Vägen jag valde efter Greifswald var inte den planerade. Att resa oplanerat och planlöst har inte förändrats på mina 24 år sedan jag var i Greifswald sist.
Först hade jag planerat att cykla till Rügen, men redan från färjan till Polen då jag länge såg ön i fjärran förstod jag att jag hade underskattat storleken. Det blev ingenting heller med Oderdeltat, men natur fick jag tillbaka med råge, då jag valde att cykla över Fischland-Darß-Zingst. Detta rekommenderar jag alla.
Från Pruchten cyklade jag norrut mot Prerow. Det är ett närmast unikt landskap som benämns bodden. Redan vid istidens slut skapades ett ölandskap med grunda vikar. Sötvatten och saltvatten blandades och de grunda boddarna skapade ett perfekt landskap för fåglar och fiskar. Numera är det en nationalpark.
På väg ut mot halvön Fischland-Darß-Zingst. Bron mellan Bodstedter Bodden & Barther Bodden
Det var fortfarande tidigt då jag cyklade och i sumpskogarna följdes jag av bofinkens sång. Jag kom att tänka på att de första demonstrationerna mot regimen i DDR var av miljörörelsen som såg hur skogarna dog. De trodde att de var opolitiska, men ledarna fängslade dem. Miljörörelsen såg att det handlade inte bara om att ha ett jobb utan också att naturen omkring oss får inte skövlas.
Mellan Zingst och Prerow går en hög vall kantad av ängsblommor. På den går cykelbanan.
1872 är ett år som återkommer på skyltarna och det var då den stora stormfloden kom. 271 människor omkom i den tre meter höga översvämningen.
Nu ser jag att den förekom även i delar av Sverige och kallas för Backafloden eller Stormfloden i Östersjön 1872.
Efter frukosten cyklade jag söderut i lugn takt. Jag var inte den enda utan det var fullt av cyklister på de formidabla cykelvägarna. I de olika byarna fanns det caféer och restauranger. Jag förundrades över varför det inte är likadant på Österlen där jag håller till?
Och så var det fågellivet. Snart såg jag dagens första havsörn. Det blev fler. På ett annat ställe såg jag storspov som jag är så fascinerad av.
I Wieck auf dem Darß stannade jag för ännu en kaffe. Där flög tre havsörnar lågt, men ingen reagerade. De var så försjunkna i sitt. Ett par diskuterade om de skulle åk till Grekland i september och andra tittade i sina mobiler. Endast barn hörde jag reagera. De vuxna var som icke existerande, som sömngångare i detta underbara landskap.
För att hålla landskapet öppet har de vattenbufflar. De klarar de våta ängarna och håller tillbaka växtligheten.
Norr om Wieck auf dem Darß
Nedan är norra delen av en polder. Det är land som ligger under havsnivån. Vatten pumpas ut för att få mer åkrar.
Gräsänder, svanar, vadare och gäss. Ingen syns i bild.
Detta håller man nu på att renaturalisieren, som rewilding heter på tyska. Genom att släppa tillbaka vattnet vill man återställa biotopen. Vattenbufflarna syns inte i bilden, men de är en del av skapandet av ett nytt landskap, skulle jag säga. Förvisso försöker man återfå den gamla vegetationen, men det är ingen återställning.
På bilderna nedan ser du hur det ska gestalta sig. Överst är hur det en gång såg ut. I mitten är hur det ser ut idag och längst ner är målet.
I Ahrenshoop åt jag lunch för att sedan ta mig vidare till campingen An der Dünen i Diershagen. Där tillbringade jag natten till idag och fick testa mitt tält i en åskstorm. Det höll bra, men jag sov inte särskilt gott. Värre var det med grannen. Hon fick tömma tältet på vatten ett par gånger, berättade hon för mig på morgonen. Det gjorde inte så mycket, sade hon. Hon och barnbarnet skulle åka tillbaka till Dresden.
Eftersom jag bor i Skåne borde jag veta bättre. Och det är att det nästan alltid blåser västan. Igår lärde jag mig varför i stort sett alla som cyklar, och de är många, kommer från väst.
Det hade blåst upp under natten och när jag kom ut på de öppna fälten var det och förblev motvind hela tiden. Det som förhöjde var att kedjan dessutom gick sönder. Det gäller att smörja den. Som tur mindes jag att ta med mig verktyg och det var ingen stor grej.
När jag cyklade längs fälten mindes jag att en hel del svenskar utvandrade till Vorpommern i stället för USA. De arbetade som pigor och drängar på godsen.
Efter en hel del möda kom jag till Barth, ett fint litet turistsamhälle. Det första jag mötte var ett minnesmärke från Andra världskriget. Det är minnet av tio döda sovjetiska soldater.
Sovjetiska soldater i Barth.
Då jag har bott Tyskland är jag van vid dessa minnesmärken. När landet återförenades förband sig det nya Tyskland att ta hand om dem.
Det finns dock ett par intressanta saker med det här. Allt är skrivit på ryska med kyrilliska bokstäver. Igår skrattade jag åt det, men idag när jag sitter i Prerow med en kopp kaffe fick det en annan ton.
Frågan är ju vem det är tillägnat? Om det var tyskarna som skulle vara glada för att de hade blivit befriade från den nazistiska regimen borde det ha stått på tyska. Men det gör det inte. Så då borde det vara tillägnat segrarna.
Det kan de väl ha då de trots allt offrade så många av sitt folk. Det kallas ju för det stora fosterländska kriget i Ryssland. Men så kom jag att tänka på dagens olika krig. Då handlar det just om att återta det som länder anser ha tillhört dem. Serberna anser att Kosovo tillhör dem eftersom där skedde ett stort slag på 1300-talet. I Ukraina pågår ett krig för att ryssarna påstår att det landet inte ens existerar.
Det finns fler att nämna och det handlar om mark som det tvistas om. Och då är minnesmärken som det i Barth betydelsefulla.
Innan nationalismen tillhörde marken en kung eller furste. Drottning Kristina fick Vorpommern 1648 och 1815 gavKarl XIV Johan det tillbaka. Men under 1800-talets andra hälft ändrades detta tänkande. Marken blev heliggjord genom det folk som hade kultiverat det.
Under 18- och 1900-talet gick imperierna under och därur kom nationer. De är föreställda gemenskaper där kartor, minnesmärken och annat skapat föreställningar om vad som innefattar nationen (Anderson, 1993). Just eftersom de är föreställda och därmed sociala konstruktioner så kan de också ifrågasättas.
EU har skapat fred i Europa. När jag cyklade över den tysk-polska gränsen för fyra dagar sedan märkte jag det inte ens. Jag tror det var bäcken som var gränsen. Det är något värdefullt som är lätt att glömma bort.
