Dag 4 Loissin till Stralsund

Igår var en minnenas cykling, mina egna och delade. Kanske var vägen lättare, musklerna vanare, i alla fall så fyllde tankarna mig längs vägen.

Jag gav mig av från campingen innan åtta och cyklade längs kusten. I en fin bokskog var det fullt av mellanspett, alltså den att som är något mindre än våra större hackspettar. Det var ännu inte så varmt och jag cyklade i ett bra tempo genom små och större byar.

Först 20 km senare i Greifswald åt jag frukost på Konditorei und Bäckerei Kässler. Det var där jag bestämde mig för att boka ett rum på Hotel Stralsund i stället för att ordna med tältning i storstaden.

Jag förundrades över att jag så bekymmerslöst hade klarat cyklingen på tom mage och ändå är det så typiskt för hur lite vi tror att vi klarar och hur väldigt mycket mer vi är förmögna till.

Jag skrev att det var en minnenas dag och det menar jag på flera sätt. Redan i Anklam skrev jag att resan har haft sitt eget mål och det är det förgångna.

Bynamnen i landskapet minnet om en tid då slaver bodde här, de ursprungliga preussarna. De talade inte tyska. Namn som Bünzow, Rubkow eller Kemnitz som jag cyklade genom igår. De utrotades inte av fiender utan blev en del av de tysktalande stammarna och försvann. Endast namnen påminner oss om deras existens.

Jag hade varit i Greifswald förr. Då var 23 år jag och minnet har varit diffust. Men när jag kom till gångstråket där den gamla stadsmuren var kom minnen tillbaka. Här deltog jag i en bier-case-run. Det innebar att två personer skulle gå med en full ölback och den skulle drickas ur innan man hade gått klart typ fyra kilometer. Alltså sex liter öl skulle hävas under den tiden. Folk som såg oss måste ha tyckt att vi var riktiga drägg. Det hade jag tyckt idag. Men det var en del av tyskt studentliv som jag hamnade i då jag var här med F.,en av mina äldsta vänner.

Han och jag skulle efter denna eskapad ge oss av till Rumänien för att lyssna på romsk musik. Vi liftade och åkte tåg genom Östeuropa. Jag hade inte med mig någon sovsäck för jag hade förläst mig på Maxim Gorkij och under hans luffande sov han i sin rock. Vad Gorkij inte berättade var hur mycket han måste ha frusit. Det märkte jag på ett fält en underbart stjärnklar natt vid ungersk-rumänska gränsen.

Jag ledde min cykel igenom Greifswald. Jag besökte målaren och romantikern Caspar David Friedrichs födelsehus. Jag ställde mig framför Sveriges äldsta universitet. För Greifswald var svenskt till 1815 då Preussen köpte staden.

Inne på universitetets gård satt jag och tittade på tornseglarna och mindes min tid som 23:åring. Jag ville bara leva. Jag tillhör den generation då världen var gränslös. Då hade muren fallit. Min vän F. var från Dresden och vi träffades i Spanien. Nu bor han i Wiesbaden. Östeuropa var ännu inte en del av EU. De var nyfikna på oss och vi på dem. Om vi inte sov ute, sov vi hemma hos unga personer som oss.

Jag fortsatte vandringen i Greifswald. Jag gick på den gamla stadsmuren med vallgraven. Den var byggd för marktrupper, men under Andra världskriget kom fienden ovan. Staden bombades sönder.

Hamnen hade en gång varit viktig, men den var nu ett museum. Skeppen drogs då in av hästar de fem kilometrarna från Östersjön.

Från Greifswald till Stralsund är det tre mil. Sträckan kallas för Hansavägen. För under medeltiden tillhörde städerna här den handelssammanslutningen som kallades Hansan. Jag cyklade längs åkrar där det växte havre, råg och korn. Vägen hette Lindauer Allee men kantades inte bara av lindar utan också kastanj och ek.

Så det var inte bara personliga minnen där frågan om vem jag då var kom upp, utan norra Europas historia. För jag reste igenom en landsbygd av åkrar och små byar, som dolde det slaviska, visade ärr från krig, från sammanslutningar som handelsförbund och kristenheten. För överallt stod det gamla kyrkor.

Strålsund, som det hette i svensk ägo, är en vacker stad. Men det mesta är uppbyggt. Bombningarna från kriget lämnade inte mycket kvar i denna viktiga hamnstad. I rådhuset finns en byst av Gustaf II Adolf.

Det var en fransman som övergav den till preussarna. Så här i efterhand tror jag att Carl XIV Johan gjorde rätt val. Järnkanslern Otto von Bismarck och kejsar Wilhelm hade krossat Sverige när de ville skapa Tyskland av de små furstendömena. Sverige slapp att förödmjukas som Danmark 1864.