Månad: april 2024

Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt.

Två av målen i utredningen Åtgärder för samexistens mellan varg och människa (SOU 2013:60) är att ”begränsa den illegala jakten” och skapa ”möjligheter till licensjakt efter varg när gynnsam bevarandestatus är uppnådd” (s. 10). Ett av skälen till licensjakt är just att få ned tjuvjakten, men forskning gjord i Wisconsin visar att det inte hjälper. I artikeln ”Blood does not buy goodwill: allowing culling increases poaching of a large carnivore” (Chapron & Treves, 2016) menar snarare att det får motsatt effekt. Toleransen minskar än mer och tjuvjakten ökar.

För att börja förstå problemet vill göra ett kort referat av inledningen till ”Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling” (Liberg et al., 2020). Författarna skriver tjuvjakt är ett globalt problem och det skapar stora problem för bevarandet av de stora rovdjuren. Vargen har inget kommersiellt värde men är förmodligen det rovdjur som skapar störst problem och tjuvjakt är vanligt där vargen och människan lever i varandras närhet. I de nordiska länderna tycks tjuvjakten snarare handla om en protest mot överheten. Det är framför allt landsbygdsbor som anser att deras livsstil kritiseras och hotas.

En vildsvinskäke i Bäckhalladalen.

Konflikten med vargen uppstår för eller senare vart den än kommer. Ett av skälen är dess anpasslighet. Många djur är bundna till en viss miljö, men det är inte vargen. Viltekologen Dominik Fechter skriver i artikeln ”How Many Wolves (Canis lupus) Fit into Germany?” (2014) att vargen tycks föredra skog, men den anpassar sig till de villkor som är tillgängliga. I Polen, fortsätter han, rör den sig inte bara i skogarna utan även på ängar och i våtmarker. I Portugal drar den sig till områden där det finns boskap. I Ryssland rör den sig både i skogar och i lantbruksmiljöer, medan i Italien och Rumänien kan man stöta på dem på soptippar.

Det som styr dem, skriver vargforskningens nestor L. David Mech i artikeln ”Where can wolves live and how can we live with them?” (2017) är tillgängligheten av byten och det är framför allt klövdjuren. Även om de kan äta djur som hare och kanin är det framför allt de större klövdjuren som är deras byten. Det innebär att de framför allt konkurrerar med jägarna.

Även om de tar tamboskap så är det en relativt liten del av den totala mängden. Viltskadecenter skriver att det är främst får som de tar, se Rovdjursskador på tamdjur.

Det är främst får som angrips av stora rovdjur i Sverige. Antalet rovdjursangripna får brukar ligga på ca 400–600 st per år. 2021 fanns ca 500 000 får i Sverige (tackor, baggar och lamm; Jordbruksverket). (Levin & Frank, 2024).

Igår vägrade Maggie gå vidare. De solblekta benen var så lockande.

Snarare är det jägarna som drabbas genom att vargen tar älg. I vissa jaktområden tycks älgbeståndet ha minskat med 50 %, skriver Rodríguez-Recio et al. i artikeln ”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (2022) och med den jag tänker avsluta den sista delen av inlägget.

Författarna tar upp det den förflyttning av människor och djur som pågår i Europa. Många människor lämnar landsbygden. Vissa näringar minskar. Samtidigt pågår det en återkomst av rovdjuren till landsbygden. Rovdjurens återkomst har förenklats av lagar som förbjuder jakt på dem eller strikt begränsar den. Men, skriver de, detta riskerar att gamla konflikter återuppstår och nya skapas.

[T]he return of predators also implies the resurgence of old conflicts and new challenges inherent to the current characteristics of the recolonized environment. (Rodríguez-Recio et al., 2022).

Utifrån rewilding, skriver författarna, ses vargen positivt eftersom dess närvaro påverkar viltet. De begränsar dess antal vilket gör att de inte betar för mycket genom att de dels dödar dem, dels får dem att röra på sig i området, vilket innebär att växter och djur påverkas på olika sätt.

I Sverige koncentreras vargen i framför allt Svealand och södra Norrland, men fler och fler börjar röra på sig söderut. Det innebär att de stora populationerna av klövvilt kommer att påverkas. Det, skriver de, kan skapa konflikter med jägarna.

Nedan ser vi en del av figur 2 i artikeln. Det är en bild från 2016/17 och visar tätheten av älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin. Det beräknades vara 265000 älgar 2016, 650000 rådjur, 26000 kronhjort, dovhjort 126000, samt cirka 150000 vildsvin (siffra från 2010). Siffrorna utgår från södra Sverige. Vi ser att älgen är relativt spridd, men är få i antal. Även kronhjortarna är få, men också mindre spridda i landet. Däremot ser vi hur rådjurspopulationen är större, medan dovhjortarna är mer lokalt många, se röda fält. Dovhjortarnas tillvaro på Kinnekulle tar jag upp i inlägget Vargen, dovhjorten och Kinnekulle. Deras närvaro syns tydligt vid Vänerns sydöstra strand.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio, 2022)

Vad översikten visar är att det finns stor tillgång på byten och att södra Sverige skulle ekologiskt kunna hantera en betydligt större vargstam. Men det finns problem utifrån jägarnas perspektiv, menar författarna, för de skulle behöva gå med på att dela med sig i betydligt högre grad av viltet. Perspektivet, menar författarna, skulle kunna gå att förändra om de såg de positiva effekterna som rewilding kan ge i betydelsen att områden förändras så att en mångfaldigare näringsväv ger plats för fler organismer att utvecklas i sin nisch (se Funktion, nisch och stjärtänder).

Avslutningsvis vill jag återkomma till något som jag själv har nämnt och som tycks sprida sig i litteraturen. Om vi ser till tjuvjakten så handlar det om en lokalt sanktionerad brottslighet. Tillräckligt många i lokala ser det inte som ett problem att vargar dödas i skogarna. Det gör att de som bryter mot lagarna och dödar illegalt vargar riskerar ytterst lite. Ingen kommer att skvallra. Forskningsresultat påvisar att tjuvjägarna inte går att förhindra med att öka den legala jakten. Licensjakt är inte botemedlet mot tjuvjakten som utredarna hoppades på, det kan till och med ge motsatt effekt.

