Blåmesarna rör sig fort i kastanjen. De pickar på grenarna. Även talgoxarna kommer till kastanjen. En individ undersöker holken. Eller är det flera? Jag ser ingen skillnad. Holken är nu urstädad. Ett tjockt lager mossa låg i botten.
Det var fågelliv och fågelsång och jag satt med en kopp kaffe och rökte min pipa på altanen. Vår!
Det var fint att sitta där ute och se fåglarna, men också att se hur kastanjen sakta öppna upp sin bark för insekter och svampar som får fäste. Den myllrar av liv.
Under en längre tid har jag följt rovdjursdebatten i Sverige och internationellt. Samtidigt som jag har en åsikt i frågan försöker jag också att hålla viss distans för att kunna se de olika argumentens ingångar. Ofta är det frustrerande, framför allt när politiker yttrar sig. Jag upplever det inte som genuint och ska strax förklara varför jag tycker så. Se också Nu är jakt politisk hårdvaluta (Ek, 2021)
Själv är jag för en stor population av olika rovdjur i Sverige, men jag är också medveten om att jämfört med många andra europeiska länder har vi en väldigt stor total population av rovdjur. Vi har lyckan att ha kungsörn, järv, lodjur, björn och varg.
Många upplever det inte på samma sätt och skälen kan vara alltifrån att de känner oro att röra sig i skogen till att det blir mindre älg att jaga. En fårägare som jag talade med berättade om sorgen över att komma ut och se många av sina får rivna efter inte bara en utan flera attacker. Personen berättade också om problemen med att öppet berätta om detta. Vi har grupper i samhället som trakasserar fårägare som berättar om sina upplevelser för de menar att de yttrar sig kritiskt i rovdjursfrågan.
Under morgonen har jag läst i några olika regeringspropositioner som behandlar rovdjuren. Det är dels ”Sammanhållen rovdjurspolitik:
Prop. 2000/01:57″, ”En hållbar rovdjurspolitik: Prop. 2012/13:191”, men också ”Mål för rovdjuren: SOU 2012:22” och ”Åtgärder för samexistens mellan människa och varg: SOU 2013:60”.
En proposition är ett förslag från regeringen till riksdagen om till exempel en ny lag. Vissa propositioner består av förslag till ny lagstiftning. Andra propositioner innehåller mindre eller större ändringar av redan gällande lagar eller förslag till riktlinjer av olika slag.
Regeringen.se
Vad som har föranlett dessa propositioner och utredningar är delvis olika, men jag tror att de inledande orden till ”Åtgärder för samexistens mellan varg och människa” sammanfattar det ganska bra:
De stora rovdjuren i Sverige har under de senaste decennierna ökat i antal. En konsekvens av tillväxten är att rovdjuren, främst varg och lo, sprider sig över landet. Nuvarande rovdjurspolitik har därmed varit lyckosam ur rovdjurens perspektiv. Politiken och dess förvaltning har dock varit mindre framgångsrik när det gäller att hantera de konflikter som har uppstått i samband med rovdjurens tillväxt.
S. 9, SOU 2013:60
Frågan jag ställer mig är varför ”[p]olitiken och dess förvaltning” inte har varit särskilt lyckosam i att hantera konflikterna?
I grunden, vilket de alla konstaterar, finns det i Sverige i allmänhet en positiv inställning till rovdjuren. Detta är ihållande, vilket nyliga undersökningar bekräftar, se inlägg Det är jobbigt med demokrati. Samtidigt finns det en stor och röstkraftig minoritet som är emot rovdjur, framför allt vargen.
Bland insändare jag läser uttrycks ofta en frustration över politikerna. Anne-Christine Engdahl skriver i Svenskjakt.se:
Hur kommer det sig att ingen politiker har modet att säga ifrån att antalet frilevande vargar ska vara noll? Vargar i Sverige ska hållas i hägn för att skydda betesdjuren och landsbygdens befolkning.
”Varför vågar inte politiker säga ifrån i vargfrågan”. (Engdahl, 2023)
Andra debattartiklar kommer från politiska företrädare. Där stöter jag sällan på dem som uttrycker stöd för rådande rovdjursförvaltning. Oftare handlar det om beskyllningar.
Det är dessa beskyllningar som jag vill ägna mig åt, då de oroar mig. Att uttrycka åsiktskillnader hör till demokratin och talar snarare för en sund sådan. Men det som oroar mig för är att det i mycket handlar om att hellre beskylla än att vilja ta ansvar.
Skälet till att jag är tveksam till hur rovdjurspolitiken kritiseras är att propositionerna och utredningarna är inga hastverk. De är genomtänkta och tar hänsyn till väldigt många delar.
I sammanfattningen till utredningen ”Mål för rovdjuren: SOU 2012:22” skriver de:
Riksdagen har slagit fast att rovdjuren långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Samtidigt kan rovdjuren orsaka betydande ekonomisk skada och på andra sätt påverka människors livskvalitet negativt. Att kombinera rovdjursförekomst med renskötsel, lantbruk, friluftsliv och jakt är en stor utmaning för förvaltningen. Även positiva konsekvenser av rovdjursförekomst, t.ex. för viltskådning, måste beaktas i det sammanhanget. De stora rovdjuren påverkar andra vilda arter och utgör en komponent i de skandinaviska landekosystemen.
