Naturen talar inte i ord. Vilka ord ska jag använda för att förstå?

Jag och J satt igår i Österskens äppelodlingen på de bänkar som Diego har satt upp en bit upp. Han är ägaren till Östersken, som ligger på väg till Kiviks musteri. Vi blickade ut över Hanöbukten. J. inventerar fåglar och har jobbat i decennier som fågelguide i Sydamerika. Vi såg mycket hämpling, årets första ladusvala och annat som rörde sig på årets första riktiga vårdag. Maggie låg vid mina fötter.

Vi pratade om skillnaden mellan att ha en närhet till Naturen och att inte bara se till det enskilda. Han är förvisso inventerare, men har hela sitt liv varit fågelskådare. Han är väl medveten om hur det enskilda kan skymma helheten. Det var rogivande att sitta där. Senare skulle vi gå upp till huset.

Där stod vi på balkongen, såg tranor, en fiskgjuse (han inte jag). I tujan höll kungsfåglar till. En rödhake rörde sig hela tiden i buskarna. Då och då undrade han om jag hörde vilken fågel det var. En spillkråka, en taltrast. Och där såg han en svarthätta. ”Årets första!” ”Hör du den mindre hackspetten?” undrade han.

En inventerare ser till de enskilda arterna. Hur många är de? Var rör de sig? Likväl J han inte den ”religiösa” upplevelsen av att vara en del av Naturen.

Som jag nämnde i gårdagens inlägg Det finns troll i ekosystemet finns det något som något avförtrollande i att ständigt se till detaljerna, till funktioner och enskilda arter. Likväl ger det ”tekniska” kunnandet andra ingångar och fördjupar. Jag tänkte på detta idag när jag gick norr om Kivik.

Jag mindes ett skriftligt samtal som jag och Lars Lundqvist hade till inlägget Vilket är det som riskerar mest i klimatomställningen. Han kritiserade att jag använde ord som ”minne”, ”korridor” och ”monokultur”. Det sista ordet är ett tydligt ställningstagande menade han jag ”godvilligt accepterar språkbruket från den sida som kritiserar exv skogsbruket” och fortsätter:

Du beskriver skogarna som ”monokulturer” men, som jag uppfattar det, utan reflektera över vad ordet egentligen betyder och i vilken mån det är tillämpbart på svensk skog. Begreppet ”ekologiskt minne” är ett liknande begrepp. Förrädiskt därför att det riskerar att leda tankarna fel.

Lundqvists kommentar till Vilket är det som riskerar mest i klimatomställningen.

Jag håller med om ordens vikt och att dem vi väljer att använda också berättar vad vi själva tycker. Men de berättar inte bara om vad vi tycker utan också om hur vi förmedlar vår förståelse av vår omgivning. Viktigast av allt är att de också är de verktyg till hur vi förstår vår miljö.

Hans, med den fina bloggen Liv i fri luft, skriver i kommentaren till gårdagens inlägg att i vår förståelse av miljön skapas kunskap och att det blir ett arv som vi för vidare.

H0 eller H1, din egen känsla och innerliga reaktion på det du upplever, smått och stort, kan ingen ta ifrån dig. Det arvet är lika viktigt som kunskap att föra vidare.

Hans i kommentar till Det finns troll i ekosystemet.

Det som slog mig när jag gick där utanför Kivik var att i grunden är det olika språk som vi nyttjar och i språket skapar vi förståelse och kunskap. Genom att använda ord som ”minne” i ett landskap förmedlar vi inte bara en förståelse för hur det en gång såg ut, men också de förutsättningar som en miljö har. Det blir inte bara en biotop med ”variation och komplexitet”, som Skogstyrelsen förklarar begreppet, se biotoptyper (u.å.). Genom att beteckna de olika växtstadierna på granarna i dungen med H1, H2 etc. kan vi se vad som har varit och vart det är på väg.

Tillbaka till samtalet med J. Vi satt på baksidan av Diegos hus. Det var varmt. Vi samtalade om hur få det är som är villiga att ställa om sin livsstil för att vi ska minska exploateringen av vår miljö. J. beskrev det som ett maskineri som bara fortsätter. Jag, som antropolog, utgick ifrån kulturen och hur den ger oss vår förståelse för vår omgivning och rättfärdigar varför vi lever på ett visst sätt. Det är kulturen som berättar för oss hur vi bör leva. Även om vi använde olika ord var vi eniga om att sättet som vi levde på inte var hållbart.

Med dessa tankar gick jag och Maggie till min kusins fina bokhandel Östhem som ligger utanför Rörum. Vi gick genom nationalparken Stenshuvud. Vi kom till alkärret. Maggie ville bada. Jag kastade i en pinne som hon hämtade. Detta kan hon hålla på med hur länge som helst, så jag avbröt och fortsatte.

Jag ville inte komma fram när bokhandeln hade stängt så jag skyndade på. Så såg jag två stycken som stod alldeles stilla en bit framför oss. Jag förstod att det var något som de lyssnade till. Så jag stannade och då hörde jag grodornas sång. I vår framfart att ta oss fram hade jag missat att höra dem trots att de var så ljudliga.

Och när vi stod där, Maggie i vattnet, så förstod jag problemet. Vi stannar inte upp. Maskineriet bara fortsätter om vi inte ifrågasätter det. Kulturen får oss att tro att allt bör vara som det alltid ha varit. Men så är det inte.

Det är när vi stannar upp och kan höra grodornas sång som vi kan uppleva Naturen, som vi kan ge oss tid att fånga upp det som viskas språklöst och ändå förståeligt. Alkärret är ingen vacker plats. Det är inte spektakulärt som på toppen av Stenshuvud blick ut över landskapet. Men det är vid platser som alkärret som vi upplever det myller av liv som har gjort denna plats värd att bevara.

Om vi kan förmå oss att stanna upp och inte bara ta för givet, utan hela tiden vilja lära oss genom känsla, genom läsning och framför allt genom att lära oss olika språk och ord för att beskriva det vi ser, så kan vi komma åt det som är värdefullt för oss. Det kommer att skilja sig åt mellan oss. För språket vi använder berättar olika saker för oss. Det är när vi ser det som inte går att översätta mellan språken som lär oss hur mångfaldigt Naturen är. Och vi vill inte att det ska bli så fattigt att vi inte kan fånga anden som ”blåser vart den vill”.

Vinden blåser vart den vill. Du hör den blåsa men kan inte säga varifrån den kommer eller vart den tar vägen. Så är det också med var och en som är född av Anden.”

Joh. 3:8 (På grekiska och hebreiska är vind och ande samma ord.)

Referenser:

Biotoptyper (u.å.). Skogsstyrelsen.

Spökgarn – flytande dödsfällor (u.å.) Naturskyddsföreningen.