Att imperiernas tid är över och nationerna skapades är också en del av freden. Men så finns det delar av världen där gränserna inte är väldefinierade utan omstridda av olika grupper. Där är det således konflikter.
Det återser att se vart den nationella högerpopulismen som växer sig starkare kommer att föra oss. Därför är det idag viktigt att besinna vad minnesmärken som det i Barth står för, nämligen krig och dödade människor.
Referenser:
Anderson, Benedict R. O’G. (1993). Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Göteborg: Daidalos
Igår var en minnenas cykling, mina egna och delade. Kanske var vägen lättare, musklerna vanare, i alla fall så fyllde tankarna mig längs vägen.
Jag gav mig av från campingen innan åtta och cyklade längs kusten. I en fin bokskog var det fullt av mellanspett, alltså den att som är något mindre än våra större hackspettar. Det var ännu inte så varmt och jag cyklade i ett bra tempo genom små och större byar.
Först 20 km senare i Greifswald åt jag frukost på Konditorei und Bäckerei Kässler. Det var där jag bestämde mig för att boka ett rum på Hotel Stralsund i stället för att ordna med tältning i storstaden.
Jag förundrades över att jag så bekymmerslöst hade klarat cyklingen på tom mage och ändå är det så typiskt för hur lite vi tror att vi klarar och hur väldigt mycket mer vi är förmögna till.
Jag skrev att det var en minnenas dag och det menar jag på flera sätt. Redan i Anklam skrev jag att resan har haft sitt eget mål och det är det förgångna.
Bynamnen i landskapet minnet om en tid då slaver bodde här, de ursprungliga preussarna. De talade inte tyska. Namn som Bünzow, Rubkow eller Kemnitz som jag cyklade genom igår. De utrotades inte av fiender utan blev en del av de tysktalande stammarna och försvann. Endast namnen påminner oss om deras existens.
Jag hade varit i Greifswald förr. Då var 23 år jag och minnet har varit diffust. Men när jag kom till gångstråket där den gamla stadsmuren var kom minnen tillbaka. Här deltog jag i en bier-case-run. Det innebar att två personer skulle gå med en full ölback och den skulle drickas ur innan man hade gått klart typ fyra kilometer. Alltså sex liter öl skulle hävas under den tiden. Folk som såg oss måste ha tyckt att vi var riktiga drägg. Det hade jag tyckt idag. Men det var en del av tyskt studentliv som jag hamnade i då jag var här med F.,en av mina äldsta vänner.
Han och jag skulle efter denna eskapad ge oss av till Rumänien för att lyssna på romsk musik. Vi liftade och åkte tåg genom Östeuropa. Jag hade inte med mig någon sovsäck för jag hade förläst mig på Maxim Gorkij och under hans luffande sov han i sin rock. Vad Gorkij inte berättade var hur mycket han måste ha frusit. Det märkte jag på ett fält en underbart stjärnklar natt vid ungersk-rumänska gränsen.
Min cykel utanför Caspar David Friedrichs födelsehus.
Jag ledde min cykel igenom Greifswald. Jag besökte målaren och romantikern Caspar David Friedrichs födelsehus. Jag ställde mig framför Sveriges äldsta universitet. För Greifswald var svenskt till 1815 då Preussen köpte staden.
Universitetet
Inne på universitetets gård satt jag och tittade på tornseglarna och mindes min tid som 23:åring. Jag ville bara leva. Jag tillhör den generation då världen var gränslös. Då hade muren fallit. Min vän F. var från Dresden och vi träffades i Spanien. Nu bor han i Wiesbaden. Östeuropa var ännu inte en del av EU. De var nyfikna på oss och vi på dem. Om vi inte sov ute, sov vi hemma hos unga personer som oss.
Jag fortsatte vandringen i Greifswald. Jag gick på den gamla stadsmuren med vallgraven. Den var byggd för marktrupper, men under Andra världskriget kom fienden ovan. Staden bombades sönder.
Hamnen hade en gång varit viktig, men den var nu ett museum. Skeppen drogs då in av hästar de fem kilometrarna från Östersjön.
Från Greifswald till Stralsund är det tre mil. Sträckan kallas för Hansavägen. För under medeltiden tillhörde städerna här den handelssammanslutningen som kallades Hansan. Jag cyklade längs åkrar där det växte havre, råg och korn. Vägen hette Lindauer Allee men kantades inte bara av lindar utan också kastanj och ek.
Så det var inte bara personliga minnen där frågan om vem jag då var kom upp, utan norra Europas historia. För jag reste igenom en landsbygd av åkrar och små byar, som dolde det slaviska, visade ärr från krig, från sammanslutningar som handelsförbund och kristenheten. För överallt stod det gamla kyrkor.
Strålsund, som det hette i svensk ägo, är en vacker stad. Men det mesta är uppbyggt. Bombningarna från kriget lämnade inte mycket kvar i denna viktiga hamnstad. I rådhuset finns en byst av Gustaf II Adolf.
Likt en romersk kejsare med lagerkrans blickar Gustaf II Adolf segersäll uppåt i det gamla rådhuset.
Det var en fransman som övergav den till preussarna. Så här i efterhand tror jag att Carl XIV Johan gjorde rätt val. Järnkanslern Otto von Bismarck och kejsar Wilhelm hade krossat Sverige när de ville skapa Tyskland av de små furstendömena. Sverige slapp att förödmjukas som Danmark 1864.
Skillnaden mellan att vandra och cykla är att jag inte förmår att tänka. Cyklingen kräver sin koncentration och uppmärksamhet. Jag pumpar jag på. Därför upplever jag mer känslor som inte yttrar sig i tankar. Jag känner de grundläggande känslorna. Det är varmt, tungt eller nu går det ned för och jag kan vila.
Idag (igår för dig) blev det landsväg och få cykelvägar. Googlekartan är lömsk. Jag hamnade även på skogsvägar som en gång var belagda med kullersten. Nu var de närmast omöjliga att cykla på. Landsvägarna har färre alléer och därför kommer jag inte undan solen. Känslan av desperation kommer över mig och så cyklar jag vidare. Till slut kommer jag fram.
Nu (igår för läsaren) sitter jag under en ek och ser ut över Östersjön. Rügen syns vid horisonten. Jag övernattar på en camping. Här finns ingen kontakt med människor. Ska jag duscha kostar det pengar, vill jag ladda min mobil kostar det pengar. Alla måste leva och tjäna pengar, men för det behöver det inte vara opersonligt.
Från bänken i skuggan
Det är en intressant region i Tyskland. I Peenemünde utvecklades V2:bomben som skapade skräck i London, men som också var inledningen till rymdfärderna. I Anklam inledde Otto Lilienthal sina glidflygningsexperiment. Senare flyttade han till Berlin och dog i ett fall. Nordstreams gasledning går härifrån till Ryssland. De nära kontakterna mellan Sovjetunionen och DDR har gjort att många forfarande har en stor tillit till Ryssland. De litar inte alls på amerikanarna.