Vad som måste till är ett förändrat tänkande, men här är jag sorgset tveksam till att den kommer att komma särskilt fort eller alls. Vad jag grundar det på är det som Liberg et al. (2020), Mech (2017) och många andra tar upp; konflikten med de stora rovdjuren är ständigt där. Den är där eftersom den upplevs hota den lokala livsstilen. Jag tror dessutom att den är så mycket djupare än så (se Döda vargen! Varför då?) Jag tror det handlar om hat och fruktan och de kommer kommer ur djupet.

Min förhoppning är dock att med tiden kommer tjuvjakten att bli allt mindre accepterad. Förhoppningsvis kan tjuvjägarna jobba som guider till turister som vill uppleva vargyl en månskensnatt. Då blir vargarna en inkomstkälla och den drivkraften brukar vara starkare än det mesta.

Referenser:

Chapron, Guillaume; Treves, Adrian (2016). Blood does not buy goodwill: allowing culling increases poaching of a large carnivore. Proc. R. Soc. B.28320152939http://doi.org/10.1098/rspb.2015.2939

Fechter D, Storch I (2014) How Many Wolves (Canis lupus) Fit into Germany? The Role of Assumptions in Predictive Rule-Based Habitat Models for Habitat Generalists. PLoS ONE 9(7): e101798. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0101798

Levin, Maria; Frank, Jens (2024). Rovdjursskador på tamdjur. SLU: Viltskadecenter. Senast ändrad 240229 [hämtad 240428]

Liberg, Olof; Suutarinen, Johanna; Åkesson, Mikael; Andrén, Henrik; Wabakken, Petter (2020). Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling. Biological Conservation. Nr. 243. https://doi.org/10.1016/j.biocon.2020.108456

Mech, L. David. (2017). ”Where can wolves live and how can we live with them?” USGS Northern Prairie Wildlife Research Center. 377. https://digitalcommons.unl.edu/usgsnpwrc/377

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra.

Mannen hade suttit inne i tre månader för misshandel av sina barn. Nu stod huset tomt och familjen hade givit sig av. Grannen jag pratade med berättade att när misshandlaren hade kommit ut hade han blivit av med sitt jobb. Själv hade han slutat att umgås med honom. Jag kan inte visa för min son att det är okej att slå sina barn.

Några dagar senare berättade jag för en kollega om händelsen. Hon sa: Tre månader är alldeles för lite. Det är oförlåtligt. Han skulle allt sitta inne längre.

Brott bedöms utifrån brottsbalken och utifrån människors moral och det är inte alltid som de överensstämmer. Exemplet med mannen visar också att många anser att man inte kan sona vissa brott. Även om man i lagens mening har avtjänat sitt straff så bedöms man fortfarande utifrån brottet man än gång begick.

Blåsippor på Kroppefjäll

Andra brott ses inte som brott i allas ögon utan tvärtom som rättmätigt handlande.

Jag funderade över detta när jag läste om tjuvjakten på rovdjur i Sverige och i Finland under förmiddagen. Det handlar framför allt om vargen. Detta ämne har jag behandlat tidigare, se till exempel följande inlägg tjuvjakt. Här tänkte jag först tala om det allmänt för att sedan visa på den påverkan som det har haft på den svenska vargstammen.

Att tjuvjaga varg görs inte för inkomstens skull utan det är andra motiv som träder fram. Ekologen Mari Pohja-Mykrä (2016) menar att det snarare ska ses som en motståndshandling mot överheten, vilket Erica von Essen et al. (2014) håller med om. Eftersom det ses av tjuvjägarna som en motståndshandling förekommer det sällan känslor av skam och dessutom är det ofta sanktionerat eller upplevs som sanktionerat av det lokala samhället (Pohja-Mykrä, 2016).

I Finland är åtta av tio jägare som åker dit för att ha dödat varg, trots det vill inte jägarföreningarna se det som att det är ett problem inom jägarkåren. (Pohja-Mykrä, 2016). Snarare förekommer ett slags rättfärdigande eller förringande av brottet genom att påstå att det är politikens fel. Detta stöter jag även på i Sverige. Till exempel svarar Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig tjänsteman på Svenska Jägarförbundet, att eftersom politiken inte tar hänsyn till människorna så sker detta.

En politik som inte tar hänsyn till människor kommer att leda till detta. Det är inte märkligare än att man säger att höga alkoholskatter leder till smuggling. Vad gör Jägareförbundet med anledning av forskarnas rapport? – Vi stärks i vår tro och vår uppfattning, att det gäller att få till en omfattande legal jakt på varg, svarar Gunnar Glöersen. (Moilanen, 2020)

Detta är till en kommentar till forskningsrapporten Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen (Sand et al., 2020). I den beskriver forskarna problemet med att förstå varför den svenska vargstammen inte växer mer. Deras slutsats är att det beror på den illegala jakten (Liberg et al. 2020).

Maggie på Kroppefjäll.

För att förklara hur de kom fram till det stora mörkertalet måste jag dels ge mig in i matematiken (där jag inte hör hemma), dels måste jag referera till diverse artiklar där forskarna har fört fram sitt resonemang. Men först börjar vi med vargen.

Ett revir består av en alfahona och alfahane och deras avkommor. Paret är de enda som förökar sig. Det skiljer sig något hur många år de förökar sig, men 5 till 7 år är inte ovanligt. De får en kull på 5-6 valpar om året. De andra vargarna i gruppen är oftast fjolårsvalpar. Efter 10 till 36 månader sprider sig avkommorna och bildar nya revir med främmande vargar. (Packard, 2003).

Om vi tar ett typiskt par som får 5 valpar under 5 år betyder det att de får 25 stycken. Det som där tillkommer är att flera av deras valpar kommer också att para sig och föröka sig. Det betyder att ökningen av vargar sker exponentiellt. Det betyder att även om ökningen är låg i början kommer den snabbt att stiga.

Säg att vi har fyra par som får fyra valpar och dessa bildar par och varje år får de en kull på fyra. Den matematiska formeln blir 4 X 4 upphöjt i antal år. På ett år är det 16 valpar, men på två år är det 64 valpar. Hur många av dem som överlever gör skillnad. Det betyder att på fem år utan döda så är de 4096 stycken. Men om vi säger att hälften dör varje år, 4 X 4 – 2 upphöjt i år sker det dramatiska skillnader. På fem år är det bara 128 totalt.

Frågan som forskarna har ställt sig är vad de har dött av. Liberg et al. (2020) gjorde undersökningen mellan 2001 och 2017. De inventerade varje år för att se hur vargstammen utvecklades. Det de dock märkte var att vargstammen inte ökade i den takt som kunde förväntas i ett område med rik tillgång på föda och vars enda fiende är människan.

