I slutbetänkande Mål för rovdjur (SOU 2012:22) läser jag följande:
Riksdagen har tagit ställning för att den biologiska mångfalden ska bevaras och att rovdjuren långsiktigt ska finnas kvar i den svenska faunan. Sverige har dessutom tillträtt flera konventioner som ger ett skydd för arterna björn, järv, lo och varg. Det är därför utredningens bedömning att bevarandet av dessa arter är ett väsentligt mål av allmänintresse som inte behöver ifrågasättas.
SOU 2012:22, S. 31
Riksdagen har tagit ställning. Jag funderar på orden. Vad betyder det egentligen att riksdagen har tagit ställning? Den demokratiska processen har haft sin ordning, men det skaver. För det ligger en hel del gömt i dessa ord som jag har läst om under morgonen. Det är begrepp som art- och habitatdirektiv och Bernkonventionen, samtidigt som frågan om riksdagen legitimitet.
I kungörelse (1974:152) om om beslutad ny regeringsform står följande paragrafer:
1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
4 § Riksdagen är folkets främsta företrädare.
Kungörelse (1974:152) om om beslutad ny regeringsform
Men Sverige är ingår även i EU och därför står följande tillägg under Överlåtelse av beslutanderätt inom EU-samarbetet:
6 § Inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket.
Kungörelse (1974:152) om om beslutad ny regeringsform
Detta innebär att Sverige har förbundit sig att släppa viss del av suveräniteten (Brown, 2011) och måste därför utgå ifrån överstatliga beslut. Bernkonventionen och Art- och habitatsdirektivet är delar i detta.
Bernkonventionen är ett fördrag och en överenskommelse mellan EU och vissa länder i Afrika som gjordes 1979 och bygger på att:
[F]rämja samarbete mellan signatärsstaterna för att bevara vilda djur och växter samt deras naturliga miljö och att skydda utrotningshotade flyttande arter.
Bernkonventionen
Bernkonventionen står således över både EU och Sverige. Därför skriver författarna till Åtgärder för samexistens mellan människa och varg (SOU 2013:60)
Den svenska lagstiftningen och förvaltningen av våra fyra stora rovdjur styrs av internationell och europeisk rätt, i synnerhet art och habitatdirektivet som utgör EU:s legala genomförande av Bernkonventionen. Svenska mål för rovdjurspopulationer måste säkerställa att art- och habitatdirektivets mål för dessa arter uppnås. På så sätt skapar art- och habitatdirektivet en viktig ram och förutsättning för förvaltningen av varg i Sverige.
S. 38, SOU 2013:60
Det är en viktig ram, skriver författarna och den spelar en väldigt stor roll när det kommer till viltförvaltning.
Bernkonventionen kom till min kännedom i artikeln Upplagt för besvikelse bland ivriga jägare (Johansson, 2024). Den handlar om den diskussion som har uppstått i EU angående vargens status, men som journalisten skriver så är vägen till en möjlig förändring lång.
Men vägen till ändrad skyddsklass är lång och EU-kommissionen kan snubbla redan på första steget. EU-lagstiftningen som styr vargskyddet är grundad på Bernkonventionen, ett avtal som ligger utanför EU, men är signerat av unionen, dess 27 medlemsstater, och ytterligare 23 länder.
Upplagt för besvikelse bland ivriga jägare
Som vi ser i nedan figur är det mycket som spelar in och olika beslut har olika mycket självständighet.
Utifrån detta allmänna samtal om demokrati vill jag framföra ett par tankar som tumlade omkring efter läsningen.
Låt oss börja i ett tidigare inlägg där jag tar upp skillnaden mellan åsikter om rovdjur och vargen framför allt, Det är jobbigt med demokrati. I det hänvisar jag till En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning (Dressel et al. 2021). De tilltalade svarar på frågan ”Vad tycker du om att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns i Sverige?” och majoriteten är positiv. Jag har fört ihop ”Tycker om” och ”Tycker mycket om”: björn: 78 %, järv 71 %, lo 80 %, varg 69 %, samt kungsörn 88 %. Det är en tydlig majoritet, men skapar det legitimitet hos dem som inte håller med? De är också många.
I inlägget Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna pekar jag på problemet med legitimitet genom att visa på att Dalarna är ett slukhål för varg. Där är också en betydligt negativare attityd till vargen (Ericsson et al., 2013). Vad man dock ska lägga märke till är att i attitydundersökning 2021 så är svarsfrekvensen 35% i Dalarna (Dressel et al., 2021), vilket ställer frågan hur representativ den är?
