Vi stod vid Kiviks musteri. J var vår ciceron. Han, E och jag var på väg till Stenshuvud. Han skulle visa oss fåglarna genom deras sång, men vi hade bara gått några hundra meter innan vi stannade. En gulhämpling rörde sig i området och den ville vi få syn på. Den låter som glas krossas, förklarade han för oss och mycket riktigt stämde det när vi såg den sjunga i den höga björken där murgrönan växer vid musteriet.
Tidigare har jag nämnt honom i Naturen talar inte i ord. Vilka ord ska jag använda för att förstå?. Här vill jag använda upplevelsen för att fortsätta prata ekosystem, som jag inledde med i förrgår, se Rovdjuren har en viktig funktion. Inledande tankar till varför.. Min tanke är att utveckla ett teoretiskt resonemang utifrån antropologen Gregory Bateson.
Men först vill jag återgå till Kiviks musteri. Maggie väntar tålmodigt på oss medan vi lyssnar till gulhämplingen, så kommer en grönfink, en sädesärla. Hela tiden frågar J om vi hör vilka det är. Det är tiden för fågelsång. Den kommer att tystna runt midsommar då de inte vill visa var de befinner sig med sina ungar. Men nu i början av maj visar de upp sig för att locka honor och markera revir.
Innan jag tackar för mig för att fortsätta min vandring till Rörum kommer vi att stanna på två platser till för att lyssna till fåglar. Se det inringade på kartan.
Som ni ser på kartan kom vi inte särskilt långt innan vi stannade igen. Det var i en ravin där det är en hel del fallna träd och skogen glesnar. Går man åt sydväst kommer man till sumpskogen och till sydöst ned till havet.
Vi hör taltrast, lövsångare, rödhake och svarthätta. Jag lyckas gissa rätt på alla. Men så hör vi en som ingen utom J känner igen. Han pekar på den. Den sitter på en död gren och sjunger. Ljuset gör att det är svårt att se konturerna.
Den är ovanlig här, berättar han, men i England är den vanlig. Den heter hedge sparrow.
Jag har ingen aning och råkar gissa att det är en fink, utan att tänka på att han sa att det var en ”sparrow”, en sparv. Den flyger till en annan gren och fortsätter sin sång. Ljuset faller annorlunda och den syns tydligt. Den ser ut som en sparv med med svarta streck på ryggen. Vi har ingen aning.
Dunnock är ett annat namn, fortsätter han utan att det hjälper oss.
Det visar sig att det är en järnsparv. Det är andra gången i mitt liv som jag ser en och jag blir väldigt glad.
Vi går nedåt Östersjön för att se om vi får syn på en hasselsnok. En vän till J har letat efter dem i sju år och hade äntligen fått syn på en för någon vecka sedan. Så hängiven är ingen av oss. Vid fyren får Maggie bada lite, medan de andra söker i slänten efter ormarna. Därefter går vi vidare till heden.
Än en gång stannar vi och lyssnar. En brun fågel flyger upp från ljungen och på frågan vad det är kastar jag ur mig trädlärka, vilket visar sig vara rätt. Vid vattnet flyger två kentska tärnor. Vi vänder upp västerut och kommer en bit där annan fågelsång hörs. Det är mer lövsångare, rödhake och bofink.
I skogen vänder de hemåt, medan jag svänger söderut. Jag klarar inte längre av fågelsången. Jag är så trött av att försöka urskilja de olika sångerna. Det har inte gjort det lättare att de härmar varandra. På kvällen sitter jag med min pipa på altanen och ett glas vin. Jag hör… Nej, jag vill inte. Jag bryr mig inte!
Jag har helt enkelt tagit emot för mycket information under dagen och klarar inte av att sortera utan känner mig helt slut. Det dröjer några dagar innan jag återigen spelar in fågelsång och försöker lära mig urskilja dem. Det som fick mig att mjukna var upptäckten av en svartmes i en tall. Vi var i Sandhammaren.
Nu vill jag berätta varifrån en stor del av grunden till mina tankar kommer ifrån för att kunna gå vidare i inhämtandet av kunskap om hur ekosystem fungerar. Det gör jag genom att utgå från Gregory Batesons teorier kring systemteori och jämföra med min fågellyssnarupplevelse.