I grafen nedan tagen från artikeln ”Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe” (Liberg et al., 2011) menar de att teoretiskt bör vargstammen 2011 vara 990 stycken, men är endast 263. Den grå delen visar det svårförklarliga bortfallet.

Figur 2 (Liberg et al., 2011)

I både titeln till artikeln och kommentaren till grafen förkommer termen cryptic poaching. För att förklara varför det försvann så många vargar införde Liberg begreppet kryptisk tjuvjakt. Skälet till det är för att å ena sidan finns det verifierad tjuvjakt. Det finns en kropp. Men finns det ingen kropp går det inte att veta vad som har hänt med de vargarna som borde ha dykt upp under deras inventeringar. Minns att ett vargpar tenderar att avla 5 till 6 valpar om året och så många kan inte dö varje år. Jag tänker inte gå in på de matematiska formler som de använder för att räkna ut antalet, men tänker att den ytterst enkla räkneövningen ovan borde räcka för att förstå teorin.

I den senare artikeln ”Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling” (Liberg et al., 2020) pekar de på att den enda förklaring som står till buds är just tjuvjakten. Då det är ett kontroversiellt tema, säger Liberg till Jaktjournalen hade de fyra olika instanser som undersökte materialet.

Det beror helt enkelt på den vetenskapliga granskningen. Det här är kontroversiellt och det innebar att vi blev väldigt hårt granskade. Vi har varit utsatta för fyra olika granskningar, vilket är extremt ovanligt. Man har alltså kallat in extra experter för att granska den här uppsatsen i alla vinklar och vrår. (Moilanen 2020).

Förvisso finns det andra förklaringar till att många dör. Naturen är ingen vek plats och vargar drabbas av sjukdom, trafikolyckor, ålder, legal jakt. Men det finns ett för stort mörkertal för att kunna tala om naturliga orsaker.

I forskningsrapporten Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen (Sand et al., 2020) för SLU för de fram följande tårtdiagram. Där ser vi i figur 1a att 55 % av vargarna bara är försvunna. I figur 1b har de fört ihop illegal och försvinnande och får siffran 64%. ”Frekvensen illegalt dödade bland de sändarförsedda individerna (64 %) var något större än kategorin försvunna i DNA-materialet, även när man inkluderar de kända fallen av illegalt dödande (55 % + 6 % = 61 %; Figur 1A).” (Sand et al., 2020:3).

Bland de 64% ingår även individer som har dött av naturliga orsaker, men där de sändarförsedda kropparna inte har blivit funna.

Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen (Sand et al., 2020:2)

Efter jag hade läst de olika artiklarna som jag ämnar komma tillbaka till i morgon gick jag ut med Maggie i solskenet. Jag tänkte på siffrorna och vad de berättar om. Varghatet är stort i vissa delar av Sverige. Vissa är villiga att döda väldigt många vargar och många är villiga att skydda dem. Jag tänkte också på ett samtal som jag hade med en kollega och en italienare. I Italien finns det över 3000 vargar.

Jag frågade italienaren om det inte fanns protester. Jo, massor, svarade han. Men de är också vana vid vargen. Min kollega som bor i Sankt Olof där de har haft påhälsning av varg, menade att det är en tidsfråga tills vi svenskar vänjer oss. Han pekade på hur vildsvinen numera ses som något naturligt trots att de var borta i flera hundra år. Jag hoppades att han hade rätt. Men då å andra sidan kände jag inte till hur många som dödas.

Referenser:

Moilanen, Mikael (2020). Liberg och Glöersen kommenterar larm om stor illegal vargjakt. Jaktjournalen. Publicerad 200317 [hämtad 240427].

Liberg, Olof; Suutarinen, Johanna; Åkesson, Mikael; Andrén, Henrik; Wabakken, Petter (2020). Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling. Biological Conservation. Nr. 243. https://doi.org/10.1016/j.biocon.2020.108456

Liberg, Olof; Guillaume, Chapron; Wabakken, Petter; Pedersen, Hans Christian; Thompson, Hobbs N.; Sand, Håkan. (2012) Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proceedings of the Royal Society. B.. 279910–915. http://doi.org/10.1098/rspb.2011.1275

Packard, Jane M (2003). ”Wolf behavior: Reproductive, social, and intelligent”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 117–200.

Pohja-Mykrä, Mari. (2016). Felony or act of justice? – Illegal killing of large carnivores as defiance of authorities. Journal of rural studies. Nr. 44:46–54. https://doi.org/10.1016/j.jrurstud.2016.01.003

Sand, Håkan; Liberg, Olof; Andrén, Henrik; Wikenros, Camilla; Åkesson; Mikael (2020). Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen. SLU. Rapport nr 1:2020.

von Essen, Erica; Hansen, Hans Peter; Nordström Källström, Helena; Peterson, M. Nils. & Rai Peterson, Tarla (2014). Deconstruction the poaching phenomena. British Journal of Criminology. Vol. 54:632–651. doi:10.1093/bjc/azu022.

Samexistera med vargar! Kanske…

För elva år sedan var utredningen SOU 2013:60 färdig. Titeln på utredningen är Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. I sammanfattningen läser vi att rovdjuren ökar allt mer. Majoriteten av svenskarna, skriver utredningen, är nöjda med att rovdjuren ökar, men det finns problem då tillfredsställelsen med vargen skiljer sig mellan landsbygd och stad. Ett av syftet är därför att undersöka hur samexistensen kan öka, framför allt med vargen.

Merparten av utredningens rekommendationer handlar därför om hur rovdjurspolitiken och dess förvaltning bör utvecklas i syfte att åstadkomma en förvaltning som innebär förbättrade möjligheter för samexistens mellan rovdjur, i synnerhet varg, och människor och dess näringar, inte minst landsbygdsnäringar.

S. 9 SOU 2013:60

Det finns ytterligare skäl till varför utredningen gjordes och det är för att EU kommissionen har varit kritisk till svensk rovdjurs förvaltning, främst vargen. Därför har utredarna velat balansera å ena sidan att öka ”förtroendet för svensk rovdjurspolitik” samt att arbeta för att ”Sverige uppfyller kraven i EU:s art- och habitatdirektiv” (s. 10).