Floden Peene i Anklam. På andra sidan var Preussen. Minnesmärket påminner oss också om Otto Lilienthal.
Vid min tältplats står ett surkörsbärsträd. Det är fullt av starar. De låter hela tiden. Jag blir glad av dem.
Jag trodde cykling skulle vara jämförbart med vandring. Det är det inte. På ett sätt ser man mindre. Jag är uppmärksam på cyklingen. Å andra sidan ser jag mer eftersom jag rör mig över större landskap. Egentligen skulle jag kunna stanna oftare, men i mig kommer viljan att komma fram. Så jag cyklar på.
Då jag är utvilad läser boken Shamanism: a biopsychosocial paradigm of consciousness and healing (Winkelman, 2010). Han skriver att först fanns inte orden utan bara känslor hos människan. Orden och språket kom senare.
På sätt och vis är det vad jag upplever när jag cyklar. Det är ett här och nu. Det är först när jag kommer fram som jag kan tänka och öppna upp för den symbolvärld som vi lever i. Det vill säga, enligt Winkelman, en värld där stimuli får en betydelse utöver det som stimulin egentligen medger. Jag återvänder till världen av föreställningar.
Nu sitter jag under eken med få tankar i huvudet. Jag är kroppsligt trött på ett sätt jag inte har varit på väldigt länge. En skrattmås lyfter från vattnet. En fiskmås glider förbi. Livet är vackert..
Referenser:
Winkelman, Michael (2010). Shamanism: a biopsychosocial paradigm of consciousness and healing. 2. ed. Santa Barbara, Calif: Praeger
Nu sitter jag i en sibirisk jurt vid floden Peene. Jag är på campingen Boot & Bike Anklam. Det är närmare 30 grader och jag funderar på att åka vidare.
Resan har sitt eget mål. Från början ville jag hit för att se på fågellivet i deltat. Rewilding Europe har här ett kontor. Men när jag cyklade genom deltat, hörde kärrsångaren och skräniga tärnor var jag så trött att jag struntade i alltihopa. Jag ville bara fram.
Gårdagen inleddes på färjan. Det var jag och polska lastbilschaufförer, med stora magar och nedgångna kroppar. Det verkar vara ett hårt liv. Vi åt frukost som bestod av ägg och bönor, lunch av kött och potatis. Färden över var anpassad för deras rytm. Efter frukosten gick de till sina hytter och jag satte mig på däck och tittade ut över en kav lugn Östersjö.
Det enda som hände var att vi åkte genom en vindkraftspark. En patrullbåt var där. Var det för att skydda mot sabotage? Vindkraftverken bildar maritima landskap och skapar nya biotoper.
Vy från fartyget.
Jag skrev att resan har fått sitt eget mål. Det är inte natur utan människomöten. Igår blev jag bjuden på öl och soppa av ägaren. Han berättade om sin tid som polis och livvakt, som ägare av gym och nu Villa Eden. Han berättade att här i Anklam gick gränsen mellan Preussen och Sverige. Vorpommern blev en del av Sverige efter Trettioåriga kriget och var så fram tills 1809.
Idag mötte jag Fritz, en ”rik bonde”, som en äldre dam viskade till mig då hon gick. Han berättade om när han efter kriget jagade vildsvin med spjut för att överleva. Han var nio år och han och vännerna tog med sig hundarna.
Hans bror dog 1944 i Ukraina. Han hade tillhört SS Sturmbatallion. Hans far hade varit nazist och hade haft ansvaret för hela regionen. Som yngste överlevande av de tre bröderna fick han ta över gården. Att kommunisterna tog över alla gårdarna var inte sant, berättade han.
Fritz hälsade på alla han såg och de han inte kände igen ville han prata med. En dam stoppades och han frågade var hon kom ifrån. Hon kom från Usedom som jag cyklade igenom igår.
Ett samtal inleddes där det kom fram att Ukraina var amerikanarnas fel, att ryssarna håller på att rädda barn i Ukraina som köps och säljs och att det var amerikanarna som intog Krimhalvön. Om fyra månader kommer allt att gå under, sade hon.
Inte min kanzler.
Fritz skakade på huvudet. Jag är 88 år, sade han, och sådana virrpannor kommer alltid att finnas.
Jag tackade för mig.
Det har blivit varmare. Det är dags att cykla vidare i det landskap som för knappt 200 år sedan tillhörde Sverige.
Solen skiner i nacken. Det är tidig morgon och jag väntar på att färjan till Świnoujście ska låta oss gå på. Det stod på biljetten att jag skulle vara här två timmar tidigare och jag är här tre.
Igår inledde jag min cykelfärd från Simrishamn. Som vanligt stressade jag och oroade mig innan avfärd. Det är mina resenerver.
Vägen gick över Hammenhög och jag lade märke till varför namnet avslutas med ”-hög”. Det gick svagt uppåt en stor del. Därefter gick det bättre. Även ett böljande landskap får en ny betydelse när du cyklar. Varje lutning märks för en otränad som jag. De öppna fälten av vete, utblommad raps och rovor gav inte lä utan det var motvind hela tiden.
Att cykla är något visst. Det är första gången jag gör det på det här sättet. Annars vandrar jag. Båda sätten ger mig en kontakt till landskapet och på så sätt märkte jag att luften blev något kallare när jag kom förbi en osynlig höjd. Det är luften från Östersjön som möter. Bilisten far bara igenom och upplever inte med alla sinnena.
I Ystad badade jag. Det var sent och campingen var stängd så jag fick tälta inne i snåren. Den mjuka marken gjorde att jag inte blåste upp liggunderlaget.
Tältet var väl dolt inne i grönskan.
Kanske var det ett misstag att sova utan liggunderlag för trots att det var sommar hade inte marken riktigt värmts upp. Under natten satte jag på mig min jacka.
Stigen ni ser på fotot är en djurstig. Till en början oroade jag mig lite över vildsvin. Tanken kom till mig att det inte fanns stora rovdjur som kunde attackera mig. Det var tacksamhet. Hur hade det varit om jag hade tältat i vargland? Nu var jag utan Maggie som kunde varna mig. Så slog det mig att jag hade redan tältat i ett vargrevir och det var inte särskilt läskigt. Tankarna vandrar. Det var en tveeggad känsla och tanke då jag är för en stor vargstam. Likväl är det också viktigt att erkänna denna grundläggande känsla av att vilja sova tryggt.
Natten igenom sjöng fåglarna i lövskogen. Jag sov gott. Inga vildsvin bökade utanför. Det var kallt på morgonen, men jag var utsövd som alltid efter en natt ute.
Talgoxarna har lämnat boet. Det verkar inte som något nytt par flyttar in i fågelholken.