Utredningarna och opinionsundersökningar är dock ögonblicksbilder från ett decennium, vilket leder mig till att nu försöka begrunda framtiden.
För undertiden jag funderade på detta mindes jag det som jag skrev om igår, Blädningsbruk: En handbok. Där tar jag upp att svensk skog nästan har dubblat sitt virkesförråd från 1955 och det under en tid då man även har avverkat en hel del. Detta har skett då man har gått från ett fritt skogsbruk till ett väldigt reglerat (Enander, 2007).
Att jämföra rovdjurspolitik och skogspolitik torde vara som att jämföra äpplen och päron. Dock det som är viktigt är att vi fattar beslut som ska påverka oss för väldigt lång tid framöver. Om vi tar EU:s Gröna giv så handlar det om resultat som ska uppnås 2040, se Ska EU ge tusan i den svenska skog?.
Så besluten som fattas bygger på en långsiktighet. Det andra handlar om dagens situation och hur vi hanterar rovdjuren. Vad jag syftar på är att vargen utrotades från Sverige på 1970-talet för att återvända i början av 1990-talet. Utrotningsförsöken hade pågått egentligen sedan urminnestider, vilket gjorde att vargen och andra rovdjur alltmer hade fördrivits från mänsklig bygd. Ett brukssätt utan rovdjur kunde utvecklas där fäbodjäntor och herdepojkar kunde gå i skolan istället för att vakta familjens djur.
I och med att Sverige gick med i EG, senare EU, blev vi också en del av art- och habitatdirektivet, samt Bernkonventionen. Dessa är inriktade på att bevara vilda djur och växter för framtiden. Men det viktigare menar jag är att i och med vargens återkomst så var riksdagen tvungen att fundera på hur de skulle hantera förekomsten av rovdjuren. Det är i det perspektivet som jag ser de olika utredningarna och propositionerna som görs. Rovdjuren skapar en gråzon där deras närvaro ställer samhällsfrågor om hur vilt och människor ska samverka. Människorna sätter ramverket för djuren.
I en representativ demokrati som Sverige är det regeringen som ”styr Sverige genom att den verkställer riksdagens beslut” (Regeringskansliet, 2023). Vad jag märker när jag läser utredningarna är hur de försöker att jämka mellan olika fördrag, politiska beslut, vetenskaplig litteratur, samt med den samlade svenska befolkningen i form av opinionsundersökningar och intressegrupper. Det mångfaldiga svenska folket är ständigt i åtanke.
Avslutningsvis handlar dessa beslut om hur vi vill att Sverige ska gestalta sig i framtiden. Sverige har varit ett land fattigt på fauna under tider (se inläggen under etiketten ”jägare”. Politiska beslut har skapar ramar för hur jakten har kunnat bedrivas i Sverige. Då kunde man inte se hur det skulle utvecklas, men man var förutseende nog att se att som det var var tvunget att ändras. Med tiden förändrades lagarna och anpassades till de nya förutsättningarna.
I Åtgärder för samexistens mellan människa och varg skriver författarna om vikten att upphöra med den politiska splittringen och otydligheten. Jag tror de har rätt. Men likaså måste en slags kulturell enighet uppstå hos oss.
Jag tänker på hur invånarna i Assam i nordöstra Indien. De lever med elefanter och noshörningar. De får ibland sina fält förstörda av dessa djur. De tar det inte med ro, då förstörelsen riskerar deras välfärd, men de ser det som en del av livet och en del av deras världsuppfattning (se Balmford, 2012). Förmågan, eller kanske självklarheten, att se naturen som något som vi är en del i och av, vilket ställer krav på oss, tycks ha försvunnit i våra möjligheter att kontrollera tillvaron. Men kontrollen är en villosyn. Dessutom har vi ett ansvar mot framtida generationer att bevara naturen i dess mångfald. Det börjar nu genom att ramarna sätts.
Referenser:
Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press
Brown, Wendy (2011). Inhägnade stater, avtagande suveränitet. Hägersten: Tankekraft.
Dressel, Sabrin; Sandström, Camilla; Bennett, Juliana; Ericsson, Göran. (2021). En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning. SLU. Rapport 2021:8.
Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år. Umeå: Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet
Eur-Lex (u.å). Bernkonventionen. EU. Senast ändrat 200515 (Hämtat 240327)
Ericsson, G., Sandström, C., Kagervall, A. and Johansson, M. (2013). Attityder till varg och vargförvaltning. Report 2013:1. SLU
Johansson, Sara (2024). Upplagt för besvikelse bland ivriga jägare. ATL. Publicerad 240229 (hämtat 240327)
Regeringskansliet (u.å). Så arbetar regeringen och Regeringskansliet. Uppdaterad 230208 (Hämtad 240327)
SOU 2012:22. Mål för rovdjur
SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg.
