Nu sitter jag på färjan till Trelleborg. Därifrån kommer jag inte att cykla hem, då mitt ena knä är överansträngt. Men jag tog mig de sista tre milen från stranden till staden trots att det gjorde ont när jag trampade.
Igår var en blöt morgon. Åskvädret hade beskrivits som ”extremt”. Jag är orolig för alla dessa överord. För å ena sidan gör det att folk överreagerar. Själv packade jag allt ifall en evakuering av stranden skulle behövas. Tanken slog mig efter att ha läst beskrivningarna. Å andra sidan bryr sig vissa inte alls och skulle kunna råka illa ut om det verkligen var fara och färde.
Det hade slutat regna och jag begav mig av till närmaste Bäckerei. Den äldre damen med två svullna knän som hankade sig fram bakom disken skällde på den yngre medan hon tömde ugnen. Den yngre tog emot beställningar och var stressad för kön. Den äldre sa att de, alltså vi, fick vänta. Fanns det inte bröd, fortsatte hon, fanns det inget att sälja. Lugnt lade hon upp croissanter i hyllan medan den yngre svettades.
Cykelvägen blev snart skogsstigar, ibland bredare, men blöta. De gick genom skogen. Det var turistområde och överallt stod det skyltar med meddelande som att vandraren skulle ta in lugnet, vandra meditativt och så vidare. Dessa meddelanden förundras jag över. Är det för att ge skogspromenaden ett syfte? Är vi så alienerade från naturen att det inte är naturligt att promenera och lyssna till fåglarna?
Jag tror det och därför i all välmening sätter man upp dessa skyltar. Då jag ofta funderar över föreställningar och vilka handlingar som framträder ur dem begrundade jag varför man kommer på tanken att förklara varför man borde promenera in bland träden. Jag tror skyltarna berättar något underliggande, nämligen en brist på relation till naturen.
Det är något ytterst märkligt, men berättar också om hur formade vi människor är av den kultur som vi växer upp i. För om naturen inte är naturlig för oss blir ord som ”mångfald” endast identitetsbeteckningar för att positionera oss gentemot andra. Då blir vi svarslösa när den enkla frågan ”varför?” ställs.
Vad jag talar om är en känslomässig relation till vår omgivning som har kommit genom att jag har lärt känna den. Mångfalden blir då inte bara ett begrepp utan till exempel taltrasten som jag hörde när cyklade genom skogen.
I Warnemünde låg ett kryssningsfartyg. Man hade börjat stiga på. Förväntansfulla ögon, stora resväskor fyllde kajen. Fartyget var så stort.
Jag fick inte checka in på vandrarhemmet utan var tvungen att vandra runt i turistsamhället där konstnären Edvard Munch en gång var. Även här stod det skyltar om stormfloden 1872.
Jag satte mig ned vid ett bord och åt en döner. Ett par pratade på ett språk jag inte kände till, så jag frågade var de kom ifrån. Mauritius visade det sig. De arbetade på kryssningsfartyget och till kvällen skulle det avgå. Resan gick till Island och Grönland och då förstod jag varför passagerarna såg så förväntansfulla ut. I 23 dagar skulle de vara iväg.
Det blev en tidig morgon idag, men knappt någon cykling. S:Bahn och därefter buss tog mig till färjeterminalen. Det är dags att åka hem.