Jag satt i trädgården, rökte min pipa och drack en kopp kaffe. Gråsparvarna höll koll på om jag hade lämnat smulor från mazarinen jag hade ätit. I kastanjen brötade en kaja högljutt.
För en vecka sedan tittade den flygberedda talgoxen ut ur holken.
Jag satt och funderade på världsåskådningar och naturen. Jag har tidigare tagit upp antropologen Clifford Geertz (2000/1973) påstående om att världsåskådningar är den samling idéer som gör att vi kan begripliggöra det vi ser omkring oss. Det är det som gör att vi uppfattar en ordning, se Rovdjuren frodas. Alla är inte nöjda.
I antropologen Roy A. Rappaports essä ”On cognized model” (1988[1977]) inför han en lite annorlunda beskrivning av världsåskådning då han undersöker det som grundlägger vår världsåskådning. Han för fram två begrepp som fick mig att fundera kring varför vi ständigt gör utredningar.
Innan jag nämner dem vill jag kort ange bakgrunden till mitt perspektiv på tillvaron. Jag har försökt att argumentera för att det finns inneboende värden i naturen och jag påstår fortfarande det även om jag har svårt att föra det i bevisning. Jag tror att det är omöjligt, men jag tänker inte ge mig.
Däremot menar jag att det är möjligt att peka på att det finns gränser för hur det är möjligt att agera innan livsmiljön blir omöjlig för ett väldigt stort antal organismer.
Var det gränserna är diskuteras utifrån ett vetenskapligt perspektiv. I det perspektivet utgår man från teorier som hämtas utifrån tolkad data som följer av gjorda experiment. Då de endast kan göras i en liten skala, är det ytterst svårt att skala upp dem till att kunna påstå att de kan generaliseras. Därmed uppstår denna diskussion. Det finns dem som gör gällande att diskussionen är över och följande bokrecension ”The climate crisis is solvable, but human rights must trump profits” (Otto, 2024) i Nature är ett exempel på detta.
För att begrunda denna diskussion vill jag nu hänvisa till Rappaports två begrepp, kosmologiska axiom (”cosmological axioms”) och heliga postulat (han kallar det för ”ultimate sacred postulates”, men jag tar bort ”ultimate”) (1988[1977]). Jag skulle vilja beskriva de som två underliggande strukturer som skapar vår världsåskådning.
En del av strandängen i Tobisvik.
Axiom definieras följande i Svensk ordbok: ”grundläggande sats som inte bevisas” (2021). Postulat skiljer sig något och lyder: ”sats som förutsätts gälla utan att bevisas och som tillsammans med andra liknande satser utgör grundvalen för något filosofiskt system eller dylikt, och som andra satser kan härledas ur” (2021). Axiom och postulat behöver man inte bevisa, vilket är problematiskt utifrån den naturvetenskapliga metoden.
Axiomatisk kosmologi beskriver han som de antaganden som handlar om hur vi ser på hur de grundläggande relationerna i universum förhåller sig till varandra. De skiljer sig från mellan olika kulturer, men inom den västerländska världsåskådningen är den relativt enhetlig.
Det betyder att olika kulturer kan ha olika syn på hur relationer är mellan olika varelser och entiteter, till exempel det naturliga och det övernaturliga eller skillnaden mellan djur och människor.
”[C]osmological axioms” /…/ refer to assumptions concerning the fundamental structure of the universe or, to put it differently, to refer to paradigmatic relationships in accordance with which the cosmos is constructed.” (1988:118).
Enligt de kristliga kosmologiska axiomen har Gud skapat världen, liksom människans skapade till Hans avbild. Adam skapade inte djuren, däremot namngav han dem. Det betyder att Gud och människans relation liknar den mellan människa och djur. Det är således en hierarkisk ordning mellan Gud och människa, som liknar den mellan människorna och djuren.
Utifrån detta kan man se relationen Gud/människa och människa/djur som att Gud skapar människan och härskar över människan, medan människor namnger djuren och gör dem därför synliga i kategorier. Likaså kan man tolka det som att det bör finnas ett omhändertagande av djuren på samma sätt som Gud tar hand om människan.
Världsåskådningen berättar hur människorna i kulturen bör bete sig genom att det blir en bestämmelse för hur ordningen är och som därmed inte ifrågasätts. En kosmologisk ordning kan förändras, men om den heliggörs berättar den om heliga värden som inte ska ifrågasättas. Så det heliga postulatet skiljer sig från det kosmologiska axiomet genom att det heliggör ordningen.
För att illustrera detta tar jag ett annat kristligt exempel. Genom att Gud skapar människorna till man och kvinna får det konsekvenser. Det betyder att även om normer förändras i dagens samhälle finns det många kristna som inte går med på införande av fler könsdefinitioner eller att man har en tydlig hållning till sexualitet.
Här kommer ett exempel från katolska kyrkan kring homosexualitet där man menar att äktenskapet endast bör ske mellan man och kvinna.
Sexualiteten är en del av vår mänsklighet, av vår personlighet. Men den är inte avsedd för den enskildes njutnings skull, utan som en gåva mellan makarna, en gåva som rymmer öppenheten för nytt liv. Den hör med andra ord hemma i det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. Detta innebär inte en nedvärdering av sexualiteten, utan visar att den är något viktigt, värdigt och heligt. (Stockholms katolska stift, u.å.)
Jag är fascinerad av hur strandängen delar in sig i partier. Andra delar är fyllda av ryssgubbar som luktar gott
Skälet till att jag lyfter fram det kristliga är för att visa på att en gång fanns det i västvärlden en tydlig ordning för hur naturen och samhället skulle förstås.
Här menar jag inte att man förstod det bokstavligt utan snarare symboliskt. (Fundamentalismen och bokstavstolkningen är en modern uppfinning.) Symboliken var formad utifrån de axiom som man hämtade ur bibelns skapelseberättelse. Den gav en förståelse för och värden för hur universum skulle tolkas. Med tiden bröts den sönder genom upptäckter och förändringar i tankesätt.
Idag har vi inte längre tydliga kosmologiska axiom eller heliga postulat. Vi lever i en värld som upptäcks genom naturvetenskapen, snarare än kategoriseras utifrån en humanistisk syn. Därför görs det ständigt utredningar som till exempel Naturvårdsverkets rapport Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen (2024). Vad man försöker att göra är att utreda hur man bör göra utifrån gällande kunskap och därigenom försöka nå ett konsensus. Men jag skulle vilja påstå att det inte går att finna konsensus eftersom axiomen och postulaten inte längre existerar. Inte heller går de att finna utifrån den naturvetenskapliga metoden, då den främst vill kvantifiera allting.
Vi är helt enkelt vilsna och därför blir det särintressen som går in och pekar på sina behov. Eller så utgår utredarna från samerna som fortfarande har axiom och postulat, men försöker knyta an dem till ett sekulärt Sverige som har förbundit sig till överstatliga direktiv.