Vi ser att det inte är någon lätt uppgift som de ställdes inför. Å ena sidan ska europeisk kommissionen vara nöjd utifrån de uppsatta direktiv och å andra sidan ska befolkningen som påverkas av vargens närvaro vara nöjda.

Insekterna karvar sina vägar.

Hur denna förnöjdhet styrs är beroende av vilka kriterier som styr. EU kommissionen utgår från riktlinjer som dels är styrda av Bern konventionen, dels Art- och habitatdirektivet, men har utarbetats av LCIE, Large Carnivore Initiative for Europe. ”Riktlinjerna har utarbetats av en arbetsgrupp inom ”Large Carnivore Initative for Europe” (LCIE) (s. 50).

Enligt författarna till utredningen medger kommissionen att det kan uppkomma konflikter mellan rovdjur och människor när de återvänder. Likaså påtalar de att det är svårt för enskilda länder att nå upp till kraven.

Som skäl till att det behövs särskilda riktlinjer anger kommissionen att det är svårt för enskilda medlemsländer att nå upp till de krav art- och habitatdirektivet ställer när det gäller arter med låga populationstätheter och gränsöverskridande populationer. Kommissionen framhåller också att när rovdjuren återvänder till platser där de inte har funnits på mycket länge är risken stor för konflikter mellan rovdjur och människor.

S. 50, SOU 2013:60

Detta skrevs 2013 och de efterföljande åren har visat på att konflikten har ökat. Till exempel hör jag i en intervju med Karl Hedin att man ”drabbas av varg” (Se Karl Hedin om friande domen, jakten och framtiden på youtube, 2021 ). Man har infört nya mininivåer för varg, från 300 till 170 stycken läser jag in Jaktjournalen, se ”Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen” (Moilanen, 2022). I en debattartikeln ”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam” (Anstrell et al. 2023) i Svensk Jakt skriver moderater:

Moderaterna driver en tydlig linje, såväl i riksdagen som lokalt, för att få till stånd förändringar i den rådande rovdjurspolitiken i syfte att minska djurägarnas problem.

”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam”
Vägarna går i olika riktningar

Jag har återkommande skrivit om denna konflikt och idag tänkte jag utgå från begreppet kultur som jag ofta återkommer till, men som jag vill fördjupa. För det är i från kulturen som vi hämtar våra värderingar och det är det som styr hur vi ser på vår omgivning.

Här vill jag använda två begrepp som antropologen Ray A. Rappaport diskuterar i Ecology, meaning and religion (1988[1979]). För att bättre förstå begreppen är det bra att veta att han arbetade i Papa New Guinea och Polynesien. Han begrundade vilken ekologisk påverkan som skedde när människornas spred sig i Stilla havet. Han ville se dels hur de påverkade ekosystemen, dels hur det i sin tur påverkade deras kultur. Essän som jag läste igår heter ”Aspects of man’s influence upon island ecosystem: alteration and control” och presenterades vid en konferens 1961.

Han skriver att människornas migration ska ses som jämförbara med andra djurpopulationer som etablerar sig i ekosystem. En population definierar han som en samling av samma art som befinner sig i ett område och som utnyttjar ett eller flera ekosystems resurser.

A population, human or not, may be defined as an aggregate of organisms that belong to the same species, occupy a common habitat, and have in common certain distinctive means whereby they exploit one or more niches in one or more ecosystems.

Rappaport 1988:4

De förstår miljön som de befinner sig i utifrån sin kultur, vilket betyder att de har format och ordnat de olika delarna i betydelsebärande kategorier. För att ta ett exempel så har jag i min trädgård två slags träd: fruktträd och andra träd. Av plommonträdets frukt gör jag sylt. Kastanjen ger mig skugga och jag gillar att luta mig mot dess stam, dricka en kopp kaffe och röka min pipa. De olika träden har jag kategoriserat på ett sätt som passar mig och flera av delarna överensstämmer med många andra.

Polynesierna kom ständigt till nya miljöer vilket gjorde att de ställdes inför olika utmaningar. Vad är ätbart och vad vill man äta? Dels finns det olika kostregler och preferenser som de för med sig som styr vad de vill äta. Men det är också viktigt att veta vilka fiskar som inte är giftiga. Då atollerna är stabila biotoper utvecklar fiskarna sig annorlunda beroende på sin miljö. Det innebär att vissa fiskar är giftiga i en atoll medan i andra inte alls.

Vad vi ser är två olika sätt som styr hur de kategoriserade miljöerna. Rappaport är förtjust i ett tekniskt språk och beskriver dem som operativ miljö (operational environment) och medvetandegjord miljö (cognized environment). Om en fiskart är giftig eller inte är en del av den operativa miljön, vilket styr om den är möjlig eller inte att äta. Den kognitiva miljön styr om de vill äta en viss ätlig växt eller inte. Det styrs alltså av kulturella regler. De två grundkategorierna formar således miljön utifrån delvis lika, men också särskiljande kategorier.

The operational and cognized environments will include many of the same elements, but they may differ extensively in the structuring of relationships between elements.

Rappaport 1988:6

Just detta sätt att förstå hur människor kulturellt delar upp miljön hjälper mig att kunna analyser varför rovdjurskonflikten har uppstått.

Det är genom att se till de olika delkulturella aspekterna som vi kan se varför kommissionen, stadsbor och de som lever med rovdjuren har olika sätt att se på rovdjuren. Vad jag menar med ”delkulturella” är att på det stora hela är vår kultur i stort sett densamma, men det finns skillnader. Dessa uppkommer beroende på var vi bor och hur vi lever våra liv.

En ticka har vuxit ut inifrån björken.

Jag funderade på detta medan jag åkte till Sandhammaren med Maggie idag. För om vi delar upp vår miljö i en operativ del och en medvetandegjord del ser vi att de delvis överlappar, som Rappaport skriver, men de är inte de samma.

Det som Rappaports begrepp visar för analysen är att om den operativa miljön förändras, som att rovdjuren sprider sig i EU, vilket vi inte har varit vana vid, så kommer det att påverka den medvetandegjorda miljön.

Låt mig ge två exempel för att jämföra, granbarkborren och vargen. Om du inte är skogsägare eller skogsnördig som jag tror jag inte att granbarkborrens spridande påverkar hur du ser på miljön och det trots dess påverkan på samhällsekonomin.  2018 dödade dess verkningar cirka 32 miljoner kubikmeter gran till ett värde av cirka 14 miljarder kronor, skriver Skogsstyrelsen (2023). Vargen däremot väcker ett mycket större gensvar och åsikterna om dess närvaro slår split i samhället.

Spliten bygger på att i medvetandegörandet och kategoriserandet som pågår nu så finns det olika djupa föreställningar och känslor som påverkar hur och var rovdjuren ska inplaceras. Dessutom pågår det en kamp om vilken grupps perspektiv som ska dominera.

I kategoriserandet utgår man från de tillgängliga språken och talande för vår tid är att det vetenskapliga språket är det som framhålls. I en annan tid hade ett poetiskt och mytologiskt språk använts. 

Problemet med det vetenskapliga språket är att det också är nytt, vilket leder till ett möte mellan gamla och nya föreställningarna. Kunskapen som kommer ur forskningen är knuten till många olika naturvetenskapliga ämnen, som biologi och ekologi, samhällskunskap och antropologi. Människor som inte behärskar det tas inte på allvar. Likaså menar vissa att människor som inte bor på landsbygden och har djur ska inte tas på allvar. Likväl är det en fråga om nationellt och lokalt självbestämmande, som jag tar upp i EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

I inlägget Vargfrågan handlar inte om konflikten mellan stad och land menade jag att man inte skulle se det som en konflikt mellan människor utan genom bytesdjuren. Det var ett försök att se det utifrån den operativa miljön. Men det perspektivet bortsåg från den medvetandegjorda miljön och de nuvarande föreställningarna som styr.

Så för att kort sammanfatta så handlar det om värderingsfrågor utifrån de rådande föreställningarna och den rådande operativa miljön. Själv arbetar jag arbetar för att vargen och rovdjuren ska bli mer accepterade. Det kräver ett långt och tålmodigt samtal från båda sidorna. För den operativa miljön erbjuder många men ett begränsat antal möjligheter. För första gången i vår historia så finns forskningen där som grund i samtalet, men den är inte entydig och den kan inte bestämma, utan enbart ger data.

För att avsluta inlägget kan inte låta bli att inte återberätta det som jag läste om tsembagafolket på Papa New Guinea (Rappaport, 1988). Innan de skulle strida med varandra åt de massor av grisfett blandat med salt. Sedan möttes de under molnfri himmel med solen gassande på ett fält och slogs med sina vapen. Men de kunde inte slåss för länge för grisfettet blandat med saltet gjorde dem utmattade efter ett tag. Striden var tvungen att upphöra. Detta gjorde de för att striden inte skulle pågå alltför länge och för att minimera skador och dråp. Det finns en hel del att lära av dem.

Referenser:

Anstrell, Alexandra et al. (2023). ”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam”. Svensk Jakt. Publicerad 230427 (Hämtat 240414)

Jaktjournalen (u.å.). Karl Hedin om friande domen, jakten och framtiden.

Moilanen, Mikael (2022). Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen. Jaktjournalen. Publicerat 220518 (Hämtat 240414)

Rappaport, Roy A. (1988[1979]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books

Skogsstyrelsen (2023). Nu svärmar granbarkborren – torr sommar kan ge nya miljardförluster för skogsägare. Publicerat 230516 (Hämtat 240414)

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Döda vargen! Varför då?

Ännu har inte löven spruckit ut i kastanjen eller i pilen i trädgården så jag ser hur råkorna och kajorna i håller på bokarna i Brunnsparken, Simrishamn. Igår kväll satt jag med min pipa och ett glas vin på altanen och iakttog dem. Jag tyckte mig se en sparvhök som de snabbt jagade bort.

Råkor och kajor är kråkfåglar och är intelligenta. De skiljer sig från andra kråkfåglar då de har stora kolonier. Som jag såg samarbetar de om en rovfågel närmar sig. När jag är ute och går med Maggie ser jag inte sällan renpickade kajor och råkor som ligger i gräset. Med all rätta skyddar de sina kolonier.

Jag kom att tänka på relationen rovdjur och människor där jag satt med pipan och hörde deras skränande som blandades med koltrastarnas drillande. Min utgångspunkt var just hur råkorna hade gått ihop och jagat bort hotet.

Under mina och Maggies promenader har jag ofta sett ofta hur fåglar jagar bort rovfåglar. Trutar jagar iväg gladorna som glider mot deras bon. En sparvhök som jagades av måsar när den försökte ta sig över vattnet under förflyttningen norrut. Det som skiljer råkorna från dem är att råkorna gjorde det kollektivt.

Vad, tänkte jag, är det som skiljer oss ifrån råkorna och kajorna när det kommer till att skydda våra bofästen?

Det jag kom att tänka på är hur vår hjärna är strukturerad och att den strukturen gör att vi snarare skiljer oss från andra djur i grader än är helt olika.

Hjärnan består av tre lager som är sammankopplade och de lagren påverkar oss i olika grad. I figuren nedan ser vi hjärnans olika delar: reptilhjärnan, det limbiska systemet och hjärnbarken.

Reptilhjärnan har vi gemensamt med till exempel krokodiler och handlar framför allt om instinkter för att kunna överleva. Det limbiska systemets funktioner handlar om minne, känslor. Det är även där som vi lär oss. Hjärnbarken är det yttre lager där tal, logik och beräkning och liknande möjliggörs. Alla delar har fåglarna även om den är konstituerad annorlunda.

Figur hämtad från The triune braine (Wikipedia, u.å.)

Min poäng med detta är att genom att studera hur till exempel råkor beter sig kan vi se hur delar av vårt beteende har sin grund i vår natur (arvet), snarare än kulturen (miljön). Det i sin tur gör vårt beteende bygger på hur våra hjärnor fungerar och det formar hur vi tänker om och upplever vår omgivning. Jag tror att detta är grundstenen till den konflikt som pågår i Sverige och EU när det kommer till rovdjuren.

Detta såg jag än en gång exempel på då jag för några dagar sedan såg jag Döda varg (2024) på SVT. I tevestudion satt Torbjörn Larsson, ordförande för den europeiska jägarfederationen (FACE), Benny Gäfvert, rovdjursexpert på Världsnaturfonden (WWF) diskuterade vargens närvaro i Europa med journalisten Caroline Salzinger och programledaren Rebecca Randhawa. Torbjörn Larsson och Benny Gäfvert kunde inte mötas i sina perspektiv, trots att de båda är fårbönder och bor på landet.