S. 11
Det är väldigt många intressenter som ska beaktas.
Det andra är att i ”En hållbar rovdjurspolitik: Prop. 2012/13:191” har en mängd olika remissinstanser fått uttala sig. Det är alltifrån LRF till Rovdjursföreningen, till Svenska Jägarförbundet till Sametinget. I detta betyder inte att de hörsammas i allt. Det som politikerna ska göra är således att jämka utifrån forskning och åsikter kunna arbeta sig fram till en genomtänkt politik och i det här fallet en fungerande förvaltning.
I detta finns det dock en grundläggande faktor som är så tydlig i rovdjursfrågan. Inom samhällsforskningen benämns den som ”wicked problems”. Begreppet kommer från artikeln ”Dilemmas in a general theory of planning” (Rittel Webber, 1973). Den är väldigt underhållande skriven och jag rekommenderar dig verkligen att läsa den.
I avsnittet ”Social context” skriver de att det fanns en tid på 50-talet då många trodde att samhället skulle bli mer homogent, men motsatsen är fallet och snarare har det blivit allt mer heterogent. De menar att det kommer av välståndet. Det förindustriella samhällen som är kulturellt enhetliga och inte industriella samhällen, skriver de.
Just denna mångfald av åsikter och föreställningar är vad politiker i ett fungerande demokratiskt samhälle har att arbeta med. Ansvarstagande politiker försöker således att jämka mellan de olika grupperna och i Sverige sker det genom remissinstanser. Huvudproblemet är dock inte att det finns en mängd olika åsikter utan just att problemet i sig inte är lösligt. Det är det som gör det illvilligt.
I detta, menar författarna, finns en vanföreställning i att man tror att samhällsproblem är likt schack. Att man tror att det finns tydliga spelregler och är schackspelaren tillräckligt duktig, så kommer han att vinna. Så skicka in experten så kommer lösningen. Men det är inte möjligt eftersom det finns så många olika faktorer som inverkar, se till exempel Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land.
Lösningen på detta, menar vissa, är att placera beslutet så nära de berörda som möjligt. Jägarnas riksförbund skriver till exempel att:
JRF ser att EU och dess byråkrati tycks lamslå politiker och myndigheter i Sverige. EU ska inte diktera svensk viltförvaltning. Regeringen ska verka för att Sverige återtar beslutsmakten gällande de frågor som ryms inom art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet samt driva en revidering av direktiven.
Så här tycker våra politiker om jakt. (Nilsson, 2022)
I grunden utgår svensk förvaltning från detta och att tack vare det har de stor möjlighet att påverkar. Det vet också att det finns andra faktorer som spelar in, se figuren nedan. Jägarnas Riksförbund är väl medvetna om Sverige är en del av EU och förbinder sig därför att följa de överenskommelser som har gjorts.
Svenska politiker är bundna av detta, trots det skriver Moderaterna ihåligt på sin hemsida att de vill arbeta emot EU:
Vi vill därför ge ett större lokalt inflytande över jakten och rovdjurspolitiken. Det är viktigt att förändringar på EU-nivå inte påverkar svenska jägare negativt.
Moderaterna är jägarnas och sportskyttarnas parti
Det är inte bara Moderater och Jägarnas riksförbund som sysslar med dylikt utan många andra grupper.
Poängen är att det finns ingen perfekt lösning. Det är inget nollsummespel utan rovdjurspolitik är sammansatt av en mängd olika faktorer, där politiken handlar om att försöka nå acceptabla lösningar. För att acceptera att lösningarna är just acceptabla, måste vi godkänna det finns en god vilja hos politikerna. Propositionerna kring rovdjurens existens i Sverige bygger på sammanställda fakta, kulturella faktorer och det som är politiskt möjligt.
Illvilliga problem är inte möjliga att lösa, men de är väldigt enkla att utnyttja i fult spel och det är politiken full av. För att ha ett fungerande sunt demokratiskt samhälle bör enkla förklaringar på komplexa problem undvikas. De splittrar och förleder folk att tro att de är lurade.
Referenser:
Dressel, Sabrina; Johansson, Maria; Ericsson, Göran; Sandström, Camilla. (2020). Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital. Environmental Science & Policy, Vol 104, ss. 88-97, https://doi.org/10.1016/j.envsci.2019.11.011.
Ek, Anna (2021). Nu är jakt politisk hårdvaluta. Smedjan. Publicerad 210913 (Hämtad 240210).
Engdahl, Anne-Christine (2023). ”Varför vågar inte politiker säga ifrån i vargfrågan”. Svensk Jakt. Publicerad 230113 (hämtad 240210)
Moderaterna (u.å.). Moderaterna är jägarnas och sportskyttarnas parti. Moderaterna. (Hämtad 240210)
Nilsson, Peter (2022). Så här tycker våra politiker om jakt. Jakt och jägare. Publicerad: 220901 (hämtad 240210)
Prop. 2000/01:57 (2000). Sammanhållen rovdjurspolitik. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2000/12/prop.-20000157
Prop. 2012/13:191 (2012). En hållbar rovdjurspolitik. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2013/09/prop.-201213191
Proposition (u.å). Regeringskansliet. (Hämtad 240210)
Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730
SOU 2012:22 (2012). Mål för rovdjuren. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2012/04/sou-201222/
SOU 2013:60 (2013). Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2013/08/sou-201360/
