Nästan uppe i backen började hjulen spinna i snön. Det gick inte att vända. Vi fick backa. Det var mörkt. Jag försökte att backa långsamt, men bilen började glida okontrollerat bakåt. Så satt vi fast i snödrivan. Vi gjorde så mycket vi kunde och det enda vi lyckades med var att få bilen så att den skar av hela vägen.
Maggie är väldigt skotträdd och därför skulle vi tillbringa nyår i de norska skogarna för att komma undan fyrverkerierna. Nu satt bilen fast i en snödriva. Det var kallt och inget var kul längre. Vi var rådlösa till en början, visste inte om vi skulle gå uppåt eller neråt. Det var mörkt. Till slut hittade vi en hytta som lyste. Jag knackade på och de och grannar till dem hjälpte oss loss. Här i vildmarken måste man hjälpas åt, sade kvinnan.
Vi hade pulsat genom skogen för att nå hyttan och jag frågade henne om hon inte hade blivit rädd när jag plötsligt knackade på. Nej, svarade hon, här finns så mycket ”tusser og troll”.
Vi fick lånat en pulka av dem och tog oss en kilometer genom skogen till den lilla jaktstugan som stod i en glänta. Där skulle vi bo i några dagar. Ägaren hade gått upp en stig åt oss i den meterdjupa snön. Det var fem grader i hyttan och ingen ström.
Jag var alldeles trött efter körningen, pulsandet i snön och händelserna. Det var kort före midnatt. Vi fick tänt i spisen. Snart sprakade det och värmen började sprida sig. Det var dags att gå ut och rasta Maggie.
Snön lyste upp skogen, men jag gick med pannlampa ändå. Efter en sväng stod jag plötsligt inför en man. Jag blev livrädd. Men så såg jag att det var en synvilla. Skuggorna hade lekt med mig. ”Mannen” var tre träd som stod på en sätt så att det såg ut som en man.
Rädslan lämnade mig inte och jag mindes kvinnans ord om att det var fullt av oknytt i skogen här. Fantasin började leka med mig. Maran hade gripit tag i mig.
På natten var jag tvungen att gå ut och kissa. Det var kallt där jag stod. Framför mig stod furorna tysta. Mörkret bakom dem tycktes levande. Jag kämpade emot rädslan som grep mig allt mer. När jag var färdig gick fort tillbaka in och det var inte för att jag frös.
Innan jag somnade tänkte jag på hur full jag var med sagor, magiska föreställningar och hur förunderligt det var att trots att jag inte trodde på det, kunde jag inte undvika att min fantasi skenade i natten.
Jag tänkte på sociologen Max Weber som talade om att vi lever i en avförtrollad värld. Med det menade han att våra upptäckter visar hur skrockfulla vi har varit. Våra föreställningar har varit osanna, en samling nedärvd vidskepelse som skulle ha givit vika för upplysningen. Men inte hos mig, tänkte jag. För mig är världen fortfarande förtrollad, i alla fall i mörkret ute i skogen.
Eller, rättare uttryckt, jag tror inte på de gamla sagorna eller på att skogsrår rör sig i skuggorna. Likväl, finns det där under ytan och kommer när jag är ensam en mörk natt i skogen. Så tror jag egentligen på det?
En tanke kom till mig dagen efter då jag begrundade min upplevelse. Kanske är det en inre önskan om att inte vara ensam i universum? Att skogen inte är kall inför min närvaro? Att skogsväsena är intresserade av min närvaro? Att det som var omkring mig var inte bara furor med lav som hängde från grenar? Jag tänkte att det omkring mig hör ihop med mig för att det är nyfiket på mig. Den förtrollade världen berättar för mig att jag är en närvaro, att jag inte är ensam.
Den avförtrollade världen bryr sig inte om mig. Det är en fasansfull tanke. Jag vill inte att den ska vara sann. Ändå vet jag att den är sann! För oknytten är egentligen manifestationer för mina rädslor inför det som inte är hemtamt. Att jag blir rädd mitt i en mörk skog på en plats mitt i natten är en normal upplevelse av att stå oskyddad.
Tanken kom att om jag skulle ha frusit ihjäl där skulle furorna inte bry sig. Jag skulle bara brytas ned av verkliga väsen som svampar och insekter. Den inneboende energin som är jag skulle lämna kroppen och bli en del av marken. Jag skulle bli en del av naturen och försvinna i den.
Naturen, slog det mig, bryr sig inte och tar ändå välvilligt emot min kropp. Jag tycker det är en vacker tanken och den hör ihop med den avförtrollade världen. Den som är sann och inte fantasi.
Avslutningsvis frågar sig säkert läsaren varför jag delar med mig av dessa upplevelser och tankar. På vilket sätt hör detta ihop med en blogg som frågar sig om vi ska förvilda Sverige eller inte? Jo, för det som slår mig när jag rör mig i naturen, möter människor och läser forskning är att vi alla är så fyllda av ett arv av föreställningar som påverkar hur vi ser på naturen, något som jag ofta återkommer till. Kvinnans kommentar om ”tusser og troll” är inte så ovanlig. Det är lätt när man vandrar i skog med rotvältor och torkade fallna stammar att tycka sig se saker. Skogen är en magisk plats.
Men den är är inte magisk genom att den är fylld av småfolket eller skogsrår utan genom den väv av relationer som skogen egentligen är. Den är vacker genom den vördnad den väcker och att vi skapar en relation när vi rör oss i den och lär känna den. Det är vi som ska skydda den just för att den är värdefull i sig.
När jag hade vant mig vid platsen, vid tystnaden, vid furornas snötunga grenar som ibland hade tappat sin snö så att det såg ut som fotspår i snön, stannade jag mina steg i mörker som i ljus. Jag tittade mig omkring och jag kände mig lugn och harmonisk. Så gick jag vidare.