En del av skälet till detta, menar jag, beror på kulturen, för det är den som formar oss människor till hur vi beter oss. Liksom råkorna agerar vi på hot, men det som formar hur vi bör agera på hot är kulturen.

De östliga stormarna har frilagt rötter och stenar runt lönnarna som växer vid stranden i Kivik.

Just denna kombination natur och kultur är intressant i rovdjursfrågan. Å ena sidan har vi här konflikten mellan stad och land. De vars uppehälle riskeras av rovdjuren kommer att uppleva sig hotade. Det innebär att äldre strukturer i hjärnan arbetar. Eftersom de är baserade på överlevnad kommer de att vara starkare än de yngre delarna som frontalloben där vår förmåga att fatta beslut är koncentrerad.

Frontalloben sitter bakom pannbenet och är den del i hjärnan som utvecklas under längst tid hos människor. Även andra djur har den, men det är långt mycket större hos människor. Typ vid 25 år är den färdigutvecklad hos människor.

Det innebär, skriver primatologen och neurologen Robert Sapolsky (2017), att det är den del av hjärnan som är minst styrd av gener och mest formad av våra erfarenheter.

Because it is the last to mature, by definition the frontal cortex is the brain region least constrained by genes and most sculpted by experience. This must be so, to be the supremely complex social species that we are. Ironically, it seems that the genetic program of human brain development has evolved to, as much as possible, free the frontal cortex from genes.

Sapolsky, 2017:198.
Där fler träd står finns det ett större rotsystem som gör att sanden stannar kvar och sanden dras inte med vågorna i lika hög grad. Detta är 100 meter söder om ovan bild.

Det som jag har skrivit hitintills är att vi människor endast skiljer oss gradvis från andra djur och det betyder att vi i mycket mindre grad är styrda av vårt tänkande än vad många skulle vilja. Det som ständigt viskar till oss är om vi är under hot eller inte. Torbjörn Larsson, ordföranden för den europeiska jägarfederationen, lyfte hela tiden upplevelsen och känslan i programmet. Han menade att bor man på landet så upplever många rovdjuren som ett hot. Bor man långt från rovdjur gör man inte detta i lika hög grad och därför är man mer benägen att vara positiv till rovdjuren (se Åtgärder för samexistens mellan människa och varg, SOU 2013:60).

Grundläggande i min tes är att det handlar inte i grunden om rationella argument för de som bor nära eller långt borta från rovdjuren utan hur stor upplevelsen av hot är. Hot, i sin tur, är kopplat till äldre delar av hjärnan som inte är styrda av argumentation. Vi kan styra delvis hur vi reagerar genom frontalloben, men det mesta sker på omedvetna plan i oss. Att vi sedan motiverar vårt handlande utifrån rationella argument är efterhandskonstruktioner (Reber, 1993).

Samma bild från ovan fast på södersidan. Där ser vi även hur revet har skyddat växtligheten på stranden från stormvågorna

Ju mer forskning på hjärnan som görs ju mindre kommer de fram till att vi agerar utifrån väl uttänkta planer. Snarare är det vår natur och miljö som har format oss. I miljön ingår kulturen och det är den stora skillnaden mellan olika människogrupper. Det är också den som det som formar hur vi upplever naturen omkring oss. Det betyder att olika kulturer upplever naturen på olika sätt. Jag har tagit upp olika aspekter på detta under kategorin antropologi och jag kommer ständigt att återkomma till detta.

Avslutningsvis kan man fråga sig varför jag menar att det är viktigt att ständigt ha begreppet kultur med sig när man funderar kring naturen?

Jo, för att det är kulturen i kombination med naturen, våra instinkter och perceptionsförmåga, som formar hur vi upplever miljön vi rör oss i. Kulturen är begränsad av vår biologi, det vill säga hur vi är konstituerade. Men det är kulturen som samlar den kunskap som vi förmedlar till våra avkommor. Till exempelvis har vi skapat kulturer för hur vi ska agera då vi är hotade så att vi inte urskiljningslöst hackar ihjäl en inkräktare. De kanske vill handla med oss?!

Kulturen har sammanfattningsvis format hur vi interagerar med vår omvärld utifrån de biologiska möjligheter som vi har.

Eftersom rovdjuren, framför allt vargen, på många år inte har varit en del av stora delar av svenska och europeiska faunan pågår det en diskussion om hur de ska kunna ingå i vår närmiljö. Det är en diskussion utifrån perspektiv som ekologi, ekonomi och sociologi.

Vad jag menar är att om vi glömmer bort eller bortser ifrån människans biologi och hur den påverkar hur vi lever är det omöjligt att förstå hur vi ska kunna förändra samhället så att den vetenskapliga metoden är möjlig att inkorporera i samhället. Det är nämligen genom den vetenskapliga metoden som vi kan undersöka vår kultur och påbörja förändringen av det som på sikt förstör vår livsmiljö.

I morgon ämnar jag fördjupa detta ytterligare.

Referenser:

Reber, Arthur S. (1993). Implicit learning and tacit knowledge: an essay on the cognitive unconscious. New York: Oxford Univ. Press

Sapolsky, Robert M. (2017). Behave: the biology of humans at our best and worst. New York, New York: Penguin Press (Kindle ed.)

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Triune brain. In Wikipedia, The Free Encyclopedia. Hämtad 06:38, April 13, 2024, from https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Triune_brain&oldid=1194869184

Naturen talar inte i ord. Vilka ord ska jag använda för att förstå?

Jag och J satt igår i Österskens äppelodlingen på de bänkar som Diego har satt upp en bit upp. Han är ägaren till Östersken, som ligger på väg till Kiviks musteri. Vi blickade ut över Hanöbukten. J. inventerar fåglar och har jobbat i decennier som fågelguide i Sydamerika. Vi såg mycket hämpling, årets första ladusvala och annat som rörde sig på årets första riktiga vårdag. Maggie låg vid mina fötter.

Vi pratade om skillnaden mellan att ha en närhet till Naturen och att inte bara se till det enskilda. Han är förvisso inventerare, men har hela sitt liv varit fågelskådare. Han är väl medveten om hur det enskilda kan skymma helheten. Det var rogivande att sitta där. Senare skulle vi gå upp till huset.

Där stod vi på balkongen, såg tranor, en fiskgjuse (han inte jag). I tujan höll kungsfåglar till. En rödhake rörde sig hela tiden i buskarna. Då och då undrade han om jag hörde vilken fågel det var. En spillkråka, en taltrast. Och där såg han en svarthätta. ”Årets första!” ”Hör du den mindre hackspetten?” undrade han.

