Förundran inifrån en älgmage

En bekant kallade Skåne för de tusensjöarnas landskap efter allt regn och snö. Igår åkte jag och Maggie en tur för att se de nya ”sjöarna” och skåda fågel. Det blev varfågel vid Krankesjön och en ägretthäger lyfte när vi åkte längs med Vombsjön öster om Sjöbo.

Från Vombsjön rinner Kävlingeån rakt västerut. Där brukar de flöda åkrarna för att ge tillbaka våtland till fåglarna. Där stannar jag och Maggie till några gånger om året för att se skärfläck och höra enkelbeckasinernas förunderliga läte. Men idag kom vi inte långt. Jag märkte redan när vi närmade oss hur vått det var. Två sångsvanar befann sig ute på en översvämmad åker. Kävlingeån hade breddat sitt förlopp och åkern hade blivit en tillfällig sjö.

Vi åkte vidare till Krankesjön. Det är ännu för tidigt för att se svarttärnor. Det blåste för mycket för att skäggmesarna skulle visa sig i vassen och det dröjer innan rördromen ljuder. Men jag ville ändå besöka Silvåkra, gå runt sjön i skogsbrämet som löper längs stranden och se vilka småfåglar som jag kunde få syn på.

Förutom trädkryparen så blev det mest nedbrutna träd som väckte min uppmärksamhet. Tickor, lavar och svampar har börjat intressera mig. Flera av dem är en del av nedbrytarna (saprofyter) som gör att träd och djur återlämnar den energi som de har bestått av medan de levde. Nedan ser vi hur en boks sista existens ger liv åt mossa och tickor, olika insekter och sedan fåglarna som hittar sin föda bland det som finns kvar av stammen.

En stubbe blir ett livsutrymme för dessa existenser. Maggie väntar på mig medan jag tittar på det. Jag iakttar inte, försöker inte förstå mer än det som ytligt går att se. Jag googlar efter artnamnen, går vidare utan någon djupare kunskap. Med tiden växer dock det ytliga och med tiden får det rötter och en djupare förståelse spirar.

Frågan som uppstår är hur vi kan förstå allt det omkring oss. I böckerna hämtar jag information. Jag lär mig mer fakta. Likväl upptäcker jag att det underliggande fattas, det som binder samman som berättar för mig hur jag kan förstå det jag upplever.

Om vi ser vår värld från rymden är det som en älgs mage, skriver Daniel B. Botkin i Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century (1990). I en älgs mage har vi en ekologi som är helt beroende av dess miljö för att överleva. Bakterier har gjort miljön till sin och den är essentiell för att den idisslande älgen ska kunna få näring ur den magra kosten som den betar i sig. På samma sätt är vi beroende av allt omkring oss.

Till skillnad från bakterierna kan vi skaffa oss kunskap om det som inte bara är i vår absoluta närvaro. Genom att iaktta, inhämta information och binda ihop till fakta skapar vi oss föreställningar. Dessa föreställningar, menar Botkin bildar metaforer för hur vi förstår naturen. Han menar att vi måste syna våra metaforer för hur vi förstår naturen och biosfären för till slut räcker de inte till.

I sin bok berättar han om hur vi har sett världen som en gudomlig ordning, som en maskin, eller en dator. Dessa tillhör framför allt västvärldens metaforer. Men, skriver han, de duger inte och ändå styr de våra föreställningar som grundar hur vi bör agera. Våra föreställningar kommer inte bara hur vi agerar, utan även hur vi formar informationen till kunskapen om hur vi bör agera.

För att vi inte ska fastna i en hämmande metafor, menar han, måste grundforskningen måste fortsätta. För det är endast genom ökningen av kunskap som vi kan se när metaforen inte längre bär. Då uppstår frågan om är varför vi ständigt ska öka vår kunskap, alltså vad är målet med vårt handlande? Han menar att det är för att upprätthålla liv, “we must recognise that the real focus of our efforts is the maintenance of life” (1990:182).

Att upprätthålla liv blir det grundläggande etos som bär och formar vår värdegrund. Det är genom att vår kunskap ökar som vi kan agera på ett sätt som upprätthåller livet. Ännu finns det ingen egentlig metafor som bär upp den värdegrunden, men vi kan jämföra grundförutsättningarna med de tre metaforerna. Om vi föreställer oss världen som en gudsskapelse där en gudomlig ordning härskar kan vi förundras över hur vidunderlig den är. Fokus riktas mot guds förmåga och makt. Gud blir då en givare och tagare.

Maskinens metafor skapar en värld av funktioner och delar som ingår i något större. Ekologerna upptäcker hur det hör ihop, men också att det finns en del bitar som inte tycks vara viktiga för systemet som helhet. Det kan leda till att vi kan förändra funktionerna till våra syften. Det är detta som har gjort att människorna i stort sett kan leva på alla de sju kontinenterna.

Ur maskinmetaforen stiger datorn där allt hör ihop i nätverk. Vi ser hur systemteoretikerna bygger ihop de olika delarna till ett fungerande system som påverkar varandra genom signaler. Det är ett system som upprätthålls genom återkopplingsfunktioner.

I alla dessa tre ser vi hur helheten ständigt är det som är i fokus. Det är inte detaljerna främst, då de endast får ett värde i relation till det andra. Låt mig skifta fokus lite och se hur olika det ser ut beroende på avståndet.

Den ena är blicken från månen. Då ser vi en blå planet. Vi ser att allt hör ihop och likt älgmagen är det enskilda en del av något större. Men det går inte att se detaljer eller förstå hur det fungerar.

För att förstå det intrikata i älgmagen måste vi ge oss in i den och förstå de enskildas förutsättningar och villkor för att kunna existera. Ju närmare vi kommer desto fler saker och ting upptäcker vi och desto mer information tillkommer som vi först inte vet hur vi ska hantera. Det blir ett informationsöverflöde, en översvämning som gör att ordningen försvinner.

En del av kunskapsinhämtandet är i närmandet. Till slut syns endast det enskilda och vi förlorar perspektiven, men det är i detaljerna som vi tillsammans sedan kan förstå helheten och forma vår kunskap. Det är på den resan till kunskap som upprätthållande av liv ständigt bör viska oss i örat.

I inlägget använde jag ordet förundran. Det är i den känslan som vår väg mot vetandet börjar. För, skriver Aristoteles, upplever vi inte förundran kommer vi inte att lockas att söka vidare.

διὰ τὸ θαυμάζειν οἱ ἄνθρωποι καὶ νῦν καὶ τὸ πρῶτον ἤρξαντο φιλοσοφεῖν.

Genom förundran började människorna både då och nu att filosofera.

Aristoteles, Metafysiken Bok 1, 982b

På ett sätt är vi likt en bakterie i en älgmage, men det som gör oss just till människor är vår förmåga att känna denna förundran inför allt omkring oss. Det är också i förundran som vi kan upptäcka skönheten i en bokstubbes sakta och livgivande försvinnande.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press