Hos helig ek, en svärmares upplevelse

Vi parkerade vid södra ingången till nationalparken Stenshuvud. Rörumsån markerar ingången. Jag och Maggie gick västerut genom kohagen. Min plan var att gå längs nordvästra gränsen genom bokskogen och komma ut vid ån som går i dalen norr om Kortelshuvud.

Ostanvinden låg på. Vi gick västerut förbi den gamla fästigen för att därefter svänga vänster på leden. Vi gick förbi den lila leden som går upp mot Kortelshuvud. Maggie gick i långlina.

Det var länge sedan vi var här. Nu i snålblåst och tidig vår var det betydligt mindre folk än när vårsolen skiner. Dessutom har det varit folktomt när jag tidigare har gått vägen som vi nu gick. Den leder ut ur parken och det finns ingen led som för en tillbaka till naturum.

En ek låg över stigen. Murgrönans klängande, insekternas tuggande, ja vad det nu var som var orsaken så hade eken fallit. Jag gick runt den. Rötterna hade brustit och sandjorden låg öppen.

När en gren trillar av sluter sig barken om såret för att inte släppa in dem som kan skada trädet.

Det var visserligen tidigt på våren, men bokskogens täta krona släpper inte ner mycket ljus till marken. Löven låg som ett tjockt täcke. Det var mjukt att gå. Vi följde ett vildsvinsspår upp längs med slänten. Det var ett planlöst flanerande. Fågelsången var mest blåmes och talgoxe. En stadig drill hördes, men jag vet inte vad det var. Så plötsligt såg jag en morkulla flyga bortåt.

Eller jag tror att det är en morkulla. Egentligen kommer de i slutet av mars, men Artdatabanken meddelar att 10 fynd har redan gjorts i området. Och efter att ha gått igenom listan är det den enda arten som det kan vara.

Det liknar en ugglas ansikte.

Det var mest bokskog, men här och där stod det ekar. Murgrönan klättrarde upp på den skrovliga barken. Bokarnas glatta bark tycktes inte ge murgrönan möjligheten. Senare såg jag äldre bokar, vars grövre bark hade givit fäste till trevande murgröna.

Jag är har fascinerats av ekar sedan jag läste Wilding (Tree, 2018), se inlägget Wilding, Isabelle Tree och Knepps egendom. Över tusen arter är knutna till en ek över dess livstid, vilket vi kan se i artnamn som ekvecklare, eksnabbvinge och ekoxe. Eken är beroende av att möss och nötskrikan gömmer ekollonet i jorden. Den kan bli över tusen år.

Boken kan växa i skugga. Det kan inte eken. Den kräver mycket ljus och i den här delen av Stenshuvud berättade eken om ett annorlunda landskap. Det var ett landskap som nyttjades för bete och träden för bränsle och byggnadsmaterial. Det gynnade eken som kunde breda ut sig. Nu tränger sig boken tätt inpå.

En ek omsluten av bokar som sakta håller på att dö.

Jag kom upp på en platå och möttes av en ek som hade brett ut sina grenar. För mig var det en helig upplevelse. Det var tyst omkring mig. Jag närmade mig den i vördnad. För mig talar inte äldre föremål till mig. Ett månghundraårig bokexemplar eller en hjälm från trettioåriga kriget förblir tysta, men en ek som har fått breda ut sig och med breda grenar tryckt undan resten av växtligheten väcker min förundran.

Till skillnad från eken i bilden ovan har de breda grenarna här hållit undan bokträden.

Ett stengärde markerade gränsen till parken. Jag gick runt trädet, tittade på barken som var intakt. På bilderna ovan ser man visserligen lite mossa och lavar, men grenarna var vitala. Avbrutna grenar hade angripits av tickor.

Jag kastade lite hundgodis omkring mig för att Maggie skulle vara sysselsatt, medan jag befann mig i ett heligt sinnestillstånd. Jag förmådde mig inte att se det utifrån utan det var som en andlig energi hade tagit över mig och försatt mig i detta sinnestillstånd. Ord kom till mig som jag ville plita ned. Det blev högtravande och patetiskt, men jag citerar dem ändå:

Det du berättar

är om en tid då du

ensam stod här. 

Bokarna omkring dig

stal inte ditt ljus. 

Du berättar om en tid

då det betades här

och ändå är du en mäktig 

skönhet som överlevt tider

av förändring. 

Stenshuvuds nationalpark 240309
Se tickorna som växer på den avbrutna grenen. Lavar och mossor växer fläckvis. Ingen murgröna hindrar dess livskraft.

Så hörde jag något. En människoröst, någon som gick där med sina hörlurar och talade i telefon. Det var en ung tjej som gick utanför stengärdet med sin hund. Mitt svärmiska tillstånd bröts. Orden som hade kommit, försvann och de sista verserna blev framtvingade. Jag blev irriterad och bligade nog lite surt på henne.

Efter att förgäves ha försökt återfå känslan reste mig upp. Orden i mobilen ville jag inte längre titta på. De hade förlorat sitt budskap. Eken var visserligen fortfarande imponerande, men det andliga hade försvunnit. Likväl lade jag min hand på dess stam och sade farväl.

Maggie drog i kopplet. Hon ville ned till vattenbrynet för att leka i de kalla vågorna.

Vad hon lyssnar efter vet jag inte, men hon sitter lydigt tills jag hade tagit fotot. Vad hålen i barken var kunde jag inte klura ut.

Vi fortsatte vår promenad och gick ned för slänten bakom Kortelshuvud. Den gamla stigen hade blivit en vattenväg för smältvattnet. Ju närmre vi kom naturum, ju fler människor stötte vi på. Svärmeriet hade nu lämnat mig helt.

Vi gjorde en lov upp till alkärret med förhoppningen att jag skulle få se en mindre hackspett. Därefter gick vi ned till stranden. Maggie fick äntligen leka lite i vattenbrynet medan vi gick mot bilen. Det hade varit en fin hundpromenad.

Referenser:

Tree, Isabella (2019[2018]). Wilding: the return of nature to a British farm. London: Picador


Upptäck mer från Förvilda Sverige

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Lämna en kommentar

Upptäck mer från Förvilda Sverige

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa