Motståndskraft eller civiliserade till döds

Snön har smält. Väderförändringen gjorde att på bara några dagar var snötäcket borta här i Simrishamn med omnejd. Tommarpsån svallar. Den rinner över in bland kolonilotterna och grillplatsen vid Tobisvik. Väster om Simrishamn rinner det ut över den lägsta delen av åkrarna och in bland al och knäckpil.

När jag och Maggie gick i mörkret tänkte jag på vildsvinen som håller till i buskagen. Jag lyssnade för jag kunde se ytterst lite i dunklet, men hörde ingenting. Jag var fylld av tankar som har pulsat runt i mig sedan vi över nyår bodde i den lilla jaktstugan i Norge, läs Nej, det var inte slenderman.

Då hade vi bott strömlöst och vattenlöst i några dagar. Jag hade fått gå upp på natten för att tända kaminen igen för att det inte skulle vara för kallt på morgonen. Klockan fyra på eftermiddagen hade det blivit mörkt och stearinljusen tändes. Efter första dagens oro i kroppen hade min själ anpassat sig till platsen och ro överkom mig istället. Jag tänkte på en boktitel av Christopher Ryan Civilized to death: the price of progress (2019). Han menar att den samhällsomställning som har skett sedan den yngre stenåldern, då människan gick från jägare och samlare till jordbrukare, har gjort oss både mindre lyckliga, mindre robusta och framför allt mindre anpassade till hur vår art är utvecklad.

Då tänkte jag främst på titeln, för jag märkte hur gott tillvaron i jaktstugan gjorde för min själ, samtidigt som jag förstod hur beroende jag var av det globaliserade samhället. Ett barnsligt exempel är att vi hade med oss pecorino till nyårsmiddagen.

Sedan vi kom tillbaka har det varit kraftiga oväder. Snökaos och extremväder är ord som har förekommit. Som ni ser står det till och med på min mobil, så att jag inte kan missförstå att det här är ovanligt.

Men det är ju inte ovanligt! Och jag började just fundera över vad det är för idéer som sprids i vårt samhälle. På väg hem från Norge körde vi igenom ymnig snö, men det var välplogat. Söder om Göteborg började det snöa tung och blöt snö. Kanske borde vi ha stannat? Istället hade vi kunnat vänta en dag till exempel hos släktingar till oss som bodde längs vägen. Men det var jobb dagen efter och därför körde vi vidare. Snöoväder ska inte få hindra oss. Att vi inte räknade in en extradag för hemkörning ifall något skulle hända, ska inte vi beskyllas för.

Men var det extremt väder? Nej, däremot var det vår beslutsamhet att ta oss hem som gjorde det jobbigt.

Återigen klingade orden att vi är civiliserade till döds. Några dagar senare talade överbefälhavare Micael Bydén i SVT från Sälen och sade att ”vi måste förbereda oss på kristider” (SVT, 2024). Några dagar senare anklagades han av Göran Greider för att vara vilja kriga:

Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. 

Micael Bydén kan naturligtvis inte säga högt att han längtar efter krig, 2024

BRIS lyfter fram att barnen blir rädda, se Efter uttalandet – många barn rädda för krig i Sverige (SVT, 2024) och detta ser jag som en allmän trend att inte kunna hantera ovisshet, som sociologen Zygmunt Bauman skriver i Flytande rädsla (2007):

Rädslan är det namn vi ger vår ovisshet: vår okunnighet om hotet och vad som bör — och kan och inte kan — göras för att främja det, om det inte står i vår makt att avvärja det helt.

Bauman, 2007:8.

Eftersom ovisshet väcker oro, som sedan väcker rädsla och det mår man dåligt av, förekommer ett försök till att undvika att tala om det. Eller att normala vinteroväder beskrivs som ”extrema”. För mig är snarare denna förvrängning av det normala till något onormalt besynnerlig och faktiskt oroande.

När jag har funderat på Bydéns ord har ordet ”motståndskraft” kommit till mig. Är vi motståndskraftiga? I det kommer delvis en inre föreställning, men framför allt handlar det om hur vi organiserar det omkring oss. Hur ser infrastrukturen ut? Har vi vågat möta oron genom att se var brister finns?

Vad berättar det för oss när stranden håller på att försvinna under bodarna vid stranden i Tobisvik?

Talar jag med Simrishamnsbor berättar de för mig att stormarna kommer från väster. Men den här vintern har det kommit två gånger från öster. Förra gångens verkningar beskriver jag i På hundpromenad efter stormen Babette. Nu talas det om i kommunen om de som har fått skador ska ersättas eller ej. Men frågan borde handla om man byggde på lösan sand från början.

Motståndskraften uppkommer genom förmågan att se till det komplexa och agera därefter. Rädsla är inte komplext. Det är en känsla inför upplevd ovisshet. Vi kan inte bygga ett motståndskraftigt samhälle där vi inte påtalar det ovissa. Jag tror inte att svenskarna är fredskadade utan vi har gjort allt funktionalistiskt friktionsfritt. Fabriken är samhällets metafor.

Målet uppkom delvis ur en tanke som pågått sedan industrialiseringen där har fått oss att tro att det handlar om tanken att har vi bara tillräckligt med kunskap så kommer vi att kunna kontrollera det ovissa. Det är upplysningens paroll, det upplysta mörkret.

Vårt samhälle har byggts för att fungera så effektivt som möjligt och det har vi delvis lyckats med. Det är en fantastisk prestation. Våra förfäders arv är rikt. Men liksom svärdet är tveeggat, har också arvet sina mörka sidor.

Jaktstugan låg en kilometer in i skogen. Det gick uppför då vi tog oss tillbaka. Efter fyra dagar hade vi samlat på oss en hel del skräp. Detta skräp märks inte då man snabbt bär ut påsen till soptunnan eller någon gång i månaden kör till återvinningen. Men när man får pulsa och bära sitt eget skräp en kilometer uppför får man en ny insikt om hur mycket skräp vi samlar på oss under några dagar.

Det är inte vädret som börjar bli extremt utan samhället har effektiviserats för mycket. Urverket måste ständigt ticka rätt på hundradelen. Motståndskraften minskar, samtidigt minskar vår tolerans för ovisshet, med oro och rädsla som följd. Det normala tycks plötsligt onormalt för att klockan inte tycks gå rätt på hundradelen. Vi håller på att civilisera oss till döds.

Referenser:

Bauman, Zygmunt (2007). Flytande rädsla. Göteborg: Daidalos

Greider, Göran (2024). Micael Bydén kan naturligtvis inte säga högt att han längtar efter krig. DN. Publicerad 240108, uppdaterad 240109. (Hämtad 240127).

Ryan, Christopher (2019). Civilized to death: the price of progress (2019). New York: Avid Reader Press

SVT (2024). ÖB: ”vi måste förbereda oss på kristider”. SVT. Publicerad 240108, uppdaterad 240109. (Hämtad 240127).

SVT (2024). Efter uttalandet – många barn rädda för krig i Sverige. SVT. Publicerad 240109, uppdaterad 240111. (Hämtad 240127).