En inventerare ser till de enskilda arterna. Hur många är de? Var rör de sig? Likväl J han inte den ”religiösa” upplevelsen av att vara en del av Naturen.

Klibbtickor och andra som växer på den fallna björken.

Som jag nämnde i gårdagens inlägg Det finns troll i ekosystemet finns det något som något avförtrollande i att ständigt se till detaljerna, till funktioner och enskilda arter. Likväl ger det ”tekniska” kunnandet andra ingångar och fördjupar. Jag tänkte på detta idag när jag gick norr om Kivik.

Jag mindes ett skriftligt samtal som jag och Lars Lundqvist hade till inlägget Vilket är det som riskerar mest i klimatomställningen. Han kritiserade att jag använde ord som ”minne”, ”korridor” och ”monokultur”. Det sista ordet är ett tydligt ställningstagande menade han jag ”godvilligt accepterar språkbruket från den sida som kritiserar exv skogsbruket” och fortsätter:

Du beskriver skogarna som ”monokulturer” men, som jag uppfattar det, utan reflektera över vad ordet egentligen betyder och i vilken mån det är tillämpbart på svensk skog. Begreppet ”ekologiskt minne” är ett liknande begrepp. Förrädiskt därför att det riskerar att leda tankarna fel.

Lundqvists kommentar till Vilket är det som riskerar mest i klimatomställningen.

Jag håller med om ordens vikt och att dem vi väljer att använda också berättar vad vi själva tycker. Men de berättar inte bara om vad vi tycker utan också om hur vi förmedlar vår förståelse av vår omgivning. Viktigast av allt är att de också är de verktyg till hur vi förstår vår miljö.

Hans, med den fina bloggen Liv i fri luft, skriver i kommentaren till gårdagens inlägg att i vår förståelse av miljön skapas kunskap och att det blir ett arv som vi för vidare.

H0 eller H1, din egen känsla och innerliga reaktion på det du upplever, smått och stort, kan ingen ta ifrån dig. Det arvet är lika viktigt som kunskap att föra vidare.

Hans i kommentar till Det finns troll i ekosystemet.
Olika skikt i en grandunge.

Det som slog mig när jag gick där utanför Kivik var att i grunden är det olika språk som vi nyttjar och i språket skapar vi förståelse och kunskap. Genom att använda ord som ”minne” i ett landskap förmedlar vi inte bara en förståelse för hur det en gång såg ut, men också de förutsättningar som en miljö har. Det blir inte bara en biotop med ”variation och komplexitet”, som Skogstyrelsen förklarar begreppet, se biotoptyper (u.å.). Genom att beteckna de olika växtstadierna på granarna i dungen med H1, H2 etc. kan vi se vad som har varit och vart det är på väg.

Tillbaka till samtalet med J. Vi satt på baksidan av Diegos hus. Det var varmt. Vi samtalade om hur få det är som är villiga att ställa om sin livsstil för att vi ska minska exploateringen av vår miljö. J. beskrev det som ett maskineri som bara fortsätter. Jag, som antropolog, utgick ifrån kulturen och hur den ger oss vår förståelse för vår omgivning och rättfärdigar varför vi lever på ett visst sätt. Det är kulturen som berättar för oss hur vi bör leva. Även om vi använde olika ord var vi eniga om att sättet som vi levde på inte var hållbart.

Spökgarn och tampar som har drivit upp på land efter stormen Babette. Se Spökgarn – flytande dödsfällor (Naturskyddsföreningen, u.å.).

Med dessa tankar gick jag och Maggie till min kusins fina bokhandel Östhem som ligger utanför Rörum. Vi gick genom nationalparken Stenshuvud. Vi kom till alkärret. Maggie ville bada. Jag kastade i en pinne som hon hämtade. Detta kan hon hålla på med hur länge som helst, så jag avbröt och fortsatte.

Jag ville inte komma fram när bokhandeln hade stängt så jag skyndade på. Så såg jag två stycken som stod alldeles stilla en bit framför oss. Jag förstod att det var något som de lyssnade till. Så jag stannade och då hörde jag grodornas sång. I vår framfart att ta oss fram hade jag missat att höra dem trots att de var så ljudliga.

Och när vi stod där, Maggie i vattnet, så förstod jag problemet. Vi stannar inte upp. Maskineriet bara fortsätter om vi inte ifrågasätter det. Kulturen får oss att tro att allt bör vara som det alltid ha varit. Men så är det inte.

Alkärret i Stenshuvud

Det är när vi stannar upp och kan höra grodornas sång som vi kan uppleva Naturen, som vi kan ge oss tid att fånga upp det som viskas språklöst och ändå förståeligt. Alkärret är ingen vacker plats. Det är inte spektakulärt som på toppen av Stenshuvud blick ut över landskapet. Men det är vid platser som alkärret som vi upplever det myller av liv som har gjort denna plats värd att bevara.

Om vi kan förmå oss att stanna upp och inte bara ta för givet, utan hela tiden vilja lära oss genom känsla, genom läsning och framför allt genom att lära oss olika språk och ord för att beskriva det vi ser, så kan vi komma åt det som är värdefullt för oss. Det kommer att skilja sig åt mellan oss. För språket vi använder berättar olika saker för oss. Det är när vi ser det som inte går att översätta mellan språken som lär oss hur mångfaldigt Naturen är. Och vi vill inte att det ska bli så fattigt att vi inte kan fånga anden som ”blåser vart den vill”.

Vinden blåser vart den vill. Du hör den blåsa men kan inte säga varifrån den kommer eller vart den tar vägen. Så är det också med var och en som är född av Anden.”

Joh. 3:8 (På grekiska och hebreiska är vind och ande samma ord.)

Referenser:

Biotoptyper (u.å.). Skogsstyrelsen.

Spökgarn – flytande dödsfällor (u.å.) Naturskyddsföreningen.

Det finns troll i ekosystemet. Vi har bara slutat söka efter dem.

Sovsäcken ville inte bli riktigt varm. Låren var det som fortfarande kändes kalla. Istället låg jag och lyssnade till skogens ljud utanför tälten. Vinden genom bokträdens kronor lät som trafiken från E22. Så var det kattugglorna. En av dem var precis ovanför oss och så var det en längre bort. Det började med locken, som följdes av sången, det klassiska hoandet, en bit bort. Så kom det närmare tills de möttes.

