Dag 6 Pruchten till Dierhagen

Vägen jag valde efter Greifswald var inte den planerade. Att resa oplanerat och planlöst har inte förändrats på mina 24 år sedan jag var i Greifswald sist.

Först hade jag planerat att cykla till Rügen, men redan från färjan till Polen då jag länge såg ön i fjärran förstod jag att jag hade underskattat storleken. Det blev ingenting heller med Oderdeltat, men natur fick jag tillbaka med råge, då jag valde att cykla över Fischland-Darß-Zingst. Detta rekommenderar jag alla.

Från Pruchten cyklade jag norrut mot Prerow. Det är ett närmast unikt landskap som benämns bodden. Redan vid istidens slut skapades ett ölandskap med grunda vikar. Sötvatten och saltvatten blandades och de grunda boddarna skapade ett perfekt landskap för fåglar och fiskar. Numera är det en nationalpark.

Det var fortfarande tidigt då jag cyklade och i sumpskogarna följdes jag av bofinkens sång. Jag kom att tänka på att de första demonstrationerna mot regimen i DDR var av miljörörelsen som såg hur skogarna dog. De trodde att de var opolitiska, men ledarna fängslade dem. Miljörörelsen såg att det handlade inte bara om att ha ett jobb utan också att naturen omkring oss får inte skövlas.

Mellan Zingst och Prerow går en hög vall kantad av ängsblommor. På den går cykelbanan.

1872 är ett år som återkommer på skyltarna och det var då den stora stormfloden kom. 271 människor omkom i den tre meter höga översvämningen.

Nu ser jag att den förekom även i delar av Sverige och kallas för Backafloden eller Stormfloden i Östersjön 1872.

Efter frukosten cyklade jag söderut i lugn takt. Jag var inte den enda utan det var fullt av cyklister på de formidabla cykelvägarna. I de olika byarna fanns det caféer och restauranger. Jag förundrades över varför det inte är likadant på Österlen där jag håller till?

Och så var det fågellivet. Snart såg jag dagens första havsörn. Det blev fler. På ett annat ställe såg jag storspov som jag är så fascinerad av.

I Wieck auf dem Darß stannade jag för ännu en kaffe. Där flög tre havsörnar lågt, men ingen reagerade. De var så försjunkna i sitt. Ett par diskuterade om de skulle åk till Grekland i september och andra tittade i sina mobiler. Endast barn hörde jag reagera. De vuxna var som icke existerande, som sömngångare i detta underbara landskap.

För att hålla landskapet öppet har de vattenbufflar. De klarar de våta ängarna och håller tillbaka växtligheten.

Nedan är norra delen av en polder. Det är land som ligger under havsnivån. Vatten pumpas ut för att få mer åkrar.

Detta håller man nu på att renaturalisieren, som rewilding heter på tyska. Genom att släppa tillbaka vattnet vill man återställa biotopen. Vattenbufflarna syns inte i bilden, men de är en del av skapandet av ett nytt landskap, skulle jag säga. Förvisso försöker man återfå den gamla vegetationen, men det är ingen återställning.

På bilderna nedan ser du hur det ska gestalta sig. Överst är hur det en gång såg ut. I mitten är hur det ser ut idag och längst ner är målet.

I Ahrenshoop åt jag lunch för att sedan ta mig vidare till campingen An der Dünen i Diershagen. Där tillbringade jag natten till idag och fick testa mitt tält i en åskstorm. Det höll bra, men jag sov inte särskilt gott. Värre var det med grannen. Hon fick tömma tältet på vatten ett par gånger, berättade hon för mig på morgonen. Det gjorde inte så mycket, sade hon. Hon och barnbarnet skulle åka tillbaka till Dresden.