Här vill jag knyta tillbaka till mitt förra inlägg Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv där jag skrev om de sammansatta föreställningar som existerar bredvid varandra i vårt samhälle. Jag menar att vi lever i värld utan värden. Genom att undersöka vår omvärld söker vi efter nya. Det pågår många olika diskussioner. Detta liknar antikens värld där filosofer dels höll på med fysik, dels med metafysik. För dem var det tydligt att de två hörde ihop. I vårt samhälle tycks det härska något slags konsensus att det är endast fysiken som råder.
Det gör oss väldigt fattiga. För det är utifrån kosmologiska axiom och heliga postulat som vi kan bringa förståelse och mening i vår tillvaro. En utredning kan guida myndigheter, men om de inte är förankrade i en världsåskådning som inte är alltför splittrad, kommer väldigt många att utgå från sin egen närsynta åskådning.
För mig boendes vid Östersjön är det tydligt, för snart kommer övergödningen åter att visa sig genom algblomningen. Vi vet vad den beror på och att vårt sätt att leva bidrar till den. Ändå görs ingenting. När vårt hem sakta förstörs genom hur vi lever i vår miljö, då visar det hur vilsna och nihilistiska vi faktiskt är. Vi är utan värden. Vi är hemlösa.
Naturen, inleder antropologen Roy Rappaport essän ”On cognized model” (1988[1977]), ses genom en skärm av tro, kunskap och syften. Det är utifrån föreställningen av naturen som människan handlar. Men, tillägger han, det är i naturen som människan handlar och det är naturen själv som agerar på människan genom att vara livgivande och förstörande.
Igår beskrev jag hur friherre Rutger Macleans agerade då han ärvde Svaneholm slott och vilka följder det har fått på det omgivande landskapet. Den närmaste sfären runt sjön är en lövskog bestående av bok och ek, samt en sumpskog. Utanför den sfären är det åker. Se inlägg Rutger Maclean, industrialisering och bärkapacitet.
från Google Earth
Han agerade utifrån upplysningstidens ideal, där nyttan var det främsta ledordet. Idéer skulle lysas upp och inte tillåtas härska från dunkla skuggor. Det ledde till att han lät omfördela böndernas åkerlappar, spridda över ett större område, till att bli enskilda och enhetliga områden. Enligt professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson (2010) ledde det till bättre skördar och även ett bättre omhändertagande av sin skörd. Man började förädla sina grödor, vilket ökade avkastningen.
Sättet att organisera och sköta sin teg förändrade samhället och det beror på att man anpassade föreställningarna utifrån de villkor som habitatet medgav. I upplysningstidens följd har metoder utvecklats för att undersöka föreställningarnas giltighet. Som Rappaport skriver i filosofen Immanuel Kants följd så ser vi inte naturen som den är utan genom en skärm av föreställningar. Vi ser inte tinget-i-sig utan fenomenet.
Tidigare har jag beskrivit som att naturen döljer sig i ett töcken och genom att göra misstag som blir allt färre så lär vi oss allt mer om det vi undersöker (Bateson, 1959 [2000]). Se Den simmande snoken och vad den lärde mig om tillvaron.
De gula blommorna på ärttörnet blommar i Bäckhalladalen.
Det viktiga, skriver Rappaport, är inte hur väl föreställningarna överensstämmer med naturen dold bakom töcknet utan hur anpassade de är utifrån dess inneboende förutsättningar. Omformulerat handlar det om frågan om vi lever utifrån ekologiskt destruktiva föreställningar eller inte?
För tvärtemot vad upplysningstänkarna och dess arvtagare (vilka jag räknar mig till) menar så kan kulturella föreställningar befinna sig långt från en materiel verklighet och ändå ha en sund anpassning till naturens villkor.
To drape nature in supernatural veils may be to provide her with some protection against human folly and extravagance. (Rappaport, 1988[1977]:100)
Hagarna i kanten av Bäckhalladalen betas av kor för att bevara en specifik biotop. Vissa ser ärttörnet som ett problem, men samtidigt ger de habitat till hasselmusen som vi också vill skydda.
Jag härjar återigen i frågan kring värden. Den som jag ständigt återkommer till, se till exempel Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. För det är inte i genom naturen som vi rättfärdigar vårt handlande utan det görs genom våra föreställningar.
Här kommer vi till en annan tanke som föds i upplysningen och det är kontraktet. Det är genom avtal som människor bestämmer vad som får värde och inte. De amerikanska upplysningstänkarna Thomas Jefferson, John Adams och Benjamin Franklin skrev Deklaration om oberoende där de slog fast att varje människa hade ett värde i sig och det är givet av skaparen.
We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. Declaration of independence.
Vid skyddsvärnen i Bäckhalladalen.
Det är här någonstans som vi kommer till mitt egentliga ämne och det är vargen. Som jag skrev i inlägget förra helgen har nu inventeringen av vargen i Sverige och Norge färdigställts och publicerat (Wabakken et al., 2024), se Nej till licensjakt och öka invandringen genom renbetesområdet.
Ett av skälen till att de gör denna årliga inventering bygger på direktiv från regeringen då de har blivit anklagade av Europeiska kommissionen att bryta mot Art- och habitatdirektivet (Naturvårdsverket, 2024). Sverige har genom inträdet i EU förbundit sig att följa ett avtal som har gjorts med inte bara EU utan också med flera afrikanska länder.
Sverige har förbundit sig att se till att arter och livsmiljöer som omfattas av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) bibehåller en gynnsam bevarandestatus. (Naturvårdsverket, 2024:11).
Citatet är från den nyligen publicerade sammanställningen Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen (Naturvårdsverket, 2024). Det viktiga i citatet är ”gynnsam bevarandestatus”. För det är här som föreställningar står i konflikt med naturen som döljer sig i töcknet. Skälet till att jag vågar påstå det bygger jag på följande argument.
De utgår från följande punkter, men jag kommer att inrikta mig på den första:
arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, och
artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och
det finns, och sannolikt kommer att fortsätta finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt. (Naturvårdsverket, 2024:11).
De menar att det krävs 300 vargar och invandring från den finsk-ryska populationen. Detta är i grunden ett politiskt beslut, snarare än utifrån forskningen, även om det är kopplat till naturens möjlighetsbetingelser. För forskningen menar att 300 vargar fungerar om det sker en invandring minst vart femte år. Det för att minska inavelskoefficienten (Wabakken et al, 2024).
I en population bör det finnas en hög genetisk variation för att den ska kunna vara livskraftig, vilket innebär att den är anpassade till förändringar i habitatet:
Genetisk variation är en förutsättning för att en art eller population ska kunna anpassa sig till förändringar eller plötsliga händelser i dess habitat och kunna överleva på lång sikt. (Naturvårdsverket, 2024:21)
Den svensk-norska vargstammen har dock inte en hög genetisk variation utan ligger i genomsnitt på 0,24 ± 0,01 det senaste decenniet (Naturvårdsverket, 2024). Det betyder att flera av familjegrupperna är syskon till varandra.
I en undersökning av vargstammens släktskap (Åkesson & Svensson, 2022) ser vi hur nära besläktade flera av vargarna är. Det viktiga är att hålla koll på den röda färgen som visar en inavelskoefficient på 0,5. Avkomman borde då vara född av två syskon, om jag har förstått det rätt.
År 2021 är de flesta mellan 0,2 och 0,3.
(Åkesson & Svensson, 2022:7)
Sedan 2008 har det skett viss invandring och parning under fem års perioderna. (Se figur nedan). Dock har det inte skett under den senaste femårs perioden.
(Naturvårdsverket, 2024:23)
I den senaste inventeringen upptäckte man dock flera invandrade vargar, men en av dem sköts då den inte var snabb nog att ta sig igenom renbetesområdet (Wabakken et al, 2024).
Det andra som gör att jag är kritisk till sammanställningen är att i den delredovisning som de hänvisar till menar forskningen snarare att det skulle behövas 1700 vargar för att den genetiska variationen ska kunna bibehållas.
Om reproduktion av nya immigranter ej sker med skandinaviska vargar varje varggeneration skulle den skandinaviska stammen behöva bestå av minst 1700 vargar för att klara de genetiska bevarandekriterierna och därmed kunna anses ha gynnsam bevarandestatus. (Naturvårdsverket, 2015:8).
Visserligen sker det en invandring, men flera skjuts då det finns ett annat avtal som reglerar och det är den mellan staten och samebyarna. Naturvårdsverket skriver:
Av 1 kap. 2 § 6 st. regeringsformen (1974:152) framgår att samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.
Samernas rätt till renskötsel kommer till uttryck i 2 kap. 17 § regeringsformen om näringsfrihet. Bestämmelsen anger bland annat att samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag. I 2 kap. 15 § regeringsformen stadgas egendomsskyddet, vilket anknyter till artikel 1 i första tilläggsprotokollet till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Samernas rätt att bedriva renskötsel omfattas även av denna bestämmelse (NJA 1981 s. 1 s. 248). (2024:15).
Årets första generation talgoxar visar sig och är snart beredda att ge sig av.
Det här inlägget är redan alldeles för långt så det är dags att knyta ihop mitt halvfärdiga resonemang.
Föreställningar är sammansatta av olika delar. Dels är det i kommunikation med de naturliga möjlighetsbetingelserna, dels och framför allt är det kopplat till samhällets och kulturens meningsskapande föreställningar, som till exempel samernas. De följer också ur ett idéhistoriskt arv som här är upplysningstänkandet, men också vår bild av vargen, dess nytta och onytta, likaså det naturvetenskapliga perspektivet.
Här menar jag att det finns väldigt osammanhängande delföreställningar kring vargen och det är detta som gör den till ett så konfliktfyllt tema. Det gäller inte bara i Sverige och Norge utan i hela Europa dit den återvänder efter att ha varit utrotad sedan sekel och decennier.
Referenser:
Bateson, Gregory (1959). ”Minimal requirements for a theory of Schizophrenia”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 244–270.
Magnusson, Lars (2010). Sveriges ekonomiska historia. [4., uppdaterade och rev. uppl.] Stockholm: Norstedt
Naturvårdsverket (2015). Delredovisning av regeringsuppdraget att utreda gynnsam bevarandestatus för varg, (M2015/1573/Nm).
Naturvårdsverket (2024). Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen.
Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.
Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024. 61s.
Åkesson, Mikael, Svensson, Linn (2022). Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargpopulationen fram till 2021. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–3
Där var en lärkfalk som fångade insekter i flykten. Den är liten med en svart huva. En kärrhök gled fram. Först trodde jag det var en glada, men stjärten hade inte y:et utan var rak. På andra sidan sjön stod baron Rutger Macleans gamla slott.
Jag och Maggie besökte igår Svaneholms slott utanför Skurup innan vi skulle besöka en vän. Vi gick runt sjön, åt medhavd lunch i sumpskogen och lyssnade till härmsångare och taltrast.
Vi stod på norra sidan av Svaneholmssjön
Nedan ser vi här såg det ut på Macleans tid. Åkrarna gick inte alls lika tätt. Det var skogigare. Väster om sjön finns Vasatorpet. Jag minns det för att de hade satt ut en skylt. Då arrenderade en bonde ett torp där. Nu är det igenväxt med sly. Jag förmodar att då var bokskogen inte lika igenväxt utan boskap vandrade och höll borta slyn.
Söder om slottet står det ”boskapshagar”. Om vi jämför med de omkringliggande områdena torde det ha varit en ljusare och öppnare skog än i idag. Kartan är hämtad från Lantmäteriet historiska kartor.
Nedan följer en bild av Wasatorpen. Närmast sjön benämns ”Wassen”.
Bild 4 i samlingen 12-sku-5.
Rutger Maclean levde mellan 1742 och 1816. 1782 ärvde han slottet och ägorna. Det var en nedgånget. Med hård hand och fasta idéer ändrade han om till att det göra om det till produktiv mark.
På en karta från 1785 kan vi se hur de undersökte marken. Där har de skrivit ut vad som växer på de olika delarna. Nedan ser vi ett klipp där det vid sjön står angivet ”växtlig ung bokskog” och till höger står det ”älre [!] bokskog med någon ek blandad”. På flera ställen stannade jag till och tittade på de väldiga gamla ekarna. Om jag förstår det rätt borde bokskogen vara en del av en kohage, vilket visar på en något annorlunda betydelse än idag.
Jag har inte lyckats lokalisera kartan på en modern kartbild, vilket betyder att jag inte kan jämföra med hur det ser ut idag. (Se Historiska kartor Lantmäteriet)
Han var den förste att införa enskifte i Sverige. Det betyder att man förde ihop en massa olika åkrar till en enda äga. Innan dess hade böndernas åkrar varit uppstyckade i små tegar och kunde vara utspridda på 60 à 70 ställen runt byn där de bodde. Senare skulle stora delar av Sverige följa hans exempel, den stora skiftesreformen.
Vad Maclean gjorde var att dela upp marken i enhetliga bitar som sedan kunde arrenderas av bönderna. Han tillkallade en lantmätare som fick rita upp marken. 75 gårdar fick senare flyttas. Många flyttade och husen revs för att de inte skulle kunna komma tillbaka. De som stannade kvar fick jobba hårt och de som klagade fick höjt arrende. Hans Nilsson, en av arrendatorerna berättar om en bonde, vars hästar Maclean ansåg vara i dåligt skick:
Baronen fortsatte nu sin rond bland de övriga åkdonen, språkade med alla och såg på deras hästar.