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
En lo med unge passerade häromdagen genom vår by. De blev observerade av en bybo som var på toa kl 4 på morgonen när de passerade över hans gård. Jag såg spår efter dom nästa dag i en helt annan del av byn, där de spårat en grupp rådjur.
Kul! tycker nog de flesta i byn, eftersom ingen just nu har lamm eller höns utomhus. Men det skulle garanterat skapa en del oro om de kom tillbaka i juni.
Men hur hade byn reagerat om det var en varg eller björn som dök upp i byn? Vi har råkat ut för det och det minskar bybornas benägenhet att ge sig ut och exv plocka svamp och bär. Hästägarna måste hålla bevakning eller ta in hästarna nattetid. Samma sak gäller för byns får- och kalvkooperativ.
Vi har björn på markerna där jag jagar fågel. Självklart finns den medvetenheten alltid i bakhuvudet när jag och Eddie smyger genom skogen. Vi kan föra oväsen som varnar en björn, eftersom det skulle skrämma fåglarna vi jagar.
Att Sverige har förbundit sig i internationella avtal att följa vissa regler är en sak, men exakt hur man följer dem i detalj, vilka konsekvenser som är acceptabla eller inte, det säger avtalen inget om. Och det som stör människor som lever på landsbygden mest är att de som ömmar mest för de stora rovdjuren nästan aldrig bor och lever där djuren finns.
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar och för tankar som det väcker.
Några av dessa tankar tänker jag beröra i nästa inlägg. Frågan som ställs är just hur en stat ska hantera internationella åtaganden, beslut fattade i de demokratiska institutionerna och hantera dem som inte håller med om fattade beslut? Närvaron av rovdjur har människor i norra Sverige levt med och hanterat. Där finns det egentligen inget brott i upplevelser som det finns mellan dem som bor i tätorter sedan flera generationer och de som bor i södra delarna av Sverige.
Samtidigt finns det samhällsförändringar som påverkar. T.ex. finns det dem som menar att samernas motstånd mot vargen förändrades när de tvingades ha större hjordar för att kunna betala skatt till staten. Liknande, som jag återkommer till, att livsstilsförändringar genom att Sverige har gått från ett produktions- till ett konsumtionssamhälle. Även de lantbrukare som idag sysslar med produktion är i hög grad specialiserade och är beroende av konsumtion för sin livsstil.
Det är lätt att anklaga regeringen och EU för att vara oförstående eller till och med anti det lokala. Frågan är dock hur ett land, i högre grad än idag, ska kunna komma överens om hur ett land ska kunna ha ett levnadssätt som är förenligt med att naturen, dvs. den biologiska mångfalden, möjligheterna till upplevelser, samt jobbtillfällen, ska kunna finnas kvar till framtida generationer?
Apropå senare generationer så gillade jag din bok Blädningsbruk. Jag tittade efter hur de olika skikten tedde sig då jag och Maggie gick runt i skogen igår. De hade tagit ned i stort sett all gran för, förmodar jag, ta fram lövträden.
GillaGilla
Du skrev ”Närvaron av rovdjur har människor i norra Sverige levt med och hanterat”. Nja, det är ett vanligt missförstånd hos människor i södra delarna av landet. Här uppe fanns väldigt få rovdjur kvar från 1970-talet och framåt. Ingen varg, få björnar, järv ännu ovanligare och lo nästan lika ovanlig som söderut. Så vi är vana vid att inte behöva tänka på dom i vardagen. När vi hade scoutläger på 1990-talet var det aldrig nån som funderade över om björn kunde bli ett problem.
Men sen hände nåt. Björnstammen har ökat rejält, så nu ger rapporter om björn inte längre rubriker i tidningarna, såvida de inte är inne i samhällena vilket händer. Idag skulle man nog åtminstone kolla björnförekomst i ett tilltänkt område för scoutläger. Lo är vanlig, järv inte längre sällsynt. Men de vargar som passerar väcker uppmärksamhet. Vi har fördelen av rennäringen som hindrar vargens spridning norrut.
Människor här i norr har inte ”levt med” rovdjur förrän under det senaste decenniet.
GillaGillad av 1 person
”Vi kan INTE föra oväsen som varnar en björn…”
GillaGilla