Det var som att lyssna till ett förälskat par som hade sökte varandra och sedan möttes i en varm omfamning, som med dem var vingar som slogs samman. På morgonen pratade vi livfullt om det. Då hade vädret slagit om. Det var varmare. Vi gick långsamt tillbaka till bilen.

Vår vandring hade inte varit lång. Den hade gått från Fjällmossen vid Huaröd till Timans rastplats och tillbaka. Maggie har ont i ryggen och kan inte gå så långt. Det var en vandring i vacker byggd, betesängar och bokskogar, skogspartier där granen stod tätt och alkärr där vitsipporna började komma fram. Här bor det få människor för att vara Skåne.

En del av vandringen var i ett skogsparti längs vid en mosse. Första dagen kom vi in sydost och gick nordväst i en båge. Den första delen var mellan hagar. Stigen var ojämn av stenar.

Snart kom vi in i dungen och gick mjukare och jämnare. Det var en grandunge som stängde av blicken på omgivningen. Granen var i olika höjd och plötsligt började jag le. Jag var inne i en flerskiktad skog. Det som Lars Lundqvist beskriver i sin bok Blädningsbruk: En handbok (2023), se inlägget Blädningsbruk: En handbok.

Om jag lugnade ned stegen så såg jag hur ungplantorna spred sig. Några var lite äldre och högre och så fortsatte det. Nedan är en bild där det syns tydligt. Så glest var det inte på andra ställen, men det blir tydligare här hur de växer i olika höjder (H). I boken finns det en graf som visar de fyra skikten.

Lundqvist, 2023:19

Och här hur det såg ut där vi var.

De olika höjderna är markerade och så står det några äldre björkar. I en kommentar till inlägget korrigerar Lars Lundqvist min utmärkning med orden: En korrigering angående din bild.

De träd du kallar H1 och H2 är H0. H3 är H1, så skogen saknar H2 och H3, en ganska typisk bild av långsamt igenväxande skog där granen på sikt tar över. Lämna den orörd i 70-80 år så har du en fullskiktad granskog.

På sina ställen växte granarna tätare, vilket kallas för igenväxning, om jag har förstått det rätt. Det som gjorde mig så glad var just hur bokkunskapen hade gjort att jag kunde se saker i naturen som jag inte hade sett förr. Upplevelsen blev så mycket rikare.

Som ni ser på satellitbilden nedan var det inget stort område och snart övergick det till mest björk. De stod spridda och tunna. Det var ingen vacker dunge, men jag gillade den. Det var mycket död ved som förmultnade. Längs med stigen såg vi mycket älgspillning och blåbärsris växte. Jag kunde följa insekternas framfart på de fallna stammarna.

Den svarta linjen markerar på ett ungefär där Skåneleden går.

Vi gick till randen av mossen. Men det var ingen fager upplevelse. Jag hade trott att vi skulle få se tranorna som vi hade hört. Men som man ser på satellitbilden var den avskrapad och brukad. Torven kanske togs för att säljas till trädgårdsodlare som jag. Längs med dungen gick det ett djupt och rakt dike som dränerade den på vatten. En hage var norr om där vi gick.

Dagen efter då vi var på väg tillbaka till bilen upptäckte min sambo scharlakansvårskålar som växte i mossa och död ved.

Scharlakansvårskålar

Det var första gången jag såg dessa svampar. På engelska heter de scarlet elf cup, alvens scharlakansröda skål. Det är ett fantasieggande namn. Ett annat engelskt svampnamn som jag gillar är witch’s butter, gullkrös. Just dessa namn väcker tankar hos mig som fyllde mig på väg till vandringen.

Vi hade stannat till vid Angelikas gård. Det är ett kollektiv i Norra Björstorp 6 kilometer från Brösarp. Vi hade stannat där för att jag var kaffesugen. Jag satt i soffan på Kafé Solros och tittade på tavlor med troll. Bredvid mig satt en man med en jägarhatt i päls a la Davy Crockett, med den runda toppen och djursvansen som hängde i nacken. Kanske hade han gjort den själv? Han pratade med sin vän som satt på golvet. Själv tittade jag på tavlorna.

Konstnärinnan bor i skogen vid gården. Tavlorna föreställer troll som nyfiket tittar på människor. Jag fascinerades av dem för de berättade om den väsenfyllda skogen. I trollen såg jag det som jag missar när jag endast ser naturen som ett ekosystem med dess funktioner och nischer.

Framför allt en tavla fångade mig. En kvinna sitter i en kalhuggen glänta. Hon röker en cigarett och framför henne sitter ett troll med armarna om de uppdragna knäna. De tittar på varandra. Det finns ett lugn. Men för mig fanns det också något avklätt och sorgset i bilden.

Trollen är en del av det mystiska i skogen där häxornas smör växer på träd och älvornas skålar växer i mossan. Det är den förtrollade skogen som Stravinskys Våroffer framställer. Det är Behemoth som döljer sig i träsken. Jag blir orolig om trollen endast blir en del av sagoböckerna, än det som döljer sig i Tivedens skogar.

Kunskapen avförtrollar skogen. Vi förstår hur det fungerar biologiskt och därigenom kan vi tukta den så att den ger oss det vi anser oss behöva. Den har givit oss välfärd och urbanisering, tryggare liv. Den har blivit ett bruksföremål.

Ett förvildat Sverige är på många sätt snarare än föreställning än en faktisk plats. Likväl är det inte det inte bara det. För vi har ynnesten att kunna gå genom skogar där träd ligger omkullvräkta. Längs stammarna kan man följa insekternas leder med fingret.

En björk som spänstigt hänglåg i brösthöjd vid stigen.

Vi var inte de enda som övernattande och frös på Timans rastplats. Längs med leden stötte vi på vandrare. Vi gick alla genom detta brukade och omskötta landskap. Det var ingen vildmark eller förvildat landskap. Men det var en plats att kunna lyssna till kattugglornas nattliga möten.

Jag hoppas att fler söker sig ut, men inte bara till de spektakulära platserna som Njupeskärs vattenfall utan till platser som Harphult där linderödssvin bökar i en slänt. Det är en plats som tiden inte är fäst vid ett nu utan befinner sig i ett flöde mellan det som var, det som är och det som i någon form förblir.

Referenser:

Lundqvist, Lars (2023). Blädningsbruk: En handbok. Books on Demand