Var det någon sämre sade han: Varför har du så dåliga hästar, du? Jo herr nådige Baron jag har så dåligt hemman och ger för högt arrende.
Jag skall lägga lite mera på dig så sköter du dig bättre för du är lat. (red. Cornell et al., 1993:37
Denna reform och liknande anses som grunden till industriella revolutionen. För det som skedde var att jordbruket blev effektivare. Genom att man fick en enhetlig åker kunde den inhägnas och det blev tydligare vem skörden tillhörde. Innan hade man delat upp den sinsemellan. Förr hade man fått sin andel. Det slog sönder en bondekultur genom att bygemenskapen försvann. Vinsten var ett överskott som man kunde spendera på annat. De som inte längre fick del av ägorna började arbeta på andra gårdar, blev drängar och pigor. Senare tog de jobb i fabrikerna i den begynnande industrialismen. Sverige förändrades kulturgeografiskt i grunden.
Bokskog från Stenshuvud
Idag på morgonen tänkte jag tillbaka på gårdagens promenad. Skälet är kanske lite märkligt, men det som fick mig att tänka på det var att jag läste om bärkapacitet (red. Campbell, 2015). Det innebär att man undersöker hur många arter som kan leva på i en viss biotop för att se hur många individer som kan leva i ett habitat. Å ena sidan kan man se till totalt antal arter och mäta den biologiska mångfalden, å andra sidan kan man se till hur många individer av en enskild art som kan överleva. I habitatet finns det begränsande faktorer. Här koncentrerar jag mig på tillgången på föda och på människan.
Människan är nämligen ett fantastiskt djur när det kommer till att anpassa sig till ett habitat och att kunna dominera det till sin fördel. Ovan har vi sett hur Maclean genom att förändra hur ägande och brukandet av jorden bedrevs kunde öka skördarna. Överskottet kunde man sälja och på så sätt förbättra sitt och nästkommande generationers liv.
Historiskt är besluten som fattades avgörande för den förändring som skedde i Sverige och senare i övriga världen, då det inledde den industriella revolutionen.
För vad som sker är att man ökade habitatets bärkapacitet för människan. Genom de förändringarna i miljön och teknologiska förändringar gjorde man att marken allt mer specialiserades till åkrar. Som vi ser på satellitbilden nedan så har Svaneholm blivit till en ö bland åkrar. Många andra arter har trängts undan och deras möjligheter till överlevnad har begränsats. För andra har det ökat.
Kärrhökens namn berättar att den är beroende av vattendrag, medan gladan glider över fälten och söker efter sorkar. Det betyder att kärrhöken är beroende av endast ett fåtal sjöar i regionen. Jag har sett dem glida fram i Hackeberga. ”Dem” skriver jag, men jag har endast sett enskilda, till skillnad från glador som jag ständigt ser i våra trakter.
Screenshot från Google earth
På bilden nedan ser vi hur åkrar och fält dominerar, medan sjöarna, kärrhökens habitat, är omringade av bokskog. Granplanteringar har också fått sin plats.
Google earth.
Besluten i slutet av 1700-talet ledde till en befolkningsexplosion i Sverige. Fler barn överlevde. Klimatet blev också bättre då den lilla istiden var på väg att upphöra. Bärkapaciteten för människan ökade, medan arter som är beroende av skogen och sjöarna fick allt mindre öar att leva i.
Det som har möjliggjort detta är människans förmåga att inneha två modeller (se Rappaport 1988[1977]) samtidigt, vilka nämns i inlägget Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor. Det är å ena sidan våra föreställningar (”cognized model”) och å andra sidan våra möjlighetsbetingelser (”operational model”). Vad vi ser utifrån exemplet med Maclean så hindrar ibland våra föreställningar utvecklingen. Men genom att han och andra ser till vilka inneboende villkor som finns i biotopen kan de förändra villkoren till att en högre andel människor överlever.
Men, vi ser också hur det sker till ett pris och det är en väldigt mycket mindre biologisk mångfald, där arter har förpassats till små öar i ett landskap av åkrar och fält.
Våra föreställningar formar landskapet. När jag gick runt Svaneholmssjön var det en stig som jag följde. I sumpskogen var det på en bro där man varnade att det kunde vara halt om det regnade. Jag såg lärkfalken och kärrhöken från en brygga som sträckte sig ut över sjön så att jag skulle slippa att blöta ned mig. ”Gammelträden” hade en skylt som beskrev vad det var jag såg.
För Maclean skulle det ha varit idioti. För honom var naturen skapad för människan och efter den fasonen förändrade han och hans efterföljande omvärlden. Vi njuter av deras skörd och samtidigt har vår kunskap ökat så att vi börjar att se priset.
För mig är det tydligt att våra föreställningar måste anpassa sitt till en värld där fler arter kan frodas. Vad exemplet med Maclean visar är att det är möjligt att förändra ett samhälle i grunden. Det skedde genom att en elit förändrade förutsättningarna för väldigt många.
Jag väljer att sluta det här inlägget här då allt för många tankar dyker upp. Baron Rutger Maclean tåls att fundera över. Han levde i en tid där han och andra fattade beslut som förändrade hela världen.
Referens:
Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson
Cornell, Jan, Carlsson, Sten, Rosén, Jerker & Grenholm, Gunvor (red.) (1993). Den svenska historien 11 Finland förloras, Karl Johan och freden. Stockholm: Bonnier lexikon
Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, adaptation, and the ills of funtionalism. Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books. Ss. 43–95
Vargarna är inräknade i Sverige och Norge. Nej inte alla, men de flesta är inräknade. Det presenteras i Inventering av varg vintern 2023-2024(Wabakken et al., 2024). Det beräknas att det finns 375 (95% CI = 296-487) vargar i Sverige och 440 totalt om Norge inräknas. Det har skett 36 föryngringar i Sverige, 5 i Norge och 3 i revir som går över gränsen. Goda nyheter är att ryskfinska vandrare har kommit in, varav även några honor. Tyvärr upprätthåller sig två av dem inom samernas område.
På bilden nedan ser vi fördelningen av vargarna i Sverige och Norge. Det röda strecket i bilden norr om Dalarna markerar var renområdet börjar och där ser vi två revirmarkerande par. Vi ser också att västra Dalarna fortfarande inte har varken familjegrupper eller revirmarkerande par. Till skillnad från tidigare år sträcker sig det även längre ner i norra Värmland. Positivt är att fler vargar rör sig söderut och börjar sprida sig över större delar av Sverige.
(Wabakken et al., 2024:31)
Jämför med nedan bild som jag skriver om i Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna. Där ser man att det har tunnats i Värmland, samt att koncentrationen längs gränsen mellan Hedmark i Norge och Värmland har minskat.
