi alla är så fyllda av ett arv av föreställningar som påverkar hur vi ser på naturen, något som jag ofta återkommer till. Kvinnans kommentar om ”tusser og troll” är inte så ovanlig. Det är lätt när man vandrar i skog med rotvältor och torkade fallna stammar att tycka sig se saker. Skogen är en magisk plats.

Men den är är inte magisk genom att den är fylld av småfolket eller skogsrår utan genom den väv av relationer som skogen egentligen är. Den är vacker genom den vördnad den väcker och att vi skapar en relation när vi rör oss i den och lär känna den. Det är vi som ska skydda den just för att den är värdefull i sig.

Från skidspåret vid Blokkhus

När jag hade vant mig vid platsen, vid tystnaden, vid furornas snötunga grenar som ibland hade tappat sin snö så att det såg ut som fotspår i snön, stannade jag mina steg i mörker som i ljus. Jag tittade mig omkring och jag kände mig lugn och harmonisk. Så gick jag vidare.