I artiklarna ”Cybernetic explanation” (1967) och ”Redundancy and coding” (1968), som finns att läsa i det eminenta verket Steps to an ecology of mind (Bateson, 2000[1972]), går han igenom hur organismer genom att se mönster i bruset kan anpassa sig till sin omgivning. Det leder till kunskap.
Kunskap ska här förstås framför allt som mönster som organismen plockar upp i omgivningen utifrån information som avges. Mönster fångas upp genom att vi får information som vi kan utläsa delar av och utifrån den kan vi utröna saker. Den gör att organismer kan anpassa sig till miljön. Den kan givetvis vara fel. Mönstren kan vara fel på grund av svårtolkad information. Allt det som inte är information är brus och det är ur bruset som vi kan finna nya mönster (Bateson, 1967).
Informationen som framträder ur bruset kallar han för redundans. Bateson menar att redundans utgår från den maximala informationen som ett givet ting har. Mängden information kan sedan minskas till att skapa kunskap om de mönster som finns i omgivningen och hur tingen ingår i det (1967). Informationen tolkas således av någon som tar emot informationen. Det är alltså någon som fogar in den i system. Det kan handla om en amöba, ett lodjur eller en forskare.
För att förstå vad som menas och hur jag tolkar detta vill jag återvända till fågelpromenaden på Stenshuvud. Vi sökte efter fåglar. De utmärkte sig i landskapet genom sin sång. För mig har det alltid mest varit brus med tillräckligt med redundans som jag tolkade till att fåglar fanns omkring mig. Men vilka fåglar det var visste jag inte. Den kunskapen har kommit med tiden. Ibland såg jag dem och såg jag dem inte visste jag inte alltid vilka de var. Med tiden har alltfler enskilda arterna blivit tydligare för mig. Det i sin tur lär mig om de miljöer som de lever i.
Under promenaden märkte vi att olika fåglar rörde sig i olika miljöer. Trädlärkorna höll sig till hedarna och bofinkarna till lövlundarna. Landskapet gav oss ett information som vi fogade in i mönster, vilket gjorde att vi kunde tolka att de olika biotoperna, hed eller skog, gav olika fåglar olika förutsättningar, som vissa förmådde utnyttja hellre det ena än det andra. De olika sångstilarna gjorde att vi kunde identifiera dem och se hur arterna skiljde sig från den omgivande miljön. Vi inhämtade kunskap, alltså lärde oss om de olika biotoperna i Stenshuvud.
För att avsluta inlägget, visar detta på hur det levande befinner sig i miljöer, men att olika organismer lever i olika miljöer. Ekosystemen skiljer sig från varandra och de olika förutsättningar för olika organismer. De tolkar den redundanta information som framträder i bruset. Universum, skriver Bateson (1968), är meddelande plus miljö. Det är genom informationen som är enhetlig med symboliska systemet (iconic code), som kunskap kan skapas. Om den däremot inte kan fogas in i ett system utan är oförutsägbart (abitriary) är det inte möjligt att lära sig något. Vi människor fogar in det vi varseblir i symboliska system. Den är således kopplade till information som avges.
Sammanfattningsvis lär sig organismer av informationen som fångas upp ur bruset. Det finns underliggande faktorer som påverkar varandra och vars sammanhang går att varsebli. Vi lär oss av omgivningen och på så sätt lär vi känna universum genom att fånga meddelandena i miljö. Ekosystem är således hur olika organismer sammanlänkas genom sin interaktion med sin miljö. Ekologer (i bred mening) undersöker hur sammanlänkningarna fungerar och skapar symboliska system utifrån mönstren som bildas. I det här perspektivet ser man snarare till interaktionen än till det enskilda, till processen snarare än till det statiska. Genom de sammanlänkade processerna framträder något som är större som skapar nya förutsättningar. Redundansen gör att universum går att lära känna. Men som jag skrev tidigare Naturen talar inte i ord utan vi måste lära oss hur vi kan förstå det.
Referenser:
Bateson, Gregory (1967). ”Cybernetic explanation”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 405–416.
Bateson, Gregory (1968). ”Redundancy and coding”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 417–431.
