Solen skiner i nacken. Det är tidig morgon och jag väntar på att färjan till Świnoujście ska låta oss gå på. Det stod på biljetten att jag skulle vara här två timmar tidigare och jag är här tre.
Igår inledde jag min cykelfärd från Simrishamn. Som vanligt stressade jag och oroade mig innan avfärd. Det är mina resenerver.
Vägen gick över Hammenhög och jag lade märke till varför namnet avslutas med ”-hög”. Det gick svagt uppåt en stor del. Därefter gick det bättre. Även ett böljande landskap får en ny betydelse när du cyklar. Varje lutning märks för en otränad som jag. De öppna fälten av vete, utblommad raps och rovor gav inte lä utan det var motvind hela tiden.
Att cykla är något visst. Det är första gången jag gör det på det här sättet. Annars vandrar jag. Båda sätten ger mig en kontakt till landskapet och på så sätt märkte jag att luften blev något kallare när jag kom förbi en osynlig höjd. Det är luften från Östersjön som möter. Bilisten far bara igenom och upplever inte med alla sinnena.
I Ystad badade jag. Det var sent och campingen var stängd så jag fick tälta inne i snåren. Den mjuka marken gjorde att jag inte blåste upp liggunderlaget.
Kanske var det ett misstag att sova utan liggunderlag för trots att det var sommar hade inte marken riktigt värmts upp. Under natten satte jag på mig min jacka.
Stigen ni ser på fotot är en djurstig. Till en början oroade jag mig lite över vildsvin. Tanken kom till mig att det inte fanns stora rovdjur som kunde attackera mig. Det var tacksamhet. Hur hade det varit om jag hade tältat i vargland? Nu var jag utan Maggie som kunde varna mig. Så slog det mig att jag hade redan tältat i ett vargrevir och det var inte särskilt läskigt. Tankarna vandrar. Det var en tveeggad känsla och tanke då jag är för en stor vargstam. Likväl är det också viktigt att erkänna denna grundläggande känsla av att vilja sova tryggt.
Natten igenom sjöng fåglarna i lövskogen. Jag sov gott. Inga vildsvin bökade utanför. Det var kallt på morgonen, men jag var utsövd som alltid efter en natt ute.