(Svensson et al.; 2023:13)
Jag har återkommande skrivit om tjuvjakt och menat att det är en del av skulden till att vargarna inte ökar mer i Sverige, se till exempel Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra. Men det finns andra förklaringar som måste tas i beaktan och det är inaveln.
Genetik, vill jag understryka, är inte alls mitt område och det är därför kommer jag att citerar mycket och förklara efter bästa förmåga.
Den svenska vargen är kraftigt inavlad. Inavelskoeffecienten ligger på 𝐹̅ = 0,23 (Wabakken et al., 2024:38). Det är en minskning från tidigare år, men den är väldigt hög. Författarna skriver att inavelskoefficienten ”varierar mellan 0 och 1 och är högre ju mer besläktade föräldrarna är. Till exempel är inavelskoefficienten 0.25 för avkommor till ett syskonpar, medan den är ca. 0.13 för avkommor till kusiner. (2024:38). Föryngringarna sker därför till största delen i Sverige och Norge mellan syskonpar. Eftersom det bygger på beräkningar utifrån stickprover kan inaveln vara lägre och högre, därav de streckade linjerna i grafen nedan.
(Wabakken et al., 2024:38)
Problemen med inaveln är flera. Ett är att genpoolen inte så varierad i populationen, vilket kan leda till att den försvagas. Det andra som är viktigt här är att förmågan att reproducera sig förminskas.
I panelsamtalet Science of coexisting with large carnivores (von Holdt, 2023) lyssnade jag till genetikern Bridget von Holdt som beskrev hur överlevnadsmöjligheterna minskar ju mer inavlade vargarna är. Hon visar tre grafer där den första är enbart mellan 4 individer, den andra 40 och den längst till höger 400. Som vi ser är överlevnaden betydligt högre i den till höger. Dessutom upprätthålls en stor genetisk variation. Så om genskillnaden är hög (Se ”Mean heterozygosity” y:axeln) ökar överlevnadschanserna över generationer (se ”Generations” x:axeln).
Screenshot tid 58:52
Problemet är dock att ju mer inavlad populationen är desto mindre par förökar sig. Den viktiga punkten är nämligen den effektiva populationsstorleken, det vill säga de som verkligen förökar sig. Det innebär att den storleken kan skilja sig mellan det verkliga antalet individer och de som förökar sig. von Holdt visar i sitt exempel att ju lägre variationen är desto färre är det som förökar sig.
Screenshot tid 1:05:27
Det viktiga för populationen är således att se till hur många som förökar sig och inte hur många individer som det finns. Det är också det som forskarna inriktar sig på i Sverige utifrån beslut fattade i riksdagen.
Man räknar antalet revirmarkerande par, alltså som potentiellt förökar sig, samt familjebildande par, vilket betyder en grupp på minst tre individer där en individ revirmarkerar. Oftast är det ett föräldrapar med årsvalpar. Som författarna skriver:
Den vanligaste sammansättningen i en familjegrupp i Skandinavien är ett vargpar (föräldraparet) med årsvalpar, men ibland finns även valpar från tidigare kullar kvar i gruppen. (Wabakken et al. 2024:26)
I debatten om antalet vargar i Sverige är det därför viktigt att ha i åtanke vad man menar. Till exempel Kristdemokraterna menar att det behöver finnas högt 170 individer (se Motion 2021/22:2794). Här menar han inte effektiv population utan antalet individer. Om vi vill ha en gynnsam bevarandestatus av vargen är det ett helt befängt förslag eftersom det inte tar hänsyn till hur inavlade de är.
En svanfamilj med en fågelunge på ryggen. Fotot är från Vik.
Då vargstammen var helt utdöd i Sverige har man kunnat följa den relativt noggrant. Det betyder att man har en god översikt kring hur vargarna är besläktade med varandra. I artikeln Genetic rescue in a severely inbred wolf population (Åkesson et al., 2016) finns följande figur som är en stamtavla med vargarna mellan 1983 och 2012. Majoriteten är gula, vilket innebär att inavelskoefficienten ligger på 0,2 och uppåt (se figurförklaringen), vilket visar att de är syskon.
Figur 1 (Åkesson et al., 2016)
Eftersom vargstammen är nära besläktad innebär det att även om de sprider sig över stora områden är sannolikheten stor att de kommer att finna närbesläktade individer som de kan para sig med. Men, och det här är det viktiga, bara för att vandringsvargarna hittar en annan individ att bygga revir med innebär inte det att de kommer att föröka sig. Däremot ökar möjligheterna.
Åkesson et al. (2016) visar att förökningen tycks minska ju mer inavlade individerna är. Så i nedan figurer ser vi hur både parbildning och förökningen är större hos två avkommor som inte är inavlade är större.
Figur 3a & 3b (Åkesson et al., 2016)
Med det sagt är frågan dock inte besvarad vad det är som gör att överlevnadsgraden är större. Är det bara så att parningen misslyckas eller är det andra faktorer?
Åkesson et al. (2016) menar att invandrande vargar ökar robustheten i populationen. I genomsnitt fördubblades populationen med de invandrade vargarna trots de legala avskjutningarna
Men att det finns andra faktorer som inverkar och de talar om antropogena faktorer, alltså det som har med människans påverkan:
It is even possible that population growth during the last period was limited by additional anthropogenic effects that we have not accounted for. (Åkesson et al. 2016)
Det kan vara så, spekulerar de, att kvoterna för licensjakt sattes för högt under perioden 2010 och 2011.
Utifrån ovan resonemang menar jag att så som licensjakt bedrivs idag inte är rätt.
Avslutningsvis finns det några faktorer som påverkar vargens överlevnadsmöjligheter i Sverige. Det är hur hög jakten är och då talar jag om illegal och legal. Det andra är inavelsekoefficienten och den styrs framför allt av möjligheten för vandringsvargar att ta sig genom renbetesland obemärkt. Wabakken et al (2024) visar att det är möjligt. Fem stycken påbörjade vandringen till ”vargzonerna” i Norge och Sverige. Nytt var att även tikar invandrade. En av tikarna sköts dock i Norrbotten. I Norge flyttade de en varg från norra delen till vargzonen. Detta borde även begrundas i Sverige, även om jag tidigare har varit kritisk till detta, se Vargen som vägrar låta sig fångas.
Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. (2023). Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö
von Holdt, Bridget (2023). Science of coexisting with large carnivores. Expert Scientific Panel webinar recording ( 18 Oct. 2023). Carnivore Coexistence Lab. University of Wisconsin-Madison.
Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024. 61s.
Åkesson M, Liberg O, Sand H, Wabakken P, Bensch S, Flagstad Ø. (2016). Genetic rescue in a severely inbred wolf population. Molecular Ecololgy. Oct;25(19):4745-56. doi: 10.1111/mec.13797.
