Den simmande snoken och vad den lärde mig om tillvaron

Maggie och jag stod vid dammen i Bäckhalladalen. Hon väntade på att jag skulle kasta i en pinne, men min uppmärksamhet var fångad av en snok som simmade bort från oss. Först hade jag inte sett vad det var. Jag hade trott att det var en pinne som stack upp. Så såg jag att den rörde på sig. Med kikarens hjälp kunde jag konstatera att det var en snok. Jag följde den en stund för att sedan börja kasta i pinnen så att Maggie fick leka.

Ormar är fascinerande och läskiga. Många djur har utvecklat system för att påkalla andras uppmärksamhet om ormars närvaro. Det finns till och med dem som menar att primaternas utmärkta syn har utvecklats utifrån möjligheten att få syn på ormar. Pulvinar nuclei, en del av thalamus, är delaktig i hur vi kan få syn på mönster i det vi varseblir. Det är således en del av de äldst utvecklade delarna i vår hjärna.

Skälet till att jag hamnade här är för att jag läste om strumpebandssnokar som i vissa regioner i USA framför allt äter banansniglar (Campbell, 2015). Forskare tog strumpebandssnokar från olika regioner i Kalifornien för att se om de skulle börja äta banansniglar. Det skedde inte, vilket visar att valet av kost är genetiskt styrt. Det betyder i sin tur att det är ett beteende som har inlärt för många generationer sedan, vilket i sin tur påverkar dagens strumpebandssnokar.

Att jag väljer att tala om ett inlärt beteende är medvetet, då relationen mellan banansniglar och strumpebandssnokar får mig att tänka på Gregory Batesons idéer om olika nivåer av inlärning. Det i sin tur hör ihop med den förståelse av begreppet föreställningar som jag skrev om igår, se Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor.

I gårdagens inlägg skiljde jag på föreställningar som är det sätt som vi uppfattar vår miljö och de möjlighetsbetingelser som miljön medger. Det senare, skrev jag, är mer som ett töcken. För att fördjupa resonemanget behöver vi göra en perspektivförskjutning från det normala sättet att beskriva relationen mellan organismer och miljön.

Om vi fortsätter med relationen mellan primater och ormar så rör vi oss i samma miljö. Ormarna är kamouflerade och när vi söker efter frukter riskerar vi att bli bitna av en orm och dö av dess gift. Detta har gjort att primater reagerar instinktivt på ormliknande mönster i naturen. Instinkter är ett beteende som finns med från början. Organismer föds inte som tomma blad.

Inlärning, skriver Bateson (1959 [2000]) sker genom att försök och misstag (stokastisk mekanik) utvecklas så att misstagen minskar och framgångsrikt beteendet sker automatiskt. Det har blivit en vana. Energimängden som behövdes i början har nu minskat till att handlingen utförs närmast omedvetet. Energin kan därför fördelas på andra saker i stället.

Det är tydligt att mötet med en giftig orm inte medger den här inlärningsfasen och att det är en del av instinkterna. Däremot kan den instinkten förändras genom omlärning, vilket är extremt energikrävande. Men nu vill jag inte fastna där utan gå vidare med inlärning, då det kan ses som kommunikation med omgivningen.

För att vi ska kunna lära oss måste det finnas kommunikation, skriver Bateson (1964 [2000]). Så ut ur töcknet sänds information som formas till mönster och som kan bli kulturella föreställningar. Det här innebär att informationen finns i ett verkligt sammanhang och att mönstret uppträder genom att flera olika delar av informationen går att sammanfoga i ett meningsfullt system, alltså en föreställning.

Utifrån det här kan vi säga att en föreställning är en vana och en kultur minskar vårt energianvändande eftersom vi inte måste pröva oss fram. Det kan vi översätta med en kultur. En kultur är således ansamling kollektiva föreställningar som minskar energiförbrukningen. Det i sin tur innebär att det finns ett överskott av energi som kan brukas på andra saker.

Inlärning är, som nämnts, en energikrävande process, medan vanan gör att energi kan koncentreras på andra problem. Vana är ett automatiserat system. Det betyder att när vi väl är vana vid något ifrågasätter vi inte vårt inlärda beteende. Det fungerar ju. Resultatet är lyckat. Vi har en fungerande föreställning.

Annorlunda uttryckt betyder det att om kommunikationen och tolkningen av signalerna inifrån töcknet, alltså de möjlighetsbetingelser som står till förfogande, är riktiga, har vi en fungerande föreställning.

Den är inte perfekt anpassad, som jag nämnde i gårdagens inlägg, men den fungerar.

Om föreställningarna är fel kommer det att till slut att märkas genom att systemet börjar komma i obalans. Detta då beteende är summan av handlingarna och handlingarna styrs av vana. För att ta ett tydligt exempel så kräver ett barn som ska lära sig att gå oerhört mycket energi, medan någon som kan gå minimal energi. När barnet har lärt sig att gå på plan mark, måste det lära sig att förändra rörelserna för andra underlag och lutningar. Ny energimängd måste fördelas från reserven.

Avslutningsvis vill jag överföra detta på undersökningen av ekosystem som jag har gör. Ett ekosystem är summan av det levande (biotiska) och det icke-levande (abiotiska). Olika organismer har olika grad av anpassningsförmåga, vilket betyder den energimängd som krävs för att lära sig ett nytt beteende. Det betyder att en organism är också summan av dess möjlighetsbetingelser. Evolutionen är ju ett annat sätt för att beskriva en arts inlärning till dess omgivning. Vi har lärt oss att ormar är livsfarliga och därför rycker vi instinktivt till när vi ser en.

Sist men inte minst vill jag rekommendera en bok av primatologen Frans de Waal som dog för lite över en månad sedan. I boken Are we smart enough to know how smart animals are? (2016) berättar han om hur gibbonapan utsågs till en väldigt korkad art. De ställdes inför en mängd olika problem där de skulle greppa saker som den totalt misslyckades med. Det var inte förrän primatologen Benjamin Beck såg till gibbonapans naturliga miljö, trädtopparna, och utgick ifrån hur deras händer såg ut som ett nytt tankesätt formades.

Gibbonapan har väldigt långa fingrar som snarare fungerar som krokar för att ta sig fram ibland trädtopparna än att greppa, som en förändring inträdde. När problemen som de ställdes för var anpassade efter deras fysiologiska förutsättningar upptäckte de att gibbonapan inte var särskilt korkad.

Evolutionen, alltså summan av inlärningen är inte krokad, däremot kan våra föreställningar ställa till det när vi försöker att förstå vår omgivning. Kulturen kan därför vara vårt största hinder för att forma en balanserad tillvaro utifrån de givna förutsättningarna som vi har till förfogande.

Referenser:

Bateson, Gregory (1959). ”Minimal requirements for a theory of Schizophrenia”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 244–270.

Bateson, Gregory (1968). ”The logical categories of learning and communication”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 279–308.

Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson

Waal, Frans de (2016). Are we smart enough to know how smart animals are? New York: W. W. Norton & Company